Claes Arvidsson

Det skulle ju bli så bra. Frågan om vem som skulle efterträda Vladimir Putin när hans sista mandatperiod går ut, löstes av Putin med ett konstitutionellt trix som möjliggjorde för honom att sitta kvar som president ytterligare två sexåriga mandatperioder efter 2024. Folkets välsignelse i en rådgivande folkomröstning var inplanerad till den 22 april och sedan skulle ledaren ”förgyllas” i samband med högtidlighållandet av Segerdag 9 maj.

Putin kunde också se en positiv utveckling i relationerna med Ukraina (fångutväxlingar, partiella trupptillbakadraganden, samtal och nästan acceptans för att Rysslands separatister i Donbass som förhandlingspart). Detta samtidigt som inte minst president Macron pläderade för att relationerna med Ryssland borde värmas upp. Rejält. Ord som väcker förhoppningar om en delvis avveckling av sanktioner som infördes post-Krim 2014.

Men sedan kom Covid-19 som ett oönskat Kinderegg, som efter en viss tvekan ledde till att såväl folkomröstning som parad ställdes in. Den tryggade framtiden ser inte längre lika trygg ut. Putin nu har att hantera tre kriser samtidigt; effekterna av oljeprischocken, recession och Corona. Frågan är om Putin kan upprätthålla illusionen av att vara nationens räddare, när nu systemets brist på funktionalitet blottläggs.

Inledningsvis intog Putin en avfärdande hållning till pandemin. Som om Ryssland inte skulle drabbas och allt var under kontroll. I nästa steg lade han skulden på ledare längre ned i ”vertikalen”. I samma anda utfärdades inte nationellt undantagstillstånd utan i stället uppdrogs åt dem längre ned att administrera det som i början av april beskrevs som en månads semester.

I ett tal 28 april var det dags för allvarligare ord. Putin betonade att Coronakrisen inte var över och att det därför skulle vara fel att blåsa faran över. Lockdown med skarpa begränsningar för röra sig utomhus ska kvarstå till åtminstone 11 maj. Han beordrade regeringen och regionala myndighet att planlägga för att å ena sidan lätta på restriktionerna och å andra sidan stimulera ekonomin.

I samband med att lockdown infördes ålades företagen att fortsätta betala ut löner. Hur det skulle gå till lämnades det inte något riktigt svar på. Ett blygsamt stödpaket på motsvarande 3 procent av BNP presenterades – i huvudsak riktat mot stora företag och i form av uppskjuten skatt och lånegarantier. Efter ramaskrin har det även kommit en statlig lönesubvention riktad mot små och medelstora företag på 12 000 rubler per månad och anställd.

Ingendera räcker lång. Och värre lär det bli. IMF räknar med att BNP faller med 5,5 procent i år. Andra uppskattningar är högre, 7–12 procent. Arbetslösheten kommer att öka och folk få det sämre ekonomiskt ställt.

Den ekonomiska nedgången drabbar en befolkning som redan tidigare hade små marginaler – eller inga alls. Enligt den statliga statistikbyrån Rosstat hade 13,5 procent en inkomst under (ett lågt) officiellt existensminimum första halvåret 2019. I en mätning från Levda där de tillfrågade gjorde en självskattning visade att 40 procent levde i fattigdom 2018. I en annan mätning från välrenommerade Levada hamnade 71 procent under existensminimum.

Kort sagt, mätningarna visar att var åttonde till var tredje är fattiga. Rosstat har i en annan mätning redovisat att 26,5 procent av de tillfrågade ansåg att den materiella situationen var dålig eller mycket dålig. Det handlar om grupper som stora familjer, ensamstående föräldrar, om pensionärer och om personer som är arbetslösa eller har okvalificerade jobb. De regionala skillnaderna är stor.

Två tredjedelar saknar sparade medel.

En sak är säker och det är att Putins (redan då orealistisk) löfte från maj 2018 om att halvera fattigdomen till 2024, leverera reallöneökningar, pensioner, bättre bostäder inte kommer att uppfyllas. Fattigdomen minskade 2000–2013, stabiliseras för sedan öka igen. Och i kölvattnet på Corona kommer den i stället att öka ännu mer.

Hittills har 134 000 fall av coronasmitta rapporterats och spridningstaken uppskattas nu till en fördubbling an antalet var 10:e dag. 1 200 rapporteras ha avlidit. De verkliga talen är sannolikt betydligt högre till följd av underrapportering från lokala myndigheter. Sjukvården går på knäna även i metropoler som Moskva och St Petersburg. Hur illa det är ute på landsbygden vågar man nästan inte tänka på.

Putin har å ena sida haft en låg synlighet under Coronakrisen och å andra sidan velat lägga skuld och ansvar på andra. Till skillnad mot det som är normalbilden t ex i Sverige där förtroendet för Stefan Löfven har ökat, har krishanteringen i Kreml inte lett till ökat stöd. I stället fortsätter den nedåtgående trenden (från en hög nivå).

Om Putin varken lyckas få kontroll på covid-19 eller hittar mer effektiva stötdämpare för att lindra den ekonomisk smällen, lär förtroendet fortsätta minska. Om det i sin tur leder till protest är en annan sak. Och vilken riktning den i sådana fall får är ytterligare en fråga. Det är inte så mycket längtan efter liberala reformer som präglar opinionen. Däremot mycket Sovjetnostalgi och antivästism, samma som regimen kolporterar. Konspirationsteorier svirrar runt. Xenofobi.

