Claes Arvidsson

Archive
Tag "Erna Solberg"

Inför statsminister Jonas Gahr Støres traditionsenliga och tv-sända nyårstal anlitades den välkände filmregissören Erik Poppe för att koreografera framträdandet till en förtroendeingivande helhet. Men vad hjälper det när regeringen ständigt hamnar i blåsväder.

Det finns mycket att säga om norsk politik. Till exempel att det inte verkar vara något slut på ”rot” och ”snusk”. Efter pressavslöjanden sade Sandra Borch nyligen upp sig som minister för forskning och högre utbildning. Ett uppdrag som lämpar sig osedvanligt dåligt för en person som har plagierat sig till akademisk examen.

”En akseptabel prestasjon med noen vesentlige mangler. Kandidaten viser en viss grad av vurderingsevne og selvstendighet.” Det är den sammanfattande kortversionen av den masteruppsats med betyget D, på skalan A–F, som Sandra Borch fick när hon tog sin juristexamen 2014.

Betyget träffade mer rätt än någon då kunde ana. Mer än 20 procent av texten har kopierats från andra masteruppsatser, dessutom hämtade Borch text från en expertrapport. Det ligger onekligen en viss ironi i att hon profilerat sig genom att i domstol driva vidare ett åtal mot en student som hade plagierat sig själv.

Vid regeringsskiftet 2021 tillträdde Borch som lantbruksminister innan hon 2023 bytte portfölj. Hon nämndes som tänkbar vice ordförande i Senterpartiet.

Men fallet kan bli ännu högre för sjukvårdsminister Ingvild Kjerkol, som sedan många år en av Arbeiderpartiets verkliga tungviktare.

Kjerkol är också i akademiskt blåsväder. Var det kanske bara slarv eller var det forskningsfusk att masteruppsatsen från 2021 innehåller passager där hennes intervjupersoner uttrycker sig väldigt likt svaren i en uppsats från 2015? Och hur förhåller det sig med andra avsnitt med kopierad ordalydelse, som saknar eller bara har knapphändig källhänvisning?

Støre håller ännu sin hand över en av regeringens viktigaste ministrar, och hoppas att affären ska upplösas i tomma intet. Nord Universitet har den delikata uppgiften att fälla avgörandet. Även om Kjerkol – ansvarig för viktiga forskningsinstitutioner – frias kommer hon dock att bära med sig tvivlet som en skugga.

Till bilden hör att ett antal ministrar redan har fått avgå i vanära: en utrikesminister, en försvarsminister, en arbetsmarknadsminister, en kulturminister, en kommunminister och en tidigare minister för forskning och högre utbildning. Lägg därtill att Støre räddade kvar kunskapsministernoch tillika AP:s vice partiordförande Tonje Brenna. Hon är det närmaste man kommer en kronprinsessa i partiet.

Handlaget i sakpolitiken har inte räckt för att lyfta regeringen Støre – och ministerskandalerna underlättar inte. Det är inte master class, om man säger så. Arbeiderpartiet kämpar på för att hålla stödet i opinionen över 20 procent. Senterpartiet har för sin del halverats sedan valet 2021. Om det inte inträffar ett underverk väntar det en Golgatavandring fram emot nästa stortingsval.

Det måste kännas extra bittert att Høyres Erna Solberg med stöd i en effektiv kommunikationsstrategi seglat vidare som ordförande i partiet och i opinionen. Detta trots (ofrivillig) jäv en masse under sin tid som statsminister. Dessutom kvarstår den obesvarade frågan om Solberg undanhållit information om omfattningen av maken Sindre Finnes aktiehandel till efter det att det historiskt framgångsrika kommunvalet var avklarat.

Ledare i Svenska Dagbladet 28 januari 2024

Read More

Erna Solberg är en imponerande politiker. Hon har lett Høyre i snart två decennier och som statsminister skickligt lyckats hålla ihop den blå majoriteten i två mandatperioder 2013–2021. Mycket av framgångarna i kommunvalet i september tillskrivs Solberg dragningskraft som landsmoder; lugnet självt i oroliga tider.

Det lugnet har Solberg åter visat prov på under de åtta veckor som gått sedan den största ”affären” briserat i den redan skandaltyngda norska politiken. Krishanteringen utgör gott politiskt handlag, men har samtidigt visat att viljan till makt väger tyngre än den vikt som läggs på personligt ansvar i Høyres värdegrund.

Allt var upplagt för att Høyre med mantrat ”Erna er stjerna” skulle börja färden mot stortingsvalet 2025 för att åter uppstiga på regeringstaburetterna. Två dagar efter kommunvalet höll i stället en tårfylld Solberg presskonferens med beskedet om maken Sindre Finnes svek. Han hade ljugit för henne om omfattande aktieaffärer under statsministeråren och dessutom försökt att utplåna spåren efter dem.

En följdfråga som har gått som följetong i medierna är om Solberg hade varit jävig i samband med regeringsbeslut – och det har hon med stor sannolikhet varit. En annan är om Finnes hade ägnat sig åt insiderhandel. Och nej, hon har inte kunnat garantera att maken inte snokat i hennes dokument i statsministerbostaden.

Till saken hör att Solberg var bunden av lagen att ha koll, men i stället överlåtit detta till maken. Hennes försvar har varit att ta steget från det förvaltningsrättsliga och politiska till det personliga med motfrågan: Skulle jag ha inte litat på min man? Det enkla svaret är: Nej, det är inte så det funkar.

Solberg har både beklagat och bagatelliserat – och nu är beskedet att hon sitter kvar som partiledare och att partiet går vidare med henne som statsministerkandidat. Det hade inte varit möjligt om en förundersökning om insiderhandel hade inletts mot Sindre Finnes, men sker innan det norska konstitutionsutskottet om en dryg månad kommer med sin väntade kritik. Smart kanske, men maktnonchalant.

Allt fokus på jävsproblematiken har gjort att den fråga som är allra mest allvarlig, helt har kommit bort. Det är frågan om Solberg och Høyre medvetet valde att vänta med att låta Finnes-affären brisera till dess kommunvalet var överståndet.

Opinionen har inte bestraffat Høyre, som tvärtemot gått fram efter kommunvalet, och Solberg är fortfarande en mer populär statsministerkandidat än den sittande Jonas Gahr Støre. Efter den mediala uppmärksamheten råder kanhända Sindre-fatigue, eller så anses jävsfrågorna inte så viktiga. Vardagsfrågorna är viktigare för väljarna än ofrivilligt jäv som inte tycks ha haft någon betydelse för besluten.

