Claes Arvidsson

Generalmajor Anders Brännström blir inte som tidigare aviserats chef för totalförsvarets verksamhet vid Högkvarteret. Skälet är att ÖB Micael Bydén saknar förtroende för Brännström.

Vad som mer exakt döljer sig bakom den kryptiska formuleringen vet vi inte än. Klart är dock att Brännström är av en kaliber än Bydén. Som ÖB har Bydén snackat upp försvarsförmågan. Brännström har å sin sida pekat på svagheterna.

Brännström utnämndes till arméchef 2013. Det jobbet blev han av med 2016. Då hade han i inbjudan till en övning med Markstridsskolan i januari samma år, skrivit att Sverige kunde vara i krig om några år.

”Det omvärldsläge som vi upplever och som också framgår av inriktningsbeslutet leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år. För oss inom armén gäller att med all kraft vi kan uppbringa genomföra det som framgår av de politiska besluten.”

Bydén lät för sin del som statsministern och underströk att det inte förelåg något militärt hot.

Och i dag? Försvarsberedningen utesluter inte ett väpnat angrepp, varnar för krigshandlingar på svenskt territorium och för att Sverige i samband med en större konflikt – för det är ju det som det handlar om och inte ett enskilt anfall ­ – kan bli angriparens första mål. Allt för att omöjliggöra för Sverige att ta emot hjälp och fungera som en plattform för hjälp.

I en DN-intervju i samband med årets Sälenkonferens pekade Brännström på hur prekär situationen är i armén.

”Man kanske lyckas mobilisera, men krigsdugligheten blir inte tillräckligt hög. Det är ingen militär hemlighet, det är jag övertygad om att en potentiell angripare räknat ut. Men det gäller ju att politikerna och allmänheten fattar det också.”

Som Brännström själv påpekar är tillståndet i armén inte någon hemlighet. Men förstås, det passar dåligt in i den politiska bilden av regeringens försvarspolitik. Mycket skulle kunna göras i närtid om pengarna fanns.

Tillsammans med överstarna Bo Hugemark och Jan Mörtberg skrev Brännström sedan en artikel på Brännpunkt i SvD, som önskade sätta punkt för den sannolikhetsdebatt som uppstod i kölvattnet av oenigheten mellan Hultqvist, Wallström och Löfvén om Försvarsberedningens rapport. Budskapet från artikelförfattarna var att utgå från det faktiska hotet – och inte från gissningar om sannolikheten för att det skulle verkställas.

Enligt Brännström är det DN-intervjun och SvD-artikeln som är skälet till att han inte formellt utnämns till chef för totalförsvarsfrågorna. Själv säger han att:

”Det var sanningen, det var inga hemligheter och jag gjorde det av omtanke om försvaret. Att se till att vårt försvar blir så bra som möjligt är något som har väglett mig hela mitt liv.”

Brännström poängterar också att han inte har uttalat sig i kraft av sin anställning i Försvarsmakten utan som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Må så vara men det är samtidigt klart att man som hög chef inte bara kan hänga av sin tjänsteställning. Det är kanske inte heller den centrala frågan.

2009 var det några yngre officerare som vill säga sitt om stridsledningen av flygvapnet men tyckte inte att klimatet var öppet nog. I stället startade man den anonyma bloggen Strilaren. Efter ett tag lades den ned – det var efter att bloggarna märkt att de inte blev inbjudna till möten som de rimligtvis borde ha varit med på. Och så vidare.

Efter ett tag drog man slutsatsen att ville man ha en karriär i Försvarsmakten var det bäst att lägga av. Så Strilaren tystnade.

Klimatet kunde sammanfattas i att det var så högt i tak att man slog i huvudet i taket – även när man stod på knä.

Nya försvarsbloggare etablerade sig sedan. Först anonymt och sedan öppet – och utan problem. På twitter och FB delas mycket information. Försvarsmakten har blivit – tvingats bli – mer tillgänglig.

Nu är det som gå tillbaka till gamla tider.

Som sagt, vi vet ännu inte vad som ligger bakom Bydéns misstroendeförklaring mot Anders Brännström, men det är klart att Brännströms vilja att ”leva i sanning” är en rimlig förklaring.

Men även om det finns en annan förklaring har Bydén genom att reducera det hela till en diffus förtroendefråga, vållat skada.

Det svenska försvaret behöver ha högt i tak. Om så hade varit fallet tidigare, hade vi kanske inte varit där vi är nu. Risken får nog sägas vara betydande att viljan från anställda i försvarsmaktssfären att informera och debattera drastiskt kommer gå ned.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 27/1 2018

Read More

Det är fortfarande för mycket av Pang i bygget i svensk försvars- och säkerhetspolitik. Huvudansvaret för att det inte är ordning och reda ligger hos chefen själv, statsminister Stefan Löfven. Dels handlar det om regeringens val att prioritera välfärd till specifika väljargrupper framför anslaget till det allmännyttiga försvaret. Dels gäller det osäkerheten om regeringens säkerhetspolitiska linje.

Det ena hade varit illa nog, men tillsammans är det verkligt illa. För att anknyta till statsministerns favoritbegrepp; det är inte acceptabelt.