Den politiska apatin är utbredd – precis som Kreml vill ha det. Medierna ingår i den statliga propagandan. Politiken har dessutom i hög grad handlat om att skapa säkerhetsbälten i händelse av en upprorisk utveckling. Å ena sidan kontrollerar Putin säkerhetsapparaten, och å andra sidan har det bildats ett nationalgarde som – med skarpladdade vapen – kan sättas in om det skulle komma till oroligheter.

I vanlig ordning tar man till ytterligare inskränkningar för att försvåra kritik och opinionsbildning. En ny lag stadgar att den som sprider ”fake news” om Corona kan dömas upp till fem års fängelse. Och i den händelse budskapet om största möjliga tystnad inte efterlevs, är det – också i vanlig ordning – möjligt för systemet att agera med kraft. Tre läkare som har varit kritiska mot hur Coronakrisen har hanterats har fallit ut genom fönster.

Putin har byggt upp bilden av sig själv som Rysslands räddare och garant för landets storhet – en bild som är tänkt att legitimera och skapa legitimitet för oligarkin. Den ikonen krackelerar nu. Trubbel på hemmaplan är dock tyvärr inte någon en garanti för att politiken mot omvärlden ändras till det bättre. Tvärtom.

Publicerad i Säkerhetsrådet 4/5 2020.

Read More

Gör Sverige rätt eller fel när det gäller valet av strategi för att möta Coronakrisen? Vad gjorde Sverige för fel i fråga om beredskap? Och hur kan den förbättras? Vad finns att lära i fråga om sjukvården? Eller om sektorsövergripande samarbete? Och hur ska man se på de samhällsekonomiska konsekvenserna av pandemin? Trots att vi är mitt uppe krishanteringen står frågorna på rad. Och det finns faktiskt inte något bra skäl till varför vi inte ska försöka hitta svar på dem på ett sätt som går utöver den pågående offentliga diskussionen. I själva verket understryker den behovet av att gå vidare.

Det kan man göra genom att tillsätta en Coronakommission – som statsminister Erna Solberg (H) har gjort i Norge med uppgift att göra ”en grundig og helhetlig gjennomgang og evaluering av myndigheternes håndtering av Covid 19-pandemin

Koronakommisjonens mandat är brett. Den kan få tillgång till hemligstämplad information och kan inhämta extern kompetens. Den ska arbeta oberoende av regeringen. Kommissionen ska kartlägga alla relevanta aspekter som:

  • Myndighetenes beredskap og planverk for pandemier både på nasjonalt og kommunalt nivå sett hen til tidligere pandemier og scenarioer
  • Berørte departementer og virksomheters forberedelser, håndtering og samarbeid, herunder ansvarsdeling og samarbeid mellom Helsedirektoratet og Folkehelseinstituttet
  • Iverksatte tiltak for å redusere smittespredning, bedre kapasiteten i helsetjenesten og behandle pasienter
  • Iverksatte tiltak i primærhelsetjenesten og tiltak, forberedelser og beredskap i kommunene for å ivareta beboere i heldøgns omsorg
  • Ansvarsdelingen og samarbeidet mellom statlig og kommunalt nivå
  • Kommunikasjon og informasjon til befolkningen, og befolkningens adferd og respons
  • Økonomiske og sosiale konsekvenser av pandemien og smittetiltakene
  • Hvordan de bredere, samfunnsmessige konsekvensene av pandemien ble håndtert og fulgt opp av myndighetene
  • Hvordan sentrale samfunnsfunksjoner, herunder de demokratiske, klarte å opprettholde sin funksjon, og om de rette funksjonene ble identifisert og ivaretatt.

Kommissionen ska se bakåt i syfte att se framåt. Den ska komma med förslag rörande beredskap och krishantering. Det kan gälla finansiering och organisering av t ex medicinlager eller, för den delen, personalresurser vid behov uppskalering. Den ska också granska de samhällsekonomiska konsekvenserna. Arbetet ska vara färdigt i mars 2021. Om mer tid krävs ska kommissionen delrapportera i fråga om beredskap och scenarier samt den inledande krishanteringen under våren 2020.

Utvärderingen lär inte bara utmynna i ros utan även i ris – också till Solberg som har haft regeringsansvaret sedan 2013. Så visst krävs det en rejäl dos politiskt mod att välja att gå till Stortingsvalet hösten 2021 med Koronakommisjonen i bagaget. Det kallas också att ta politiskt ansvar.

Stefan Löfven (S) har varit statsminister sedan 2014. Han borde tillsätta en svensk Coronakommission. Men har han modet att ta politiskt ansvar?

Publicerad i Säkerhetsrådet 27/4 2020.

Read More

Det förs nu en viktig diskussion om hur framför allt lokala media i Sverige ska kunna klara av att upprätthålla sin del av det demokratiska uppdraget – eller ens överleva. En redan pressad bransch har går på extra smällar i en tid av ekonomisk nedgång som följd av Coronakrisen. Ekonomin är en av de ”kriser” som Reportrar utan gränser pekar på i 2020 utgåvan av World Press Freedom Index.