Och partiet vill uppenbarligen ha henne. I bilden ingår att Solbergs stjärnglans vägs mot tänkbara efterträdares, och det beskrivs som att de två vice partiordförandena än så länge väger för lätt. Alternativet som lyfts fram är den förra försvars- och utrikesministern Ine Marie Eriksen Søreide. Det är dock ovisst om hon vill. Samtidigt är det föga troligt att någon i Ernas parti skulle räcka upp handen – så länge Solberg så tydligt ger uttryck för att hon vill behålla jobbet.

Så stark är alltså Solbergs ställning att hon vid ett regeringsskifte kommer att flytta in igen tillsammans med Sindre Finnes. Skilsmässa är inte aktuellt, trots att det alltså är samme Finnes som ibland framställs som en säkerhetsrisk.

Arbeiderpartiet plågas av ständiga personstrider inkluderande ifrågasättande partiledaren tillika statsministern Støre. I Norges andra statsbärande parti är det kav lugnt i regi av Team Erna. Varken det ena eller det andra är i längden välgörande för ett parti.

Ledare i Svenska Dagbladet 19/11 2023

Read More

Ibland går det väldigt snabbt i politiken. Erna Solberg blev partiledare i Høyre 2004, var statsminister 2013–2021 och kunde på kommunvalkvällen 11 september konstatera att för första gången sedan 1924 var Arbeiderpartiet inte största parti; Høyre hade tagit över. Norges i särklass mest populära politiker kunde rikta in sig på en behaglig resa mot stortingsvalet 2025.

I stället kämpar Solberg nu för sin politiska överlevnad. Alltmedan Jonas Gahr Støre kan sitta säkert som partiledare i skuggan av avslöjandena med Solberg och hennes make i centrum. Trots katastrofvalet och skandaler i regeringen.

På en presskonferens två dagar efter valet berättade Solberg med tårar i ögonen om maken Sindre Finnes vidlyftiga aktieaffärer. Mot bättre vetande hade han under hennes åtta år som statsminister ägnat sig åt aktiehandel och derivat – och så omfattande att det framstår som en gåta att han samtidigt kunde sköta ett heltidsjobb. Finnes hade dessutom vid upprepade tillfällen ljugit om sina aktieaffärer och aktivt jobbat med att utplåna spåren efter dem.

En fråga är om Solberg har varit jävig i fråga om regeringsbeslut som kan relateras till spekulationer på börsen. Förvaltningslagen är entydig i fråga om att det var hennes skyldighet att säkerställa att så icke var fallet. Solberg menar dock att det var rimligt att utgå från att maken talade sanning. Och det kan man ju ha förståelse för.

Det återstår att se om och i sådana fall vilka beslut som Solberg varit jävig i. Eftersom hon själv inte har varit medveten om jävet upphävs dock inte besluten. Så i den meningen är inte någon skada skedd, men förstås i andra.

Till scenerna från ett äktenskap hör att Solberg på presskonferensen underströk att hon aldrig pratat bredvid mun på ett sätt som skulle kunna öppna för insiderhandel. Fast hon visste inte om maken hade luskat i hennes dokument.

Nu grubblar Økokrim om det ska inledas en undersökning om insiderhandel. En sådan påverkar dock inte Solbergs egen uppfattning om lämpligheten som partiledare och statsministerkandidat; den frågan blir aktuell först om granskningen leder till åtal.

Under årens lopp har det kommit frågor från medierna, som dock inte föranlett någon djupdykning i aktieaffärerna från Solbergs sida. Trots att frågeställandet blev intensivt under upploppet till valet, dröjde det innan hon fick ”en dålig känsla” och krävde att Finnes i detalj skulle lägga alla affärer på bordet.

Att den redovisningen kom först efter valet har väckt misstankar om att man medvetet valde att mörka för att inte få dålig reklam i slutspurten. Det är inte heller orimligt att tro att skandalen skulle kunna ha haft betydelse för valutgången i kommuner där resultatet var väldigt jämnt. Svaret på anklagelserna har kommit i form av en tidslinje som dock på intet sätt har satt punkt för frågetecknen. Och om Høyre medvetet har skjutit på saken är det en större skandal än Sindre Finnes börshandel. Helt klart är i alla fall att det inte sattes något hastighetsrekord i informationsdelning.

Sindre Finnes har kastats till vargarna men ändå verkar Solberg kunna tänka sig att flytta in i statsministerbostaden tillsammans med honom. Det är det få andra som kan tänka sig.

I väntan på det norska konstitutionsutskottets granskning i november försöker Solberg i en medieoffensiv forma den offentliga bilden i enlighet med sitt bedragna-fru-narrativ. Hon är nu inte helt säker på om hon överhuvudtaget vill tillbaka. Eller rättare sagt, det beror på om partimedlemmarna och väljarna vill. Frågan om tillit – eller frånvaron av den – bestämmer svaret på frågan: Should I stay or should I go?

Och visst är politiken en förtroendebransch. Fast i verkligheten handlar det nog om Økokrim och svaret på frågan om mörkläggning. Och om hur högt pris Erna Solberg är beredd att betala på det personliga planet.

Ledare i Svenska Dagbladet 21 september 2023.

Read More

I Bindal tog Arbeiderpartiet hem 80 procent av rösterna i måndagens kommunval. Det är dock en mycket liten ljuspunkt för partiledaren, statsminister Jonas Gahr Støre. Bindal har 1 400 invånare. På landsbasis gjorde Arbeiderpartiet sitt sämsta val sedan 1924. Få lär köpa berättelsen om att väljarstödet på 21,7 procent ändå kan ses som en seger; förvalsopinionen hade ju indikerat ett ännu sämre valresultat. Nu blev tillbakagången ”bara” 3,1 procentenheter i förhållande till valet 2019.

Med det sättet att resonera skulle Høyre kunna beskrivas som valets stora förlorare. Partiledaren Erna Solberg har kunnat luta sig mot mätningar som visat väljarstöd på upp mot 35 procent, men fick när rösterna räknats nöja sig med 25,9 procent. Uppgången på 5,8 procentenheter gör dock Solberg till valets obestridda segrare. Sötman understryks dessutom av att AP för första gången sedan 1924 inte längre är Norges största parti. 

