Claes Arvidsson

Archive
Tag "Ryssland"

Det säkerhetspolitiska läget är mycket allvarligt. Orden föll lite olika, men detta var det gemensamma budskapet när Sveriges Radio i lördags bjöd på försvarspolitisk debatt inför riksdagsvalet. Men är det detsamma som att alla är lika benägna att ta läget på allvar? Göra det som behövs? Är verkligen en fortsatt socialdemokratisk regering den bäst skickade att rusta upp och ta Sverige in i Nato? Sannolikt inte.

Det handlar trots allt om det parti som under åtta regeringsår stridit för att hålla tillbaka krav på ökade försvarsanslag och medlemskap i Nato – och som gör att vi står mindre beredda än vad vi annars hade kunnat vara.

I Socialdemokraternas valmanifest slås det fast att ”ett svenskt medlemskap i Nato är den bästa vägen för vårt lands säkerhet och Sverige har därför lämnat in sin medlemsansökan”. Och det är naturligtvis utmärkt att Magdalena Andersson kunde pressa partiet till att överge en relansering av Olof Palmes ”Common Security” till förmån för ”common sense”.

Problemet är bara att om omständigheterna varit annorlunda, hade Hultqvistdoktrinens allianslöshet bestått. På den socialdemokratiska partikongressen i höstas ställde sig ju försvarsministern som garant för att Sverige aldrig skulle bli medlem i Nato. Därför är det inte förvånande att processen fram till ansökan, bar prägel av ”härtill är jag nödd och tvungen” med presidenterna Niinistö respektive Putin som ”pådrivare”.

Finlands ansökan om medlemskap i Nato, och Rysslands nya invasion av Ukraina fällde avgörandet. Nato kan vara bra att ha, men egentligen vill S inte vara med. De känner sig inte delaktiga i värdegemenskapen. Därav valmanifestets föga entusiastiska skrivning. Det är talande att försvarsminister Peter Hultqvist krasst har motiverat sitt ja till medlemskapmed att det skulle bli för dyrt att stå utanför.

Det är dessutom svårt att frigöra sig från misstanken att Socialdemokraterna ville bli av med Natofrågan innan valrörelsen på allvar bröt ut. Det kan knappast ha varit ett lockande scenario att med ett pågående storkrig i Europa prisa allianslöshetens förträfflighet som om inget hade hänt. Ett fortsatt nej till Natomedlemskap hade dessutom inneburit ett indirekt bejakande av Putins röda linjer för svensk säkerhetspolitik.

Sitter S-regeringen kvar kommer Sverige att backa in i Nato. Och saken blir knappast bättre av att två av Anderssons stödpartier, V och MP, är emot ett svenskt Natomedlemskap.

På Kristerssons sida i politiken konstaterar Liberalerna i sitt valmanifest att trygghet skapas i allianser och att Sverige ska gå med i Nato för att ”försvara både Sverige och vår del av världen”. I Moderaternas valmanifest slås fast att man ”vill sätta en hög ambitionsnivå”, vara ”säkerhetsproducent i närområdet” och ”få ut mesta möjliga effekt av medlemskapet”.

Alla riksdagspartierna vill att försvarsanslaget successivt ska höjas till två procent av BNP från nuvarande ynkliga nivå på 1,3 procent. Socialdemokraterna har 2028 eller tidigare som måldatum. ”Team Kristerssons” ambition är 2025. Skillnaden kan tyckas vara marginell, men 2025 medför ett starkare politiskt tryck på att skapa försvarseffekt i närtid och lägga ut beställningar för senare leverans.

2025 skapar å andra sidan ett förstärkt behov av att prioritera i statsbudgeten – och det blir inte lättare i när ekonomin vänder nedåt. Några enkla lösningar finns inte. Inte för något parti.

Det är också en utmaning, som Kungliga Krigsvetenskapsakademien konstaterar i en forskningsrapport från augusti, att när vi ser framåt också klarar av att tänka brett om säkerheten, inom Nato som en politisk försvarsallians men också inom EU, både när det gäller militära och civila hot. Som rapporten heter: På allvar: Svensk säkerhetspolitik i ofärdstider.

