Välkommet omtag i värnpliktsfrågan

Det svänger i försvarspolitiken. Innan utredningen om ett nytt personalförsörjningssystem för försvarsmakten hade presenterats i går kom Moderaterna ut som värnpliktskramare. Kanhända är det mest en politisk vindkantring – en taktisk eftergift i ett läge när både Liberalerna och KD redan har svängt och därmed säkrat en bred riksdagsmajoritet för ett återinförande av värnplikten (vid sidan av S är också V och SD för).

Ändå är det välkommet att M inte längre är fastlåsta vid ett personalförsörjningssystem som faktiskt inte funkar. Det är för få som rekryteras och för många som hoppar av i förtid. Luckorna i krigsorganisationen fylls än så länge ut av värnpliktiga men den reserven är tömd om några år.

Den borgerliga alliansmajoriteten beslöt i maj 2009 att värnplikten skulle ersättas av ett yrkesförsvar (kallat frivilligt). En månad senare lades själva utredningen om saken fram, utan att egentligen ha utrett alternativet hur värnplikten skulle kunna reformeras.

Trots att det praktiska genomförandet skulle bli föremål för vidare utredande sjösattes beslutet 2010. Inte oväntat gick det åt pipan, men ändå framställdes reformen ihärdigt som en solskenshistoria. Högkvarteret som investerat resurser, tid och känslor i yrkesförsvaret hade också låst fast sig. Inte ens när målbilden 2014 ersattes med tal om 2019 eller 2023 föll insikten in att det inte räckte med att försöka göra ändringar på marginalen.

Det kunde ha blivit en förskräckelse utan ände. I riksdagsvalet 2010 gick Socialdemokraterna till val på att återinföra värnplikten. För S var det en symbolfråga med fokus på folkförankring – synen på behovet av försvarsförmåga demonstrerade man genom ett större sparbeting än det ”försvarsminister” Anders Borg (M) hade hotat med.

Senare, vid ett seminarium om personalförsörjningen hösten 2011, frågade jag Peter Hultqvist (S) om värnplikten. Beskedet blev att partiet bytt fot och att han i stället efterlyste justeringar av yrkesförsvaret för att få det att fungera. Min – med ett beklagande – slutsats var att det definitivt var kört.

Men det var det alltså inte. Ihåligheten har tillsammans med den dramatiskt försämrade hotbilden framtvingat ett omtänk. Utredaren Annika Nordgren Christensens förslag är en kombination av frivillighet och plikt. Plikten blir allmän både för män och kvinnor, men samtidigt selektiv. Det handlar om några tusen som ska göra lumpen med start 2018. ÖB:s behov ska vara styrande.

Plikten blir ett komplement till yrkesförsvaret men kommer ändå resa en principdiskussion. Och den kan vara nyttig – kring frågor som till exempel tvång. Eller sett från ett annat perspektiv en påminnelse om att vi som medborgare både har rättigheter och skyldigheter. Eller i termer av delaktighet i ett större vi. På samma sätt som man som ”republikan” ändå kan vara för monarkins bevarande.

I dessa dagar är dock den helt avgörande frågan rörande värnpliktens återinförande hur Sveriges försvarsförmåga – och därmed möjlighet att bevara fred och frihet – påverkas. Till det bättre.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 28/92016.