Stalin-kulten avslöjar Putins Ryssland

I den tid när Sovjetunionen först krackelerade och sedan upplöstes revs statyer och monument som hyllade diktatorn, kommunistpartiets generalsekreterare Josef Stalin. Propagandabilden av honom som den store och fullkomlige ledaren (vozjd) sprack definitivt. Miljoner hade mördats under åren av statsterrorism och ännu fler hade ”bara” förlorat sina liv.

Det blev dock aldrig någon uppgörelse med det förflutna som skulle möjliggöra avstamp för en annan framtid. I stället har stalinismen gjort comeback under Vladimir Putins tid.

Fallet med den rysk-karelske historikern Jurij Dmitriev är ett vittnesbörd om vad som kunnat bli och hur det i stället blev.

I mitten på 1990-talet inledde Dmitriev utgrävningar av massgravar från Stalintiden för att hitta och identifiera offren för statsterrorn. Gravarna i Sandarmokh och Krasny Bor i närheten av den karelska huvudstaden Petrozavodsk blev minnesmärken över en ond tid, men kunskapen innebar också en möjlighet till ett slags återupprättelse för offren och deras anhöriga. En del av dem som mördades var invandrade som trott sig kunna hitta lyckan i det socialistiska paradiset, men som i stället förpassades till dödsriket. Bland dem fanns även så kallade Kirunasvenskar.

Arbetet skedde först med myndigheternas goda minne. Det blev dock allt sämre och byttes mot en upptrappad förföljelse. 2016 inleddes en rättsprocess mot Dmitriev, baserad på en fabricerad anklagelse. Saken utvecklades till en långdragen kafkaliknande följetong fram till dess att den slutliga domen föll 2021. Straffet för att ha avslöjat Stalins förbrytelser fastställdes till 13 års fängelse.

Till skillnad från den i fängelset döde (och troligen mördade) ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj är Dmitriev fortfarande i livet. Dock med svåra hälsoproblem. Han trakasseras – liksom Navalnyj – genom att återkommande sättas i isolering för påhittade ordningsbrott, till exempel att på grund av yrsel olovligen ha suttit på britsen i cellen.

Det är en bild av ondskan i Putinland.

Putin har sammanfattat sin version av Stalin med att han var ”en komplex person” och kritiserat den ”överdrivna demoniseringen”. I Kremls minnespolitik har terrorväldet tonats bort och i stället betonas sedan länge segern i det så kallade stora fosterländska kriget. Alltså det krig som i den statliga propagandan och i historieundervisningen kopplas ihop med den storskaliga invasionen 2022 av Ukraina.

I det som bäst kan beskrivas som en officiell kult hamras angreppet in som ett slags fortsättning på samma kamp för överlevnad i ett nytt ”försvarskrig”. Nu mot (hitte-på) nazisterna i Ukraina och deras bundsförvanter i väst.

I en tid när Stalin kommit in i värmen har byster och minnesmärken till hans ära dykt upp. Mest spektakulär är invigningen i år av en kopia av en staty i kolossalformat i Moskvas tunnelbana. Originalet revs under avstaliniseringen på 1960-talet. Stalin-merch finns att köpa. Och ja, Stalin ses av väldigt många vanliga ryssar som den store nationelle ledaren.

Samtidigt har museer och andra minnesmärken över offren försvunnit. Människorättsorganisationen Memorial, den främste vårdaren av sanningen om Stalin och värnaren av dagens politiska fångar, brännmärktes först med beteckningen utländsk agent och blev sedan förbjuden.

Kanske hade Ryssland kunnat bli ett annat land än det nu reellt existerande Putinland. Det får vi aldrig få veta. Men vi vet vad som blev: neo-stalinism med förträngningen av Stalins skräckvälde som en avgörande markör – och med allt fler politiska fångar. Det vi måste förhålla oss till är en politisk diktatur, en paranoid och revanschistisk stat.

Om framtiden är det alltid svårt att sia – det enda säkra är att Ryssland bara kan mötas med politisk fasthet och militär styrka. Och mer stöd till Ukraina.

Ledare i Svenska Dagbladet 18 nov 2025.