Ledare i Svenska Dagbladet 6 september 2022.

Read More

Ukraina firar nationaldagen 24 augusti efter att i 183 dagar har hållit ut mot den ryska storinvasionen som syftar till att utplåna den ukrainska nationen. Man låter sig inte kuvas men priset är oerhört högt räknat i lidande, förlorade liv och människor på flykt.

Motståndsviljan understryks av att angreppet den 24 februari genomfördes efter åtta år av lågintensivt krig sedan den första ryska invasionen 2014, annekteringen av Krim och upprättandet av lydrikena Donetsk och Luhansk.

Viljan att försvara sitt land och sin frihet rubbas inte heller av den brutala ryska krigföringen som skrivit in Butja och Mariupol i listan av illdåd som aldrig kommer att glömmas. Den ryska ”värdegrunden” kan sammanfattas med orden folkmord, brott mot mänskligheten och mot krigets lagar. Härskarna i Kreml är ett gäng krigsförbrytare.

Med politisk demokrati och ett livaktigt civilt samhälle har Ukraina blivit allt som man skulle önska att Ryssland också vore. Kort sagt, det skrämmer Putin och hans maktapparat.

Ryssland är en diktatur och en kleptokrati med ett politiskt system som den amerikanske historikern Timothy Snyder beskriver som fascistiskt. Detta i kraft av ledarkulten kring Putin, dyrkan av offer och hjältemod under Det stora fosterländska kriget och myten om ett storslaget förflutet att återvända till. Därför är det inte heller ironiskt att Putins påstådda avnazifiering av Ukraina sker under symbolen Z. Den kan föra tankarna både till nazisternas hakkors och det brittiska fascistpartiets symbol på 1930-talet.

Kriget i Ukraina står i bjärt kontrast till det som en gång var en förhoppningarnas tid. I ett ikoniskt tal i Berlin 1987 uppmanade president Ronald Reagan det sovjetiska kommunistpartiets reformorienterade generalsekreterare Michail Gorbatjov att riva Muren. Två senare hände det – och Tysklands återförening. Med Polen i framkant hade också satellitstaterna i Östeuropa befriat sig.

Som svar på ett försök till en reaktionär statskupp i Moskva tog de tre kämpande baltiska staterna den 20 augusti 1991 det definitiva steget mot friheten och förklarade sig självständiga. Den 24 augusti deklarerade även det ukrainska parlamentet landets självständighet och i en folkomröstning 1 december gav 92,3 procent av de röstande sin välsignelse till beslutet.

Den 26 december upplöstes Sovjetunionen. Sedan revolutionen 1917 hade kommunismen tagit livet av miljoner och inte låtit de levande leva sina liv. Nu blev Ukraina fritt. Ryssland bekräftade dessutom landets suveränitet och säkerhet genom Parisavtalet 1990, Budapestavtalet 1994, Vänskapsavtalet 1997 och Istanbulavtalet 1999.

I mötet med ett alltmer revanschistiskt Ryssland har dock avtalen visat sig vara utan värde. I stället har Putin försökt sätta stopp för Ukrainas vilja att gå sin egen väg och bli som Väst. Ukraina har svarat med Majdan 2014 som avgörande omslagspunkt i förhållande till Ryssland.

Putin trodde att invasionen 24 februari – en speciell militär operation – skulle bli en snabb affär. 183 dagar senare kommer dagens nationaldagsfirande bli en manifestation av Ukrainas vilja att vinna kriget. Det kan dock Ukraina bara göra med vår hjälp. Genom att å ena sidan ge ökat ekonomiskt bistånd och bli bättre vapengivare, och å andra sidan, sanktionera fler oligarker och sluta utfärda turistvisum. Och ju längre vi håller emot, desto starkare verkar de ekonomiska sanktionerna.

Kriget i Ukraina också är ”vårt” krig. Den frihet som Ukraina strider för är också vår frihet, den västerländska demokratin och för ett återupprättande av den europeiska säkerhetsordningen.

