Claes Arvidsson

Archive
Tag "Norge"

Relationen till EU är en Norgehistoria

By: admin
14-04-2024
EES-avtalet, EU, Norge

Det hela skulle ha kunnat vara en Norgehistoria, men den färska EES-utredningen är inte ett skämt. Det är Norge. I mandatet ingick att utreda – nej inte alternativen – utan ”erfarenheterna” från brexit, liksom de avtal som Schweiz och Kanada har med EU. Att till exempel granska de svenska erfarenheterna av medlemskap var däremot fy fy.

Trippandet är en avspegling av frågans politiska sprängkraft.

Utredningsuppdraget var en kompromiss mellan Arbeiderpartiets huvudfåra (”rör inte min kompis”) och Senterpartiet (”nej till EU”). Även regeringens närmaste samarbetsparti Sosialistisk Venstreparti vill sätta punkt för EES-avtalet med EU. Och förstås Rødt ytterligare en bit till vänster. Liksom delar av fackföreningsrörelsen.

Det är som om tiden stått stilla sedan folkomröstningen 1994 med ”selvråderätten” som vinnande slagnummer. Efter 30 år med EES-avtalets införlivande av EU-lagstiftning lever den illusionen i godan ro – inklusive föreställningar om avtalets i praktiken illusoriska vetorätt.

Utanförskapet som mentalitet har spätts på av att EES är utrikespolitik med UD som nav. Det är signifikant att EU i en vanlig fras görs till ett distanserat ”samarbete med Europa”. Som om Norge inte var en del av Europa utan en egen planet.

I utredningen Norge og EØS: Utvikling og erfaringer är slutsatsen att EES i kraft av att ge tillgång till den inre marknaden i ekonomiskt hänseende står i en klass för sig. Man påminner även om att ett EES av 2024 inte är detsamma som för 30 år sedan, och till den bilden hör 102 tilläggsavtal. Norge vill regelmässigt hänga på när EU går vidare.

Utredningens rekommendation är att Norge bör fortsätta följa med i EU:s politikutveckling. På vägen klarlägger man ”missförstånd” som att EU har ambitionen att ersätta Nato. Den roll som växer fram på försvarssidan är viktig men komplementär.

Utredningen är en bra genomgång av vad EU är, som förtjänar att lyftas fram i den pågående EU-valrörelsen. Baksidan av utanförskapet är ett ökande demokratiskt underskott i takt med att EU:s verksamhetssfär växer. Norge sitter inte med vid Europeiska rådets möten och har inte heller några EU-parlamentariker. Och, kan det tilläggas, hemmavid har Stortingets EØS-kommitté inte alls samma mandat som Riksdagens EU-nämnd.

Det demokratiska underskottet hade kunnat lindras med en aktiv politik för att påverka EU-lagstiftning i vardande. I takt med att EU gör mer har underskottet i stället ökat. Det vill utredningen ändra på med en praktisk att-göra-lista för att öka kompetensen i förvaltningen, öka fokus i politiken och rusta upp den allmänna kunskapsnivån.

Och behovet av en uppväxling har ökat. Efter brexit är inte EU lika öppet för ”cherrypicking. Sedan kommissionen tog över ansvaret för EES från EU:s utrikestjänst är nyporna dessutom hårdare.

Om det blir en realitet har utredningen verkligen gjort skillnad. Vikten av proaktivitet har betonats i 30 år men har stannat vid att det blev en tumme. I stället har standardproceduren varit att söka ett norskt ”handlingsrom” efter det att EU fattat beslut.

Med facit i hand ångrar säkerligen SP-ledaren Tryggve Slagsvold Vedum att han insisterade på att försöka ta hem frågan om att säga upp EES-avtalet. Utredningens entydiga – om än förstås outtalade – slutsats är att det enda alternativet till EES är ett fullt medlemskap.

Att fakta på bordet skulle få Senterpartiet – eller andra i den programmatiska uppsägarrörelsen – att ändra åsikt är dock inte att förvänta. Svaret lär bli att medlemskap i EU är en politisk fråga. Och det är ju sant. Som det också var för både förespråkarna och motståndarna till ett svenskt medlemskap i Nato.

Ledare i Svenska Dagbladet 13 april 2024.

Read More

I Sverige är det bråttom

By: admin
29-01-2024
Försvarspolitik, Krig, Langtidsplanen, Norge, Stortinget

Som ett led i arbetet med nästa Långtidsplan borde Stortingspolitikerna ta en studietur till andra sidan riksgränsen. I Sverige ”är det bråttom” att förbereda landet för krig. Det illustreras av ansökan om medlemskap i Nato och understryks av att nästa försvarsbeslut är tidigarelagt till i år. Redan 2024 kommer försvarsanslaget att uppfylla Nato:s tvåprocentsmål. Anslaget har fördubblats sedan 2020 till 119 miljarder. 

Det sker också en omfattande institutionell förnyelse. Några exempel. Det civila försvaret har fått en egen minister. På den högsta politiska nivå har det dessutom inrättats en nationell säkerhetsrådgivare. På myndighetsnivå har Myndigheten för psykologiskt försvar tillkommit. Utredningsväsendet går på högvarv. En handlar om hur underrättelsetjänsterna ska omorganiseras.

Allvaret underströks när den säkerhetspolitiska eliten möttes på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. Men årets upplaga blev även en bekräftelse på att delar av den svenska offentligheten fortfarande lider av sviterna efter en mångårig fredsskada. I stället för att få en vidare offentlig debatt om vad Sverige behöver göra i fråga om krigsavhållande beredskapsåtgärder, uppstod en metadebatt om tonläget. 

I Sälen talade civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin om behovet av att brett höja den civila beredskapen. Men alla lyssnade inte till mer av talet än orden att ”det kan bli krig i Sverige”. 

ÖB Micael Bydén uttryckte sig inte lika direkt i sitt anförande men i sak var budskapet detsamma. Och senare i ett intervjusvar i TV4 var han glasklar ifråga om att det kan bli krig i Sverige.

Klarspråket utlöste ramaskrin från etablerade skribenter som att militärens högsta önskan är att det ska bli krig: ”Ärligt talat har jag ju alltid misstänkt att många utbildade militärer faktiskt hyser en hemlig längtan efter krig. Varför skulle de inte göra det, när krigssituationer är det de tränat för, ibland i hela liv?”

Det raljerades om ”stridspittar i lusekofta som frimodigt tumlar runt i Sälen och fantiserar om de fräcka effekter som uppstår om man atombombar Öresundsbron”. 

Ett klipp med stridsvagn och budskapet ”Det kan bli krig i Sverige” gick viralt på barnens favorit, kinesiska Tiktok. Det utlöste i sin tur upprörd kritik mot att barnen blev skrämda: ”Att barn i Sverige gråter gör absolut ingenting för vår beredskap. Ministrar och medier har ett ansvar, också för dem.”

