Claes Arvidsson

Den ovissa framtiden är vår

Inget är svårare att sia om än framtiden. En sak är dock i alla är säker nämligen att ”framtiden är inte vad den har varit”. Det är inte många år sedan svensk försvars- och säkerhetspolitik baserades på en framtid med evig fred i Europa. Nu finns funderingar på att åter förse de svenska hushållen med bruksanvisningen Om kriget kommer.

Samtidigt har det blivit allt svårare att orientera sig på den säkerhetspolitiska kartan. Den bär mer prägel av ett kalejdoskop i rörelse än en klar bild.

Inget illustrerar bristen på tydlighet mer än den nya amerikanska administrationen. Visst, Trumps syn på Nato representerar en fortsättning på en långsiktig trend av allt mindre amerikanskt ledarskap för försvarsalliansen. Kravet på ett ökat europeiskt ansvarstagande mätt i försvarsanslagens storlek är inte heller nytt.

Det nya är att Trump gett uttryck för en fundamental misstro mot Nato genom att beskriva alliansen som obsolet. Är USA fortfarande villigt att hylla sitt åtagande, ytterst i form av artikel 5? Att försvarsminister Mattis och andra säger lugnande ord, är en klen tröst. Det går inte heller dra en lättnadens suck bara för att den osäkerhetsskapande säkerhetsrådgivaren Michel Flynn ersatts att ett säkert kort genom general McMaster. Trump har sista ordet.

Vicepresident Pence har sagt lugnande ord om USA och EU. Men också här har förstås Trump sista ordet – och vad presidenten anser understryks av Brexithyllningarna.

I Trumps värld kan multilaterala organisationer sammanfattas i ett ord: Bad.

EU funderar på sin framtid och ska i december ha enats kring just framtiden. Enigheten är dock inte påfallande – om det mesta. Från hur hantera Ryssland till vad göra med Polen? Och vad göra om Marine Le Pen skulle vinna det franska presidentvalet. Det blir i praktiken att säga adjö till EU.

Britterna funderar för sin del på hur man ska göra sig relevanta i Europa efter sitt eget adjö till EU. Mer Nato är en väg. En annan är ökat bilateralt försvarssamarbete med Frankrike. I bilden ingår att med UK ute ur EU och med Trump inne i Vita huset blir Tyskland en ännu viktigare spelare – också vad gäller försvar och säkerhet. Försvarsminister von der Leye har lanserat idén att Tyskland ska ta en ledande roll i Nato, som också skulle inkludera en viss integration av mindre staters försvarsmakter.

Kanhända en god tanke, men det är knappast säkert att den skulle tas väl emot på alla håll. Historien talar emot det.

Som en konstant finns fortsatt rysk militär upprustning (förmåga) i kombination med intressesfärspolitik och globala stormaktsambitioner (politisk vilja). Visst, ”alla” talar fortfarande fördömande om kriget mot Ukraina, men i praktiken är den ingen som förväntar sig annat än att Krim ska förbli ryskt. I stället ökar Putin trycket i östra Ukraina. Och i Baltikum.

En deal med Trump som innehöll en uppmjukning av sanktionspolitiken vore en triumf för Kreml.

När Margot Wallström mötte Sergej Lavrov i Moskva betonade hon att Sverige bestämmer sin egen säkerhetspolitik men ger i verkligheten Putin veto mot Natomedlemskap. Samtidigt innebär Trump ett grundskott mot Hultqvistdoktrinen med amerikanskt försvarssamarbete som grundbult i ett ”säkerhetsnätverk”.

Saken blir varken säkrare av svensk Trumpkritik eller att Sverige är det land som Trumparna allra mest gillar att hata.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 2 2017.