USA står varken på Ukrainas eller Europas sida. Trumps världsbild och ideal består av stormakter som gör upp på egen hand, och då helst på ett sätt som genererar klirr i den egna familjekassan. Andra stater kan behandlas som växelmynt när affärerna görs upp. Allt eventuellt tvivel om den saken försvann med lanseringen av den ”ryska” fredsplanen i 28 punkter.

Visserligen har förhandlingscirkusen sedan gått vidare till att förutom Moskva även inkludera Kyiv, men det ändrar inte på faktum. Visst kan man hoppas på att en ”deal” verkligen tillvaratar Ukrainas och Europas fundamentala säkerhetsintressen, men underverk inträffar tyvärr väldigt sällan.

Det är hög tid att inse att klockan nu är fem i tolv – och agera därefter.

Det är, som den tyske kanslern Friedrich Merz slog fast i Bundestag, dags att få Putin att inse att han varken militärt, politiskt eller ekonomiskt kan vinna kriget mot Ukraina. Merz riktade sig till Putin men han hade också ett indirekt budskap till Trump: Ukraina ska sitta med vid förhandlingsbordet och Europa accepterar inte att bli överkört.

Merz utlovade ökat ekonomiskt och militärt bistånd. Han talade sig dessutom varm för att den ryska centralbankens frysta tillgångar i Europa ska användas som lånefacilitet för att hålla Ukraina i gång 2026–2027.

Innan klockan är slagen måste fler följa Merz genom att massivt trappa upp stödet till Ukraina. Det är hjälp till självhjälp, som dessutom kan bidra positivt till de pågående förhandlingarna.

Ryssland fortsätter pressa på med sin ”köttkvarnstaktik”, men har trots enorma förluster efter snart fyra år inte lyckats ta hela Donetsk. Det vill man ändra på i ”fredsuppgörelsen” med Trump för att Putin därigenom ska kunna deklarera en seger. Men det är också av militärstrategisk vikt, eftersom det öppnar för ett framtida fortsättningskrig när man fått kontroll över det som nu är väl befästa ukrainska ställningar.

Putin är varken beredd att ge upp grundkraven på begränsningar av den ukrainska försvarets storlek eller ett absolut nej till medlemskap i Nato. Ukraina ska inte tillåtas vara en suverän stat utan inordnas i den ryska säkerhetssfären, bli en bricka i det som i Ryssland framställs som en existentiell kamp mot ett påstått krigslystet Nato.

Ett avtal som inte ger Ukraina vattentäta säkerhetsgarantier är inget värt. Kriget är den livsluft som genomsyrar Putinland; politiskt, ideologiskt och ekonomiskt. Det som ska ge diktaturen sin legitimitet. Alltså består krigsmålen.

Samtidigt sker en upptrappning av kriget i gråzonen mot Europa i form av desinformation och sabotage i syfte att polarisera och skapa osäkerhet. Kreml sår splittring, spär på Ukrainatrötthet och hoppas på att den politiska utvecklingen i Europa ska gå Putins väg.

Ryssland har sedan länge en god vän i Ungerns Viktor Orban. Tjeckien och Slovakien går nu i samma riktning. Alternativ für Deutschland är störst i den tyska opinionen och detsamma gäller Reform i UK. Om det i dag hölls presidentval i Frankrike skulle Nationell samlings Jordan Bardella flytta in i Elyséepalatset.

Saken blir inte bättre av att den nationalkonservativa högern i dess olika schatteringar kan räkna med draghjälp från Vita huset.

Det är utan tvivel så att ekonomiskt trånga tider bidrar till polarisering och populism i Europa. Likväl är detta inte något argument mot att massivt öka biståndet till Ukraina.

I en perspektivrik studie från Norsk utenrikspolitisk institutt granskas konsekvenser och kostnadsbilder för två scenarion med en rysk respektive en ukrainsk ”(del)-seger”. Slutsatsen är att entydig. Att ge Ukraina vad landet behöver ekonomiskt och militärt faktiskt är en, i pengar räknat, god investering. Som förstås också ökar säkerheten i Europa.

ÖB Michael Claesson gör bedömningen att Putin vid sidan av hybridkriget till och med skulle vara beredd att testa hållbarheten i Natos artikel 5, ta ”enorma strategiska risker för att uppnå allt de tror är möjligt att uppnå”. Också det är ett skäl till att Ryssland inte får vinna.

Krönika i Altinget 3 december 2025.