2014 svek vi Ukraina i hopp om att skapa lugn och ro. Nu hoppas Putin på att vi inte har uthållighet att över tid att möta energi- och livsmedelskrigets följder i form av skyhöga priser och folkligt missnöje.

Vi kan inte tillåta krigsförbrytarna i Kreml att vinna – både för Ukrainas och vår egen skull. Segrar Putin – också i form av att vi med missriktad fredsvilja eller av politisk bekvämhet pressar Ukraina till mindre landavträdelser och inskränkningar i den politiska suveräniteten – innebär det ett de facto erkännande av att rysk imperiepolitik trots allt är OK.

Slava Ukraini

Read More

Det har gått mer än 100 dagar sedan Ryssland inledde den andra invasionen av Ukraina. Hundratals ukrainska soldater stupar varje dag, tusentals civila har dött och 16 miljoner är på flykt i Ukraina eller i andra länder. Än så länge är kriget i centrum för vår uppmärksamhet. Men för hur länge?

Efter den första invasionen 2014 inträdde efter tag en viss ukrainatrötthet. Annat pockade på. Blickarna vändes åt annat håll. I väntan på att Ukraina skulle ”kompromissa” fick Putin hålla på. Det får inte hända igen.

I en ny pejling av opinionen i Europa (ECFR) prioriterar dock en tredjedel av de tillfrågade ”fred” även om det innebär att Ukraina tvingas göra territoriella eftergifter. En femtedel kräver ”rättvisa” genom att avskräcka Ryssland och återställa Ukrainas territoriella integritet. Ytterligare en femtedel valde inte alls. 

Till bilden hör att opinionen skiljer sig markant mellan olika länder och därmed även trycket på politisk handling. Ju närmare Ryssland, desto större är förståelsen för att Ukraina också strider för att försvara oss och våra värden.

Från Kreml har det avhörts olika hitte-på för att motivera den invasion som med Putins nyspråk kallas för en militär specialoperation. Man har velat förhindra folkmord på etniska ryssar, avmilitarisera och avnazifiera Ukraina och hindra Natos framryckning. Har det sagts. Men nu talas det klarspråk. 

Det handlar om att ta tillbaka territorium och återupprätta imperiet under ledning av en ”gengångare” till Peter den store. Kort sagt, det betyder att kriget – och lusten att gå på erövrarstråt – inte tar slut bara för att Ukraina förlorar. Det tar slut om Ukraina vinner.

Putinland är en diktatorisk skurkstat. I Ukraina bryter Ryssland mot FN-stadgans förbud mot internationell våldsanvändning riktad mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende. 

Men kriget är också folkmord. Ryssland erkänner inte Ukraina som en egen nation utan framställer det som en påhittad konstruktion: Ukraina är egentligen Ryssland. Som folkmordsbrott räknas att flytta barn från den utsatta gruppen till en annan grupp, och enligt den ryska militären har mer än 300 000 barn förts från Ukraina till Ryssland. 

Enligt ukrainska uppgifter har 1,2 miljoner ukrainare tvångsdeporterats till Ryssland. Samtidigt hämtar ryska soldater släktingar till de ockuperade områden och flyttar in i hus med ukrainska ägare. I Mariupol uppges att skolorna rensas från ukrainska läroböcker och ersätts med ryska. I Cherson-regionen tilldelas alla nyfödda barn ryskt pass.

När Ukraina ska tvingas till underkastelse begås brott mot mänskligheten i form av omfattande och systematiska angrepp mot civila. Butja och Mariupol är exempel – också på hur man bryter mot krigets lagar genom urskillningslösa angrepp på militära och civila mål. 

Andra exempel på att krigets lagar inget betyder är att fler än 100 sjukvårdsanläggningar har angripits. Plundring är förbjuden i krig men är rysk praxis. Krigsfångar ska behandlas som sådana, men försvararna av Azovstal i Mariupol ska ställas inför rätta med terrorism som åtalsgrund. 

Och ja, det är en krigsförbrytelse att delta i planering, inledning och förande av anfallskrig.