Möjligheten för mediefrihet påverkas också framöver av en ”geopolitisk kris” i form av en auktoritär trend och auktoritära regimer, som något understryks av en mer generell utveckling av övervakning utan tillräckliga garantier för demokratisk kontroll. Det är den ”teknologiska krisen”. Den ”demokratiska krisen” är en följd av polarisering och repression. Medierna dras också med en förtroendekris som yttrar sig i misstänksamhet och till och med hat.

Ser man ut över världen är dock situationen väldigt olikartad. Norge, Finland, Danmark och Sverige innehar de fyra i tätplatserna. Sist, på plats 180, återfinns Nordkorea. Mer relevant i ett svenskt sammanhang är att påminna om att Kina finns på 177 (att jämföra med Hong Kong på plats 80 och Taiwan på 43).  Putinland återfinns på 142. USA rankas som nummer 45 (faktiskt tre platser bättre än föregående år).

I vanlig ordning fortsätter Polen och Ungern på det allt brantare sluttande plan som Jarosław Kaczyński(62) respektive Viktor Orbán (89) har slagit in på. I vanlig ordning är både Europeiska rådet och kommissionen handfallna. Nog borde vara nog.

Publicerad i Säkerhetsrådet 23/4 2020.

Read More

Några kanske minns kanske TV-programmet Partaj med Margareta Sjödin i rollen som dum blondin med den stående repliken: Har jag gjort bort mig nu igen? Jag kom att tänka på den när finansministern Magdalena Andersson häromdagen lade fram vårpropositionen. Det var inte på grund av att Andersson är blondin och inte heller att hon skulle vara dum, utan just därför att hon ännu en gång har gjort bort sig när det gäller försvarspolitiken.

Gång efter annan har Andersson i ord och handling agerat bromskloss när det gäller att betala för rikets säkerhet och i praktiken kört över regeringens mer säkerhetsinriktade försvarsminister. Denna gång gäller det en utebliven ökning av anslaget till Totalförsvarets rekryteringsmyndighet.

Det uteblivna anslaget är också ytterligare ett exempel på bristen på sammanhängande tänk i försvarspolitiken. I regleringsbrevet 2018 uppdrogs åt Totalförsvarets rekryteringsmyndighet att:

”redovisa hur planerade och beslutade volymökningar de kommande åren, inom grundutbildningen med värnplikt och polisutbildningen, kommer omhändertas. Myndigheten ska även undersöka förutsättningarna för att omhänderta en eventuell ökning av utbildningsvolymerna till grundutbildning med värnplikt under nästa försvarsbeslutsperiod. Olika tänkbara scenarier för volymutveckling ska analyseras. Ett sådant scenario är t ex förslagen på volymökningar som framgår i utredningen En robust personalförsörjning av det militära försvaret (SOU 2016:63).

Totalförsvarets rekryteringsmyndighet ska redovisa hur de samlade volymökningarna som beskrivs påverkar myndighetens behov av resurser, t ex gällande lokaler och personal. Myndigheten ska även identifiera och redovisa de tidpunkter då beslut måste finnas på plats för att möjliggöra att volymökningarna kan omhändertas i tid.”

Myndigheten återrapporterade hösten 2018 i Analys av olika volymökningars påverkan på resursbehovet och konstaterade bland annat att den kapacitetsökning som hade skett och skulle ske inte var tillräcklig för att möta den av politikerna efterfrågade ökning av antalet prövningar. För att klara detta skulle det behöva etableras ytterligare en provningsenhet utöver de i Stockholm och i Malmö.

Det klargjordes också att tiden för att hitta och utrusta lokaler samt rekrytera personal kunde uppskattas till två år.

Och så gick tiden. Inget hände.

Mer än att den politiska efterfrågan på fler värnpliktiga ökade.

I enlighet med regleringsbrevet 2020 påbörjades planeringen men besked om anslag uteblev. I budgetunderlaget 2021–2023 från i februari i år framhölls att det skulle krävas ett beslut om finansiering senast i den nu lagda vårbudgeten för att säkerställa att den nya provningsenheten lokaliserad till Göteborg skulle vara i drift 1 januari 2022.

Och beskedet från finansminister Andersson (och regeringen Löffven) blev alltså negativt.

Och så fortsätter tiden att gå.

Det finns lite olika bud om hur många fler som ska göra värnpliktiga men helt klart är att de blir fler. Försvarsberedningen har föreslagit att antalet växer till 8 000 per år från och med 2024 (och för att fylla en plats krävs i genomsnitt 3,5 mönstringar). Eftersom myndigheten även testar inför officers- och polisutbildning kommer man redan 2021 att slå i kapacitetstaket på 28 000 prövningar per år.

Förmågeglappet kommer sedan att öka under försvarsbeslutsperioden. Om kapacitet inte tillförs kommer glappet 2025 att uppgå till mer än 10 000 prövningar (motsvarande knappt 25 procent av testbehovet). Kanhända vaknar politiken till liv innan dess, men redan en förskjutning i tiden från 2022 till 2023 med ett testglapp på 2 600 prövningar får följdverkningar.

En viktig slutsats som kom fram i diskussionen om stridsflyg och luftförsvar var att det rör sig om ett system av system. Det är helheten som är utslagsgivande för förmågan. I själva verket är detta en bra beskrivande bild för Försvarsmakten. Det är en helhet. ”Saker och ting” hänger ihop – och hänger de inte ihop blir resultatet därefter. Det uteblivna anslaget till rekryteringsmyndigheten kan Magdalena Andersson kanske tycka vara en småsak. Det är det inte. Typ. Att krigsorganisationen inte kan fyllas upp med värnpliktiga.

