Claes Arvidsson

Archive
Tag "Försvarsmakten"

Det finns ett före och efter 24 februari 2022 – också i fråga om det offentliga samtalet om försvar och säkerhet. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är det inte längre bara sportredaktionerna som håller sig med externa expertkommentatorer utan sakkunskap inhämtas numera för att belysa utvecklingen på slagfältet. Så också i fråga om det svenska Natomedlemskapet.

Officerare vid Försvarshögskolan och forskare vid FOI och andra institutioner har blivit välbekanta ansikten i press och etermedier. Det kanske främsta exemplet på att efterfrågan har ändrats är att Rysslandsexperten Gudrun Persson var en av förra årets sommarpratare.

Till bilden hör Försvarsmaktens vilja att bidra. ”Invasionen av Ukraina, omvärldsläget och de politiska besluten ökar intresset för det militära försvaret”, konstaterade ÖB Micael Bydén i en Dagorder från april 2022 och ”du har erfarenheter, insikter och mitt förtroende. Bidra gärna till kunskapshöjning och förståelse i samhällsdebatten.”

Informationslandskapet utmärks av en mångfald röster som ”talar” på en mångfald av scener. Det är gott, men blandat. Poddar för olika intressen. Grupper på Facebook. På Twitter. Bloggandet (som startade med Wiseman) har avtagit men det finns fortfarande mycket intressant för den som söker. Till exempel hos Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

Det senaste tillskottet till det landskapet är sajten Militär debatt i regi av kompanichefen Andreas Braw.

Kontrasten är enorm om man backar bandet till 2009 när några yngre officerare som en reaktion på bristen på öppenhet i Högkvarteret startade den anonyma bloggen Strilaren. Bloggarna upptäckte dock snart att de inte blev inbjudna till möten som de borde ha varit med på. Och så vidare. Budskapet var outtalat men gick inte att missförstå. Strilaren var inte förenlig med en karriär i Försvarsmakten. Så ja, Strilaren tystnade.

Trots att debattläget har blivit öppnare finns det ett behov av anonymitet för att tryggt kunna debattera eller ge plats för frustrerade försvarsmaktsanställda som behöver ventilera problem. Kort sagt finns det problem med tystnadskultur som står i strid med Försvarsmaktens värdegrund: Öppenhet – Ansvar –Resultat.

Visst finns det en visselblåsarfunktion och rad andra möjligheter att varsla om grava missförhållanden, men tystnadskultur handlar om mer än så. Det är en kultur i vilken man avstår från att säga sin mening – eller så gör man det och drabbas av repressalier. I båda fallen förstärks tystnadskulturen.

Problematiken är förstås inte unik för Försvarsmakten. Det som skiljer Försvarsmakten från andra organisationer är att organisationskulturen i så hög grad å ena sidan betonar linjestyrning – strukturen – och, å andra sidan, disciplin, kåranda och uthållighet, det vill säga kulturen. Och så tillkommer kruxet att orientera rätt i en verksamhet som till sin art är och bör vara sluten. Just därför är också frimodighet så viktigt.

Graden av öppenhet blir därmed kritiskt beroende av signaler och agerande uppifrån och ner.

I Dagordern betonade ÖB att det i skenet av kriget i Ukraina krävs ”både eftertanke och djupare analyser” av vilka slutsatser som kan dras för ”den samlade motståndskraften”. För att alla ska känna sig manade att delta krävs ett annat förhållningssätt än det som arméchefen Karl Engelbrektson gav uttryck för inför kritiken över bristen på personlig utrustning: vad han visste fanns det inget stort missnöje.

Norges forsvarssjef Eirik Kristoffersen lyfter i boken Jegerånden – Å lede i fred, krise og krig (Gyldendal 2020) fram vikten av modet och möjligheten att säga nej. Hans soldater ska vara lojala men inte lydiga. Kulturen ska vara lärande och inte styrd av ledarnas egon. Ledarskapet bör vara baserat på tillit som går båda vägar.

Det är fint formulerat, men lättare sagt än gjort.