Ett annat sätt att uttrycka det på är att försvarsminister Hultqvist verkar dra kortare halmstrån än tidigare. Kalabaliken i Rosenbad är inte ny men det går inte an att ge uttryck för tre varianter av Försvarsberedningens skärpta skrivning – i förhållande till försvarsbeslutet 2015 – att “ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”.

Att försvarsministern, utrikesministern och statsministern har försökt hyfsa politikens anletsdrag ändrar varken på bilden av oenighet eller på den skada som uppkommer när regeringen signalerar olika budskap om hotbilden till omvärlden. Ordval indikerar politik och beslut som följer av hur det säkerhetspolitiska läget ser ut.

Att utrikesminister Wallström (tillsammans med regeringskamraterna i MP och stödpartisterna i V) vill att Sverige ska underteckna FN-konventionen om förbud mot kärnvapen, gör saken än värre. I Sälen i söndags var Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg så pedagogisk att minsta barn borde kunna förstå varför enskilda medlemmars kärnvapen ingår i Natos sista försvarslinje – så länge det finns ett kärnvapenhot.

Det verkar dock inte hjälpa – och om “fredsaktivisterna” får sin politik igenom får det dessutom direkt negativa konsekvenser för Sveriges Natosamarbete. Det vill säga det samarbete och hopp om stöd som är helt avgörande för rikets säkerhet. Både i ett skarpt läge och som förebyggande politik i syfte att bevara stabiliteten i närområdet.
Att ett svenskt undertecknande av konventionen i praktiken utesluter ett medlemskap i Nato skulle inte bara välkomnas av Nato-motståndaren Wallström utan också i Kreml. Redan treoenigheten i Rosenbad uppskattas.

Sverige ställer om från evig fred till att krig inte kan uteslutas. Nästan dagligen dimper det ned nyheter om hur det nedlagda civila försvaret ska återuppstå i modern form. Utmärkt. Det är i sig en jätteuppgift som involverar myndigheter och län och kommuner, kräver en mental omställning, utbildning och förstås mer pengar än vad som har anslagits. Även om arbetet löper på väl kommer det att ta tid att bygga upp civilförsvaret till en försvarlig nivå.

Samma sak gäller ominriktning av Försvarsmakten från internationell insats till nationellt försvar. I sitt anförande i Sälen talade ÖB Bydén om behovet av ekonomiskt tillskott efter 2020 för att försvarsförmågan inte ska gå ned, men han borde också ha talat om vad som är möjligt att göra på en gång. Vad det kostar – “prislappen” för att inte göra vad som kan göras i närtid.

Försvarsmakten ska dimensioneras för krig. Det kan tyckas vara en självklarhet att det också borde gälla säkerhetspolitiken – och allra helst i form av ett medlemskap i Nato.

Gästledare i Svenska Dagbladet 18/1 2018.

Read More

Härförleden var jag med när FOI avtäckte sjunde upplagan av Strategisk utblick – och som vanligt fylld med korta men informationstäta bidrag. Under seminariets gång lyftes det fram att 80 000 personer hade varit med på Försvarsdagen på Gärdet i Stockholm.

Detta, liksom den entusiasm som allmänheten mött soldaterna med under Aurora 17, lyftes fram som exempel på försvarsvilja och främjande av försvarsviljan.

Och det stämmer nog. Försvarets ökade synlighet bidrar. Ingen beskriver heller längre Försvarsmakten som ett särintresse. Försvarspolitikernas – och inte minst Peter Hultqvist tydlighet om hotbild bidrar. Putin gör det också förstås. Igen. Och igen. Medan Aurora var en övning i försvar, var den ryska storövningen Zapad 2017 en uppvisning i anfall.

Återuppväckandet av värnplikten är begränsat till ett intag på 4 000 för 2018, men likväl medverkar den ändå till att försvaret tar mer plats i vid köksborden. Alla födda 1999 har fått svara på Rekryteringsmyndighetens frågebatteri och 6 000 har sedan kallats till mönstring (dock är det rätt många som inte känt sig kallade) och av dessa tas 1 500 ut för grundutbildning. Övriga platser ska fyllas av frivilligt sökande.

Frivilligrörelsen har redan en plats vid köksborden men fungerar också som ambassadörer i vardagen för värnandet av Sveriges frihet. Hemvärnet finns också ute i det civila samhället och ger till exempel polisen stöd vid sökinsatser. Sådant märks också.

Vid FOI-seminariet kunde jag inte undvika tanken att när det talades om allmänhetens intresse var det underförstått att det handlade om ett nymornat intresse. Men ska nedmonteringen av det svenska försvaret läggas svenska folket till last? Var det verkligen det man ville? Låt oss backa bandet några år.

Hösten 2012 hade det gått fyra år sedan det ryska kriget mot Georgien. Putin rustade för fullt. Pressade och projicerade makt. Samma höst gjorde Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) bedömningen – efter samtal med försvars- och utrikesministrar i Moskva – att Europa är säkrare än på länge. Alliansregeringens försvarspolitik var därefter, men – ska det sägas – socialdemokraternas var sannerligen inte mycket att hänga i julgranen heller.

Och svenska folket, då? Att döma av MSB:s undersökning Opinioner 2012 var folket mer klarsynt än politikerna. Knappt 40 procent ansåg att utvecklingen i Ryssland var mycket eller ganska oroande.