Publicerad i Säkerhetsrådet 17/4 2020.

Read More

Precis som i Sverige ledde utbrottet av covid-19 till brist på sjukvårdsmateriel i Finland. Till skillnad från i Sverige kunde man dock öppna sina hemliga beredskapslager för att möta sjukvårdens behov. I Sverige är den strategiska reserven avvecklad till ett som nu alla inser mycket högt pris.

På frågan ”varför vi inte längre ansågs behöva beredskapen”, svarade socialminister Lena Hallengren att ”vi är i en extraordinär kris och jag vill inte peka finger på någon, för det är många som behöver tänka till över de system som vi har haft och hur vi har rustat oss”.

Kort sagt, skyll inte på regeringen. Men är det så enkelt? Hösten 2018 tillsatte dåvarande socialministern Annika Strandhäll en utredning om hälso- och sjukvårdens kapacitet att hantera allvarliga kriser. Hon poängterade dock att ”utredningen inte handlar om att vården inte har klarat sitt uppdrag utan om att se till att svensk hälso- och sjukvård också i framtiden kan hantera kriser och katastrofer”.

Krisinsikten satt alltså inte särskilt djupt – och detta trots att en rad utredningar och rapporter tidigare pekat på allvarliga brister i beredskapen. Ett exempel är utredningen ”Åtgärder vid allvarliga krissituationer” som kom redan hösten 2013 i vilken en rad problem identifierades, men som i stället för att ha lösts alltså blev föremål för en ny utredning.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att regeringen Löfven har ansvar för den senfärdigheten. Coronakrisen fogas därmed in i raden av ”affärer” och ”skandaler” som rör säkerhet och sårbarhet. Men upprinnelsen ska sökas längre tillbaka i tiden.

I sin memoar ”Min väg, mina val” (Albert Bonniers förlag 2007) skriver en stolt och nöjd Göran Persson om nedmonteringen av totalförsvaret från 2,6 procent av BNP 1994/95 till 1,4 procent budgetåret 2006/07:

”Processen tog tolv år, det vill säga hela min tid som finansminister och statsminister. I grova drag resulterade den i en halvering av försvaret… Gamla strukturer som funnits kvar ända sedan statsminister Tage Erlanders tid under kalla kriget har äntligen kunnat avvecklas.”

I den processen försvann också de hemliga beredskapslagren. Även om det mesta under Perssons tid handlade om försvarsuppgörelser mellan S och C var alla med på inriktningen av försvaret, som också fortsatte under alliansregeringarna. Det var ett kollektivt politiskt misslyckande, format av en tilltro till att den eviga freden brutit ut i Europa och att Sverige därmed kunde välja sina strider. I Finland var det kollektiva minnet ett annat. Totalförsvaret bevarades.

I en ny studie med den talande titeln ”När totalförsvaret föll samman” (Bihäfte till Kungliga krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift) granskar Katarina Engberg försvarspolitiken 1999–2005. Engberg som själv var med som tjänsteman på försvarsdepartementet, är inte lika nöjd som Persson.

Frågan vad att göra med försvaret var tänkt att med början i mitten på 1990-talet besvaras under en så kallad strategisk time-out på tio år under vilka ett väpnat anfall på Sverige ansågs som osannolikt. Det var inte feltänkt. I och med försvarsbeslutet 2004 försvann dock den grundläggande försvarsförmåga som skulle utgöra grund för anpassning till ett sämre säkerhetspolitiskt läge.

In tågade i stället experimentet nätverksförsvar med nyckelord som flexibilitet och kompetenser som byggstenar i ett litet, expeditionärt försvar och med försvarsplanering för internationell insats. Själva idén om ett totalförsvar försvann. Det civila försvaret skildes från det militära och ominriktades från en aktörsstyrd hotbild till funktionella sårbarheter. Hotbilden breddades.

På ett annat plan kan det som sker beskrivas som en banalisering när försvarspolitiken fylls av visionära koncept med svag förankring i verkligheten. Påhejad av utländska och svenska industriintressen blev tänkandet mer teknokratiskt.

Engberg är tydlig med att det är Försvarsmakten som hade (och har) problemformuleringsinitiativet. En lärdom att ta med i den försvarsdebatt som nu förs är alltså att det inte alls är säkert att Försvarsmakten vet bäst.

En annan slutsats är att försvarspolitiken skulle behöva en motsvarighet till det finanspolitiska rådet, eller i alla fall en, som Engberg efterlyser för Försvarsmakten, oberoende granskningsinstans. Hon varnar för särintressen och en generellt inom politikområdet dålig kunskap om försvarsekonomi.

Bra att Försvarsberedningen tog initiativ till ”förstudien”. Visst vill man veta mer.

Gästledare publicerad i SvD 9/4 2020.

Read More

”Voffor gör di på detta viset?” Det finns åtskilliga norska rumpnissar som har den undran när det gäller Sveriges vägval i coronakrisen. Till skillnad från i Norge där landet har stängts ned, håller Sverige – även sedan nya restriktioner har införts – relativt öppet. Livet rullar inte på som före covid-19, men likväl rullar det på.