Krönika i Altinget 14 juni 2023

Read More

Mord, mordförsök och bombdåd har blivit gängkriminell dussinvara och därmed också en del av svenskarnas vardag. Medan polisen desperat jagar förövare, är politikerna på spaning efter nya lösningar. I sak gäller det att hitta effektiva medel för att möta systemhotande kriminalitet. Politiskt handlar det om att visa den handlingskraft och de resultat som oroliga medborgare förväntar sig.

Det är bra att Ulf Kristersson vågar säga att ”det blir värre och värre”, att det kommer att ta tid att knäcka gängen och att det krävs hårda tag för att lyckas. Däremot är det tveksamt om det tillför problemförståelsen något att som justitieminister Gunnar Strömmer beskriva gängkriminaliteten som ”inhemsk terrorism”.

Än mer tveksamt är förslaget att kalla in Försvarsmakten i kampen mot gängen. Jimmie Åkesson har i flera år föreslagit det, och för några år sedan uteslöt inte heller en pressad Stefan Löfven detta. Nu diskuterar Strömmermed försvarsminister Pål Jonson om hur försvaret kan bidra med handlingskraft. Det kan säkerligen även gå hem i stugorna. Men är det klokt?

Det långvariga tabu mot samverkan mellan polis och militär som skotten i Ådalen 1931 skapade, är borta. Det är utmärkt att Försvarsmakten till exempel kan bistå vid terrorismbekämpning. Men ska det också gälla vad Strömmer kallar ”inrikes terrorism”? Tabut hade nackdelar, men är det önskvärt att det ersätts av ”det omvända Ådalensyndromet” som öppnar för militär insats i fredstid?

Innan det politiska tåget går finns också anledning att svara på den principiella frågan om det är rätt att militären i fred får använda våld mot den egna befolkningen. Och bör det inte också utredas om militär personal har rätt utbildning för att bekämpa gängkriminalitet?

Det säkerhetspolitiska läget beskrivs som det mest allvarliga sedan andra världskriget. Då är frågan också om resurser verkligen ska tas från uppbyggnaden av det nationella försvaret för att sättas in i utsatta områden?

Med ett helt batteri av lagar, utredningar och strategier vill regeringen visa att man tar situationen på allvar. Så kan man se på Strömmers utspel om militären. Mot den bakgrunden är det emellertid svårt att förstå varför justitieministern ännu varken har återupprättat Beredskapspolisen, som avvecklades 2012, eller gjort en avsiktsförklaring. Det var något som före riksdagsvalet framstod som närmast en självklarhet vid ett regeringsskifte.

Det var också något som Försvarsberedningen redan 2017 efterlyste i rapporten Motståndskraft, som en del av stärkandet av Totalförsvaret: ”Höjd beredskap och krig, men även gråzonsproblematik i fredstid, kommer att kräva omfattande polisresurser för bevakning av skyddsobjekt och annan samhällsviktig verksamhet. De polisiära resurserna för en omfattande bevakning är idag begränsade.”

På beredningens att-göra-lista stod målet att förstärkningsresursen bestående av civilpliktiga poliser under ledning av yrkespoliser skulle uppgå till cirka 1 000 personer vid utgången 2021 och cirka 3 000 i slutet av 2025.

Men inget hände mer än prat. Om förslaget hade blivit verklighet hade beredskapspoliser nu exempelvis kunnat stå för bevakning under EU-ordförandeskapet – och därmed frigjort poliser för brottsbekämpning.

Det var alliansregeringen som avskaffade Beredskapspolisen, under entusiastiska hejarop från dåvarande Rikspolisstyrelsen och polisfacket. Polisen behövde minsann inte någon förstärkningsresurs och det säkerhetspolitiska läget sågs i perspektiv av den eviga freden. Och nu behöver polisen förstärkning samtidigt som det säkerhetspolitiska läget är alarmerande. Här finns, som man brukar säga, en läxa att lära.

Det är möjligt att Strömmer och Jonson enkom diskuterar en avgränsad möjlighet för Försvarsmakten att bidra med specialkompetens som polisen saknar. Risken är dock att det under trycket av den fortsatta brottsutvecklingen kommer att resas krav på mycket mer. Kort sagt, det är inte säkert att alla stenar ska lyftas.