Den ryska ambassaden i Stockholm var förstås inte sen att haka på debatten med budskapet: ”Kanske borde den svenska ledningen sluta driva sin egen befolkning till paranoia?” 

Som svar på kritiken ställde Bydén upp på intervju på barn-TV på Lilla Aktuellt i SVT. På frågan om det kan bli krig blev svaret ja. Kompletterat med budskapet att det inte finns anledning att vara orolig just nu, men att varken Sverige som land eller medborgarna är tillräckligt förberedda på ett krig. Och att det oroar.

Kritiken mot militarismen (mest) från vänster möttes av en ström av motinlägg. Paradoxalt nog kan metadebatten faktiskt ha bidragit till att svenska folket har blivit mer medvetet om att ”det kan bli krig i Sverige” och att det krävs att alla förbereder sig.

Hotet om krig i vår tid är inte heller inte någon nyhet, men har förstås tydliggjorts efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Omslagspunkten i doktrinen kom 2017 då bedömningen skrotades att ett angrepp mot Sverige var osannolikt. Sedan dess utgår svensk försvars- och säkerhetspolitik från att ett väpnat anfall varken kan uteslutas eller att en större konflikt kan inledas med en attack mot Sverige. Och då är det förstås Gotland som det handlar om.

En annan utgångspunkt var redan då (och än mer med det pågående inträdet i Nato) att om det blir konflikt i närområdet kommer Sverige inte att kunna stå utanför: Norden-Baltikum är ett sammanhängande stridsområde.

Året efter – alltså för delades broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” ut till alla Sveriges hushåll. Syfte var att höja allmänhetens beredskap inför dåligt väder, it-attacker – och krig.

Under lång tid var ”Folk utan försvar” ett mer passande namn på Sälenkonferensen. Först efter det ryska angreppet på Ukraina och annekteringen av Krim 2014 lades försvarspolitiken om från ett försvar för insats i Långt-bort-i-stan till att långsamt återuppbygga det nedlagda nationella försvaret. Efter den ryska storskaliga invasionen av Ukraina 2022 har dock allvaret verkligen satt avtryck i fråga om upprustningen av Totalförsvaret. Men mycket återstår.

Känslan av brådska understryks av att den nu förs en diskussion om att Sverige ska skrota det finanspolitiska ankare som etablerades efter den ekonomiska krisen i början på 1990-talet – och som ska säkerställa att statsfinanserna inte igen ska löpa amok. Det skulle i sådana fall möjliggöra statlig upplåning för att finansiera den upprustningen som inte ryms inom ordinarie budgetramar.

Situationsförståelsen och därmed viljan att satsa verkar långt ifrån vara densamma i Norge. En god början vore att uttala orden ”det kan bli krig i Norge” – och att det måste landet förbereda sig på. Pengar saknas ju inte. Varför inte ändra regelverket för Oljefonden så att det också möjliggör att ta hänsyn till en säkerhetspolitisk lågkonjunktur?

Krönika Ukens Analyse, DNAK 25 januari 2024.

Read More

Erna Solberg har överlevt krisen

By: admin
20-11-2023
Erna Solberg, Høyre, Norge, Politisk skandal, Sindre Finnes

Erna Solberg är en imponerande politiker. Hon har lett Høyre i snart två decennier och som statsminister skickligt lyckats hålla ihop den blå majoriteten i två mandatperioder 2013–2021. Mycket av framgångarna i kommunvalet i september tillskrivs Solberg dragningskraft som landsmoder; lugnet självt i oroliga tider.

Det lugnet har Solberg åter visat prov på under de åtta veckor som gått sedan den största ”affären” briserat i den redan skandaltyngda norska politiken. Krishanteringen utgör gott politiskt handlag, men har samtidigt visat att viljan till makt väger tyngre än den vikt som läggs på personligt ansvar i Høyres värdegrund.

Allt var upplagt för att Høyre med mantrat ”Erna er stjerna” skulle börja färden mot stortingsvalet 2025 för att åter uppstiga på regeringstaburetterna. Två dagar efter kommunvalet höll i stället en tårfylld Solberg presskonferens med beskedet om maken Sindre Finnes svek. Han hade ljugit för henne om omfattande aktieaffärer under statsministeråren och dessutom försökt att utplåna spåren efter dem.

En följdfråga som har gått som följetong i medierna är om Solberg hade varit jävig i samband med regeringsbeslut – och det har hon med stor sannolikhet varit. En annan är om Finnes hade ägnat sig åt insiderhandel. Och nej, hon har inte kunnat garantera att maken inte snokat i hennes dokument i statsministerbostaden.

Till saken hör att Solberg var bunden av lagen att ha koll, men i stället överlåtit detta till maken. Hennes försvar har varit att ta steget från det förvaltningsrättsliga och politiska till det personliga med motfrågan: Skulle jag ha inte litat på min man? Det enkla svaret är: Nej, det är inte så det funkar.

Solberg har både beklagat och bagatelliserat – och nu är beskedet att hon sitter kvar som partiledare och att partiet går vidare med henne som statsministerkandidat. Det hade inte varit möjligt om en förundersökning om insiderhandel hade inletts mot Sindre Finnes, men sker innan det norska konstitutionsutskottet om en dryg månad kommer med sin väntade kritik. Smart kanske, men maktnonchalant.

Allt fokus på jävsproblematiken har gjort att den fråga som är allra mest allvarlig, helt har kommit bort. Det är frågan om Solberg och Høyre medvetet valde att vänta med att låta Finnes-affären brisera till dess kommunvalet var överståndet.

Opinionen har inte bestraffat Høyre, som tvärtemot gått fram efter kommunvalet, och Solberg är fortfarande en mer populär statsministerkandidat än den sittande Jonas Gahr Støre. Efter den mediala uppmärksamheten råder kanhända Sindre-fatigue, eller så anses jävsfrågorna inte så viktiga. Vardagsfrågorna är viktigare för väljarna än ofrivilligt jäv som inte tycks ha haft någon betydelse för besluten.

Och partiet vill uppenbarligen ha henne. I bilden ingår att Solbergs stjärnglans vägs mot tänkbara efterträdares, och det beskrivs som att de två vice partiordförandena än så länge väger för lätt. Alternativet som lyfts fram är den förra försvars- och utrikesministern Ine Marie Eriksen Søreide. Det är dock ovisst om hon vill. Samtidigt är det föga troligt att någon i Ernas parti skulle räcka upp handen – så länge Solberg så tydligt ger uttryck för att hon vill behålla jobbet.

Så stark är alltså Solbergs ställning att hon vid ett regeringsskifte kommer att flytta in igen tillsammans med Sindre Finnes. Skilsmässa är inte aktuellt, trots att det alltså är samme Finnes som ibland framställs som en säkerhetsrisk.

Arbeiderpartiet plågas av ständiga personstrider inkluderande ifrågasättande partiledaren tillika statsministern Støre. I Norges andra statsbärande parti är det kav lugnt i regi av Team Erna. Varken det ena eller det andra är i längden välgörande för ett parti.