Det motsatta – starkare inskränkningar i Sverige – hade egentligen varit det förväntande. Svenskarna brukar ju beskrivas som trygghetsnarkomaner som går i täten när det gäller att införa allehanda förbud, nu senast rökförbud på uteserveringar. I fråga om Corona är man däremot riskvillig. Handlingsregeln på andra sidan riksgränsen tycks vara ”hellre för lite än för mycket” medan den i Norge är ”hellre för mycket än för litet”.

Både i Sverige och Norge är både den mellanmänskliga tilliten och tilliten till de samhällsbärande institutionerna internationellt sett hög. Möjligtvis avspeglar de olika vägvalen en skillnad i tilliten till medborgarna.

Sverige är en gammal nationalstat med en stark centralmakt, länge homogen och med även i vår tid stark kollektivism med konsensus som ett högtidsord och åsiktskorridor som skällsord. I ett land där Peer Gynt är nationalikon kan medborgarna (eller för den delen kommuner) inte på samma sätt förväntas följa påbud i samma utsträckning. I stället krävs förbud.

Social ingenjörskonst med dess tilltro till en av experter utarbetad politik är både ideologi och praktik i Sverige. Att lägga livet till rätta har hyllats som själva fundamentet för det svenska undret; det som gjorde att Sverige tog plats i modernismens framkant.

Lägg därtill att den svenska förvaltningsmodellen är uppbyggd på små departement och stora myndigheter. Myndigheterna ska enligt lag vara självständiga, styras av politiken genom övergripande instruktioner men stå fria i den dagliga verksamheten.

Att politiken – i jämförelse med Norge – tydligt spelar andra fiolen sammanhänger också med krisorganisationen i regeringskansliet – och med statsminister Stefan Löfven. I samband med tsunamin 2004 visade det sig att ett avgörande fel med krisorganisationen var att statsministern inte hade det formella ansvaret för att leda och därmed också kunna fördela arbetet.

Som ett resultat av utvärderingen ändras organisationen så att statsministern fick det formella ansvaret. En av de första åtgärderna som Löfven gjorde som regeringschef var att abdikera från det ansvaret och i stället överlåta det till inrikesministern. Det var så att säga både en signal om att ”stör mig inte” och öppning för minskad samordningsmakt.

Lagom är det begrepp som brukar användas för att i ett ord sammanfatta hur svenskar är och hur Sverige fungerar. Det återstår dock att se om det verkligen är lagom som kännetecknar den svenska reaktionen på covid-19 – eller motsatsen. Vittgående beslut som är extrema på en skala av tänkbara handlingsmöjligheter är inget nytt. Ett exempel är migrantkrisen 2015 och ett annat är nedläggningen av det territoriella försvaret efter det kalla kriget slut. I båda fallen höll man dessutom länge fast vid fattade beslut trots att fakta talade för motsatsen.

Det finns också skäl att fundera över vilken roll som den svenska självbilden spelar. Sverige var en gång i historien en traditionell stormakt som hamnade på dekis, men som under efterkrigstiden blev beskrivet som en framgångssaga byggd på den svenska modellen.

Att Sverige dessutom ville vara och var en moralisk stormakt, förstärkte självuppfattning om att ”vi vet bäst”. Kort sagt, gammaldags ”storsvenskhet”. Enligt statsepidemiologen Anders Tegnell experimenterar andra länder. Budskapet från det norska Folkehelseinstituttet har varit att ingen vet säkert utan att alla experimenterar.

Ingen vet med säkerhet om den norska eller den svenska modellen är bäst, men däremot finns det skillnader i krishanteringen som kan kasta ljus över vägvalen. En sådan är att regeringen Solberg snabbt tog befälet i form av att vara ansiktet utåt men också genom att inte alltid lyssna på experterna. Man gjorde man en avvägning mellan olika mål.

Det är politikens uppgift, men bakom kalkylen kan förstås också ligga behovet av att visa handlingskraft eller partiegoistiska motiv. Sådan är ju politiken.

Gästledare i Svenska Dagbladet 2/4 2020.

Read More

Norge har stängt. Om allt vore normalt skulle ”utepilsen” ha gjort säsongpremiär i Oslo. Men livet är inte normalt. Staden ligger nästan öde. Lärosäten, skolor och dagis har fått stänga. Frisörer och massörer har stängt, liksom pubar och barer. Organiserad idrott är förbjuden. Museerna har stängt. Konserter och andra evenemang har ställts in.

Inte sedan 1905 har norska soldater stationerats vid gränsen mot Sverige, men som i ett led i försöken att få kontroll över spridningen av covid-19 har hemvärnet satts in för säkerställa att den stängda gränsen förblir just det. Det råder inreseförbud för utlänningar och för hemvändande norrmän väntar 14 dagars karantän.

Facit för corona är hittills 1 926 smittade (men med ett okänt mörkertal), 130 inlagda på sjukhus varav 33 vårdas (eller har vårdats) i respirator. 7 personer har avlidit.

Liksom i Sverige har det visat sig att beredskapen inte var god. Till skillnad från i Sverige har dock den norska regeringen och statsminister Erna Solberg redan från början varit krishanteringens ansikte utåt. Visserligen betonas att man följer råden från experterna, men kanske har det varit väl så viktigt att hellre ta i för mycket än för lite.

