Erfarenheterna från Ukraina har visat på betydelsen av historia och kulturarv för förmågan att stå emot den ryska aggressionen och hålla samman. Den svenska regeringen har därför inrättat ett råd för skydd av kulturarvet genom att planera för åtgärder vid höjd beredskap eller krig. Kulturen och kulturarvet ingår alltså numera i totalförsvaret.

Det är klokt med en uppdatering av läget. Att döma av den centrala myndigheten Statens fastighetsverk, SFV, är svensk försvarsförmåga ”i första hand inriktad på internationella uppdrag och att hantera hot som terrorism, desinformation och organisation”. Myndigheten tycks vara kvar i en tid där värnplikten fortfarande är avskaffad.

Så rådet behövs. Och det behöver följas av handling.

Det ökade politiska intresset för kulturarvet har särskilt manifesterats i regeringens beslut att ta fram en kulturkanon. 2025 lanserades En kulturkanon för Sverige, och med avsikten att den inte ska bli ett dammigt politiskt ”museiföremål” utan hållas levande över tid för ”bildning, gemenskap och inkludering”.

I nyhetsbilden har det hävdats att det nymornade intresset för kulturarvet är uttryck för att ”kulturhögern” har tagit över i Moderaterna. Det vill säga att dödsboet efter Reinfeldterans folkligt marknadsdrivna diss av finkultur har städats ut. Statsministerns gåva – en platt-tv – på kronprinsessan Victorias 30-årsdag, vore otänkbar i dag.

I en intervju 2025 skräder inte Kulturdepartementets statssekreterare Karin Svanborg-Sjövall med orden: på regeringens agenda står en ”frihetlig borgerlig kulturpolitik”. Det handlar om ”en politik som uppvärderar klassisk bildning, tillgängliggör vårt kulturarv för alla medborgare, skapar gemensamma referensramar och främjar kultur och arkitektur som utvecklas i takt med tiden”.

Det finns åtskilligt att välkomna i det nymornade intresset för att skaka liv i kulturpolitiken. Det gäller även bevarandefrågorna som Svanborg-Sjövall med rätta beskriver som akuta, eftersom ”kulturfastigheter har tillåtits förfalla”. Det var så att säga ingen tillfällighet att ett innertak på Naturhistoriska riksmuséet rasade ned 2023.

Det mottogs med en lättnadens suck att kronjuvelerna Dramaten, Operan, Nationalmuseum, Naturhistoriska och Historiska museet ska byta hyresmodell från kostnads- till marknadshyra (och förstås att Operan till slut ska rustas upp). Ett skäl var att den gamla modellen gjorde att det blev väldigt dyrt med renoveringar; SFV:s kostnader för underhåll, drift m m slog direkt in på hyresnivån. Samtidigt har SFV skjutit större projekt på framtiden i fåfänga hopp om separata anslag via statsbudgeten.

Marknadshyran tänks avspegla den faktiska marknaden, men med tanke på byggnadernas karaktär det är en gåta hur den beräkningen sker. Att döma av de institutioner som redan har marknadshyra går det inte heller att andas ut.

Världskulturmuséet har som följd av kommande hyreshöjningar på 57 procent, varslat om nedläggning av Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet.

Dansmuseets saga är redan all.

Sverige riskerar därmed att förlora viktiga kulturinstitutioner och Stockholm bli en mindre levande huvudstad. Oavsett om nedläggningshotet allra mest skulle vara ett försök att krismaximera, är det en bister påminnelse om hyreseländets konsekvenser: lokalhyran tränger ut verksamheten.

Frågan om hyran och skicket för statliga kulturfastigheter har gått som följetong i flera decennier. Det är dags att lösa den. Lösningen ligger inte i marknadstänkande utan stavas insikt om och ansvarskänsla för kulturarvet. Men det är förstås inte gratis.

Även frågor som Finansdepartementets avkastningskrav på SFV bör upp på bordet vid ett omtag. SFV har också överuppfyllt avkastningskravet och lagt pengar på hög. Reinfeldt-eran kastar dessutom fortfarande en skugga över SFV. I myndighetens uppdrag att ha en ekonomiskt hållbar förvaltning ingår att sälja kulturarv. På den nu aktuella 47-listan för hugade spekulanter står klenoder som Musikaliska akademien och Stockholms observatorium. Här återfinns även de båda barockslotten Salsta och Mälsåker.

SFV har fri försäljningsrätt med undantag från om Riksantikvarieämbetet säger nej. Då går saken vidare till regeringen. RAÄ grubblar som bäst på Salsta slott, men man borde göra detsamma med Mälsåkers slott.

I en tid när upprustningen av totalförsvaret står i politikens fokus binder Mälsåker samman dåtida krigstid med nutid. Under brinnande världskrig och under stort hysch-hysch blev Mälsåker ett svensk-norskt centrum för en militär utbildning som bedrevs vid det som till slut omfattade ett tjugotal träningsläger. Vid krigets slut ingick ca 15 000 flyktade norrmän i styrkorna. Den norska Londonregeringen var ägare till Mälsåker 1942–1946.

En lärdom från den historien – liksom från dagens Ukraina – är vad ett fåtal individer på kort tid och till en början i motvind kan skapa. Låt oss ta vara på den historien.

Om ”kulturhögern” är på riktigt är det dags för den att anmäla sig som frivillig för att rädda viktiga inslag i det svenska kulturarvet. Förfallet, hyressättningen och ivern att sälja visar att den rådande modellen för SFV:s arbete sedan länge har passerat bäst före-datum. Det är hög tid att börja betala av på kulturarvsskulden.

Annars finns stor risk att finansministrarna Elisabeth Svantesson och Niklas Wykman blir ihågkomna som kulturarvets motsvarighet till Anders Borg och försvaret.

Ledare i Svenska Dagbladet 11 mars 2026

Read More