Ledare i Svenska Dagbladet 19/11 2023

Read More

Nu är Høyre störst i Norge

By: admin
13-09-2023
Arbeiderpartiet, Erna Solberg, Høyre, Jonas Gahr Støre, Norge

I Bindal tog Arbeiderpartiet hem 80 procent av rösterna i måndagens kommunval. Det är dock en mycket liten ljuspunkt för partiledaren, statsminister Jonas Gahr Støre. Bindal har 1 400 invånare. På landsbasis gjorde Arbeiderpartiet sitt sämsta val sedan 1924. Få lär köpa berättelsen om att väljarstödet på 21,7 procent ändå kan ses som en seger; förvalsopinionen hade ju indikerat ett ännu sämre valresultat. Nu blev tillbakagången ”bara” 3,1 procentenheter i förhållande till valet 2019.

Med det sättet att resonera skulle Høyre kunna beskrivas som valets stora förlorare. Partiledaren Erna Solberg har kunnat luta sig mot mätningar som visat väljarstöd på upp mot 35 procent, men fick när rösterna räknats nöja sig med 25,9 procent. Uppgången på 5,8 procentenheter gör dock Solberg till valets obestridda segrare. Sötman understryks dessutom av att AP för första gången sedan 1924 inte längre är Norges största parti. 

Överlag hade den borgerliga oppositionen valvinden med sig – både Høyre, Fremskrittspartiet och liberala Venstre gick fram. Att det blev stiltje till vänster om AP understryker hur vindarna blåst. Och trots ett stort intresse för klimatfrågor kunde Miljøpartiet De Grønne inte heller i detta val kapitalisera på ”sina” frågor – uppenbarligen tycker väljarna att svaren är fel. I Oslo halverades partiet.

Efter valet får Miljøpartiet, Sosialistisk Venstreparti och Arbeiderpartiet dessutom lämna taburetterna i Rådhuset Oslo. Efter en uppgång på 7,2 procentenheter fick Høyre 32,6 procent av rösterna i Oslo. Nu vill man ta över makten genom en majoritetskoalition med Fremskrittspartiet, Kristelig Folkeparti och Venstre. Venstre har dock hittills gjort tummen ned för att styra med FrP. Det innebär i sådana fall att Oslo i stället kommer att styras av en H-ledd minoritetskoalition. Men maktskifte blir det. Så också i flera andra större städer.

Det norska kommunvalet är 357 olika val. Det kan handla om rena personval, om förmågan att leverera lokalt och om pop up-partier med missnöjesfrågor på agendan. Oundvikligen spelar dock även rikspolitiken in. Det har gått ut över koalitionsregeringen mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet.

Det nybildade Industri- og Næringspartiet är valets ”bubblare”. På landsbasis fick INP tre procent rösterna, men motstånd mot vindkraft, klimatpolitiken och höga elpriser engagerar långt fler.

AP har dessutom haft fullt upp med interna strider och koalitionsregeringen Støre har dessutom framstått som inkompetent. Det gör intryck. Politiken gör förstås också avtryck. Senterledaren Trygve Slagsvold Vedum svek sitt vallöfte från stortingsvalet om att ”laxeskatt” inte skulle införas. I laxindustrikommunen Frøya gick SP 18,9 procent i förra kommunvalet till 4,6 procent. Samtidigt ökade stödet för Høyre med 30 procentenheter till 42,8 procent.

På landsbasis gick Senterpartiet tillbaka med 6,2 procentenheter till 8,2 procent. Det är en effekt av att Vedum mött sig själv i dörren också i andra frågor, men även att han i regeringen har drivit igenom en rad utlovade återställare som troddes vara populära. Ett exempel är tvångssammanslagna kommuner och regioner som efter att ha lagt ned stora resurser på att fusionera inte längre vill gå skilda vägar. 

För AP väntar nu många smärtsamma maktskiften i kommunerna. Även SP kommer att på många håll tvingas abdikera som ledande kommunparti. Det betyder att man kommer att gå in i den kommande valrörelsen inför stortingsvalet 2025 rejält stukade.

Krönika i Smedjan 12 september 2023.

Read More

Blir det ett norskt försvar för fred og frihet?

By: admin
24-05-2023
Forsvarskommisjonen, Försvarspolitik, Norge, Ofrivillig krigsprofitör

”Vi står i en ny sikkerhetspolitisk situasjon. Europa må ta langt større ansvar for egen sikkerhet. Norges forsvarsevne svarer ikke til den sikkerhetssituasjon vi befinner oss i, og langt mindre til utfordringsbildet som er under utvikling. Større langsiktighet, forutsigbarhet og samlende politiske løsninger må til for å investere i det som er aller viktigst: vår fred og frihet.”

Med de orden presenterade nyligen Knut Storberget Forsvarskommisjonens 360-sidiga rapport Forsvar for fred og frihet. Arbeiderpartimannen Storberget har lett utredning som har bestått av en representant vardera för partierna i Stortinget, liksom för LO och NHO. Åtta fackexperter (från skilda områden) har också ingått i gruppen på totalt 17 personer.

FK tillsattes i december 2021. Det är den femte Forsvarskommisjonen genom tiderna; andra har tillsatts 1920, 1946, 1974 och 1990.

Utredningens slutsatser omräknat i försvarsekonomi är att:

  • Forsvarsbudsjettet bør hurtigst mulig løftes med 30 milliarder kroner over gjeldende budsjettbane.
  • Ytterligere 40 milliarder kroner per år i ekstrabevilgninger i en tiårsperiode.
  • En permanent budsjettøkning med 10 milliarder kroner når perioden med ekstrabevilgninger er over for å sikre balanse mellom investeringer og drift.

Bortom frågan om framtida kronor och ören är rapporten en svidande kritik av försvarspolitiken och försvaret sin helhet. Som en överordnad faktor lyfter Forsvarskommisjonen (FK) fram en bristande situationsförståelse i politiken men också i samhället – och särskilt efter Rysslands inledande krig mot Ukraina 2014.

FK vill gå fram samtidigt längs tre huvudlinjer:

  • Göra en nationell maritim satsning som omfattar hela försvaret, försvarssektorn samt näringsliv och samhälle.
  • Åtgärda kritiska sårbarheter för att rusta försvaret att verka ”på et høyere og mer krevende aktivitetsnivå”.
  • Skapa ett generellt större försvar med koppling till totalförsvar samt nordiskt och allierat samarbete.

Det handlar inte bara om volym utan också om effekt. FK tar organisatoriska grepp för att få en bättre styrning både i fråga om den övergripande nationell nivå och mer specifikt försvarssektorn. Kanske kan professionalisering och avpolitisering vara ett sammanfattande begrepp för det utpekade behovet av förändringar.

Till bilden hör även behovet att uppdatera målen för försvars- och säkerhetspolitiken, av försvarskoncept och av försvarets uppgifter.