På frågan om faktorer med betydelse för försvarets trovärdighet ansåg 82 procent att moderna vapensystem hade mycket eller ganska stor betydelse. 81 procent svarade samma sak när det gällde förmåga att försvara hela landet och 76 procent i fråga om försvarsanslagets storlek. 70 procent ansåg att anslaget skulle öka eller vara oförändrat.

När folket såg in i framtiden blev resultatet att två femtedelar spådde en mörkare hotbild på tio års sikt. En femtedel ansåg att risken för en militär konflikt var mycket stor eller ganska stor. 75 procent skulle absolut eller kanske göra väpnat motstånd i den händelse Sverige anfölls. Knappt hälften var tvärsäkra på saken.

Annorlunda uttryckt; opinionen skall inte lastas för en försvarspolitik som bäst kan beskrivas som ett kollektivt politiskt misslyckande.

Och nu är det mycket att ta igen.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 5 2017.

Read More

Det blir allt fler som inser att ett svenskt medlemskap i Nato skulle bidra till fred och stabilitet i vår del av världen. Långtidstrenden bekräftas i en färsk opinions- pejling som Demoskop har utfört på uppdrag av tankesmedjan Frivärld. Verkligheten tränger sig på – i ett partipolitiskt landskap där numera alla fyra allianspartierna är för ett medlemskap.

Det finns fortfarande en knapp majoritet för fortsatt ”allianslöshet”, men motståndet har minskat sedan den förra pejlingen 2014. Det är fler för medlemskap (44 procent mot 37 procent) och färre mot (53 procent mot 56 procent). Kort sagt, opinionen är i rörelse.

Andelen alliansväljare som vill se en anslutning till försvarsalliansen har gått upp till 65 procent av de tillfrågade. Andelen kvinnor för Nato har ökat från 25 procent till 39 procent.

Samma positiva rörelse i opinionen finns bland rödgröna sympatisörer. Motståndet är inte heller längre lika kompakt utan mer än var fjärde är positiv till ett Natomedlemskap. En majoritet av SD:arna önskar – till skillnad från partiledningen – att vi går med.

Frivärlds pejling visar att det finns ett överväldigande stöd (81 procent) för att rusta upp försvaret. Utmärkt. Det skapar utrymme att argumentera för en betydligt snabbare förstärkning av försvarsförmågan (läs mer pengar).

Lika många betonar vikten av försvarssamarbete med Finland – och det är också viktigt att utveckla. Varken den ena eller det andra kan dock ersätta ett medlemskap i Nato, en allians som de allra flesta av våra kompisländer dessutom redan är med i. Så varför inte bara säga: Just do it?

Tror du på jultomten? Ganska långt upp i barnaåldrarna är svaret ett troskyldigt ja, men sedan brukar realismen sjunka in. Tomten finns inte.
På samma sätt förhåller det sig med den svenska ”alliansfriheten”. Med den stora skillnaden att många även i vuxen ålder fortfarande tror på den – med trion Löfven, Wallström och Hultqvist som tongivande auktoritet.

Detta trots att neutralitetspolitiken sedan länge är skrotad. Och trots att det sedan länge är blottlagt att fina-fraser-politiken på den internationella scenen hade en hårdkokt realpolitisk sida back stage. Grunden för Sveriges säkerhet under kalla kriget var inte oberoende mellan blocken utan ett synnerligen nära – men hemligt – militärt samarbete med USA och andra Natoländer.

Inte heller i det skärpta läge som råder klarar vi oss utan hjälp och numera är det säkerhetsberoendet inte någon hemlighet.

Försvarsgarantier och ökad försvarsförmåga är följaktligen de två viktigaste motiven för Nato-anhängarna i Frivärlds mätning. Motståndarna å sin sida betonar samma varningar för ökade spänningar som hörs från såväl tomtetrion i Rosenbad som från Vladimir Putin i Kreml, men visar framförallt att de lever kvar i myternas alliansfria värld.

Det som i dag skiljer oss från medlemskap är att Sverige inte omfattas av garantierna i Natos artikel 5 och vi saknar en plats vid bordet när de viktigaste besluten fattas. Så udda är regeringens försvars- och säkerhetspolitiska linje. Det är inte utan att man frestas utbrista: Väx upp!

Gästledare i Svenska Dagbladet 28/11 2017.

Read More

Aurora 17 var den största militärövningen sedan början på 1990-talet (fast förstås mycket mindre än då). Septemberövningen var ett viktigt test både av samverkan mellan försvarsgrenarna och förmåga att ta emot militärt bistånd. Utmärkt.

Samtidigt var det en dyster påminnelse om försumlighet som borde få politikerna att mer än rodna. Till exempel saknas transportfordon för soldaternas livsmedelsförsörjning. Men det är så mycket mer som pockar på.

2010 körde en riksdagsmajoritet överalliansregeringen. Nu skulle det bli en utredning om det svenska luftförsvaret – för första gången sedan 1960-talet. När försvarsminister Sten Tolgfors till slut och motvilligt effektuerade beställningen skrev han ut direktiv om att utredningen skulle ta sikte på behoven efter 2040.

