I politiken är det aldrig en höjdare att bli tagen in flagrante delicto. Det erfar nu det norska Arbeiderpartiet efter en självskadande vallöftesskandal. Det är hög risk för att det bräckliga samarbetet inom Jonas Gahr Støres tuttifrutti-koalition med stödpartierna Rødt, Sosialistisk Venstre, Miljøpartiet De Grønne och Senterpartiet, blir ännu mindre styrbart.
I spurten inför Stortingsvalet i september lade AP:s vice partiordförande, hälsominister Jan Christian Vestre, ut en video på sociala medier. I den varnade han med emfas för konsekvenserna av att lägga sin röst på Høyre eller Fremskrittspartiet. Han lyfte två sakfrågor.
Den ena handlade om subventionen (som införts av den tidigare minoritetsregeringen bestående av AP och SP) av färjetrafiken för öar och andra orter utan vägförbindelse samt alla färjeförbindelser med under 100 000 resande per år. Resorna blev kostnadsfria.
Den andra regionalpolitiska frågan rörde införandet av en nedskrivning av studielånet för boende i 189 småkommuner.
Och det var förvisso sant att H och FrP önskade sätta punkt för politiken. Att samtidigt inte nämna att båda partierna hade andra lösningar, får väl sägas tillhöra valrörelseretorikens standardverktyg.
Det som däremot inte var sant, var att Arbeiderpartiet stod som garant för att politiken skulle bestå.
När regeringens förslag till statsbudget nyligen lades fram visade det sig att färjesubventionen hade halverats, och antalet kommuner som omfattades av nedskrivning av studielån sjunkit från 189 till 88. Och ja, budgeten hade låsts redan före valdagen den 8 september.
Det strider mot all intern budgetpolitik att de två statsråd som drabbades av besparingen inte skulle ha känt till saken (de och andra i regeringen delade ändå Vestres video). Det är dessutom osannolikt att den troliga politiska affekten hos den tidigare koalitionspartnern SP inte skulle ha ventilerats i regeringen. Man måste ha vetat vad finansminister Jens Stoltenberg hade planerat.
I sak innebär förslagen en förbättring men reaktionen från de berörda var icke förvånande förbittring. Svaret blev inledningsvis maktarrogant slingrande. Vestre förklarade att han borde ha formulerat sig lite annorlunda. Støre å sin sida betonade att ingen hade ljugit, och lade i stället skulden på olyckliga omständigheter, en alltför dålig kommunikation. Båda beklagade.
Duckandet för debatt i frågan var legio (finansministern själv ägnade sig åt bokturné i utlandet), och spåren försvann dessutom från AP:s hemsidor. Men saken dog inte. Det framkallade till slut en äkta pudel genom att nedskärningarna drogs tillbaka. Detta framställdes som en försonande gest mot partiets lokala valarbetare, men viktigare var nog att SP hade krävt full reträtt som villkor för att sätta sig i förhandlingar om statsbudgeten.
Under våren gjorde AP och Støre personligen en mirakulös comeback i opinionen. En bidragande orsak var att i orostider projicera bilden av det egna partiet som garant för ”trygg styring”. Vallöftesskandalen visar snarare på motsatsen till regeringsduglighet. Den gör dessutom att man kan ifrågasätta statsministerns ledningsförmåga före skandalen – och hanteringen efter att den briserade.
I stället för att självsäkert gå in i förhandlingar om statsbudgeten med tuttifrutti-koalitionen är regeringen rejält stukad. Situationen blir inte mindre akut av att det krävs bifall från samtliga stödpartier för att få igenom den i Stortinget. Om det uteblir väntar en regeringskris. Fler kostnadsdrivande återställare, nya krav och mer bråk är att vänta. Också det kan komma att påverka tilliten till politik och politiker.
Ledare i Svenska Dagbladet 28 oktober 2025.
Read More