Länge såg det ut som om Socialdemokraterna skulle ta hem en promenadseger i det svenska riksdagsvalet. Så blir det inte. Det mesta tyder på att Magdalena Andersson kommer att kunna flytta in i Sagerska palatset, men hoppet är inte helt ute för Ulf Kristerssons Tidölag. Valvakan kan bli en riktig rysare.

Årets valrörelse har inte haft något klart fokus utöver sedvanlig löftespolitik, ofta med en oklar finansiering eller genomförandeplan. Kristdemokraterna vill förstatliga sjukvården. Liberalerna vill göra detsamma med skolan. Moderaterna lockar med 5 000 kronor mer kvar i plånboken för en tvåbarnsfamilj varje månad under nästa mandatperiod. 

I en hemmabetonad valrörelse har tunga frågor som rör omvärlden lyst med sin frånvaro. Trots krigsherren Putin runt hörnet, Trump i Vita huset, en expansiv Xi – och ett EU där AfD stormar fram i Tyskland och Le Pen har goda möjligheter att i maj nästa år flytta in i Élyséepalatset. 

Valet borde också ha handlat om vem är mest lämpad att möta den verkligheten till gagn för svenska intressen i dimensioner som klimat, ekonomi och säkerhet.

Trots det inrikespolitiska fokuset finns det dessutom en glömd framtidsfråga. Den som gäller hur Sverige påverkas av en demografisk utveckling där närmare en tredjedel av befolkningen nu har invandrarbakgrund (född i utlandet eller född i Sverige med två föräldrar födda i utlandet). Alltså integrationen.

Kort sagt, den höjda blicken saknas. Efter valet är det utmaningar som väntar Sveriges regering – och det alldeles oavsett dess sammansättning.

Socialdemokraterna har med utgångpunkt i partiledarens popularitet gått till val på Magdalena Andersson och viljan att samarbeta med alla utom Sverigedemokraterna. Alltså ett personval kompletterat med budskapet att ta Sverige på allvar och att det är vanligt folks tur. I erbjudandet ingår indexerade statsbidrag till kommunerna, avskaffad karensdag i sjukförsäkringen, billigare tandvård, behovsprövat pensionstillägg. Och så lovar man att verka för kortare arbetstid. På baksidan väntar höjda inkomst- och företagsskatter.

Samtidigt har man under hela mandatperioden legat nära Tidöregeringen i fråga om straffrätt och migration.

Trots detta har Socialdemokraterna haft en nedåtgående trend och riskerar att göra ett historiskt dåligt val ned mot 25% av rösterna. Andersson är dessutom inte längre den partiledare som har högst väljarförtroende; det är Kristendemokraterna:s Ebba Busch. Likväl kan partiet få regeringsmakten som tröstpris. Om än surt att tillbakagången sker till fördel för oppositionskamraterna i Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. 

Ju närmare valdagen, desto mindre är dock skillnaden mellan Tidö och oppositionspartierna.

En valrörelse består inte bara av en uppsjö av förslag om en löftesrik framtid. En helt central fråga som väljarna vill ha besked om är vem som ska regera med vem. Tidöregeringen går fram som ett lag. Å ena sidan gav Liberalerna upp sitt motstånd mot SD i regering (som är ett krav för samarbete), och å andra sidan klargjorde SD att Ulf Kristersson var den gemensamma statsministerkandidaten. 

Regeringen Kristersson har styrt en stabil ”koalition” med en någorlunda gemensam problemhorisont. Allvaret och brådskan som utmärkt försvarspolitiken illustreras av att försvarsanslaget, som i år väntas motsvara 2,8 procent av BNP, skal ha växt till 3,5 procent 2030. Alltså fem år före Nato:s stadgade målsättning. upprustningen av det civila försvaret går också på högarv. 

I mötet med akuta problem på hemmaplan har man genomfört paradigmskiften inom straffrätten och migrationspolitiken. Det har givit resultat men det är långt kvar. Narrativet i den offentliga debatten har dessutom förändrats från behov av strukturförändring till hur politikförändringen har påverkat enskilda personer. Sänkt straffrättsålder till 14 år är ett exempel. Ett annat är de så kallade tonårsutvisningarna. Slutsatsen kan vara att väljarna ville ha förändring men att den skulle vara ”lagom”.

Det är ett skäl till att regeringen Kristersson inte har lyckats få valrörelsen att handla om de hårda frågorna. 

Väljarna har inte heller belönat regeringen för ekonomin. Sverige är på väg ur en seg lågkonjunktur. Tillväxten är god, folk har fått mer i plånboken – också genom temporära sänkningar av matmoms och bensinpris. Riksbankens styrränta är låg (1,75%) och inflationen är under kontroll (0,7% i juli). Arbetslösheten har minskat men är fortsatt hög. 

Exporten har tuffat på samtidigt som regeringen har varit mycket frikostig med att stimulera ekonomin – och som ett signum för politiken gäller också skattesänkningar. Arbete ska löna sig, som det står på en av Moderaternas valaffischer.

I bilden ingår även att Sverige placerar sig på 9:e plats i fråga om internationell konkurrenskraft (Norge på 18:e) och på 2:ra när det gäller innovationsförmåga (Norge på 20:e). ”Look to Sweden” är uppmaningen från EU-kommissionen. 

Inget har hjälpt. 

Det gjorde säkerligen inte heller signalerna om att valet var förlorat. Både Kristersson och Åkesson avrådde från stödröster till Liberalerna som verkade parkerade under spärrgränsen på 4%. SD mobiliserade gamla kärnväljare som vill ha hårdare tag genom att skicka fram en framträdande anti-islam slugger. Det kunde verka som om partiet siktade in sig på i valet 2030 med ambitionen att då bli störst. 