Det gör ont att konfronteras med berättelserna och bilderna från krigets Ukraina. Skräcken. Lemlästade kroppar. Lik. Men det som på sitt sätt griper mest tag är foton på döda barn och vuxna medan de ännu var i livet – och med livet framför sig. Det visar vad som har gått förlorat. 

Vi får inte förtröttas.

Ledare i Svenska Dagbladet 20 juni 2022.

Read More

Så var det dags igen. Efter ett antal regeringskriser och nödtorftigt i hoplappade politiska överenskommelser under de senaste åren tvingas vi ännu en gång utbrista i ett ”vad sjutton håller de på med”. Eller för att uttrycka det mer precist denna gång: Vad sjutton håller Magdalena Andersson på med?

Vägen fram till ett framgångsrikt riksdagsval tycktes utstakad för statsministern. Opinionssiffrorna går som tåget och hon står i särklass bland partiledarna när det gäller väljarförtroende. Fallhöjden blir desto större sedan hon på eget initiativ valt att göra den kommande misstroendeomröstningen om justitieminister Morgan Johanssons hantering av den inre säkerheten till en kabinettsfråga om den yttre säkerheten.

Det är faktiskt obegripligt. Ansvarslöst. Och otaktiskt.

Efter en tafflig inledning har Andersson lotsat Nato-frågan fram till en ansökan om svenskt medlemskap och säkrat stöd inte minst från USA i fråga om militärt bistånd i händelse av elände i avvaktan på att anslutningsprocessen ska gå i mål. På köpet har hon blivit av med en sakfråga som annars hade blivit ett sänke för Socialdemokraterna i valrörelsen.

Helt på eget bevåg är Andersson nu beredd att kasta ut Sverige i en politisk kris samtidigt som det ryska kriget mot Ukraina fortsätter och det pågår känsliga Nato-förhandlingar med Turkiet. Den senare saken blir inte bättre av att det inför tisdagens omröstning krävs ytterligare förhandlingar med vänstervilden Amineh Kakabaveh som står på Turkiets lista över misshagliga svenskar.

I höstas var Kakabaveh tungan på vågen och släppte fram Magdalena Andersson som regeringsbildare efter att i ett märkligt avtal med Socialdemokraterna fått betalt i ”kurdisk valuta”. Också denna gång är Andersson beroende av Kakabavehs röst, men har i realiteten tömt kassan. Om inte Natomedlemskapet ska offras på partialtaret, vilket förstås skulle glädja en del i partiet.

Att politiken på det här sättet reduceras till spel om regeringsmakten gör dock inte att Andersson inför riksdagsvalet blir av med den akilleshäl som i ett ord kan fångas i fenomenet gängkriminalitet – Morgan Johanssons fögderi sedan 2014.

Den enklaste lösningen för att undvika risken för en politisk kris vore att Andersson gör en Löfven, vilket också föreslogs av Ebba Busch under TV4:s partiledardebatt. Det vill säga föregår misstroendeomröstningen genom att låta statsrådet avgå av egen fri vilja. Om statsministern i stället väljer att fortsätta agera som en trotsig tonåring kan Ulf Kristersson – som aldrig borde ha hakat på SD:s utspel – träda fram som den ”vuxne i rummet” genom att dra tillbaka Moderaternas stöd för misstroendet. 

Det borde vara en görlig pedagogisk uppgift att förklara att han som oppositionsledare tar det ansvar för Sverige som statsministern inte är beredd att ta. Och förstås slå fast, att ”backa” inför statsministerns maktspråk inte är liktydigt med förtroende för Morgan Johansson. Verkligheten, ministerns senfärdighet och ovärdighet talar sitt ju sitt tydliga språk.

Det är dock långt ifrån givet att Andersson eller Kristersson levererar inför omröstningen i riksdagen. Pressen ökar då på ansvarskännande riksdagsledamöter i Moderaterna, Liberalerna och Centerpartiet att avvika från partilinjen. Det kommer att kosta på för dem personligen, men lända dem till heder.

Det Sverige behöver nu är en regering som vid behov kan handla med kraft – inte en politiskt förlamad övergångsregering. Och Sverige går till val om några få månader.