Överlag hade den borgerliga oppositionen valvinden med sig – både Høyre, Fremskrittspartiet och liberala Venstre gick fram. Att det blev stiltje till vänster om AP understryker hur vindarna blåst. Och trots ett stort intresse för klimatfrågor kunde Miljøpartiet De Grønne inte heller i detta val kapitalisera på ”sina” frågor – uppenbarligen tycker väljarna att svaren är fel. I Oslo halverades partiet.

Efter valet får Miljøpartiet, Sosialistisk Venstreparti och Arbeiderpartiet dessutom lämna taburetterna i Rådhuset Oslo. Efter en uppgång på 7,2 procentenheter fick Høyre 32,6 procent av rösterna i Oslo. Nu vill man ta över makten genom en majoritetskoalition med Fremskrittspartiet, Kristelig Folkeparti och Venstre. Venstre har dock hittills gjort tummen ned för att styra med FrP. Det innebär i sådana fall att Oslo i stället kommer att styras av en H-ledd minoritetskoalition. Men maktskifte blir det. Så också i flera andra större städer.

Det norska kommunvalet är 357 olika val. Det kan handla om rena personval, om förmågan att leverera lokalt och om pop up-partier med missnöjesfrågor på agendan. Oundvikligen spelar dock även rikspolitiken in. Det har gått ut över koalitionsregeringen mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet.

Det nybildade Industri- og Næringspartiet är valets ”bubblare”. På landsbasis fick INP tre procent rösterna, men motstånd mot vindkraft, klimatpolitiken och höga elpriser engagerar långt fler.

AP har dessutom haft fullt upp med interna strider och koalitionsregeringen Støre har dessutom framstått som inkompetent. Det gör intryck. Politiken gör förstås också avtryck. Senterledaren Trygve Slagsvold Vedum svek sitt vallöfte från stortingsvalet om att ”laxeskatt” inte skulle införas. I laxindustrikommunen Frøya gick SP 18,9 procent i förra kommunvalet till 4,6 procent. Samtidigt ökade stödet för Høyre med 30 procentenheter till 42,8 procent.

På landsbasis gick Senterpartiet tillbaka med 6,2 procentenheter till 8,2 procent. Det är en effekt av att Vedum mött sig själv i dörren också i andra frågor, men även att han i regeringen har drivit igenom en rad utlovade återställare som troddes vara populära. Ett exempel är tvångssammanslagna kommuner och regioner som efter att ha lagt ned stora resurser på att fusionera inte längre vill gå skilda vägar. 

För AP väntar nu många smärtsamma maktskiften i kommunerna. Även SP kommer att på många håll tvingas abdikera som ledande kommunparti. Det betyder att man kommer att gå in i den kommande valrörelsen inför stortingsvalet 2025 rejält stukade.

Krönika i Smedjan 12 september 2023.

Read More

Det tillhör det diplomatiska protokollet att som Jonas Gahr Støre gjorde, gratulera Kinas nyutnämnde premiärminister Le Qiang. Att hoppas på mer handel och ökat kulturutbyte kan väl pressas in som en artighet, men däremot knappast att tillfoga: ”Kinas stöd och ledarskap är nödvändigt för att kunna möta de globala utmaningarna.”

Men det är typiskt för det norska kinasyndromet.

Den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo tilldelades 2010 Nobels fredspris. Som reaktion frös Kina i stort sett alla relationer och krävde ett knäfall för att tina upp relationerna. Det fick man nästan 2013 då utrikesminister Jonas Gahr Støre tog fram en vi-ber-om-ursäkt-text, men formuleringarna var så krypande att statsminister Jens Stoltenberg lade in sitt veto.

2014 tillträdde Høyres Erna Solberg som statsminister. Två år senare ingicks ett avtal som ledde till att Kina normaliserade relationerna. I avtalet slås det bland annat fast att Norge erkänner Kinas politiska system och intressen – och ska avstå från att underminera dem. I en kinesisk presskommentar konstaterades belåtet att norrmännen hade lärt sig en läxa.

När Liu Xiaobo dog i fängelse 2017 hördes inte ett pip från regeringen. Samma år kunde däremot fiskeriministern på besök i Beijing i ett tal utropa ”I love China”. Alla ville haka på ”Kinatåget”. I jakten på ett frihandelsavtal agerade den moraliska stormakten som en omoralisk småstat.

Något frihandelsavtal har det dock inte blivit och sedan i höstas ligger förhandlingarna nere på grund av kriget i Ukraina. Bromssträckan har dock varit lång. Så sent som våren 2022 ansåg sig regeringen oförhindrad att i två brev be Kina om att få exportera svinkött, mjölk och mejeriprodukter.

Erna Solberg å sin sida har fortfarande en ”soft spot” för China. I sitt tal på Höyres landsmöte förra helgen framhöll hon att Norge inte får bli beroende av Kina. Samtidigt lyfte hon fram fördelarna med bibehållna handelsströmmar – och då avsåg hon inte främst de ekonomiska vinsterna. I stället är det centrala att Kina därigenom tvingas till en viss grad av öppenhet mot resten av världen, och det ska ”sørge for at kinesere flest kan se hva et fritt samfunn er for noe”.

Det lämnar efter sig ett intryck av samma tankebana som vägledde den tyska Rysslandspolitiken: Wandel durch Handel.

I Sverige har Huawei har fått nobben. I Norge har man däremot valt att bara halvvägs ta till sig varningarna för att ha ”Xi Jinping” som leverantör av kritisk it-infrastruktur. Den avslappnade attityden går igen i datacentret Green Mountains kontrakt med Tiktok.

I försöken att demonstrera sitt oberoende i förhållande den kinesiska staten och kommunistpartiet ska Tiktok lagra data i en gigantisk anläggning i Hamar. Och möjligtvis sker detta till priset av att ammunitionstillverkaren Nammo inte får tillgång till nog ström att bygga ut sin produktion. Kort sagt, win-win för Kina.

Trots blinkande varningslampor för informationsläckage till den kinesiska staten och införda restriktioner mot appen i en rad länder, verkar Nasjonal Sikkerhetsmyndighet vara mer oroad för att säkerheten kring själva datalagret än säkerhetsproblemet Tiktok. Detta anses det dock vara för tidigt att ha någon synpunkt på.