Norge har resurser att göra en historisk satsning på försvar och säkerhet. Men finns viljan? I regeringens medskick till FK ingick att ta höjd för att förslagen skulle hålla sig inom ramen ”realistiska økonomiske rammevillkår”. I stället har utgångspunkten varit frågan: vilket försvar behöver vi? Först efter att ha svarat på den frågan har man räknat på vad det kostar.

Det är dock svårt att se att FK kommer att få gehör för så mycket mer försvar för så mycket mer pengar. Inte minst eftersom ett försvarsekonomiskt lyft i den storleksordningen kräver att de två statsbärande partierna Arbeiderpartiet och Høyre driver på.

Mer medel kommer att tillföras under innevarande Langtidsplan i form av en upptrappning av försvarsanslaget från 1.57 procent av BNP till Nato:s tvåprocentsmål 2026. Mer kan vara att vänta i kommande Langtidsplan; Forsvarssjefen EirikKristoffersen tros vilja höja nivån till 2,5 procent av BNP. Inget – varken nu eller i närtid – tyder dock direkt på att statsminister Jonas Gahr Støre eller oppositionsledaren Erna Solberg är intresserade av att göra det historiska lyft som FK efterlyser.

Det är dessutom på något sätt typiskt för den kvardröjande bristande situationsförståelsen att den offentliga debatten om FK:s rapport snabbt dog ut. Trycket på politikerna blir därefter.

Støre och Solberg kan också söka skydd bakom finansdepartementets budgetfundamentalism med dess regel om att årligen inte hämta ut mer än tre procent av Oljefondens avkastning till statskassan. Den så kallade handlingsregeln medger bara undantag för ”motkonjunkturpolitik”. Därför var vet inte heller något problem att hämta medel ur fonden under pandemin.

Politikens problem brukar vara att spendera pengar som man inte har. I Norge gäller motsatsen – att inte använda pengar som man har. Så försiktigheten är förståelig. Man vill inte skapa ett prejudikat för att göra extra uttag ur Oljefonden för att finansiera allehanda goda ändamål.

2020 uppgick Oljefondens marknadsvärde till 10 914 miljarder och nu till 15 057 miljarder norska kronor. Sett i perspektiv av det pågående kriget i Europa och den framtidsbild som FK tecknar vore det korttänkt att inte hämta medel ur fonden. Det handlar ju om motkonjunkturpolitik – fast på säkerhetsområdet.

Att göra lyftet skulle bidra till säkerheten i Norge och i Europa – och dessutom bli ett slags tillbakabetalning på miljarderna som Norge tjänat som ”ofrivillig krigsprofitör”.

Artikel i KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 23 maj 2023.

Read More

Norska utmaningar

By: admin
17-04-2023
Eirik Kristoffersen, Försvarspolitik, Nato, Norge

”Aldri mer!” Inte minst på årsdagen av den nazityska invasionen av Norge 9 april 1940 uttalas orden närmast rituellt, som en påminnelse om att aldrig mer vara så naiva som när landet den gången ockuperades. Efter Sovjetunionens fall kom dock ”aldri mer” att få en annan betydelse än vikten av att ha försvar nog för att kunna hålla gränsen. Kriget räknades ut som en möjlighet och ersattes av mantrat om evig fred i Europa.

1990 satsade Norge 3,4 procent av BNP på försvaret. Med det året som utgångspunkt uppgår den samlade ”fredsvinsten” genom relativt sett krympande försvarsanslag sedan dess till mer än 1000 miljarder norska kronor (i 2022 års priser). Då gick 6 procent av den samlade statsbudgeten till försvaret mot 3,8 procent i januari 2023.

Försvarsanslaget motsvarar nu 1,4 procent av BNP eller 76 miljarder. 30 miljarder saknas för att nå Nato:s tvåprocentsmål.

Men åtminstone 30 miljarder saknas också för att finansiera genomförandet av planlagda satsningar inom ramen för gällande Långtidsplan 2021–2024. Det konstaterar Forsvarets forskningsinstitutt (FFI) i den nyligen offentliggjorda Forsvarsanalysen 2023. Analysen är tänkt som en avstämning av balansen mellan uppgifter, struktur och ekonomi – och genom konkreta råd kunna fungera som ett realitetsorienterat korrektiv i den fyraåriga försvarsplanen

Inte minst i en tid med ökat samarbete med Norge inom Nato-ramen ger rapporten åtskilligt att tänka på.

***

Ryssland utgör den dimensionerande hotbilden. Att rysk konventionell militär förmåga i alla fall för tillfället både är försvagad och uppbunden innebär inte att den militära aktiviteten i nordområdena kommer att minska. Kärnvapen blir viktigare. Samtidigt lyfter man fram risken för påverkansoperationer och konfrontation under tröskeln för väpnad konflikt. Man pekar bland annat på vikten av att skydda infrastrukturen för olja och gas.

Med Finland och (sannolikt) Sverige i Nato följer stora geostrategiska förändringar. Norge har varit Nato i norr, men nu förskjuts fokus mot Östersjön och Baltikum. Det ställer nya krav på egen norsk förmåga. Samtidigt innebär de två nya medlemmarna att själva utgångspunkten för försvaret ändras. Allierade behöver inte inväntas genom uppehållande strid utan finns på plats. Vägen framåt handlar därför om att också tänka och organisera ett nordiskt försvar.

I rapporten går man inte närmare in på olika scenarier, men man ska under 2023 göra ett sådant arbete tillsammans med FOI. Att så sker kan väl också ses som en effekt av det kommande medlemskapet i Nato. På ett annat plan återspeglas detta till exempel i avtalet mellan flygvapencheferna i Sverige, Norge, Finland och Danmark om etableringen av en gemensam luftstyrka.

***

I rapporten efterlyser FFI ett klargörande av vilket operativt koncept som försvaret bör organiseras utifrån:

”Det første, og mest krevende, legger vekten på å kontrollere et operasjonsområde; det andre på å nekte en motstander å utnytte operasjonsområdet til sine formål.”

Båda har sina för- och nackdelar:

”De store fordelene med et kontrollkonsept er at det tydeligst søker å oppfylle Forsvarets oppgaver med å sikre norsk suverenitet og kontroll over norsk territorium, og at det kan lette innsetting av allierte landstyrker nær et stridsområde. Ulempene er at det kan eksponere store deler av Hæren i en tidlig fase, og at konseptet krever større økonomiske ressurser.
Et nektelseskonsept kan ha bedre utholdenhet, tilrettelegger for innsats fra allierte styrker med langtrekkende våpen og er i større grad økonomisk skalerbart. Den store ulempen er at norsk suverenitet og kontroll over deler av norsk territorium raskt kan gå tapt og senere må gjenvinnes med hjelp fra våre allierte.”

Slutsatsen är att:

”Med et strategisk endret Norden og et militært svekket Russland har begge konseptene bedre forutsetninger for å lykkes enn før. Konseptene er heller ikke gjensidig utelukkende – de vil ha en rekke kapabiliteter og taktiske operasjonstyper til felles.”