Det var en galen tid. Från mitten av 1990-talet och fram till Krim 2014. Priset betalar vi i form av att det är glest mellan förmågorna. Därför har det inte varit någon brist på applåder efter regeringens uppgörelse med allianspartierna, om att Sverige ska köpa in det medelräckviddiga amerikanska luftförsvarssystemet Patriot.

Och visst är det bra. Men det är svårt att svara på hur bra valet av Patriot är.

Ett krux är att det inte har fattats något beslut om inköp. Än så länge handlar det bara om att ta in en offert. Än så länge är det inte bestämt hur mycket av Patriot som ska köpas – och inte heller hur mycket ammunition. Det är inte heller offentligt känt hur Patrioterna ska pusslas in i försvarets system av system – eller för den delen om bristen på förmåga att möta ballistiska robotar är ett problem eller inte.

Ett annat frågetecken rör utvecklingsbarheten. Patriot har redan hunnit bli en gammal trotjänare, vilket rimligtvis innebär att zenit för systemets utvecklingsbarhet nås tidigare än med ett nyare system.

Europeiska SAMP/T var det enda alternativet till Patriot, men om det hade varit ett bättre val är i perspektiv av bristen på transparens lika omöjligt att veta. Helt klart är i alla fall att Sverige inte ger de häromdagen uppvarvade planerna på ett fördjupat försvarsindustrisamarbete i EU någon draghjälp.

I beslutsekvationens X-faktor ingår frågan ifall valet att handla med Trump, har påverkats av behovet att balansera regeringen Löfvens valhänta säkerhetspolitik.

Å ena sidan Hultqvistdoktrinens fördjupade bilaterala försvarssamarbeten med ”America First” i hopp om hjälp i händelse av elände.

Å andra sidan Wallströmdoktrinen vars verklighetsfrämmande antikärnvapenpolitik i praktiken riskerar att göra försvarsministerns säkerhetspolitiska bygge till ett svenskt korthus. Och göra världen osäkrare.

Med ett svenskt medlemskap i Nato hade varken den ena eller andra frågeställningen varit aktuell.

Så visst är överenskommelsen om Patriot välkommen. Inte minst på grund av närtidsperspektivet med ambitionen att välbeprövade Patriot ska levereras till 2020. Att Försvarsmakten, som annars regelmässigt brukar prioritera väntan på ”det allra senaste”, vill ha Patriot, understryker att det spända läget är på allvar.

Gästledare i Svenska Dagbladet 20/11 2017.

Read More

Förlåt oss för våra synder. Det var inte riktigt så orden föll när Ulf Kristersson talade på Moderaternas arbetsstämma i helgen men nästan: ”Med facit i hand: att inte i tid upprusta det svenska försvaret var fel. Det är ingen ursäkt att Socialdemokraterna varit ännu mer senfärdiga.”

Kristersson underströk också att politiken har lagts om: ”Vårt misstag rättas nu till. Vi har tre gånger drivit fram ökade försvarsanslag. Men det räcker inte. På lite längre sikt innebär vår strategi en rejäl förstärkning av svensk försvarsförmåga.”

Att M ställt sig bakom Nato:s tvåprocentsmål med sikte på 2028 är onekligen välkommet. Än bättre hade förstås varit om man också redan i de tre senaste försvarsuppgörelserna hade velat tillföra mer resurser i närtid. Prioriterat rikets säkerhet hårdare.

Likväl, M går känna igen. Utmärkt.

Att kravet på ett svenskt medlemskap i Nato i realiteten gjordes till en motsvarighet till Socialdemokraternas krav på republik, var inte heller något som stärkte Moderaternas trovärdighet i försvars- och säkerhetspolitiken. Också i den frågan är man nu på.

Kursomläggningen blev försvarspolitiskt oundviklig efter Krim 2014 och partipolitiskt nödvändig efter valförlusten samma år. Moderaterna lider dock av ett slags fantomsmärtor – trots att en mer igenkännbar politik åter är på plats. Det kan också uttryckas som att förlorat förtroende är svårt att återfå.

”Där ute” finns fortfarande en vrede över Reinfeldt, Tolgfors och Enström: Nonchalansen efter Georgienkriget, sågningen av försvaret som särintresse och beskrivningen av ”enveckasförsvaret” som helt OK, är exempel på lågvattenmärken förknippade med den faktiskt förda politiken. Som har fäst sig. Cecilia Widegren, partiets försvarsetta i riksdagen och ordförande i försvarsberedningen, twittrade upprymt hösten 2012: “samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.” [sic]

Det finns en känsla av att ha svikits. Och det är alltså inte svårt att förstå. Visserligen kan fallissemanget bäst beskrivas som ett kollektivt politiskt misslyckande, men likväl är det något som Moderaterna i högsta grad bär ansvar för.

Det är alltså hög tid när Ulf Kristersson nu säger förlåt, men för att det ska bli mer än en halv pudel krävs mer än att bara hänvisa till facit. Problemet med den verklighetsbeskrivningen är att Krim 2014 inte kan göras till facit och att pudeln därmed mest blir en undanflykt. En av de dystra slutsatserna av min bok ”Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige” (Penna till papper förlag, 2017) är att regeringen Reinfeldt inte reagerade trots att riskbilden blev allt mörkare. Politiken var immun mot kunskap.