Ledare i Svenska Dagbladet 7 februari 2023.

Read More

Det är lite överraskande att Universitetskanslerämbetet (UKÄ) i ett beslut daterat den 19 oktober slår fast att Högskolelagen gäller för Försvarshögskolan (FHS). Borde inte det vara självklart? Men frågan har uppkommit eftersom ledningen på FHS är av en annan uppfattning, baserad på en alldeles egen tolkning av lagar och förordningar rörande vikten av vetenskaplig kompetens.

Majoriteten av professorerna vid FHS har anmält högskolan till tillsynsmyndigheten UKÄ, då de menar att FHS varken följer högskolelagen eller akademisk praxis när det gäller kravet på en vetenskaplig majoritet vid beslut om kvalitet i forskning och utbildning, varken när det gäller kollegiala organ eller enskilda beslutsfattare.

Det hela är oproblematiskt tycker dock FHS, som i sitt yttrande till UKÄ om anmälan menar att det går på ett ut i kompetenshänseende att likställa officerare med disputerade lärare och forskare. Professorerna är av en annan mening.

FHS linje, framhåller professorerna i sin anmälan, skulle innebära att man backar till en tid då det varken krävdes ”erforderlig pedagogisk kompetens eller erfarenhet för att utforma kurser och examinationsuppgifter”. Inte heller skulle det vara helt lysande ”att officerare i chefsbefattning uppfattas att ha mandat att styra forskningsprojekt och bedöma kvalitet i desamma trots att de inte genomgått forskarutbildning och i normalfallet (…) heller aldrig varit verksamma i en akademisk miljö”.

FHS lyfter å sin sida fram den militära kompetensen och varnar för att utbildningen skulle förlora all trovärdighet hos Försvarsmakten (något som i så fall säger åtskilligt om Högkvarteret). Professorerna pekar dock på det stora inflytande som militären ändå har. ÖB är den i särklass största beställaren av uppdragsforskning och -utbildning, och har dessutom representanter i FHS styrelse, Forsknings- och utbildningsnämnden, ämnesråd och programråd.

Alltsedan anmälan gjordes har UKÄ korresponderat med professorerna och FHS. Den 19 oktober konkluderade myndigheten att FHS inte står över högskolelagen. De paragrafer i högskolelagen och i förordningen för Försvarshögskolan som ledningen stödjer sig på är antingen inte relevanta, eller feltolkade.

Att det råder ett infekterat klimat på FHS överraskar inte utan bottnar i själva konstruktionen. Högskolan är en hybrid framvuxen ur en önskan att akademisera den militära professionen.

Från att tidigare ha sorterat under Försvarsmakten och Försvarsdepartementet blev Försvarshögskolan 2008 en vanlig högskola, men fortfarande med ansvar för den treåriga grundläggande officersutbildningen som är den utbildning som varit och är skolans raison d’être. Men FHS har med tiden också blivit en vanlig högskola för civilister med en rad ämnesinriktningar med fokus på krig och konflikt.

Efterhand växte ambitionerna från generell examensrätt på grundnivå och examensrätt på magisternivå i krigsvetenskap och statsvetenskap, till att få examenstillstånd på master- och forskarnivå inom områdena försvar, krishantering och säkerhet. Efter många år av om och men kröntes strävan med framgång 2018.

Under resans gång från 2008 har FHS lagt bakom sig vetenskapligt fiffel och ekonomiska skandaler och blivit mer akademisk. Det en gång dramatiska underskottet på disputerade forskare är inte längre lika alarmerande. Mycket är väldigt bra, men det är uppenbart att FHS fortfarande lider av hybridsjukan – och kanske av hybris.

Striden gäller framtiden för FHS – utbildning, rykte och attraktionskraft. Nu inväntas med viss spänning svaret från FHS som ska inkomma till UKÄ senast 17 december. Ska FHS rätta in sig i ledet eller ägna sig åt statlig olydnad?

Ledare i Svenska Dagbladet 16 nov 2021.

Read More

Ännu ett exempel på att Sverige är fredskadat; det var många som drog den slutsatsen efter beskedet att Försvarsmakten inte var välkommen att delta i nationaldagsfirandet i Umeå 2015. Motiveringen gjorde inte saken bättre. Arrangören betonade att ”många nya svenskar kommer från traumatiska förhållanden” och att det därför skulle kunna vara skrämmande att möta svensk militär.