Synd, eftersom myndigheten – om nationella säkerhetsintressen hotas –  kan råda Justitie- och beredskapsminstern Emilie Enger Mehl att agera. Eller inte.

Det tog fyra månader innan Stortinget efter upprepade frågor i början på året fick svar från Mehl om hon haft Tiktok på sin tjänstetelefon. Och så hade varit fallet. Dröjsmålet bottnade dock inte ovilja att dela information utan i hennes starka säkerhetsmedvetande, som gjorde att hon var försiktig med att berätta om sina digitala ”manicker”.

Justitie- och beredskapsministerns fel i förhållande till Stortinget bestod alltså i att ha varit allt för varsam. Hon gav inte heller uttryck för någon uppfattning huruvida appen utgjorde en risk eller om hennes data kunde ha kommit på kinesiska avvägar.

Mehl klargjorde dessutom att hon nu har appen bara installerad på en privat telefon. Men problemet är ju att så snart den installerats utgör den ett säkerhetshot. Oberoende av om den används aktivt eller inte kan användardata samlas in.Två andra norska ministrar har också haft Tiktok på jobbtelefonen. Båda har försvarat sig med att de bara varit sällanvändare. Alla tre har betonat att de bara följt då gällande råd från Nasjonal Sikkerhetsmyndighet. Bra att råden stramats upp. Det skulle också Kinapolitiken må bra av.

Ledare i Svenska Dagbladet 3 mars 2023.

Read More

Kom inte hit! Det säger åtskilligt om tillståndet i Arbeiderpartiet att lokala ledare inte vill ha Jonas Gahr Støre på besök inför kommunvalet i höst. Annars tillhör det ju den politiska rutinen att partiledare reser runt i landet för att sprida glans över sina lokala förmågor. Men statsministern och den politik som förs i minoritetsregeringen med Senterpartiet ses inte som ett vallokomotiv, utan som ett sänke.

Det är en kris som har många ansikten.

Det är lätt att föreställa sig panikångesten i partihögkvarteret på Youngstorget inför varje ny opinionsmätning – det verkar ju inte finnas något slut på det fallande väljarstödet. I Stortingsvalet 2021 var AP:s 26,3 procent ett historiskt dåligt resultat. SP gick dock fram starkt till 13,5 procent och det var tillräckligt för att bilda regering med Sosialistisk Venstreparti som stödben. Men sedan har det varit slut med det roliga.

AP hade gått till val på slogan ”Nå er det vanlig folks tur”, men i stället blev det elprischock, dyrare livsmedel och höjda räntor. För alla. För icke-vanligt folk med en årsinkomst över 750 000 norska kronor blev det dessutom höjd inkomstskatt.

I en enskild opinionsmätning i mars fick AP 15,5 procent och SP 6,2. För SP är det ett normalresultat men för AP med en självbild som 30-procentsparti är det en katastrof. Och tendensen är tydlig. I poll-of-polls för mars fick AP 17,2 procent. Inte någon gång sedan i oktober förra året har partiet lyckats nå upp till ett väljarstöd på 20 procent.

Saken blir knappast bättre av att vinnaren är Erna Solberg. Med 36,9 procent i marsmätningen har Høyre ett större stöd än hela vänstersidan. I poll-of-polls uppvisar H ett ökat och stabilt väljarstöd från 20,4 procent i valet 2021 till 32,2. Sedan i höstas har H aldrig haft under 30 procent i poll-of-polls. 

***

Kollapsen för AP avspeglas i förlusten av sakägarskap. På en fråga efter Stortingsvalet 2021 om vilket parti som hade bäst politik ägde Arbeiderpartiet 7 av 12 politikområden. I en nyligen genomförd opinionsundersökning handlade frågan om 13 områden. Inte i något fall var AP bästa parti. Høyre som 2021 bara ansågs vara bäst på försvar och säkerhet tar nu hem segern på sju områden.

Av de fyra områden som rankas som viktigast av väljarna, är det bara i ett fall som svaret inte är Høyre. Sosialistisk Venstreparti ”äger” frågan om sociala skillnader. AP:s bästa-parti-notering med 14 procent rörde ekonomi och arbetsliv. 26 procent svarade dock Høyre. 

AP:s hopp är att 30–35 procent inte säger sig veta vilket parti som har bäst politik på de olika områdena. Men då krävs andra tag än att göra kollapsen till en fråga om svårigheten att i tuffa tider kommunicera en i grunden riktig politik.

Partipolitik är mer än en uppsättning partiledare, men det betyder inte att det personliga saknar betydelse – och i Norge understryker bristen på popularitet krisen för AP och regeringen. I en mätning i mars var det bara 24 procent av de tillfrågade som tyckte bra om Støre. Hela 47  gillade honom inte. 28 procent var neutrala (en procent visste inte vem han är). 

Än värre ser ut för SP-ledaren och finansministern Tryggve Slagsvold Vedum. Bara 12 procent gör tummen upp för honom. 27 procent är neutrala medan 57 procent gjorde tummen ned (4 procent visste inte vem han är). 

Återigen är kontrasten till höger slående. 44 procent säger sig gilla Erna Solberg, 28 procent är neutrala och bara 27 negativa.

***

Genom ”vanlig-folk-strategin” ville AP skapa en konfliktyta att bygga sin politik kring. Som LO:s ordförande Peggy Hessen Følsvik uttryckte saken sommaren 2022: ”De rikeste står i gjeld til vanlig folk. Det er payback-time. Nå skal vi ta de rike.” Retoriken blev efterhand så hård att AP har tvingats att hitta nya mer näringslivsvänliga talepunkter. 

Det ändrar dock inte på en politik som erbjuder höjd förmögenhetsskatt, naturresursskatt på lax och vindkraft samt övervinstindragning på vattenkraft. Men politiken drabbar också de egna ute i distrikten – samtidigt som attraktionskraften är mindre än man trott i storstäderna. Däremot har jakten på ”rikingarna” lett till en utflyttningsvåg av kapital till Schweiz och frågetecken kring investeringsklimatet.

På regeringens att-göra-lista står återställare av Solbergregeringarnas (2013–2021) sammanslagningar på kommunal och regional nivå för en mer rationell förvaltning. Alltså att till stora kostnader upplösa redan fusionerade kommuner och regioner. Men på lokal nivå – också inom de egna leden – möter man motstånd.