***

I analysen varnar FFI för bristande förmåga till högintensiv strid i norr och allvarliga förmågeglapp i fråga om luftvärn och antiubåtskrigföring. Man påminner också om brister i fråga om logistik och sjukvård. Med mera. Samtidigt betonas vikten av att ta tillvara de möjligheter som ny teknologi ger.

Analysen summerar ett mycket stort behov av (i alla fall i den öppna rapporten ej siffersatta) ökade försvarsanslag i den kommande Langtidsplanen 2025–2029.

Låt oss hoppas att ”Aldri mer” inte gäller tvåprocentsmålet utan att politikerna orkar se vad som kan vänta bortom nästa hörn. Till exempel i form tänkbara av strategiska chocker som återkomsten av en Trumptyp i Vita huset eller ett sönderfallande Ryssland.

Närmast i norsk försvarspolitik väntar avrapportering i maj-juni från Forsvarskommisjonen respektive Totalberedskapskommisjonen. Forsvarssjefen ska också komma med sitt Fagmilitære råd inför den politiska processen fram till beslut om Langtidsplanen i Stortinget.

Frågan är dock om inte Kristoffersens auktoritet har fått sig en knäck. Han blev inte hörd utan snarare överkörd av regeringen i fråga om rådet att ställa in den pågående upphandlingen av nya stridsvagnar. I stället för trögrörlig eldkraft hade han velat prioritera långräckviddigt luftvärn i kombination med lättrörliga helikopterburna styrkor. Dragkampen slöt med en beställning av något färre stridsvagnar än planerat.

Tröstpriset är att 56 Leopard 2A7 i stället för 82 i alla fall ger forsvarssjefen ett visst ökat finansiellt handlingsutrymme.

Krönika i KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 13 april 2023.

Read More

Forsvarssjefens nej

By: admin
02-01-2023
Eirik Kristoffersen, Försvarsberedningen, Försvarspolitik, Nato, Nordkalotten, Norge

Nya stridsvagnar till den norska armén eller inte? 2017 beslöt Stortinget att skrota planerna på att livstidsförlänga Leopard 2A4 (inköpta begagnade 2002) och i stället satsa på helt nya. Det handlar om en order på 82 stridsvagnar till ett ordervärde på 19 miljarder NOK med planerad infasning 2025–2027. Nyligen avgav Forsvarsmateriell (norska FMV) sin hittills hemliga rekommendation i fråga om valet mellan tyska Leopard 2A7 och sydkoreanska K2 Black Panther.

Ändå är det osäkert om det blir någon affär.

Det slog ned som en politisk bomb när det avslöjades att Forsvarssjef Eirik Kristoffersen, bytt ståndpunkt och vill sätta punkt för upphandlingen. Det blir för dyrt i förhållande till den försvarseffekt som kan uppnås, menar han. Det är bättre att satsa på rörlighet och eldkraft i form av nya helikoptrar, långräckviddigt luftvärn och i Finnmark ett nätverk av patruller som tillsammans med sensorer och satelliter kan ge en god lägesbild.

Saken blev inte mindre anmärkningsvärd eftersom rådet till försvarsminister Bjørn Arild Gram var från Kristoffersen personligen. Ärendet var inte berett i sedvanlig ordning och der är något som kritiker har reagerat på. Det är dock ett agerande som avspeglar en bärande bjälke i Kristoffersens syn på soldatskap: vikten av att ha modet att protestera och säga nej.

Arméchefen är inte glad och inte heller Chefen för det operativa högkvarteret, men Forsvarssjefen har också stöttepelare att luta sig emot i till exempel Försvarsstaben. Kort sagt, det är inget nytt på stridsvagnsfronten. Det har länge stått strid om stridsvagnarnas plats i det norska försvaret av Nordnorge och Finnmark. I diskussionen (se till exempel inlägg på Stratagemoch i Nordnorsk debatt) tolkas nu dagens bistra verklighet för eller emot i fråga om avskräckning, erfarenheterna från Ukraina och konsekvenserna av Sveriges och Finlands (kommande) medlemskap i Nato. Med mera.

Det är inte någon enkel politisk fråga. Inköp av nya stridsvagnar finns med som en egen punkt i regeringen Jonas Gahr Støres programförklaring i Hurdalsplattformen från hösten 2021 – och med Senterpartiet i koalitionen med Arbeiderpartiet som stark förespråkare för armén, hemvärnet och ”distrikten”.

Beskedet från SP:s försvarsminister Gram är att upphandlingsprocessen ska rulla på som planerat. Alltså med sikte på att i närtid genomföra köpet.

Parallellt pågår dock två ”utredningar” med bäring på stridsvagnarnas vara eller icke-vara. I november fick Kristoffersen i uppdrag att avge sitt Fagmilitære råd inför utarbetandet av nästa Langtidsplan 2025–2029. Som medskick fick han ett antal hur-frågor:

  • styrke egen forsvarsevne med særlig vekt på nordområdene?
  • styrke samvirket med allierte og NATO?
  • utvikle personell- og kompetanseområdet
  • motstå sammensatte trusler og bidra til å redusere samfunnets sårbarhet?
  • styrke totalforsvaret og motstandsdyktigheten i samfunnet?
  • øke evnen til å ta i bruk ny teknologi som kan styrke forsvarsevnen og effektivisere og modernisere Forsvaret?

Svaren ska ligga på försvarsministerns bord senast 31 maj 2023, men vad gäller stridsvagnarnas roll i försvaret har svaret alltså redan kommit. Dock – och tyvärr – utan att argumenten för och emot har redovisats i fråga om påverkan på det som är försvarets främsta uppgift: att ”sikre troverdig avskrekking med basis i Natos kollektive forsvar”. Kort sagt, när det gäller förmågan att i Nordnorge, vid ett ryskt strategiskt överfall, hålla stånd och etablera ett artikel 5-läge för att därmed utlösa bistånd från alliansen.

Traditionellt har detta handlat om att hålla territoriet, men Kristoffersens utgångspunkt verkar snarare vara ”operationell nektelse” (denial) i stället för ”kontroll”. Kanske med inspiration från den amerikanska marinkårens globala Force Design 2030. Vem vet?

Samtidigt arbetar en (icke-parlamentarisk) Forsvarskommisjon. Den tillsattes i december 2021 med fokus på inriktning och utformning av det militära försvaret i ett 10- till 20-årsperspektiv. Till frågeställningarna hör:

”Hvilke mekanismer, kapabiliteter og roller må prioriteres i forsvarssektoren for å bedre forstå, motvirke og forsvare nasjonale sikkerhetsinteresser mot et bredere utfordringsbilde og hva kan prioriteres ned for å gi rom for dette?”

Forsvarskommisjonen ska avrapportera senast 3 maj 2023.