Trots att beslutet ändrades efter den storm av kritik som följde, var det ändå en avslöjande ögonblicksbild som visade hur Försvarsmakten uppfattas av dem som inte gillar försvaret. Men det kan också ses som en avspegling av bristen på synlighet i samhället – under flera decennier av nedrustning och med fokus på internationell insats.

2021 är det svårt att tänka sig ett nytt Umeå. Det betyder inte att Försvarsmakten alltid är välkommen. Intressekonflikterna kring Tofta skjutfält på Gotland är ett exempel. Skärgårdsuppropet i Göteborg är ett annat och utbyggnaden av vindkraft till havs ett tredje.

Och ja, vindkraften behöver byggas ut – både i övergången till fossilfritt och för att möta en starkt ökad efterfrågan på el (samtidigt som kärnkraft obegripligt nog läggs ned). Problemet när det gäller vindkraft till havs är att områden som identifieras som lämpliga väldigt ofta kolliderar med försvarsintresset och så blir det tvärstopp.

I en artikel i SvD är Energimyndigheten, liksom Havs- och Vattenmyndigheten, kritiska till Försvarsmaktens ”vetorätt”. Statliga Vattenfall vill också ha nya regler. Miljöorganisationen Greenpeace menar att ”försvarets intressen inte kan tillåtas gå före allt annat” och att ”det är ironiskt att just försvaret är en av de största bromsklossarna av utbyggnaden, när den viktigaste saken att försvara oss mot just nu är klimatkrisen.”

Intressekonflikter i relation till kommuner, organisationer, företag och enskilda kommer att öka när Försvarsmakten ska bygga ut och återupprätta regementen. I en FOI-rapport om infrastrukturförsörjning under Försvarsmaktens tillväxt 2021–2030 av Maria Ädel, Herman Andersson och Ulf Jonsson staplas problemen på hög. Studien heter Nu är det bråttom! men slutsatsen är att det kommer att ta mer tid än så att genomföra återetableringen.

Processfel är ett skäl. Beslut om var och när regementena skulle återinrättas togs innan det var klart var i de respektive kommunerna som de skulle ligga. Men i grund och botten handlar det om ett utdaterat regelverk.

Med Gotland som exempel påminner man om det som kan kallas bakgårdsproblemet. Det var idel positiva tongångar från Region Gotland inför återetableringen, men när det kom till det praktiska införandet var handlingsstrategin att försöka minimera påverkan. Mot den bakgrunden flaggar studien för att detsamma kan komma att ske i de nu aktuella kommunerna genom att miljötillstånd för skjut- och övningsfält överklagas. Enskilda individer kan förstås också överklaga.

På Gotland tog det fem år från beslut till färdigställanden – och då var omständigheterna ändå gynnsamma. Krävs det detaljplan tar det 1,5 år och blir det överklaganden kan ytterligare ett eller två läggas till. Om Fortifikationsverket ska köpa marken tar det ett år. Krävs det miljötillstånd och det inte kan rundas genom ett verkställighetsförordnande, fortsätter åren att gå (7–10 år från ansökningstillfället). Sak samma om detaljplanarbetet kräver omfattande utredningar.

Slutsatsen i Nu är det bråttom är att det kan ta 8–10 år att återinrätta regementena. Mot den bakgrunden pekar man på behovet att utreda frågan om hur detaljplanering och miljötillstånd ska kunna hanteras på ett sätt som är anpassat till dagens verklighet. Och det är klokt. Försvarsmakten har dock redan lämnat förslag på hur regelverket redan nu skulle kunna verklighetsanpassas. Det borde regeringen – vilken den nu blir – ta fasta på.

Det är mycket som är viktigt men för att påminna om vad saken til syvende og sidst gäller: ”Försvarsmakten försvarar Sveriges frihet, landets intressen, vår frihet och rätt att leva som vi själva väljer.”

Publicerad på KKrV:as blogg Försvar och Säkerhet 28/6 2021.

Read More