En vindkraftstrid i renbetesland har både fött ett sameuppror med krav på att vindsnurrorna ska bort och ökat konflikten kring den vindkraftsutbyggnad som regeringen anser nödvändig för att kunna genomföra ”det gröna skiftets” nya elkrävande ”industriäventyr”. Utlösande för protesten var att regeringen – 500 dagar efter en dom i Högsta domstolen – inte hade agerat. Striden skapar också motsättningar mellan å ena sidan urfolksrättigheter och bevarande av orörd natur och, å andra sidan, möjligheten att skapa jobb i avfolkningsbygder.

Elpriskrisen är dock den som varit allra mest förödande för regeringen. Detta trots att man var tidigt ute med en stödordning till hushållen, ett stöd som senare har blivit mer generöst och som även kommit att riktas till näringslivet. Men vad hjälper det när förväntningen är att ström ska vara ”gratis”. Det finns dessutom nästan 450 000 hytter och andra fritidsbostäder som inte omfattas av stödet.

Elpriskrisen har dessutom fått EU-frågan att blossa upp, inkluderande krav på att Norge ska frikoppla sig från EU och bara exportera el när den inte ”behövs” i Norge. Skulle EU motsätta sig detta, hävdas det, kan Norge i en förhandling rätt och slätt svara med hot om att sluta exportera rörgas. 

***

Splittring kring sakfrågor är ett hinder för AP att kraftsamla. Ett annat rör personkonflikter. Titeln på Lars Joakim Skarvøys och Marie Melgårds skildring av det inre livet 2015–2018 är Arbeiderpartiet – Alle skal ned (Kagge 2018) och alluderar på valslogan ”Alle skal med”. I centrum stod den oförsonliga striden mellan partiets två vice ordföranden. I ena ringhörnan fanns Støres protegé Hadia Tajik och i den andra Trond Giske med ambitioner att ta över partiledarskapet.

I efterdyningarna av en bostadbidragsskandal i Stortinget fick Tajik 2022 först gå som minister och sedan som vice ordförande i partiet. Giske hade redan 2018 fått lämna uppdraget som vice ordförande efter en metoo-skandal. 2020 meddelade Giske att han skulle sluta med politik. I stället har han blivit Støres värsta kritiker och bedriver regelrätt fraktionskamp. 

Båda kombattanterna kommer att vara på plats vid Landsmötet i maj. Tadjik vill komma tillbaka som vice ordförande. Giske kommer för sin del säkerligen inte att skräda orden om regeringens hantering av elströmpriskrisen och EU.

Men till bilden hör också en partiledarkris. Indirekt handlar Alle skal ned om Støres handfallna hantering av partiets inre liv, oförmågan att ta befälet. Det är inte någon tillfällighet att bristen på tydlighet har gett honom tillnamnet Tåkefyrsten (tåke=dimma).

Det kan tyckas vara en paradox att Høyre som i huvudsak står för samma krispolitik som AP, rusar i opinionsmätningarna. Det verkligt skiljande är skattepolitiken. Höyre kan dock rida på den landsmoderstatus som Solberg fick under pandemin, men också på den lågmälda politiska stilen i en polariserad tid.

Solbergs färska bok Veien vidare – Politikk for nye utfordringar (Kagge Forlag 2023) är inte något generalangrepp mot AP i fråga om regeringens krishantering varken i fråga om elpriskrisen eller behovet av att prioritera inflationsbekämpningen på bekostnad av reallönerna. Pragmatismen är i högsätet och inte mer ideologiskt utmanande för ”folk flest” än att frihet är liktydigt med en aktiv stat.

Regeringens – och därmed AP:s – politik både appellerar och repellerar egna väljargrupper. Dessa är i hög grad ”lila” väljare som kan tänka sig att rösta på AP, men också på Høyre. De vill ha regeringsduglighet och uppenbarligen saknar man den hos AP. Att ”avkommersialisera” offentlig sektor av ideologiska skäl är knappast väljarvinnande i en grupp som är mer intresserad av funktion. Den sittande utredningen är rätt och slätt en eftergift till SV och vänstern inom LO.

Höyres landsmöte förra helgen blev en bekräftelse på att väljare som känner behov av att trycka på trygghetslarmet lugnt kan lita på Erna Solberg.

***

På AP:s landsmötet i maj blir det centralt att i görligaste mån manövrera i konfliktfyllda sakfrågor och att försöka se till att personstriderna inte urartar helt i valet av partiledning. Och än så länge sitter Støre säkert. 

Om det inte inträffar ett underverk blir dock kommunvalet i höst en katastrof för Arbeiderpartiet och statsministern. Det kommer i sådana fall att sätta press både på regeringsprojektet med Senterpartiet och utlösa interna krav på att gå Stortingsvalet 2025 till mötes med en ny partiledare. Och det kan nog vara klokt.

För att vända den nedgående spiralen krävs det att AP förmår sätta ett intryck av tydlig politisk vilja och regeringsduglighet för att kunna lindra bilden av ett parti som är tillbakablickande, alltför polariserande, för mycket vänster och när det gäller hantverket att det rätt och slätt är tafflig. Det blir inte lätt med en regering redan i spagat. Den utmanas av bidragsoppositionen till vänster som vill avskaffa arbetslinjen och till höger av Erna Solberg. Inför kommande val är regeringen dessutom internt oenig om till exempel skattetrycket. 

I botten finns förstås också pressen från krisovana norrmän som allra helst vill ha ”mer av alt – raskare”.

Essä i Smedjan 28 mars 2023

Read More

Politisk fars är sällan roligare än att skrattet ofta fastnar i halsen. Så förhåller det sig också med den som utspelats med Nobelstiftelsen i Stockholm, den norska Nobelkommittén i Oslo och det norska Stortinget på scen. Till synes handlar dramatiken om ett stödanslag till fredspriset men det räcker med att skrapa på ytan för att se storpolitiken i det hela. Det saken gäller är det norska Kinasyndromet.

Nobelstiftelsen står för prispengar och festnota för alla Nobelprisen. Fredspriset är dock inte knutet till någon vetenskaplig alma mater som står för ramkostnaderna i samband med korandeprocessen. I stället dras Nobelstiftelsen med dryga kostnader för att hålla i stånd den historiska byggnaden från 1905 som hyser Kommittén, institut och bibliotek. Kostnader som tär på egenkapitalet.