Kanske är det i det perspektivet läckan om Kristoffersens nej ska ses. Som ett slags ”garanti” för att skjuta på beslutet genom att tränga in frågan på Forsvarskommisjonens agenda. En annan tolkning är att inspelet är en del i en förhandlingsprocess, som i slutändan leder till inköp av färre stridsvagnar och därmed frigörande av medel för alternativ användning. Stridsvagnar efterfrågas ju av Nato och stridsvagnar är en nödvändig förmåga givet önskan om att ha mekaniserade förband.

I samband med att Kristoffersen tillträdde fanns det en viss undran hur han skulle klara den ”politiska sidan” av rollen som Forsvarschef. Det återstår att se om det ”personliga rådet” är ett utslag av detta eller av motsatsen – att han lärt sig spelet.

Det bästa vore naturligtvis om striden leder till en rejäl höjning av försvarsanslaget från dagens ca 1,5 procent av BNP. Norge har råd både med ”stridsvagnar och helikoptrar”. Oljefondens marknadsvärde uppgår till knappt 12 500 miljarder NOK. Den så kallade handlingsregeln stadgar dock att staten i genomsnitt över tid bara kan ta i anspråk den uppskattade realavkastningen på tre procent årligen.

Tanken med att på det sätt binda politikerna är att själva fondkapitalet inte ska urholkas utan att fonden som tänkt ska kunna gagna kommande generationer. Det handlar också om att rida spärr för överkonsumtion av oljepengar i statsbudgeten med påföljande negativa konsekvenser för fastlandsekonomin i form av förlorad konkurrenskraft.

Allt detta är förstås bra. I normala tider. Men det råder inte normala tider utan krig i Europa och med oöverskådliga effekter över lång tid. För kommande generationer. Och dessutom skulle ett extra uttag ur Oljefonden för att kunna köpa vapensystem utomlands bara få marginell påverkan på fastlandsekonomin.

Så til syvende og sidst är det en fråga om politisk vilja.

**

Med kriget i Ukraina och de (kommande) svenska och finländska medlemskapen i Nato som två centrala ingångsvärden, har regeringen återstartat Försvarsberedningen. Våren 2024 ska ordföranden Hans Wallmark (M) avge slutrapport om det militära och civila försvarets inriktning och utformning inför det kommande försvarsbeslutet 2026–2030.

I uppdraget ingår även att nästa år agera kontrollstation för försvarsbeslutet 2020 i syfte att säkerställa att förstärkningen sker enligt plan och inom ekonomisk ram.

Det kan vara en idé att i skenet av omvärldsutvecklingen ta en funderare på om det också i Sverige finns anledning att omprioritera, men också att gå i snar dialog med Oslo. Det norska vägvalet blir också ett ingångsvärde för försvarsberedningen. Sverige och Finland är de allierade som snabbast kan rycka in på Nato:s nordflank.

Krönika på KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 27 dec 2022.

Read More

Norge går kritikerna till mötes

By: admin
02-12-2022
Jonas Gahr Støre, krigsprofitör, Olja och naturgas, Oljefonden, Ukraina

Det var jubelstämning när Arbeiderpartiet och Senterpartiet bildade en minoritetsregering efter det norska Stortingsvalet förra hösten, men sedan dess har det bara gått nedåt. Det vill säga i opinionsmätningarna. I valet fick Ap 26,6 och Sp 13,3 procent. I en färsk undersökning får regeringspartierna 17,1 respektive 5,9 procent – något av ett norskt rekord i tillbakagång. 

Statsminister Støre har inte fått politisk utdelning på en ekonomi som går som tåget och på ett generöst elkrisstöd. Regeringens förslag till budget för 2023 som presenterades i oktober blev inte heller någon vändpunkt trots att den lanserades som stram men rättvis. Det var tänkt att balansera ökad offentlig välfärd med höjda skatter för de ”rika” – med det övergripande målet att trycka tillbaka inflationen och minska behovet av räntehöjningar. 

Tvärtom har kritiken haglat mot att regeringen inte bryr sig om de fattiga i dyrtid. Å andra sidan har ”laxbaronerna” protesterat mot införande av en naturresursskatt för fiskodling (som sedan länge finns för petroleumnäringen). Och så vidare.

Uppblåsta förväntningar, oväntade kriser och ett ostadigt politiskt handlag; allt har gjort sitt till för att Støre i en internationell mätning av stödet för stats- och regeringschefer hamnar på plats 20 av 22. 70 procent av norrmännen är lite eller mycket missnöjda med honom.

Det är som inget riktigt vill sig för regeringen. Inte minst gäller det Sp:s finansminister Vedum som i valrörelsen utlovade pizza med allt och lite mer därtill, men som nu ska stå för en mer “asketisk” finanspolitik. I veckan lyckades man i alla fall sy ihop en uppgörelse med Sosialistisk Venstreparti om budgeten, som bland annat innebär en skärpt fördelnings- och klimatprofil. Återstår att se om det kan blidka opinionen.

På ett annat plan lättar i alla fall trycket på regeringen. Med budgetuppgörelsen i hamn kunde Støre i går äntra scenen på Berlin Security Conference och kungöra uppgörelsens viktigaste punkt. Den handlar om ett kraftigt utökat stöd till Ukraina – och om att möta kritiken mot Norge för att, om än ofrivilligt, profitera på Rysslands krig mot Ukraina och Europa.

För bara någon månad sedan var Støres besked att Norge tog sin del av ansvaret med ett budgeterat kommande finansiellt, humanitärt och militärt bistånd på tio miljarder norska kronor. Det övertygade inte någon utanför Norge och till slut har polletten ramlat ned. 

I budgetuppgörelsen hänvisas det i klartext till att ”intäkterna från petroleumsektorn har ökat betydligt som en direkt konsekvens av Rysslands energikrig mot Europa”. Och att det finns ett behov av ökat bistånd till Ukraina.

Efter nyår ska regeringen presentera – och söka brett stöd i Stortinget för – ett ramverk som syftar till ett ”större, flerårigt bidrag till återuppbyggnaden av och stöd till Ukraina”. Tanken är att biståndet ska kanaliseras via etablerade internationella kanaler, tas ur en förstärkt biståndsbudget och delvis bekostas av ett något högre uttag ur Oljefonden.

I programskissen ingår även ökat bistånd till andra stater som drabbas av kriget. Det handlar om livsmedel och energi.

Norges geopolitiska ställning är i förändring. Det gäller Nato – med Sverige och Finland som (förväntade) medlemmar. Det gäller också den nya rollen som stabil huvudleverantör av naturgas till Europa.

Att nu gå krigsprofitkritikerna till mötes stärker Norges ställning i Europa. Det kan också utlösa krav på mer stöd från andra europeiska aktörer till Ukraina – viktigt också som ett budskap till USA om att Europa är berett att ta ett större ansvar. 

Ledare i Svenska Dagbladet 1 december 2022

Read More

Det svarta guldet som splittrar vårt grannland

By: admin
22-11-2022
elpriskris, Energisäkerhet, Nord Stream, Norge, Olja och naturgas, Oljefonden

Lykkeland är den träffande titeln på NRK:s tv-serie om det norska oljeäventyret, hur det med start på 1970-talet förändrar livet i småstaden Stavanger och gör Norge nyrikt. Den planerade säsong tre handlar om åren 1987–90. Lykkeland kan bli en riktig långkörare och få en ny dramatisk vinkling när klimatfrågan så småningom kommer upp i den offentliga debatten.