Ledare publicerade i Svenska Dagbladet 7 juni 2022.

Read More

Ryssland vill inte att Sverige ska bli medlem i Nato. En annan fråga är varför vi inte redan är det. I en debatt inför EU-valet 2019 besvarades frågan med hänvisning till andra världskriget. Att Sverige inte drogs in i kriget förklarades med att ”vi var oerhört skickliga på att inte ställa oss direkt på någon sida”. Och att det ”grundläggande är att vi hela tiden jobbat med neutralitet och alliansfrihet”.

Svaret gavs av Heléne Fritzon, tidigare migrationsminister och nu delegationsledare för de svenska Socialdemokraterna i EU-parlamentet. I verkligheten var Sverige neutralt först på Hitlers sida (för att hålla kriget borta) och sedan på de allierades sida (för att de skulle segra). 

Till skillnad vad många tror i och utanför Sverige är varken alliansfrihet eller neutralitet utgångspunkten för frågan om relationerna till Nato. Neutraliteten är bortskriven ur den säkerhetspolitiska doktrinen och den militära alliansfriheten är inte friare än den ofta av utomstående betraktare beskrivs som ett de facto-medlemskap i Nato. 

*** 

Under andra världskriget förklarade sig Sverige stå neutralt i förhållande till de krigförande staterna. Med det kalla krigets inträde skrevs den säkerhetspolitiska doktrinen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”, som kompletterades med en ”dold allians” med Nato via bilateralt samarbete med Nato-länder. 

Att Sverige ingick i Nato:s krigsplanering kan illustreras med att det 1956 stationerades en topphemlig styrka i Norge vars uppgift var att atombomba sovjetiska mål i DDR, Finland, Baltikum och Polen. I kalkylen ingick att riskfritt flyga över svenskt luftrum. Styrkan existerade åtminstone till mitten av 1970-talet. I krigsspel på 1980-talet var svensk medverkan en del i Nato:s marina strategi.

Försvarssamarbetet stärkte det gemensamma försvaret mot Sovjetunionen och verkade krigsavhållande.

Efter Sovjetunionens upplösning 1991 blev neutraliteten allt mer uttunnad. 1992 reducerades neutraliteten till ett möjligt förhållningssätt och med fokus på närområdet: ”Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde, består.

Sveriges medlemskap i den politiska alliansen EU blev nästa omslagspunkt i doktrinen och i utrikesdeklarationen 2002 slog utrikesminister Anna Lindh fast att ”hot mot freden och vår säkerhet” bäst hanteras tillsammans med andra länder. Sverige var fortsatt militärt alliansfritt medan neutralitetspolitiken ”hade tjänat oss väl”. EU beskrevs som en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig i Europa och som Sverige är medlem i.

2009 lanserade Försvarsberedningen en solidaritetsförklaring som sedan antogs av riksdagen: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland (i EU) eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.” Och med det viktiga tillägget att reaktionen också skulle kunna innebära militärt bistånd. 

Solidaritetsförklaringen är dock ensidig, och Sverige kan därför inte med automatik räkna med bistånd i händelse av ”elände”. Vi-får-hoppas-på-det-bästa-doktrinen har därför stagats upp med ett allt intensivare försvarssamarbete på bilateral, trilateral och multilateral basis. Sverige har krigat för fred under Nato-flagg, deltar i Natoövningar med artikel fem i det konstituerande Nato-fördraget som utgångspunkt, har ett värdlandsavtal (HNS) på plats för att bättre kunna ge och ta emot hjälp och kan delta i Nato:s snabbinsatsstyrka (NRF). 

Sverige är en uppskattad ”premier partner”, men på icke-medlemskapets baksida finns begränsad tillgång till planering, militära strukturer och beslutsfattande. Som medlem skulle Sverige dessutom få del av Nato:s kollektiva trygghetsförsäkring. Och den behövs verkligen.

***

Länge gjordes bedömningen att ett angrepp mot Sverige var osannolikt, men sedan 2017 utgår svensk försvars- och säkerhetspolitik från att ett väpnat anfall varken kan uteslutas eller att en större konflikt faktiskt kan inledas med en attack mot Sverige. Och då är det förstås Gotland som det handlar om.