Stiftelsen har velat sälja, dra in mer än 100 miljoner och hyra ett enklare viste. Inte populärt. I stället inledde Nobelkommittén sonderingar med Stortinget om att öka det till biblioteket öronmärkta årliga driftstödet från 1,5 till 8 miljoner NOK. I vanliga fall brukar ju inte några miljoner hit eller dit spela någon roll, men nu utbröt ett akut fall av beröringsångest.

Stortingsförvaltningen klargjorde att en formell hänvändelse till dess presidentskap inte var önskvärd. I stället borde en sådan gå till finansutskottet – och brevet från Nobelkommittén gick i väg. Men inget svar kom. Förklaringen var enkel. Brevet hade av någon anledning inte kommit fram. För att undvika en upprepning lämnade Nobelkommittén i slutet på april in en kopia direkt till Stortingets postcentral med en påklistrad post-it-lapp om att brevet kommit på avvägar. Denna gång kom svar direkt. Frågan borde gå till partigrupperna eller till Stortingets administration.

Stortingspresidenten har förklarat att Nobelkommittén borde agera likt vilken annan aktör som helst som vill ha något från politikerna. Hon och andra har dessutom flaggat för att ett ökat anslag skulle medföra frågor om Nobelkommitténs oberoende (ledamöterna utses av Stortinget men dessa håller sedan avstånd till politiken). Från Fremskrittspartiets sida har man direkt knutit frågan om anslag till risken för att stöta sig med Kina.

Men så blev hela historien avslöjad av Dagens Næringsliv och diskussionen tog en annan riktning. Inför ”hotet” om att även Fredspriset skulle delas ut i Stockholms konserthus – och med hög internationell skamfaktor – vaknade politikerna till liv. De ser nu ut att vilja ta det ansvar som Stortinget påtog sig när man tackade ja till Alfred Nobels testamentsgåva.

Farsens bakomliggande drama går tillbaka till 2010 då fredspriset gick till den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo. Trots att Nobelkommittén är oberoende rasade Kina, och hävdade att det i själva verket var Stortinget som stod bakom valet av pristagare. Det ledde till att Norge – politiskt och ekonomiskt – hamnade i Kinas frysbox. Trots idoga försök att tina upp relationerna skedde detta först efter ett häpnadsväckande norskt knäfall inför diktaturen.

2016 skrev regeringen Erna Solberg under ett avtal som ledde till att Kina började normalisera relationerna. Här slås det bland annat fast att Norge erkänner Kinas politiska system och intressen, och ska avstå från att underminera dem.

I kinesisk press konstaterades att norrmännen hade lärt sig en läxa.
När Liu Xiaobo året efter dog i fängelse hördes inte ett knyst från regeringen. I stället mötte Solberg kritiska frågor med svaret att det är ”en menneskerett for politikere å ha ferie”. Och på den vägen har det varit. Från norsk sida har man legat lågt i rollen som moralisk stormakt. Nu senast var Solberg skeptisk till att Nato för upp Kina på dagordningen.

2013 släpptes Kina in som observatör i Arktiska rådet. 2014 började Kina tala om att etablera sig som en ”polar stormakt” med sikte på en ”arktisk silkesväg”. Kina har satt upp en forskningsstation på Svalbard och visat intresse för att köpa in sig i olönsam gruvdrift. Militärstrategiskt har Arktis stigit i graderna i Kina. I regeringens handlingsprogram från hösten 2020 för Nordområdena finns visserligen Kina med, men det ökade kinesiska intresset för Arktis problematiseras aldrig. Tyngdpunkten ligger i stället på att utveckla samarbetet.

Det får också sägas vara anmärkningsvärt att universitetet i Oslo ingått avtal med Fudan-universitetet (samma universitet som planerar ett campus i Orbáns Ungern) om etableringen av ett gemensamt forskningscentrum. Det uttalade syftet är att ”tjene som en bro og en plattform for å fremme akademisk samarbeid mellom Kina og Europa, mer spesifikt mellom Fudan og universiteter i Europa om temaer av særlig interesse for alle parter”.
Det är symptomatiskt för Kinasyndromet att saken först gick under radarn, men också att universitetet – när det kom kritik – visat noll insikt om hur problematiskt samarbetet är. Kinesiska forskare är ju inte fria.

På plats i Beijing 2017 utropade den dåvarande fiskeriministern ”I love China!” Norge behöver ett omtag i Kinapolitiken – även om det sätter punkt för hoppet om ett frihandelsavtal med Xi Jinping.

Publicerad i Svenska Dagbladet 9/7 2021.

Read More

Det senaste året har pandemin överskuggat det mesta i Norge. Allas liv har skakats om. 785 har ryckts bort. Sett i relation till den svenska coronastatistiken med 14 652 döda är dock talen snarast en bekräftelse på att Høyreregeringen Erna Solberg har hanterat krisen bra. Trots pandemin är dessutom situationen på arbetsmarknaden jämförelsevis god och ekonomin är åter i gång. Hon fortsätter också att vara den politiker som norrmännen helst vill se som statsminister efter stortingsvalet i september.

Men om inte ett mirakel inträffar kommer valet ändå att bli slutpunkten för Solbergs tid som statsminister

Høyres partiledare Erna Solberg tillträdde som statsminister 2013 i ledningen för en minoritetsregering med det högerpopulistiska Fremskrittspartiet (FrP) – och med det socialliberala partiet Venstre (V) och Kristelig Folkeparti (KrF) som stödpartier. Efter en knapp valseger 2017 för de ”blåblå” tog Venstre steget fullt ut och klev in i regeringen. I januari 2019 gjorde KrF samma vägval.  Därmed hade Solberg förverkligat sin politiska dröm att bilda en majoritetsregering av, som det heter, icke-socialistiska partier. 

Det var historiskt. Lyckan varade ett år. 

Pressat av fallande opinionssiffror fick FrP ett allt mer akut behov att få slå sig lös politiskt. Siv Jensen – partiledare och finansminister sedan 2013 – klagade över att politiken hade blivit för ”grå”. Det som fick bägaren att rinna över, och som i januari 2020 fick FrP att lämna regeringen, var en konflikt i regeringen om hemtagning av en norsk IS-mamma från Syrien.

