Relationen med en vindflöjel
Amatörernas julafton är ett sätt att sammanfatta modus vivendi under administrationen Trump II – med presidenten själv som den största tomten. Det politiska hantverket är därefter, men ingen behöver tveka om att färdriktningen är America First. Och förstås Trump First med dess kombo av maktlystnad och girighet.
Argument inlindade i smicker går hem. Världens mäktigaste man lider av samma problem som drottningen i sagan om Snövit. Hon som stod framför en magisk spegel som alltid slog fast att drottningen var vackrast i landet. Världen räds de politiska konsekvenserna av att som spegeln en dag svara att det är Snövit som är vackrast. Därav variationerna på temat storhet när Europa möter Trump.
Ryssland fjäskar också, men förlöjligar eller ”trollar” honom samtidigt. Och det går uppenbarligen an. Trump verkar uppriktigt glad över att den ryske diktatorn och krigsförbrytaren ger uttryck för att gilla honom. Så den utrullade röda mattan i Anchorage var lika naturlig som att Putin mottogs med applåd. Kanske Putin är ett slags förebild. I alla fall sett i perspektiv av den pågående processen i USA av ”statsövertagande”, ”kommandokapitalism” och ”oligarkifiering”.
Samtidigt är presidenten som en lynnig vindflöjel. Ena dagen tycker han si men efter nästa möte i stället så. Detaljer betyder intet. Ett fredsavtal som det tar år att förhandla fram mellan Ryssland och Ukraina ser bättre ut i den självutnämnda fredsfurstens ögon, än en permanent vapenvila som kan träda i kraft omedelbart.
Så Putin kan lugnt fortsätta kriget och glömma hotet om verkligt hårda sanktioner. Eller så ändrar Trump sig igen.
Och avtal är inte till för att hållas utan för att brytas.
Att politiken kan kastas om från en dag till en annan gör det ännu svårare för Europa att förhålla sig till hur den ska bemötas. Detsamma gäller aversionen mot konkretion och detaljer. Det lät som något tänkbart positivt när Trump öppnade för säkerhetsgarantier till Ukraina, men var förstås bara luft. Det hastigt påkomna talet om att leverera vapen för angrepp inne i Ryssland röner sannolikt samma öde.
Den transatlantiska länken var grundad i en värdegemenskap byggd kring grundstenar som demokrati och rättsstat i enskilda länder, försvarsalliansen Nato och ett internationellt system med institutioner som världshandelsorganisationen WTO. Den gemenskapen finns inte längre. Ingen behöver heller tvivla på att Trump-administrationen inte gillar Europa. Länken är bruten.
Samtidigt måste Europa av både säkerhetspolitiska och ekonomiska skäl förhålla sig till världens mäktigaste land. Det innebär att odla relationer baserade på sammanfallande intressen. Så vad kan göras?
I rapporten ”Rebalancing transatlantic relations – a roadmap for 2030” från tankesmedjan German Marshall Fund är en utgångspunkt att lägga det som har varit åt sidan och starta på nytt i en tid där den globala maktbalansen ändras. Man påminner om att EU och USA tillsammans bildar världens största handels- och investeringsområde, har ett långtgående säkerhetspolitiskt samarbete och ett strategiskt intresse av att möta utmaningen från Kina.
Om partnerskapet också fortsättningsvis ska vara en bärande bjälke i världen, måste de politiska motsättningarna överbryggas. USA och Europa behöver tillsammans gå i bräschen i fråga om teknologisk innovation och regulatoriskt nytänkande. Men är det möjligt? Det är inget fel på strävan, men är inte alla de goda idéerna – bortsett från ett större europeiskt ansvarstagande för den egna säkerheten – allra mest en akademisk övning?
Det är klokt att höja blicken, men risken är att man då inte ser vad som pågår på marken.
Ledare i Svenska Dagbladet 24 augusti 2025.