I uppgörelsen med den likaledes havererade migrationspolitiken har det utpekats en rad interagerande faktorer som ledde fram till haveriet (partiledning, medier, SD) och på samma sätt borde misslyckandets mekanismer blottläggas vad gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Moderata försvarspolitiker säger nu att politiken borde ha lagts om redan 2008. Det fanns dock försvarspolitiker som drev den linjen efter Georgienkriget. De byttes ut.

Från att ha varit något för borgerligheten att förnöjt spegla sig i har bilden av alliansregeringen blivit den motsatta. Värdet på den en gång så hyllade firman Reinfeldt, Borg & Schlingmann har också i den offentliga debatten devalverats till maktsugen triangulering. Det är på många sätt en orättvis betraktelse. Dock inte på alla.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 19/11 2017.

Read More

Lewis Carrolls bok Alice i Underlandet kom ut första gången 1865. Den handlar om lilla Alice som rent tillfälligtvis hamnar i en värld där hon träffar typer som den galne hattmakaren och en piprökande larv. Det är en värld som saknar all logik.

Kort sagt, som IT-skandalen med Transportstyrelsen och regeringen Löfven som huvudaktörer. Händelseförloppet är nästan för illa för att kunna vara sant. Historien om hur information med bäring på rikets säkerhet gjorts tillgänglig för icke säkkollad personal i utlandet skulle kunna vara hämtad från nyhetsstationen Fake News.

Där upphör likheterna. Alice i Underlandet har genrebestämts som fantasy alternativt nonsens. IT-skandalen är i högsta grad på fullt allvar.

Trots varningar internt och från Säpo valde Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren – och hennes styrelse – att bryta mot Säkerhetsskyddslagen, Personuppgiftslagen och Offentlighets- och sekretesslagen samt myndighetens egna krav på informationssäkerhet.

Trots att regeringskansliet fick information skiljdes inte Ågren från sin tjänst förrän frågan rättsligt hade prövats. Och då med hänvisning till oenighet med infrastrukturministern Anna Johansson om hur arbetet skulle bedrivas. Locket satt på. Ågren kvarstod dessutom som GD till disposition. Först när skandalen briserade i juli fann regeringen för gott att säga upp henne.

Så mycket för regeringens vilja till transparens och ansvarsutkrävande.

Också det juridiska utfallet är som hämtat ur Alice i Underlandet. Ett strafföreläggande på 70 dagsböter – för att ha lämnat ut ”nycklarna till riket”. Så vad kan vara mer naturligt i Underlandet än att Ågren tagit hjälp av LAS för att få behålla sin titel.

I Upp-och-nedvända världen visste inte infrastrukturministern om skandalen – trots att hennes statssekreterare fått info om saken. I samma värld informerade inte inrikesminister Anders Ygemans dåvarande statssekreterare Ann Linde (nu EU- och handelsminister) sin chef när hon fick kunskapen. Tid förlorades.

Och så fortsätter det.

Trots att det rör sig om en säkerhetsskandal vars potentiella skada jämförts med Bergling-affären, gick aldrig information till varken oppositionens partiledare, Utrikesnämnden, Justitieutskottet eller Försvarsutskottet.

När skandalen briserade i juli – tack vare mediernas grävande – uttryckte statsminister Löfven sitt fortsatta förtroende för de direkt ansvariga ministrarna Johansson och Ygeman, liksom för tredjemannen Hultqvist. Deras brist på agerande var uppenbarligen Okey. Inte heller när de två fick gå på egen begäran, ja förstås i stället för att bli bortröstade i den misstroendeförklaring som oppositionen flaggat för, gav Löfven uttryck för att de hade brustit.

Jo, förstås. Det hade varit trevligt att bli informerad. Sade Sveriges statsminister.

Så mycket för Löfvens vilja till transparens och ansvarsutkrävande.

Och fortsättning lär följa. Något som illustreras av försvarsdebatten om Peter Hultqvist ska sitta kvar eller borde drabbas misstroendevotum.

Att det gick som gick saknar all logik. I regeringskansliet finns en rad institutionella mekanismer där IT-skandalen borde eller kunde ha lyfts. Inklusive det av Löfven skapade nationella säkerhetsrådet. Men för att citera Lewis Carroll: Om du inte vet vart du är på väg kommer du att hamna någon annanstans!

Krönika publicerad i Försvarsutbildaren nr 4 2017.

Read More

Det är mycket som är S-retro med regeringen Löfven. Inte minst gäller det återkomsten för en fredspolitik traskande i Olof Palmes fotspår. Då som nu är det en politik som ställer kärnvapenfrågan på sin spets – och dessutom utrikesminister Margot Wallström mot försvarsminister Peter Hultqvist. Sveriges linje är i själva verket två olika linjer.

Det handlar om Konventionen om kärnvapenstopp.

Wallström vill skriva på. Hultqvist ser däremot konventionen som ett hot mot det säkerhetsnätverk som byggs med Nato och bilateralt – inte minst med USA. Budskapet från nätverket har också varit entydigt negativt. Och vad gäller USA är det förstås ett särskilt problem att USA aldrig varken bekräftar eller förnekar förekomsten av kärnvapen (NCND) vid till exempel flottbesök. Att driva kravet på kärnvapenfrihet i hamn stod Nya Zeeland dyrt 1984. Och gör det fortfarande.

