I samband med en ambassadfestlighet på Konserthuset i Stockholm gick jag ut för att ta en cigg. En man dyker upp bredvid mig på trappan och så får jag frågan: Har du eld? Visst. Och så följde lite småprat.

– Åh, är det du som skriver ledare i Svenska Dagbladet. Jag själv jobbar på ryska ambassaden. Du skriver alltid så intressant om Ryssland – även om jag inte delar dina uppfattningar. Skulle vi inte kunna träffas för lunch och diskutera?

Sedan blev det några resultatlösa uppföljningar via telefon och mejl innan den ryske ”tjänstemannen” till slut gav upp uppdraget. Som kanske var att få mig att samtalvis bli en så kallad ofrivillig källa.

Jag kom att tänka på händelsen vid läsningen av Jan Leijonhielms ”Ett svenskt leijon. Ett liv i underrättelsevärlden” (Medströms Bokförlag). Här ges inblickar i det praktiska hantverket i underrättelsetjänst och utmaningarna i rollen som analytiker på utrikessektionen på IB, den hemliga underrättelseorganisationen som bildades 1965 och var underställd Försvarsstaben. Leijonhielm har också varit chef på Östekonomiska byrånoch huvudansvarig för Rysslandsstudierna på FOA/FOI.

Memoaren är inte en agenthistoria utan ett solitt stycke historia om bevakningen av Sovjetunionen och Ryssland. Människor och miljöer skildras. Under livsresans gång hinner Leijonhielm också med att slå fast hur det förhöll sig med till exempel sovjetiska anfallsplaner mot Sverige och vad de innebar.

Boken ser tillbaka på ett liv i underrättelsevärlden, men rymmer också en framåtsyftade diskussion om vad som kan bli bättre. Väldigt mycket handlar om politiker. Ett återkommande tema är bristen på vilja att ta in information om dåliga nyheter eller att MUST:s analyser avfärdats som budgethöjande partsinlagor.

Som Leijonhielm konstaterar hade ett annat förhållningssätt kanske inte hindrat Ryssland från att angripa Ukraina, men Sverige hade i alla fall stått bättre rustat. Både 2014 och 2022.

I en tid när modus operandi i underrättelsesanalys inte längre bara kan styras av ”behovet att veta ”utan också ”behovet att dela”, pekar Leijonhielm på problemet med stuprör mellan dem som sitter inne med information. Därför borde – med Australien som förebild – ett ”fusion center” inrättas. Uppgiften skulle bestå i att sammanställa och bedöma alla tillgängliga öppna och hemliga källor till en nationell lägesbild. Och som sedan i görligast mån skulle göras offentlig.

En nationell hotbild skulle också innebära ett visst skydd mot risken för agendastyrda tolkningar inklusive i – som han skriver – den högsta politiska ledningen.

Varför inte göra analysenheten i det nya nationella säkerhetsrådet till ett sådant ”fusion center”? Sverige ska ju få ett riktigt nationellt säkerhetsråd med statsministern i spetsen och under operativ ledning av den nyutnämnde nationelle säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm. Avsikten är dessutom att ta fram en ny nationell säkerhetsstrategi.

En mer konkret fråga som regeringen Kristersson kan göra något åt gäller UD:s ovilja att frisläppa två dokument som kastar ljus över Vladimir Putin. Det är ingen som vet exakt hur stormrik chefen för den ryska kleptokratin är. Helt säkert är dock att Putins karriärväg från FSB-anställd i Dresden före murens fall till presidentpalatset i Kreml gick via i S:t Petersburg på 1990-talet. Och med en svensk anknytning.

Dagen före öppnandet av det så kallade Sverigehuset i S:t Petersburg 1996 klev stadens ansvarige för internationella relationer in på det svenska generalkonsulatet och krävde helt överraskande att få betalt för städning. Han ville ha en miljon kronor för att invigningen nästa dag skulle få grönt ljus. Putin fick pengarna.

Den generalkonsuln, Sture Stiernlöf, skrev hem till Stockholm om händelsen i en depesch och senare även i en rapport om Putin. Leijonhielm har begärt ut handlingarna. Först fick han nobben av Carl Bildt, sedan av Margot Wallström och senast av Ann Linde. Det angivna skälet till njet har varit att handlingarna rör relationen till främmande makt.

På regeringen Reinfeldts tid hade frisläppandet kanske kunnat spela en positiv politisk roll i Ryssland. Den möjligheten är förbi. Tyvärr. Att nu hänga ut diktatorn kan knappast heller göra de diplomatiska relationerna kyligare, men skulle däremot på ett handfast sätt bekräfta bilden av Putin.

Faktiskt borde utrikesminister Billström inte vänta på att handlingarna ska begäras ut igen utan på eget initiativ göra dem offentliga.

Leijonhielm avslöjar nämligen hur fi i regi av avdelning IX i det polska kontraspionaget via upprepade inbrott på ambassader i Warszawa skaffade sig tillgång till handlingar som troddes vara förvarade kassaskåpssäkert. Bara under 1982 gjordes fyra oupptäckta inbrott på den svenska ambassaden (med kodnamn Tales). Tillvägagångssättet var som hämtat ur agentroman.

Ambassadspionaget i Polen – och i andra Warszawapaktsländer – var troligen initierat från Moskva. Utrustningen var rysk och servades av KGB. Det tyder på att man i själva verket exporterat ett redan på hemmaplan beprövat och framgångsrikt koncept. Och det finns inte något skäl att tro att praxis ändrades efter Sovjetunionens fall. Därför lär ett frisläppande av Putindokumenten nog inte innehålla några nyheter i Moskva.

Fint om Billström också låter oss få läsa.

Ledare i Svenska Dagbladet 26 november 2022.

Read More