Och i vår tid med utfasningen av näringen fram emot 2050 på gång, kan det bli ännu mer dramatik – och politiskt bråk med krav från partierna till vänster och miljöorganisationer om ”tvärbroms” respektive Fremskrittspartiets ”full gas” som ytterpunkter. 

I den breda mitten med Arbeiderpartiet, Høyre, facket och näringslivet i centrum vill man avveckla med förnuft. Suga på karamellen så länge det går. Inom ramen för regeringens ”gröne skifte” – och med kunskap från den högteknologiska petroleumsektorn – skall det samtidigt utvecklas nya näringar både med sikte på fortsatt elektrifiering och ofarliggörande av CO2-utsläppen. Det ska bli ett nytt industriäventyr.

Väljarnas aptit på att gå snabbt fram är dessutom måttlig. Visserligen var klimatet en viktig fråga inför stortingsvalet förra hösten, men när rösterna räknats visade det sig att annat var viktigare. Sedan dess har skenande priser på el och livsmedel knappast ökat intresset.

I en ranking av världens klimatvärstingar utgörs topp fem av Kina, USA, Indien, Ryssland och Indonesien. Norge hamnar på plats 114 av 193 granskade länder (faktiskt delad plats med Sverige) med ansvar för 0,06 procent av världens utsläpp. 98 procent av energiförbrukningen är förnybar. Ändå är inte allt frid och fröjd. 

I enlighet med uppläggningen av Parisavtalet är det bara egna utsläpp som ett land kan hållas ansvarigt för. Inte de som exporteras. På egen hand, konstaterar regeringens sittande klimatutredning, släpper Norge ut ca 50 miljoner ton CO2-ekvivalenter, men har sedan slutet av 1990-talet genom exporten av olja och naturgas årligen indirekt släppt ut mellan 400 och 500 miljoner ton CO2-ekvivalenter.

Det norska fossilavtrycket blir därmed ett annat och ”jobbigare” för ansvariga politiker. Å ena sidan frikänner sig det officiella Norge ändå från skuld i enlighet med Parisavtalet, å andra sidan tar man ansvar bland annat genom Oljefonden som ska investera ”grönt”.

Fokus i den norska debatten ligger på de interna norska klimatmålen för CO2-utsläpp. Alla är överens om att de ska ned. Inför klimattoppmötet i Sharm El Sheikh skärpte regeringen kraven. Ambitionen var tidigare en reducering på minst 50 procent och upp mot 55 procent till 2030 i förhållande till 1990 års utsläppsnivå. Klimatmålet är nu 55 procent. Alltså samma som gäller i EU.

Det verkar dock osäkert om det målet kan uppfyllas – 2021 var de samlade utsläppen endast 4,7 procent lägre än 1990. Regeringen har dessutom infört miljöprislättnader för att göra tillvaron billigare för bilister. Årliga planer för minskade utsläpp har dock utlovats. Nödlösningen kan bli att inom ramen för EU:s kvotsystem ta begränsningar utanför Norges gränser. Det är fullt legitimt men gör miljöfundamentalisterna rasande.

På de ”riktigt grönas” kravlista står fastställande av ett slutdatum för all olje- och gasproduktion på norsk sockel. Det är inte aktuellt. Detsamma gäller kravet att nya koncessioner för att leta efter nya fynd inte ska ges. Kritiken mot den generösa skatteregimen har dock fått visst gehör. Skattereglerna kommer att bli något mindre frikostiga men fortfarande att vara stimulerande. 

En annan konfliktlinje handlar om geografi och ekokänslighet. Den segslitna striden om Lofoten, Vesterålen och Senja utföll med förbud medan dragkampen om Barents hav ännu inte är avgjord. Nya koncessioner har delats ut så sent som i våras. Men kanske är Equinors ”samlade” slutsats att vänta med beslut om att bygga ut Wistingfältet till 2026 ett tecken i tiden. 

I syfte att minska utsläppen och stimulera till ny grön industri finns planer på att elektrifiera olje- och gasinstallationerna på norsk sockel (i stället för att som nu producera el med hjälp av gasturbiner på plattformarna). Det kan ske via kabel från land och genom vindkraftverk till havs. Kritikerna menar att det rätt och slätt handlar om gröntvättning, men det också sägas att elektrifieringen av sockeln inte ses i ett nationellt sammanhang. 

Det är förstås korrekt att en elektrifiering skulle leda till att fossilavtrycket från norsk sockel skulle minska. Problemet är dock att det globala fotavtrycket skulle öka när gasen i stället går på export. Ett annat problem är att elektrifieringen skulle lägga beslag på uppskattningsvis 10 procent av Norges elproduktion under ett normalår. 

Den elen kommer att efterfrågas bland annat i ny energikrävande industri, medan förväntad nyproduktion inte väntas hänga med efterfrågan.

Protester ledde till att satsningen på vindkraft till land kom av sig och ännu är det ovisst om opinionen kan vändas med mer lokalt inflytande och mer pengar till de aktuella kommunerna. Vindkraft till havs är ännu i sin linda. Vattenkraften har viss potential men skapar lätt protestvågor. Solenergi står nu för 0,15 procent av strömproduktionen men också här väntas nya regler (och bidrag) som ska göra det mer attraktivt.

Resultatet kan bli elkraftunderskott fram mot 2027. Samtidigt som det investeras stort i nätutbyggnad för att få bättre flöden mellan de olika elprisområdena. Så en elektrifiering av sockeln ställer till problem samtidigt som den egentligen inte löser något problem annat än att göra olje- och gasproduktionen mer politiskt lättsmält. 

Statoil och Equinors tidiga historia 1972–2001 har beskrivits av Eivind Thomassen i Middel og mål och utvecklingen därefter som börsnoterat företag av Marten Boon i En nasjonal kjempe (båda utgivna på Universitetsforlaget 2022). En linje genom historien är turen med återkommande pristoppar – och den har ju hållit i sig för Lykkelandet. 

Det ryska energikriget med början 2021 och storinvasionen i Ukraina 2022 har fått priset på olja och naturgas att nå nya rekordnivåer – och har gjort Norge till en ofrivillig krigsprofitör. Ett exempel: 2020 uppgick skillnaden mellan Sverige och Norge i fråga om BNP per capita (i löpande priser) till ca 200 000 i norsk favör. Tredje kvartalet i år hade den ökat dramatiskt – 1 100 000 mot 540 000. 

Och skattepengarna formligen forsar in i statskassan (Oljefonden). Enbart Equinor har betalt in mer än 400 miljarder under 2022.

Norge har på köpet blivit den största exportören av naturgas till Europa och därmed blivit en tyngre geopolitisk aktör.