Wallströms signatur skadar försvars- och säkerhetssamarbeten. Det innebär också i praktiken att Sverige inte kan bli medlem i Nato, något som blir en jättebonus för Wallström. Eller annars är det just det saken gäller.

Wallström är frontfigur för den del av socialdemokratin (och vänstern) som med nostalgi i blicken ser tillbaka på Palmes neutralism och kålsuperi. Det är nog inte någon tillfällighet att utrikesministern i hastigheten en gång råkat säga ”neutralitetspolitik” eller, för den delen, att en central del i kampanjen för att få sitta i FN:s säkerhetsråd var att lyfta fram Sverige som en oberoende röst. Anti-kärnvapenkampanjen passar som hand i handske.

På 1970-talet skedde ett linjebyte inom socialdemokratin. Kärnvapen hade setts på som något ont, men terrorbalansen mellan USA och Sovjetunionen hade ändå varit av godo. Styrkebalans var den bästa garantin för att kärnvapen inte skulle användas. Omvandlat till politik handlade det om att arbeta för att bryta rustningsspiralen, få till stånd styrkereduktioner och icke-spridning.

Nedrustningspolitiken byttes dock mot fredspolitik. Terrorbalansen sågs inte längre trygg. Kärnvapenarsenalerna var farliga i sig. Resultatet blev fredspolitik. En politik som samtidigt innebar att fokus flyttades från förhandlingsbordet till opinionsbildningen. Det gick för långsamt, tyckte Palme då – och Wallström nu. Slutsatsen, då som nu, var behovet av nya initiativ.

Redan på 1950-talet hade Stockholmsappellen skallat, och det hade tågats mot svenska kärnvapen. Utvecklandet av svensk nukleär förmåga upphörde i slutet av 1960 (men föregicks av en utredning som slog fast att Sverige inte behövde ha kärnvapen eftersom landet skyddades av USA:s kärnvapenparaply). I stället tågades det mot USA och kriget i Vietnam. Kriget tog slut – och då tog tågen mot kärnvapen fart igen.

1979 hade Svenska freds- och skiljedomsföreningen 2 500 medlemmar. Fyra år senare var de 15 000. Det fanns en hel flora av organisationer: Kvinnor för fred och allehanda yrkesgrupper för fred, Kvinnokamp för fred, Kristna fredsrörelsen, Svenska fredskommittén, Sveriges fredsråd. Och så vidare. Världsfredsrådet drevs av KGB.

1980 startade Palme ”Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor”, som i praktiken blev en indirekt propagandakanal för Kreml (också genom sovjetiskt deltagande med anknytning till KGB och GRU). Ett exempel var förslaget om att inrätta en korridor genom Europa fri från taktiska kärnvapen. Sovjet gjorde tummen upp för ett förslag som riktade sig mot Nato:s försvarsdoktrin och gränsförsvar.

Striden kring utplaceringen av Pershing II-robotar var ett annat exempel. Sovjetunionen hade ändrat styrkebalansen i Europa genom utplaceringen av kärnvapenbestyckade SS-20-robotar. Nato-länderna var beredda att svara med samma mynt, men erbjöd sig att avstå om Kreml skrotade sina redan utplacerade SS-20 och inte heller placerade ut nya. Det var det så kallade dubbelbeslutet från 1979.

Palme menade tvärtom att en hygglig balans hade uppnåtts genom utplaceringen av SS-20 och att Pershing II därför skulle leda till obalans och ökad konflikt. Han intog samma position som Sovjetunionen: ingen utplacering av Pershing II och sedan förhandlingar med en kärnvapenfri värld som slutmål. Det innebar i praktiken ett tusental sovjetiska robotar mot inga för Nato.

Från sovjetisk sida tog man också fram det gamla propagandaknepet om en nordisk kärnvapenfri zon och Östersjön som ett fredens hav. Det blev också S-politik. Utan krav på att den enda kärnvapenmakten, Sovjetunionen, skulle avveckla.

Det var utspel på utspel. Femkontinentinitiativet 1983 tillsammans med Argentina, Mexico, Tanzania, Indien, och Grekland. Tanken var att premiärministrarna skulle resa runt och kränga fred: frysning av kärnvapenarsenalerna, upphörande med kärnvapenprov, stegvis avrustning och till sist kärnvapenfrihet.

Efter mordet på Olof Palme 1986 tog Ingvar Carlsson fredspolitiken vidare. I en kolumn – Sverige i dåligt sällskap – i Svenska Dagbladet 26/1 1988 gjorde Ingemar Dörfer upp med Femkontinentinitiativet – och fredspolitiken. Han frågade retoriskt om stormakterna verkligen skulle bry sig. Han pekade på konsekvensen av regeringens önskan om ett kärnvapenfritt Europa, nämligen att utan amerikanska kärnvapen var Nato inte längre en fungerade försvarsallians.

Och för Sveriges del skulle det innebära att vi var inklämda mellan kärnvapenfria Norge och Danmark och, å andra sidan, kärnvapenladdade Sovjetunionen.

Inget drömläge precis.

Samma sak gäller Konventionen om kärnvapenstopp. Inga Nato-länder har sagt sig villiga att underteckna konventionen (och bara Nederländerna deltog i förhandlingen). Förstås. Då som nu skulle Nato inte längre vara en fungerande försvarsallians. Lägg därtill att själva dokumentet bär prägeln av ett snabbjobb, till exempel vad gäller verifikationsprocessen.