Det framstår till exempel som något oklart om Folkhelseinstituttet stod bakom beslutet att stänga skolor och dagis (eller, för den delen, gränsen). Ett kritiskt argument i debatten har varit att små barn inte blir så sjuka, men mot det har invänts att barnen sprider viruset vidare i en smittkedja som kan sluta med allvar. Man hoppas att stängningen ska bidra till att spridningen planar ut.

Nedstängningen gäller till och med den 26 mars och med stor sannolikhet blir det i alla fall ytterligare några veckors förlängning. Kort sagt, över påsk. Och i Norge är påsk- firande på hytta på fjället en tradition som kanske till och med väger tyngre än firandet av syttende mai. Endast om hytten är i hemkommunen får man övernatta i den. Sanktionen är böter på 15 000 norska kronor eller fängelse. Begreppet ”hytteskam” är redan fött.

I syfte att skapa ro och tilltro till den norska ekonomin har Erna Solberg uttalat samma formel som ECB-chefen Mario Draghi gjorde 2012: regeringen är beredd att göra det som behövs. Krispaket efter krispaket har presenterats för att säkerställa finansiell stabilitet och lindra smällen för arbetstagare och enskilda företag. Flyget har fått paket, liksom idrott och kultur. Fler är att vänta. Med Oljefonden som plånbok har löften utställts om att sjukvården, kommunerna och NAV (arbetsförmedling och socialtjänst under samma tak) ska få nödvändiga resurser.

Tanken är att företag och anställda ska övervintra i väntan på att virusepidemin ska gå över. Problemet är åtgärderna inte löser ut de två verkliga sänkena: å ena sidan oljeprisfallet (ned till 28 dollar per fatet) och å andra sidan en generellt minskad efterfrågan globalt. Kronan har fallit till nya bottennivåer. Norges Bank har den senaste veckan sänkt styrningsräntan i två steg med 1,25 procent till 0,25 procent.

Efter bara en veckas nedstängning är arbetslösheten redan som på 1930-talet – med den stora skillnaden att merparten bara är permitterade. Men ju längre som krisen drar ut på tiden desto fler kommer i stället att bli avskedade, och konkurserna öka. Ytterligare ett orosmoment är såväl företagens som hushållens höga skuldsättning, som ökar sårbarheten i en nedåtgående ekonomisk spiral.

Precis som i Sverige diskuteras om regeringen ordinerat rätt medicin, och debatten har också här kommit att handla om kostnaderna. Kritiker påpekar att det i vårdens vardag görs val baserade på en avvägning mellan kostnad och nytta, och att samma förhållningssätt borde tillämpas på corona. Underförstått; det är inte värt pengarna för att på marginalen sänka dödstalen för redan sjuka 80- och 90-åringar.

I kritiken ingår också att hänsyn borde tas till negativa hälsoeffekter av ökad arbetslöshet med mera, liksom de värden som går förlorade i ekonomisk nedgång och vars alternativa användning hade kunnat vara sjukvård eller andra samhällsnyttigheter.

Ingen behöver tveka om hur svårt det är att fatta politiska beslut med vittgående följder rörande liv och pengar. Även i det rika Norge är det ett dilemma och därför måste vi även här prata om det.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 23/3 2020.

Read More

Coronakrisen har visat att vår beredskap inte är god. Den hade kunnat ha varit så mycket bättre om totalförsvaret inte hade avvecklats när den eviga freden antogs ha brutit ut. Vi hade något som fungerade i volym och över landet i form av fältsjukhus och beredskapslager.

Rimligtvis blir ett resultat av Covid-19 omtänk både kring behovet av fältsjukhus och just-in-time. Viruset ställer också frågan till den nu återinkallade Försvarsberedningen om de föreslagna dryga 4 miljarder kronor verkligen är tillräckligt. MSB har äskat mer. För den som tidigare tvekat om svaret, torde det nu vara givet. Det vill säga nej.

Försvarsberedningen ska även hantera regeringens vilja att betala mindre än beredningen föreslagit för det militära försvaret och Försvarsmaktens önskan om delvis andra prioriteringar. Frågan om tillväxt till 1,5 procent av BNP till 2025 räcker, är dessutom redan besvarad. Med ett nej.

Samtidigt har Coronaviruset försatt välden i ett ekonomiskt chocktillstånd. Också för Sveriges del får detta stora samhällsekonomiska konsekvenser som gör att konkurrensen om medlen i statskassan hårdnar. Trycket på att gå snabbare fram med att återupprätta det civila försvaret kommer att vara starkt. Trycket får dock inte minska på att göra detsamma med det militära försvaret.

Kort sagt, om regering och riksdag inte förmår prioritera blir nästa försvarsbeslut ännu en övning i att igen i eftertid utbrista: vi var naiva.

Opinionen borde vara möjlig att vinna för en prioritering av rikets säkerhet. Ett exempel på detta är den positiva responsen på broschyren Om krisen eller kriget kommer. Ett annan är det stora intresse som Försvarsmaktens uppvisningar väcker. Ett tredje är att militärer i uniform på stan nu inte längre häcklas för ”stridspittar”.

Sett till media har bevakningen blivit så mycket mer omfattande både i riksmedia och lokalt. Det kanske bästa exemplet på att synen har förbättrats är två kulturartiklar i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Båda är positiva.