EU-kommissionen har tillsammans med Norge etablerat en gemensam task force. I den är en utgångspunkt att det inte ska införas något pristak på gas utan att man i stället ska hitta andra vägar för att stabilisera priset på energi, just det som både Norge och kommissionen önskar.

Att Norge genom att skjuta upp underhållsarbete på anläggningarna har kunnat öka produktionen av naturgas med 10 procent har också stärkt landets aktier. Norges ställning skulle bli ännu starkare om man kunde bli av med stämpeln krigsprofitör (om än ofrivillig). Receptet är att göra mer för Ukraina. Det bistånd på 13 miljarder som utlovats för 2022–2023 är ju bara lite växelpengar i Oljefondens kassakista. Hittills har dock regeringen bara uppvisat självbelåtenhet men möjligtvis kommer det ett initiativ i december.

En annan positiv bieffekt av engergipriskrisen för Norge är att naturgas, tillsammans med kärnkraft, (i alla fall under en övergångsperiod) har blivit grönförklarade i EU:s taxonomi och därmed fått förlängd livstid. Taxonomin varken förbjuder eller uppmuntrar till investeringar men fungerar ändå med sin miljöklassning som ett styrmedel för investerare.

För Norge är olja och gas en avvecklingsbransch med framtidsutsikter.

Essä publicerad i Smedjan 21 november 2022.

Read More

Så blev Norge en ofrivillig krigsprofitör

By: admin
30-10-2022
Bistånd, Jonas Gahr Støre, Oljefonden, Ukraina, Vladimir Putin

Det är aldrig särskilt smickrande för ett land att bli beskrivet som krigsprofitör. Och det blir inte mindre jobbigt när självuppfattningen är att man är en moralisk stormakt. Kort sagt, det råder en viss kognitiv dissonans i Norge.

Internationella medier har skrivit om krigsprofiten – och runt om i Europas huvudstäder pratas det. Det sticker i ögonen att Norge har blivit en vinnare till följd av Rysslands storinvasion av Ukraina och energikriget mot Europa.

Medan andra kämpar för att få ekonomin att gå ihop och Ukraina strider för livet, formligen forsar exportinkomsterna in i Norge. Hittills i år har man dragit in 889 miljarder norska kronor (NOK) på naturgasen och 398 miljarder på oljan. Alltså tillsammans 1 287 miljarder NOK, vilket motsvarar nästan 1 400 miljarder svenska kronor. Det är mer än dubbelt så mycket som under det tidigare rekordåret 2021.

Det ger klirr i statskassan (Oljefonden) och bara för årets andra kvartal gjorde det statliga olje- och gasbolaget Equinor en skatteinbetalning på 80 miljarder NOK. Ryktet blir något mindre skamfilat av att Norge bara har råkat bli krigsprofitör. Liksom vunnit på Lotto. Och när man har försökt att lindra energipriskrisen i Europa genom att öka den egna produktionen av naturgas, så ja, då ökar också profiten.

I rollen som problemlösare ingår att tillsammans med EU-kommissionenförsöka hitta vägar att stabilisera energimarknaden. Likväl fastnar bilden av Norge som krigsprofitör. Om statsminister Jonas Gahr Støre vill göra något åt detta handlar det om att göra mer för Ukraina.

Efter 24 februari har Norge stött Ukraina med motsvarande 4,5 miljarder NOK, varav cirka hälften har varitmilitärt bistånd. Hjälpinsatsen sker i samarbete med bland annat EU, Världsbanken och International Fund for Ukraine. I regeringens förslag till statsbudget 2022/23 avsätts tio miljarder NOK till finansiellt, humanitärt och militärt bistånd till Ukraina.

Givet ”krigsprofiten” får det beloppet sägas vara blygsamt.

Så även i kontrast till att regeringen – trots det ständigt upprepade mantrat om en stram budget – avser att köpa bruket Meraker (en av de största privata egendomarna som utgörs av ett stort friluftsområde på närmare 130 000 hektar med jakt, fiske, alpinanläggning, hytter, skogsdrift och vattenkraftverk) för 2,5 miljarder. Det sker genom ett uttag ur Oljefondens behållning på 12 000 miljarder NOK.

Venstre har utmanat regeringen med förslag om att Norge med sina gigantiska intäkter borde ta en ledande roll i den samlade europeiska insatsen för att återuppbygga Ukraina. Den avfärdande responsen från Arbeiderpartiets förstanamn i utrikes- och försvarsutskottet var att Venstre bara ville plocka egna politiska poäng på Ukraina.

Och förvisso är det självöverskattande att vilja ta en ledande roll för ett litet land som inte tillhör samordnarna i G7. Icke förty kan Norge öka sitt engagemang mycket mer än att som Støre nöja sig med att slå fast att Norge tar sin del av ansvaret.

Återuppbyggnaden av Ukraina i form av en ny Marshallplan står på agendan – senast på G7-mötet i Berlin 25 oktober – men framtiden kan inte vänta. Det behövs mer pengar till Ukraina. Nu. Det har uppskattats att Ukraina nästa år kommer att behöva externt makroekonomiskt stabilitetsstöd på 50 miljarder dollar, samt 17 miljarder för återbyggnad av kritisk infrastruktur. Och, ska det tilläggas, notan för förstörd infrastruktur ökar för var dag som Ryssland attackerar mer och fler civila mål. Det är ren terror.

I samspel med Världsbanken och IMF är G7 de tyngsta aktörerna, men Norge kan och bör växla upp sitt engagemang. I pengar räknat men också i form av verbal diplomati; agera pådrivare genom att höja rösten och betona det moraliska imperativet att bistå. I stället verkar strategin vara att vänta in och följa andra aktörer. Motsatsen skulle däremot stå i samklang med den ökade geopolitiska tyngd som följer av att Norge har ersatt Ryssland som den största exportören av naturgas till Europa.

Det handlar då om att med tydlig röst deklarera den politiska viljan att ta ett ökat finansiellt ansvar för den internationella ”dugnaden” i fråga om budgetstöd och mana andra att följa efter. Norge kan också göra ett mer direkt avtryck – Made by Norway – genom att gå in i konkreta hjälpprojekt för återuppbyggnad ”här och nu” i Ukraina. Varför inte med fokus på insatser för barnen?

I ett kraftfullt tal till G7:s givarmöte vädjade president Zelenskyj om hjälp – för Ukrainas skull men också för vår. Så för Norge handlar det inte bara om att agera ”moralisk stormakt” eller ta udden av stämpeln som krigsprofitör. Vinner Ryssland blir det en seger för den starkes rätt i internationell politik. Det får globala ringverkningar, men ökar också risken för rysk aggression i Norden-Baltikum.

Det ligger i Norges nationella intresse att Ukraina vinner kriget. Därför är ett uttag ur Oljefonden till förmån för Ukraina också en investering för framtida generationer.

Och det drabbar ingen fattig.

Ledare i Svenska Dagbladet 29 oktober 2022

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.