Det faktum att inga kärnvapenstater kommer att underteckna gör konventionen till ett kraftfullt slag i luften – bortsett då ifrån att ett svenskt undertecknande skulle skada Sveriges säkerhet. Och det kan man ju i och för sig tycka är skäl nog att skrinlägga. Det är faktiskt något av ett sorglustigt skämt att frågan ska utredas. Då som nu måste Sverige väga av avspänningspolitik, försvarsförmåga och behovet av återförsäkring. Slutsatsen kan bara vara en.

Och tänk en värld där bara Kim Jong-Un har en knapp att trycka på.

Eller tänk ett Europa där bara Putin sitter med fingret på knappen.

För att citera regeringens budgetproposition för Utgiftsområde 6: ”Den ryska retoriken om användning av kärnvapen är särskilt oroväckande”.

Publicerad i Säkerhetsrådet i SvD 28/9 2017 och på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg Försvar och Säkerhet 26/9 2017.

 

Read More

Minns hur det var 2013. Inför Stortingsvalet. I Sverige. Mörkret, varnades det upphetsat för, skulle lägga sig över Norge om Fremskrittspartiet kom in i regeringen. Det blev borgerlig valseger. Høyre och FrP bildade en blåblå regering med stöd av Venstre och Kristelig Folkeparti som påhängsmotorer.

Och den bruna domedagen? Inte oväntat har den uteblivit, och nu som då råder brett samförstånd om invandrings- och integrationspolitiken. Men visst är Sylvi Listhaugs polariserande retorik för bedrövlig.

De blåblå regeringsåren med fyra i grunden ganska olika partier har stundtals burit prägel av partier på gränsen till regeringssammanbrott. Men FrP har fått det svängrum som behövts för att inte drabbas av kärnväljarflykt (stortingsgruppen har fått rösta emot den egna regeringen). Påhängspartier har fått bra betalt sakpolitiskt.

Samtidigt är intressant från ett numera lite knöligare svenskt parlamentariskt perspektiv att det faktiskt har gått att med Stortinget som bas regera landet genom en kombination av gräl, oenighet och breda uppgörelser.

Aldrig någonsin tidigare har det hämtats så många NOK från Oljefonden för att fylla på statsbudgeten – och allra mest har det satsats på offentlig sektor.

En del strukturreformer har genomförts (till exempel minskar antalet kommuner från 428 till 354) men allra mest är reformtakten som norsk långsam-tv.

Trots att alla egentligen vet att Norge av demografiska och energiekonomiska skäl behöver ställa om, går det trögt. Och än trögare kan det bli vid ett regeringsskifte.

Länge såg det ut som om AP skulle gå mot en komfortabel valseger och bilda regering tillsammans med SV och Senterpartiet. Nu är det inte ens säkert att det räcker med stöd från ytterkantspartier till vänster.

AP har rasat i valundersökningarna. Jonas Gahr Støres strategi har byggt på samma koncept som Stefan Löfvens 2014. Kort sagt, elände. Och ökade klyftor. Det kunde verka smart i en tid när Norge hade fått en riktig käftsmäll i form av ett dramatiskt fall i oljepriset.

Men krisen kom av sig. ”Folk flest” känner inte igen verkligheten och inte heller i att det är ett vägvalsval. Samtidigt. Genom att öppna för ett regeringssamarbete med KrF har de till vänster i partiet flyktat till vänster. De riktigt gröna har gått till de riktigt gröna och så har Støre förlorat röster till bygdenostalgikerna i Senterpartiet.

AP läcker som ett såll. Man backar i politiken men fortsätter ändå backa i opinionen. Det är uppror i Norge. Distriktsupproret kan ge Senterpartiet ett stöd som om det vore en folkomröstning om EU-medlemskap.

Urbanupproret, det till vänster, gav i en färsk Oslomätning Miljöpartiet de gröna, SV och Rødt tillsammans 25 procent av rösterna.

Troligen avgörs regeringsfrågan av kampen kring strecket – vilka av småpartierna som klarar fyraprocentsspärren och därigenom får utjämningsmandat. Ska man tro ”bedömarna” på Unibet blir det fortsatt blåblått. Å andra sidan är oddsen lika höga för att nästa statsminister heter Solberg eller Støre. Valsammanräkningen blir en rysare.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 10/9 2017.

Read More

Alliansen håller än så länge fast vid att man bör rikta misstroendevotum mot försvarsminister Peter Hultqvist. Blir det så faller han – med hjälp av SD:s röster. Men blir det en seger för rättrådig principfasthet? Eller rör det sig snarare om dumdristighet efter att väldigt snabbt ha kommit till skott i fråga om att inte bara misstro Anders Ygeman och Anna Johansson, de direkt ansvariga i Transportgate? I sådana fall bör man förstås backa.

Ett läroexempel är Robert Scott som i januari 1912 kom fram till Sydpolen (någon månad efter Roald Amundsen). En rad faktorer, otur, dålig planering och utrustning gjorde att alla i hans expedition dog. Men han hade stått fast.