När det sedan visade sig att L kanske ändå skulle kunna klara spärren, blev det annat ljud i SD-skällan. Åkesson underströk att väljare som vill ha mindre SD-politik gjorde klokt i att rösta på L.

Och nu visar i alla fall en opinionsmätning att L har passerat spärrgränsen. Om det räcker är en helt annan sak. Hoppet om något mer än att omfördela röster inom Tidö, står till “lila” väljare. Den gruppen lutar mer mot höger än mot vänster i politiken. SD är dock det parti som vinner tävlingen bland marginalväljarna om att vara mest ogillat. 

Ytterligare ett aber är den senaste i raden SD-skandaler. Visst har partiet normaliserats och man har med några grava undantag agerat ansvarsfullt inom ramen för Tidösamarbetet. Men man har långt kvar till att bli ett helt vanligt parti. 

SD som parti står bakom den svenska linjen i fråga om Rysslands aggressionskrig mot Ukraina. Inom partiet är bilden mer blandad. Det senaste exemplet är uppgifterna om en politisk sakkunnig i konstitutionsutskottet, som dessutom är sambo med en av Jimmie Åkessons närmaste medarbetare (med en central position i samordningen på Regeringskansliet).

Kvinnan är ursprungligen ryska men är svensk medborgare. 2017 reste hon till Ryssland tillsammans med en dåvarande SD-riksdagsledamot som skulle agera legitimerande “valobservatör” i Putins fuskval. Då var hon nyanställd på partiets riksdagskansli. Nu har det avslöjats att hon därefter varit en prorysk röst i sociala medier och varit aktiv i ryska föreningar utan att det alltså har blivit stopp i karriären.

Skandalen visar på en brist på omdömesförmåga som reser reella frågetecken om SD verkligen ska ha ministerposter, och inte bara som under innevarande mandatperiod fungera som en inflytelserik “sidekick” vad gäller politikens innehåll. 

Avslöjandet kan skrämma bort väljare – och det är därför inte förvånande ett varnande budskap som Socialdemokraterna hamrar in. Magdalena Andersson varnade redan 2023 för en totalitär utveckling. Nu beskriver hon en ny Tidöregering i termer av att den nuvarande regeringstrion kommer att möta krav på ”total underkastelse”. SD kommer att ta kontroll över regeringsmakten.

2026 kan dock bli det första riksdagsvalet där SD går tillbaka. Invandring, som är och förblir partiets huvudfråga, är inte längre lika het bland väljarna. Det är alltså en klen tröst att i alla fall vara något större (knappt 20%) än M i opinionsmätningarna. 

Men Magdalena Andersson har problem också i sitt lag. Det handlar om Vänsterpartiet som har avslöjats med att ha kandidater som kolporterat antisemitism, hyllat Hamas och även varit Putinvänliga. Redan tidigare har S varit kylig till ett regeringssamarbete. Nu är det iskallt. 

Samtidigt insisterar V på ministerposter för att stödja en S-regering. Det är fastslaget i ett partikongressbeslut.

Miljöpartiet har ett motsvarande kongressbeslut.

För Centerpartiet som gärna vill samarbeta med S, är det uteslutet att stödja en regering där Vänsterpartiet ingår.

Smått överraskande är att Kristdemokraterna är det parti som kan få Anderssons ekvation att (kanske) gå ihop. Ebba Busch har flirtat med S och retat Jimmie Åkesson genom att betona att partiet inte har några röda linjer i fråga om samarbete. Det centrala är politikens innehåll och vad som är bäst för Sverige. Samtidigt håller hon fast vid att en “blågul” Kristerssonregering är att föredra. Fast det är inte självklart att SD ska ha ministerposter.

Svaret på hur Andersson ska få ihop en regering låter alltså vänta på sig. En viktig skillnad i förhållande till Norge är att det i Sverige är enklare att styra i minoritet. Om Magdalena Andersson får i uppdrag av talmannen att bilda regering, krävs det att en majoritet röstar nej för att det ska bli nej. Sak samma gäller regeringens budget. S har alltså ett långt större handlingsutrymme än vad fokus på majoriteter i opinionsmätningarna indikerar.

En annan sak är förstås att den politiska inriktningen spretar betänkligt mellan partierna i hennes ”regeringsunderlag”. Erfarenheterna från det så kallade Januariavtalet som slöts 2019 är inte goda. Fyrpartiöverenskommelsen mellan S, L, C och MP ingicks för att bryta dödläget efter valet hösten 2018, men var sett till politikens innehåll en skvader. Det föll 2021, varpå följde en ny regeringskrisomgång.

Det finns obesvarade frågor om både inriktning och överlevnadskraft. Kort sagt, finns det en risk för att det som väntar är en ”röd-grön röra”. Eller annorlunda uttryckt ”norske tilstander”. Det understryks av att Andersson nu har öppnat för att styra på egen hand med stöd av hoppande majoriteter.

En fråga som man inte behöver ödsla tid på är varningarna om att demokratin är hotad med en fortsatt Tidöregering. Det är en sak att man kan och bör ha invändningar mot politikens innehåll och en annan sak att den skulle vara systemhotande. Tankesmedjan Freedom House ger Sverige 99 av 100 poäng i fråga om politiska och medborgerliga rättigheter. Den saknade poängen handlar om gängkriminalitet, anti-semitism, anti-islamism och utmaningen att integrera invandrare. 

Artikel i DNAK Ukens anlyse 12 september 2026

Read More