Vladimir Putin vill skriva in sig historien som en härskarlike till Ivan IV, Katarina II och Peter I. Men det som 2022 var tänkt att bli en snabb militär operation för regimskifte i Kiev, blev inte alls avslutningen på den historiska mission som inleddes 2014. I stället sjunker Ryssland allt djupare i kvicksanden.
Kreml pumpar ut budskap om framgångar på slagfältet. Verkligheten ser annorlunda ut. Fronten är i stort sett frusen. Trots förluster på över miljonen man i döda och sårade, kontrollerar Ukraina fortfarande en femtedel av Donbass. Problemen står på kö.
Sönderfallet avspeglas i en ekonomi som har ställts om för krig. Alla pilar pekar i fel riktning bortsett från boomen i vapenindustrin. Kriget tar inte bara stort budgetutrymme utan tär också på de statsfinansiella reserverna. I bilden ingår hög inflation och höga räntor, liksom brist på kapital och arbetskraft inom andra sektorer när mottot är ”allt för kriget”.
Sanktionerna mot Ryssland (EU är på gång med sitt 20:e hårda paket) har inte fått Putin att ge upp sin plan, men de ökar priset för krigsbrotten. Också framöver. Bristen på kompetens, kapital och teknologi från utlandet är exempel på att Putinland går baklänges in i framtiden.
Inget tyder heller på en omprioritering och ju längre tiden går desto mer ackumuleras effekterna. Det gäller även de vanliga ryssarnas vardagsproblem med höga priser, skatteökningar och försämrad offentlig service.
Strategin för bevarande av lugn och ro är att inte längre bara motivera kriget med ”nazisterna i Kiev” och hotet från Nato. Även i fråga om vardagens vedermödor läggs skulden på aktörer och faktorer utanför Ryssland (läs Nato).
Än så länge har inte det folkliga missnöjet växlats över till kritik av den store ledaren eller för den delen i en antikrigsopinion. Att Putin undvikit allmän mobilisering visar dock att han är orolig för konsekvenserna.
Kriget är allestädes närvarande i samhället genom propagandan. I dokumentärfilmen ”Mr Nobody mot Putin” på SVT Play fogas videoklipp från en skola på den ryska obygden samman till en berättelse om hur indoktrineringen successivt blev navet i undervisningen. Barnen ska förberedas för att bli kanonföda eller i alla fall lojala undersåtar.
Ryssland har blivit en totalitär stat. I Putins neo-stalinism ingår att angiveriet har återuppstått, liksom risken att avskedas från jobbet för att uttrycka avvikande uppfattningar. Straffen för att protestera är drakoniska; sju års fängelse för att ha placerat ut små klisterlappar med antikrigsbudskap.
Informationskontrollen över sociala medier har skärpts och fortsätter att tillta. Nu vill regimen att folk ska lämna populära appar som Telegram till förmån för den statskontrollerade Max. Genom att blockera de andra apparna gör man valet lättare. Det händer att anställda i statens tjänst tvingas visa upp att Max är installerad.
Det senaste exemplet på hur Putindiktaturen drar åt tumskruvarna är en dom (böter) för att ha gillat inslag på Youtube som säkerhetstjänsten FSB inte gillade. Kort sagt, storebror ser dig. Och förstås, den skyldige har gjort avbön.
Kriget är den enda framtidsvision som Putinregimen bygger sin legitimitet på, och den blir ännu viktigare för regimens överlevnad allteftersom regimen ruttnar på insidan. Men det blir allt svårare att upprätthålla skenet av framgång. Hoppet står till valfrändskapet med Donald Trump. I den pågående förhandlingscirkusen vill Kreml ha en ”fredsdeal” där Ukraina förlorar (territorium och suveränitet), och som bonus ger Ryssland möjlighet till ekonomisk och militär styrkeuppbyggnad.
Det råder inte något tvivel om att Putins övergripande strategiska mål består, det vill säga att skapa en rysk intressesfär och att med olika medel – liksom Trump – härska genom att splittra EU. Också därför får vi inte låta oss förtröttas i stödet till Ukrainas kamp för överlevnad som nation och försvarare av vår civilisation. Tänk seger, och agera därefter.
Ledare i Svenska Dagbladet 24 februari 2026
Read More