Claes Arvidsson

Sömndrucken försvarspolitik alltid något

De håller på att lära sig att gå men än går det inte riktigt. Så kan man sammanfatta dagens försvarsuppgörelse mellan regeringen och M och C. När uppgörelsen presenterades var dock alla nöjda. I stort sett.

Det talades vitt och brett om förstärkningar och framtidssatsningar inom det militära och civila försvaret. Tonarten kunde föra tankarna till Monty Pythons ”Always look on the bright side of life”. Kontrasten i förhållande till verklig hotbild och faktiska behov – både i närtid och bortom 2020 är ju bjärt.

Ett annat sätt att formulera saken är att Sveriges försvarsförmåga kommer att öka men knappast på ett sätt som minskar glappet i förhållande till ryska rustningar.

Minns att statsminister Löfven så sent som i förra månaden uttryckte harm över att oppositionen riktade misstroende mot försvarsminister Hultqvist för hans agerande i it-skandalen i en tid när Sverige befinner sig i en ”allvarlig kris”. Hotet om misstroendeförklaring gjorde dessutom att det låg en lätt känsla av absurditet över den glada enighet som uppvisades.

Förhandlingsparterna har hållit isär frågorna enligt stuprörsmodellen.
Det är inte något fel, tvärtom, på inriktningen på fortsatt förstärkning av den så kallade bottenplattan, på övningar och en ökad numerär. Luftförsvaret stärks. Brigadförmåga ställs i fokus. Totalförsvaret rycks upp. Samtidigt är det som nu läggs fast avslöjande för hur otroligt illa det nationella försvaret har skötts under många långa år. Man vill nu göra saker som borde och hade kunnat göras tidigare.

I pengar räknat handlar det om 8,1 miljarder kronor över tre år, varav 6,8 går till det militära försvaret och 1,3 miljarder till det civila försvaret. Det är mindre än ÖB hade önskat och ett varsel om fortsatt underfinansiering. Och visst är det avslöjande för graden av ambition att försvarsanslaget 2018 som andel av BNP blir på 1 procent och någon tiondel. Det är långt till Natos mål på 2 procent. Ja, detta är inte ens uttryckt som ett mål.

Alltså: Det borde ha blivit mer. Inte minst understryker budgetutrymmet för ofinansierade reformer de närmaste åren att mer hade varit möjligt om viljan att verkligen prioritera hade funnits där.

Men det hade också kunnat bli mindre. Moderaterna har tryckt upp nivån. Liberalernas val att stå utanför förhandlingarna och KD:s avhopp i elfte timmen har också gett Peter Hultqvist draghjälp i de interna förhandlingarna i regeringen. Allvarligare än så tar man uppenbarligen inte på den ”allvarliga krisen”.

I går slog Peter Hultqvist fast att uppgörelsen var en viktig signal till omvärlden.

Det är sant. Det är en signal till Kreml om att förmågeglappet inte kommer att minska. Det är en signal till våra vänner att Sverige fortfarande inte tar hotet mot fred och säkerhet i Europa på riktigt allvar. Detta samtidigt som Sverige genom sin säkerhetspolitik väljer att inte fullt ut visa sig solidarisk – genom medlemskap i Nato – med just de vänner utan vars väpnade bistånd den svenska försvarsplaneringen faller ihop som en sufflé.

Nu bygger man vidare på försvarsbeslutet 2015 som både var underfinansierat och otillräckligt. Om några veckor inleds den största svenska militärövningen sedan början på 1990-talet, Aurora 17, med en lägesbild som tydligt visar på allvaret – och allvaret understryks förstås ytterligare när den ryska Zapad 2017 inleds med uppskattningsvis 100 000 man.

Den gånga politiken var ett kollektivt misslyckande och dagens besked visar att det politiska systemet fortfarande inte riktigt mäktar med uppgiften. Inte vaknat upp. Men visst, bra mycket bättre med en sömndrucken politik än fortsatt sömn.

Gästledare i Svenska Dagbladet 17/8 2017