Hösten 2018 visade Stockholms stadsteater en dramatisering av Bertha von Suttners pacifistiska roman Ned med vapen (Suttner tilldelades Nobels fredspris 1905). Dramatiseringen var gjord av Stina Oscarson. Inför premiären anordnades ett samtal mellan mig och Oscarson om bland annat kärnvapen och Nato.

Det var inte mycket som vi var eniga om, om man säger så.

Det enda var nog att det är viktigt att samtala.

Döm om min förvåning när jag i samband med att Rikskonferensen i januari ägde rum läste en kulturartikel i SvD signerad Stina Oscarson. Utgångspunkten är ett samtal som hon hade med Försvarsmaktens hållbarhetschef Naznoush Habashian. Således handlade den gången varken kärnvapen eller Nato utan miljö. Likväl är artikeln intressant.

Ingen expert på Högkvarteret kommer någonsin kunna få mig att tro att våld är ett bra sätt att lösa konflikter på men jag måste ändå erkänna en växande ödmjukhet inför det faktum att Försvarsmakten– trots sitt grunduppdrag – ändå verkar sträva efter att göra så lite skada möjligt. Och allteftersom samtalet fortskrider får jag svårare att håna det faktum att Jas kan flyga på 100 procent förnybart bränsle eller att Sverige varit drivande i arbetet med att sätta standarder för miljöarbete inom både EU och Nato.

Och vidare:

När jag går ut från Högkvarteret har jag fortfarande inga siffror på försvarets del av våra samlade koldioxidutsläpp men jag inser att den artikel jag hade tänkt skriva inte längre är möjlig. Vi har ett demokratiskt fattat beslut att vi ska ha ett försvar och det finns spelregler i en demokrati som i tider som dessa känns viktigare att värna än att skriva något som riskerar att bidra till ökad polarisering. 

Kulturjournalisten Greta Thurfjells artikel i DN, också den från januari i år, är av en annan kaliber, men också den intressant med sina för några år sedan helt omöjliga vinklar. Den ena är att ÖB är snygg och trygg. Den andra är värnplikt som lösningen på vad som kallas manlighetens kris.

Jag är ingen så kallad möpare – militärt överintresserad person – inte egentligen, även om jag vid ett flertal tillfällen sett Försvarsmaktens dramatiska reklambilder och drabbats av en för mig mycket onaturlig känsla av patriotism, och även om jag brister i gråt av blotta tanken på den där plötsliga röda rutan i Om krisen eller kriget kommer-broschyren, den som meddelar att ´om Sverige blir angripet av ett annat land kommer vi aldrig att ge upp´.

Och vidare:

Nej, det som muntrar upp mig är att tidningarna under dessa välsignade januaridagar publicerar så många bilder på överbefälhavare Micael Bydén…Inte nog med att överbefälhavare Micael Bydén är en av de mest attraktiva offentliga personerna vi har i det här landet, och inte har fått tillnärmelsevis tillräckligt mycket uppmärksamhet för sitt utseende – han verkar också besitta ett lugn som få andra högt uppsatta militära och politiska ledare kommer i närheten av. Det är något med hans ansikte som kort och gott inger respekt. ”Så länge han är vårt lands militäre ledare är jag trygg!” tänker jag, utan att veta det minsta om huruvida det ens föreligger något militärt hot mot Sverige eller ej.

Thurfjell skryter glatt över att inte ha några kunskaper varken om hotbild eller, för den delen, krisande manlighet. Likväl är det inte ointressant att Micael Bydén blir föremål för ett idolporträtt på DN-kultur.

Så det finns ett opinionsläge att söka politiskt stöd i.

Men det finns också motstånd.

När Försvarsberedningen nu omstartar sitt arbete är socialdemokraterna representerade av två partier. Ett som ser behovet av en stark fredsskapande försvarsmakt och ett annat som har sina rötter i 1980-talets fredsrörelse. Pierre Schori är en övervintrarna. I ett debattinlägg i DN spelar han cyniskt på Coronassträngar och kräver att Aurora 20 ställs in. De medel som därmed kan frigöras ska gå till att bekämpa Corona. Schori motiverar kravet med att:

Coronaviruset och miljöförstöringen är ytterst påtagliga hot, akutare och reellare än ryssen.”

Inget nytt på den S-fronten alltså. Det nya är att inlägget inte är publicerat på DN-debatt utan som en insändare.

Read More

I dag är det fem år sedan Boris Nemtsov mördades i Moskva, bara ett stenkast från Kreml. Fem personer – alla från Tjetjenien – dömdes för mordet. Vem eller vilka som lade ut ”kontraktet” framkom dock aldrig. Över huvud taget råder det rättslig oklarhet kring brottet – och hur skulle det kunna vara annorlunda i Putins Ryssland.

Boris Nemtsov var Putins främste politiske utmanare. Demokrat.

Mats Johansson (1951–2017) som var god vän med Nemtsov, skrev efter mordet i Göteborgs-Posten bland annat att:

Statistiken talade ett tydligt språk, enligt Nemtsov. När Putin kom till makten vid millennieskiftet låg Ryssland på plats 82 i Transparency Internationals lista över global korruption; ett decennium senare hade fallet stannat på plats 146, ungefär där Zimbabwe låg.

Situationen hade, med Nemtsovs ord, gått från dålig till katastrofal på en korruptionsmarknad i Ryssland som av Transparency värderades till 300 miljarder dollar, en fjärdedel av landets BNP.

