Sverige kan gå sin egen väg
I fredags twittrade Margot Wallström ut till världen att ”Sweden decides it’s own security policy: staying military non-aligned, a stronger defence and cooperation.” Det var kortsvaret på de senaste ryska hoten (denna gång från utrikesminister Lavrov) om motåtgärder om Sverige blir medlem i Nato.
Tweeten är en klar och tydligt deklaration att Sverige inte låter sig påverkas av yttre tryck. Det är bra. Mindre bra – och dystert ironiskt – är att i fråga om svenskt medlemskap sammanfaller uppfattningen med den ryska.
Allianslösheten är särskilt illavarslande i ett läge när det i utgångspunkten svaga försvarsbeslutet 2015 – inte oväntat – redan håller på att kapsejsa. Sverige behöver både ett starkare försvar och medlemskap i Nato.
Tweeten kan också ses som UD:s kommentar till den finländska Natoutredningen Konsekvenser av ett eventuellt finskt Natomedlemskap. Här lyfter man fram det som är ett avgörande dilemma. Det som jag brukar kalla hoppas-på-det-bästa-doktrinen och som är den djupaste innebörden av allians- lösheten. Och den gäller i än högra grad Sverige.
Nästanmedlemskapet i Nato innebär begränsad tillgång till planering, militära strukturer och besluts-fattande. Det är inte samma sak att vara medlem och inte. Inte minst gör det förstås skillnad att den skyddande och avskräckande säkerhetsgarantin saknas – i ett läge när fi ser Finland (och Sverige) som delar av Nato. Återstår att lita till hoppet. Säkrare kan man vara – och i själva verket skapar det osäkerhet.
Den finländska expertutredningen förordar att om Finland ska ansöka om medlemskap så bör det ske tillsammans med Sverige. Och förvisso är det utmärkt om vi samtidigt blir fullvärdiga medlemmar av en allians där båda länderna hör hemma (tillsammans med nästan alla EU-stater). Tillsammans får dock inte bli ett moment 22, där Sverige avvaktar ett finländskt initiativ och vice versa. Att vänta på Godot gör det enkelt för politiker med beslutsvånda, men det är framför allt ett drömscenario för Nato- motståndarna på hemmaplan och i Kreml.
Sverige kan med gott samvete gå sin egen väg. Visserligen ingår länderna i samma geostrategiska område, men läget skiljer sig väsentligt åt i händelse Putin gör Baltikum till brännpunkt. Sverige har en avgörande betydelse för Natos – och därmed våra egna – möjligheter att bistå vänner i nöd.
Och förmågan att bistå är det säkraste sättet att förebygga i syfte att bevara fred och säkerhet i Östersjön.
Det handlar inte bara om solidaritet utan också om det nationella egenintresset. Eller som det konstaterades i den Bertelmanska utredningen om försvarspolitiska samarbeten från 2014: ”Det mesta talar för att militärgeografi, teknik och styrkeförhållanden gör att delar av Sverige kommer att beröras i en konflikt, vare sig vi vill eller inte.”
Men vi bestämmer själva om att söka medlemskap i Nato. Och när budskapet från Sverige blir att nu kör vi, kommer Finland att hänga på.
Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 2/5 2016.