Vägen fram från 2013 har varit minst sagt skakig. Statsministern har svalt upprepade voteringsförluster i stortinget med ett leende. Ibland har partiledare i kvartetten – inklusive Solberg själv – offentligt opponerat mot vad samma person i rollen om minister fattat beslut om. FrP:s stortingsgrupp har gått emot den egna regeringen.  Svajigheten kan också illustreras med att Solberg nu är inne på sin sjunde justitieminister (de sex första var från FrP).

Som politisk konstellation kan olikheten mellan partierna – för att göra en jämförelse med Sverige – snarare föra tanken till januariavtalet än till Alliansen. Till skillnad från båda dessa har det dock inte funnits någon gemensam stor berättelse eller gemensamt politiskt uppdrag. Detta understryks exempelvis av att skälet till att V och KrF först valde rollen som enbart samarbetspartier, var att de inte ansåg sig kunna sitta i en regering tillsammans med FrP. 

Likväl har Solberg lyckats behålla sitt regeringsunderlag från 2013 intakt (även sedan FrP lämnat regeringen). Genom ett skickligt politiskt hantverk har hon fått de olika partierna i fyrklövern att ställa sig bakom det som egentligen är egna ”tabufrågor”. Ett exempel är att FrP ställde sig bakom miljöpolitiken. Andra exempel är att Venstre har välsignat en skattesubventionerad satsning på utvinning av olja och gas, och att KrF har svalt mer restriktioner i invandringspolitiken.

Det sammanhållande kittet har varit en generös användning av medel från Oljefonden (Statens pensjonsfond utland), som fyller gapet mellan statsbudgetens utgifter och intäkter. 

Oljefonden som upprättades 1990 har växt till att bli världens största statliga förmögenhetsfond med ett värde av 11 400 miljarder norska kronor. Fonden får inte äga norska företag – men äger i genomsnitt 1,4 procent av alla börsnoterade företag i världen.

2013 fylldes statsbudgeten på med cirka 150 miljarder norska kronor från oljefonden och 2019 hade tillskottet stigit till 225 miljarder. 2021 tar man ut 400 miljarder. Förklaringen till den senaste rekordökningen heter förstås Covid-19 och de stödåtgärder som sjösatts. De breda överenskommelser som ingåtts i stortinget har dock även haft inslag som egentligen inte är pandemirelaterade, men ”trevliga” att ha.

Inför valet 2013 hamrade Arbeiderpartiet in budskapet att det som väntade var ett av de viktigaste vägvalen sedan andra världskriget. Det var inte någon ände på den förskräckelse som väntade vid ett regeringsskifte. Visserligen var det en bred reformagenda som Høyre gick till val på men långt ifrån något systemskifte. Agendan – och retoriken – var borgerlig och med en stark social profil.

Visst ingick liberaliseringar, men berättelsen var inte ideologiskt laddad. Det som utlovades var ”bedre løsninger”. Ett slags problemlösningspragmatism som bottnade i viljan att få ”ett samfunn med muligheter for alle”. Samtidigt undveks strider som var förlorade på förhand, som till exempel villkoren i sjukförsäkringen, som innebär 100 procent ersättning från dag ett och driver upp sjukfrånvaron. 

Ibland har man nått fram med reformambitionerna – ibland inte. Det blev inget söndagsöppet i butikerna. Och nu senast gick regeringen på pumpen i fråga om att avkriminalisera användningen av narkotika. 

Inom sjukvården har patientmakten ökat genom införande av ”fritt behandlingsval” – i händelse av kö i den offentliga vården kan man söka sig till ledig kapacitet hos privata eller ideella aktörer. I skolvärlden har lärarutbildningen kompetenshöjts och gymnasieeleverna kan inte längre ha hur hög frånvaro som helst och ändå få betyg. Och ja, frånvaron har gått ned.

På arbetsmarknadsområdet har man velat komma till rätta med en relativt sett låg sysselsättningsgrad. Ökad flexibilitet i fråga om korttidsanställningar och arbetstider syftade till att öka arbetsutbudet genom att sänka trösklarna för att komma in på arbetsmarknaden. 

Motvinden illustreras av att de fackliga organisationerna utlyste generalstrejk i protest.

Numera byggs fler vägar och mer rationellt. Järnvägen drivs mer kundorienterat – och till lägre kostnad – efter att ha konkurrensutsatts. Viljan att öppna upp för privata utförare av välfärdstjänster har däremot runnit ut i sanden. Motståndet är för starkt.

2013 hade Norge 427 kommuner, varav väldigt många i praktiken saknar befolkningsunderlag för att ge den lagstadgade lika tillgången till välfärdstjänster. En utredning landade på ca 100 kommuner där de minsta skulle ha 15 000 – 20 000 invånare. 2015 fattade ett enhälligt storting beslut om att en kommunreform skulle genomföras – primärt på frivillig basis och med ekonomiska incitament, men i nödfall med tvång. Sosialistisk Venstre och Senterpartiet gick dock inte med på tvång.

I stället för att bli ett paradexempel på ”bedre løsninger” har reformen blivit ett rejält sänke för regeringen. Resultatet har blivit en blygsam reducering av antalet till 356 – och en massa politiskt bråk på vägen. Norges minsta kommun Utsira ståtar med 192 invånare. 2017 sjösattes en regionreform som minskade antalet fylken från 19 till 11. Ännu ett sänke. 

Också på flera andra områden, exempelvis domstolsväsendet, där reformidén har varit att öka effektiviteten genom större och mer bärkraftiga enheter, har regeringen drabbats av samma oblida öde. I stället för att uppfattas som bättre möjligheter för alla har reformerna hamnat i det politiska bakvatten som heter centralisering och elitprojekt. 

En bättre beredskap var 2013 ett av de valvinnande löftena. 22 juli-kommissionens granskning av terrordåden i Oslo och på Utøya 2011 blottlade ett pärlband av inkompetens, brist på genomförande av fattade beslut och beredskapsplaner som inte hade fullföljts.  Polisreformen har syftat till att både öka den operativa beredskapen och tillföra nya kompetenser för att möta nya former av kriminalitet. Men även den reformen har malts ned i centraliseringskvarnen. 

Kritiken mot regeringen Stoltenberg har dessutom kommit i retur när pandemin visat att den norska beredskapen inte var god.

