Claes Arvidsson

Sverige närmare Nato

Sverige kommer allt närmare ett medlemskap i Nato. På det militära området genom det senaste steget i form av ett Värdlandsavtal. Det är inte någon freudiansk felsägning när Sverige från och till beskrivs som de facto medlem – dock utan försvarsgarantier, beslutsrätt och integrerad försvarsplanering.

Ett annat sätt att beskriva den ökade närheten är att alla fyra allianspartierna numera är för ett medlemskap. För moderaterna var det där med Nato tidigare ungefär samma sak som socialdemokraternas republikkrav. På programmet men inte på agendan. Så är det inte längre.

Men inte minst viktigt är att svenska folket långsamt vänjer sig vid tanken på att Nato är ett bättre alternativ än ”allianslösheten”. Tankesmedjan Frivärlds opinionspejling från i höstas visar att nej tack till Nato-medlemskap fortfarande är i knapp majoritet, men att den krymper sedan den förra mätningen 2014.

Det är fler för medlemskap (44 procent mot 37 procent) och färre mot (53 procent mot 56 procent). Andelen alliansväljare som vill se en anslutning till försvarsalliansen har gått upp till 65 procent av de tillfrågade. Verkligt intressant är att andelen kvinnor för Nato har ökat från 25 procent till 39 procent. Fler med rödgröna sympatier, mer än var fjärde, vill också se ett svenskt medlemskap. En majoritet av SD:arna önskar – till skillnad från Jimmie Åkesson – att Sverige går med i Nato.

Kort sagt, opinionen är i rörelse. Putin fortsätter att göra reklam för Nato, men det finns andra faktorer att peka på. I diskussionen om Värdlandsavtalet hördes (tror jag) för första gången en socialdemokratisk försvarsminister tala väl om Nato. Till den nya hör att en rad S-märkta tidigare ambassadörer kommit ut med budskapet att Sverige befinner sig i ett nytt läge – som leder fram till slutsatsen att medlemskap i Nato är ett bättre alternativ för Sverige och freden i Europa än allianslösheten.

Men ska det verkligen vara nödvändigt? Från och till hörs ju lugnande uttalanden om Sverige i nöd. Senast, i slutet på november, då kommendör Hans Helseth vid NATO Joint Warfare Center i Norge vid en konferens i Berlin framhöll att Nato har en moralisk förpliktelse att komma till vår hjälp. Men det är skillnad på moral och artikel 5.

Helseth pekade också på en besvärande omständighet för dem som gillar att lita på Nato utan medlemskap. I själva verket sänker närhet utan medlemskap ribban för militär aggression mot Sverige (och för den delen även Finland). Skapar instabilitet.

Till det kan också läggas att Peter Hultqvist alternativa lösning stavas U-S-A. Är det verkligen någon som tror att Sverige har en starkare röst i den bilaterala relationen än i ett Nato-sammanhang?

Så varför ansöker Sverige inte om medlemskap. Ja, vi har vänstern i regeringsunderlaget och miljöpartiet i regeringen. Vi har också den del av socialdemokratin som lever kvar i Palmemytologin. Det Sverige som aldrig var i verkligheten men som lever kvar i en utrikesminister som i New York Times (17/11) säger sig vara pacifist och som klagar över att USA påpekar att en anslutning till FN-initiativet att förbjuda kärnvapen kommer att påverkar säkerhetsrelationen till Sverige.

Frivärlds pejling visar att det finns ett överväldigande stöd (81 procent) för att rusta upp försvaret. Utmärkt. Det skapar politiskt utrymme för en förstärkning av försvarsförmågan. Just det också ÖB efterlyser.

Publicerad i Försvarsutbildaren nr 1 2018.