Som om det inte skulle räcka för en dödsdom påpekade Nemtsov att tiotusentals korruptionsanklagade sällan bestraffades: Tjänstemän som tar mutor är praktiskt taget immuna mot allvarliga straff.

När jag något år senare lät översätta och publicera hans och Vladimir Milovs text med titeln Tio år med Putin frågade jag honom vid ett seminarium i Stockholm om inte korruptionen var ett stort problem för hela det ryska samhällssystemet, på vilket han svarade att korruptionen ÄR systemet.

En sådan öppen utmaning av härskaren och hans fögderi skulle inte gå ostraffad. Problemet för Kreml var inte själva skriften, eller ens avslöjandena. Problemet var att det fanns sådana högljudda röster kvar som Nemtsov som kunde samla in detaljerad information och våga sprida den – till folk som lyssnade och läste, tog intryck.

De följande stora demonstrationerna, Bolotnaja-upproret 2012 med hundratusentals deltagare, var början till slutet för Nemtsov; några fler färgrevolutioner skulle inte äga rum, inte i Putinland. Dödsdomen utfärdades.

Den 55-årige före detta vice premiärministern under Jeltsin dog mitt i steget. Han hade just i en radiointervju kritiserat kriget i Ukraina och twittrat ut en maning till manifestation mot kriget innan mördarna slog till.

Detta var hans sista budskap: If you support stopping Russia’s war with Ukraine, if you support stopping Putin’s aggression, come to the Spring March in Maryino on 1 March.

Och kriget mot Ukraina pågår fortfarande. Och korruptionen. Och repressionen.

Publicerad i Säkerhetsrådet 27/2 2020.

Read More

Det råder redan brist på officerare och den bristen kommer att bli än mer påtaglig framöver när försvaret ska växa. Att Försvarsmakten nu har infört ett temporärt stopp för återanställning av yrkesofficerare och civila medarbetare är en indikation i det lilla på hur illa politikområdet sköts. Tanken går snarare till en såpopera än till politik eller förvaltning som rationellt handlande.

Det finns mycket som kan tilläggas i fråga om förmågor, tajming och avvägningar i Försvarsberedningen slutrapport ”Värnkraft”. Det är dock det försvar som beredningen enades om, men som sprack på Socialdemokraternas ovilja att ställa sig bakom finansieringen. Sprickan blev ännu större när ÖB presenterade en alternativ plan som innebär att till 2025 kommer endast 50 procent av beredningens förslag vara på plats och 75 procent 2030. Det blev en riktig cliffhanger.

I syfte att lösa ut motsättningarna tillsatte förvarsminister Hultqvist en så kallad analysgrupp. I väntan på nästa avsnitt kan man fördjupa sig i rapporten Sammanställning av skillnader mellan Försvarsberedningens rapport Värnkraft och Försvarsmaktens underlag inför den försvarspolitiska propositionen med mera. Det är en olöst gåta i rapporten hur riksdagspolitikerna och Försvarsmakten har kunnat arbeta tillsammans i beredningen utan att som det verkar ha kommunicerat.

Försvarsministerns verbala paradgren har varit ambitionen att skapa ordning och reda i försvarsekonomin – samt vägra delta i anbudstävlan om försvarsanslagets storlek.

Försvarsbeslutet 2015 var dock sannolikt historiens mest underfinansierade, något som är en förklaringsfaktor bakom diskrepansen mellan försvarsberedningens förslag och Försvarsmaktens. En annan faktor är att Hultqvist faktiskt varit med och bjudit – fast under.

Kort sagt har försvarsberedningen byggt sitt försvar på en lösan ekonomisk grund. Ingångsvärdena har varit fel. Av cirka 100 miljarder i tänkta friska pengar 2021–2025, var hälften redan intecknade av Försvarsmakten för andra ändamål. Eller rättare sagt, det handlar om 36 miljarder kronor för verksamhet och 24 miljarder i underbud från Hultqvist i form av otillräcklig kompensation för prisökningar. För perioden 2025–2030 saknas 10 miljarder till och i realiteten ännu mer eftersom Högkvarteret inte har räknat på alla förslag.

Till turerna hör att de politiska partiernas representanter i analysgruppen inte har fått information om vad som har intecknats. Ja, i själva verket har de inte fått någon hemlig information alls (eftersom gruppen inte formellt har kunnat beläggas med sekretess). Så visst finns skäl till undran. Är det relaterat till inriktning? Eller kanske till försvarsindustrin?

Efter analysgruppens debacle är det enda rimliga att åter kalla in försvarsberedningen. Det vill dock inte försvarsministern, som vill behålla initiativet och lägga locket på i de kommande förhandlingarna om försvarsproposition och försvarsbeslut. Det som väntar är ett politiskt lackmustest för viljan att prioritera rikets säkerhet – lösa ut i alla fall en del av de knutar som blottlagts – genom att tillföra medel utöver den förstärkning som redan aviserats av försvarsberedningen. Alternativet är att helt plocka bort eller skjuta på tillförandet av förmåga. Kort sagt, fortsätta att hantera rikets säkerhet på lösa boliner.

Inte blir man precis lugnad av försvarsministerns ord om att ”min bestämda uppfattning och ambition är att vi inte ska ha någon underfinansiering i ett kommande försvarsbeslut”.

Gästledare i Svenska Dagbladet 24/2 2020.

Read More