Regeringarna Solberg har sänkt skatter och avgifter med 34 miljarder norska kronor, men bara naggat förmögenhetsskatten i kanten. Det säger onekligen en hel del att när Høyres partikongress senast 2020 beslutade att den skulle tas bort, blev svaret från partiledaren att det tänkte hon inte alls göra.

Sociala bidrag har både minskat och ökat – framför allt med syfte att öka incitamenten för att komma i arbete. Det har väckt ramaskrin.

Den offentliga sektorn har växt från 55 procent av BNP till 60 procent (vilket kan jämföras med knappt 50 procent i Sverige). Nästan en tredjedel av de sysselsatta arbetar i offentlig sektor. Till bilden hör att staten står som ägare till en tredjedel av värdet på Oslobörsen. Och några privatiseringar har inte ägt rum.

Systemskifte stod aldrig på Erna Solbergs agenda utan vägen fram har handlat om att göra Norge till ett bättre fungerande land – men i relation till ambitionerna har man knappast nått fram. Förklaringen till reformresistensen kan sökas i den politiska kulturen och det politiska systemet. En annan faktor står att finna i den norska ekonomin. Som den tidigare statsministern Jens Stoltenberg en gång formulerade saken:

Å få lov til at bli født i Norge er på en måte som å vinne på Lotto.

Så Norge är på många sätt ”Annerledeslandet”. Statens roll och synen på den skiljer sig från den i Sverige. Samtidigt är nationalismen mycket starkare. EU-folkomröstningen 1994 resulterade i ett nej till medlemskap – allt medan EES-avtalet har fortsatt att löpa. Frågan om nationell suveränitet (selvråderetten) dyker alltid upp när det kommer reformimpulser i form av tvingande EU-direktiv. Skallet går mot Bryssel. Undantaget som ”bekräftar regeln” är Norges val att ansluta sig till EU:s klimatmål för 2030.

På Aktuellts väderkarta finns inte en enda ort utmärkt. På den norska motsvarigheten Dagsrevyen är 56 platser namngivna. Det är en symbol för att landsbygden och lokalpatriotismen har en helt annan politisk tyngd i Norge än i Sverige. I det perspektivet – och ständigt återkommande i inte minst i Senterpartiets retorik – har Solbergs ”bedre løsninger” omformuleras till en berättelse om centralisering i regi av Oslo-eliten. 

Regeringen Solbergs handlingskraft har paradoxalt nog drabbats av Arbeiderpartiets försvagade ställning i opinionen. Det norska socialdemokraterna har gång efter annan abdikerat från sin statsbärande roll genom att hoppa av reformer som man ursprungligen röstat för. Den förlorade balansen kan illustreras av att Arbeiderpartiet nu ställer sig bakom byggandet av Nord-Norgebanen, som till ett lågt räknat pris på 130 miljarder norska kronor kommer att bli både en  samhällsekonomisk och miljömässig förlustaffär.

Dessutom har det politiska systemet korporativistiska inslag som bidrar till reformresistens. ”Trepartssamarbetet” mellan å ena sidan regeringen och å andra sidan löntagar- och arbetsgivarorganisationerna kan innebära en fråga i praktiken är färdigförhandlad innan den går till stortinget. Till särdragen hör dessutom att regeringen förhandlar med bondeorganisationerna om deras ”lön”, som sedan stadfästes i stortinget. Och ja, en hög tullmur skyddar jordbruket från konkurrens.

Politiken påverkas av att den norska ekonomin står och faller med råvaror. Det ger både fiskelobbyn och oljelobbyn särintressemakt. Nu senast har LO och NHO presenterat en gemensam vägkarta för det gröna skiftet; man vill ha fortsatta skattesubsidier för att driva den största utsläppsindustrin vidare och subsidier för att genom elektrifiering av oljeplattformarna för att minska utsläppen.

Och så finns förstås bakdörren som gör det möjligt att smita från problemen. Lottovinsten i form av oljefonden.

Grundtanken är att fonden ska vara ett instrument för motkonjunkturpolitik, men i verkligheten inbjuder den också till medkonjunkturpolitik. 2001 infördes därför en ”handlingsregel”, som nu stadgar att uttaget ur fonden i genomsnitt inte får överstiga den antagna realavkastningen på tre procent. Därmed ska inte fondens värde urholkas. Det är förstås en utmärkt idé med en ”Rainy day fund”, men i Norge regnar det alltid. 

När ett begrepp som ”spleiselag” (knytkalas) dyker upp i debatten brukar det betyda att staten ska gå in med medel. Det är den norska definitionen av delningsekonomi. Utgiftskoalitioner är lätta att hitta – till skillnad från motsatsen.

En riktig kris skulle kunna bryta reformresistensen men möjligheten att ”köpa” sig fri ur den gör att krisen aldrig blir på riktigt. Förändringstrycket blir därefter.

I finansdepartementets med fyra års intervall återkommande Perspektivutredning varnas för en framtid där oljeintäkterna faller och kostnaderna för den gröna omställningen i alla fall kortsiktig ökar utgiftstrycket – samtidigt som allt färre i arbete ska försörja allt längre levande äldre. Ser man framåt leder det till att även med uttaget av hela Oljefondens avkastning kommer det inte att räcka för att betala ”kalaset” utan man kommer att tvingas att ta av fondens kapital. Från kommande generationer. På tvärs mot syftet.

Men framtidsspaningen blir mest en politisk ritual.

I Sverige stod varningarna som spön i backen före och efter Stortingsvalet 2013. Det som väntade med Fremskrittspartet i regeringsställning beskrevs i medierna närmast som katastrof för demokratin. Det dystopiska stämningsläget fångades i en artikel i Dagens Nyheter av kulturskribenten Henrik Arnstad:

För första gången någonsin har ett utpräglat rasistparti av egen kraft tagit sig till regeringsställning i Norden. Valet i Norge – och den nya regering som blir resultatet – blir därmed en mörk händelse i Europas historia.

Så hur har det blivit? Åtta år senare är väldigt mycket sig likt. Och efter höstens stortingsval blir det ännu mera likt hur det var 2013. Återställare är en gemensam passion för en annars heterogen samling av fem partier som i någon konstellation sannolikt kommer att ta över. Alltmedan det politiskt splittrade Arbeiderpartiet vankar vilset omkring med ”tåkefyrsten” Jonas Gahr Støre som ledare och trolig ny statsminister.

Publicerad i Smedjan 18/6 2021.

Read More