Om allianspartierna går vidare i saken mot Hultqvist kommer de visserligen inte att dö, men däremot finns det bara opinionsförlustpoäng att vänta när Löfvens fälla slår igen. Här finns inte trovärdighet att vinna, bara att förlora. Att en misstroendeförklaring inte går hem i stugorna är dock inte det avgörande argumentet för att alliansen borde tänka om och i stället hitta en väg ut ur den återvändsgränd som man för tillfället parkerat i.

Och L och C har flaggat för att ny information kan ändra bilden – och sådan har ju kommit efter M-ordet först uttalades.

Misstroendet bottnar i att Hultqvist inte informerat statsministern om ett allvarligt hot mot rikets säkerhet. I sitt försvar av försvarsministern har Löfven kört hårt med formell ansvarighet, som Hultqvist alltså inte hade. Det blir lite tunt. Regeringen är ett kollektiv så Hultqvist hade ett allmänt ansvar och ska, det tilläggas, är ju faktiskt försvarsminister.

Vad gäller skada måste man utgå från att uppgifterna har hamnat i orätta händer. Så det råder inte någon tvekan om allvaret i det inträffade.

Dock har det visat sig att Löfvens högra hand, nyligen avgångna statssekreteraren Emma Lennartsson, hade fått informationen men inte förstått och inte heller reagerat. Detsamma gäller Ann Linde, då Ygemans statssekreterare och nu EU- och handelsminister. Överhuvudtaget verkar man inte förstått allvaret. Dyster nog, att döma av Ekots lördagsintervju 2/9 inte ens försvarsministern när han sent om sidor fick informationen.

Kort sagt, det bör vägas in att informationen redan fanns hos statsministern i form av Emma Lennartsson. I den meningen ändrar inte utebliven information från Hultqvist informationsläget hos “statsministern”.

Samtidigt kryper Transportgate allt närmare chefen för det hela. Löfven valde att avsvärja sig det övergripande ansvaret genom att flytta krisledningen till Inrikesdepartementet. Det kunde lätt förstås som liktydigt med en Stör-mig-ej-skylt. Samtidigt som stuprör verkar ha varit arbetsmodellen i ett dysfunktionellt regeringskansli.

Det faktum att man, vad det sägs, inte tog upp IT-skandalen i en vidare krets av ministrar och statssekreterare – eller för den delen på tu-, tre- eller fyra man hand – ger ett märkligt intryck. Som i en familj med en mörk hemlighet som alla vet om, men som det hålls tyst om. Ja, så tyst att oppositionens partiledare inte informerades. Så tyst att man ljög om det verkliga skälet till att Transportstyrelsens GD Maria Ågren fick gå. Och Hultqvist, för sin del, valde att inte informera försvarsutskottet. Information gavs först sedan skandalen briserat genom DN:s avslöjande.

Till det som framstår som alltmer besvärande är den växande känslan av att här har det mörkats – varför göra offentlig palaver av något som redan håller på att rättas till.

Det råder alltså inte någon brist på skäl till klander och än mer lär väl dyka upp när det nystas i härvan. För än så länge är inte botten nådd. Likväl, det som har utgjort den hårda kärnan i anklagelseakten mot Hultqvist har blivit väldigt poröst. Sant att försvarsministern inte informerade Löfven, men informationen fanns redan i statsrådsberedningen när Hultqvist briefades om saken.

Ett svagt ”case” mot Hultqvist i fråga om hanteringen av rikets säkerhet ska dessutom ses i perspektiv av, just det, rikets säkerhet.

Ingen skulle vara gladare än V Putin om Hultqvist skulle tvingas avgå. Hultqvist har igen och igen varit tydligheten själv i fråga om vilket slags land Ryssland har blivit och den hotbild mot Sverige som detta innebär. Försvarspolitiken utformas därefter. Eller för att vara mer exakt, riktningen är den rätta men åtskilligt mer kunde göras för att återta svensk försvarsförmåga.

Vad nog än värre är – från Kremls horisont – är att Hultqvist till trots av det parti som han tillhör genom bilaterala samarbeten och en fördjupad integration med Nato ”bäddat in” (för att knyta till ett begrepp myntat av Leo Michel vid FIIA) Sverige i ett transatlantiskt säkerhetsnätverk. Medlemskap i Nato hade varit säkrare men status per i dag är likväl bättre än status av i går.

Att fälla Hultqvist skulle dessutom leda till floder av glädjetårar på UD. Hultqvist är den som håller emot och tar strid för svenska intressen när Margot Wallström – i neutralistisk anda – trampar på med flumfredsaktivism. Det är en anti-kärnvapenkampanjen som skulle riskera trygghetsskapande samarbete med Nato-länder i närtid och för alltid stänga dörren för ett svenskt medlemskap. Att Sverige ansluter sig skulle också underlätta för Putins progandamaskin i andra länder.

Kort sagt, dubbelseger för Kreml.

Peter Hultqvist är inte oersättlig, brukar det sägas från misstroendets förespråkare. Visst kan det komma mer belastande information från grävande journalister eller när KU blir färdiga med sin granskning. Just nu bör dock alliansen låta honom få sitta kvar. Kort sagt, backa! Det kallas ansvarstagande för rikets säkerhet.

Publicerad i Säkerhetsrådet i Svenska Dagbladet 9/9 2017.

Read More