En annan utgångspunkt är att om det blir konflikt i närområdet kommer Sverige inte att kunna stå utanför: Norden-Baltikum ses som ett sammanhängande stridsområde. Krigsplaneringen utgår dessutom från att Sverige inte kan klara sig på egen hand. Målet är att i väntan på hjälp kunna hålla ut i tre månader. Vägen fram till att klara av det är dock lång.

Först efter det ryska angreppet på Ukraina och annekteringen av Krim 2014 lades försvarspolitiken om från ett försvar för insats i Långt-bort-i-stan till att återuppbygga det nedlagda nationella försvaret. Trots att hotbilden svartnat ytterligare sedan dess går det fortfarande för långsamt. 2025 ska försvarsutgifterna uppgå till 1,5 procent av BNP.

***

Sverige har försatt sig i den sämsta av världar. Försvaret är inte hållbart – samtidigt som bindande säkerhetsgarantier saknas. Om Ryssland däremot skulle få gehör för sina röda linjer i en ny europeisk säkerhetsordning skulle Sverige inte kunna bli medlem i Nato. Inte heller skulle övningar tillsammans med förband från Nato-länder kunna ske i Sverige. I stället skulle Sverige tvingas in i Vladimir Putins egen intressesfär.

Svaret från regeringen Magdalena Andersson på de ryska kraven har varit att Sverige bestämmer själv över sin säkerhetspolitik. Men samtidigt har utrikesminister Ann Linde sagt att för svensk del går den röda linjen i förhållande till Nato vid ett medlemskap. Så i den delen sammanfaller Sveriges och Rysslands röda linjer.

Om Socialdemokraterna gav grönt ljus skulle det däremot finnas en bred majoritet i riksdagen för ett fullt medlemskap i Nato. Alla de fyra borgerliga partierna säger ja. Men Socialdemokraterna har gjort ett uttalat nej till en del av doktrinen.

Som ett slags mellanlösning har en majoritet i riksdagen bestående av de fyra borgerliga partierna och SD – som dock är emot medlemskap – ställt sig bakom kravet att Sverige liksom Finland gjorde redan på 1990-talet ska uttala en option om att söka medlemskap. Men i verkligheten behövs den inte, eftersom möjligheten att söka är Nato:s policy. Den löser inte heller det svenska dilemmat. Grunden för säkerhetspolitiken skulle fortfarande vara att leva på hoppet om hjälp.

Socialdemokraterna säger nej också till en option. Medlemskap är ett politiskt tabu – trots det hemliga samarbetet med Nato-länder under kalla kriget och det öppna med Nato efter Sovjetunionens fall. Partimytologin trumfar kunskapen.

För många socialdemokrater representerar föreställningen om Olof Palmes alliansfrihetspolitik med fokus på FN, fred och tredje världen fortfarande en storhetstid som rättrådig moralisk stormakt att drömma sig tillbaka till. Supermakterna USA och Sovjetunionen framställdes som lika goda kålsupare – och Nato var fy, fy.

Ett exempel på det närmast religiösa förhållningssättet är när Peter Hultqvist – då ordföranden i riksdagens försvarsutskott – mötte propåer om att Sverige borde som Finland utreda för- och nackdelar med ett medlemskap. Svaret blev att han inte motsatte sig en utredning, men oberoende av slutsatserna skulle Socialdemokraterna fortsätta att säga nej.

Så blev också fallet när utredningen presenterades 2016 med en huvudslutsats om att ett svenskt medlemskap skulle ”öka den gemensamma konfliktavhållande förmågan” i Östersjöområdet.

Och opinionen då? Ja, den har över åren blivit mer positiv. I en färsk pejling fördelar den sig nu ungefärligen lika mellan ja, nej och vet ej. Kort sagt, svenskarnas ”identitet” kopplad till tron på alliansfrihet och neutralitet förändrar sig, blir mer realitetsorienterad.

Publicerad i Smedjan 11 feb 2022.

Read More