Nostalgin över svunnen makt

Socialdemokraterna går till val på mottot ”Dags att ta Sverige på allvar”. Slogan för fyra år sedan var att “Sverige ska bli mer som Sverige”. Vad detta innebär som färdväg gav Magdalena Andersson en indikation på i Almedalen 2025. På en fråga om vilket år hon helst skulle vilja återskapa blev svaret 1980.

1980 var året då Olof Palme inledde arbetet med den Oberoende kommissionen för nedrustning och säkerhetsfrågor, som två senare lade fram rapporten ”Gemensam säkerhet”. Till bilden av politiken hör att linjen var påfallande sovjetvänlig; både i fråga om retorik och i konkreta ställningstaganden. Anti-amerikanism och Nato-bashing var sedan länge legio. I fråga om den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979 hade han dock varit glasklar i sin kritik.

1980 var året då kärnkraftens avveckling blev grunden för energipolitiken. I folkomröstningen fanns tre alternativ men inget av dem lanserade kärnkraften som ett energislag för framtiden.

1980 var också året då beslut togs om införandet av den nya läroplanen Lgr 80. Inriktningen döptes senare om till flumskolan.

För den som längtar tillbaka till ett mindre polariserat samtal i politiken framstår 1980 inte heller som någon höjdare. Palme var knappast ensam om att bidra men han var den som gick längst. Året efter betecknade han de borgerliga partierna och näringslivet som ”hatets och illviljans kolportörer”. Saken gällde motståndet mot löntagarfonderna.

1980 var LO-drömmen från 1976 om mycket långtgående löntagarfonder på väg att slockna. Upplägget innebar att facket på några decennier skulle ha tagit makten över näringslivet. Efter hårt politiskt motstånd nödlandade S och LO i en urvattnad variant 1983. De fem regionala fonderna avskaffades senare av regeringen Bildt 1991. Vinstdelningskatten försvann samma väg.

1980 dignade Sverige under skatter. Skattetrycket steg dramatiskt under 1970-talet från 37 procent till dryga 45 procent 1980. 2025 hade det reducerats till 40,6 procent. 1980 uppgick den högsta marginalskatten till 85 procent men var också skyhög på vanliga inkomster. Nu är den som högst 53 procent.

Bolagsskatten var på 52 procent mot dagens 20,6 procent. Arvsskatten maxade på nästan 70 procent. Den är skrotad.

Men, skulle Magdalena Andersson kunna invända, 1980 uppgick ju BNP-tillväxten till 4,6 procent – samtidigt som politiska åtgärder höll den öppna arbetslösheten nere på två procent. Läs förtidspensionering med mera.

Baksidan på det som kan verka som en ”framgångssaga” var ett 1970-tal då näringslivets konkurrenskraft hade urholkats till följd av skattehöjningar, statlig näringspolitik och regleringar för att tämja företagsamheten. Problemen försökte man sedan devalvera bort.

Det skedde tre devalveringar på totalt 19 procent i den borgerliga regeringens regi i slutet av 1970-talet, och 1981 följde ännu en på tio procent.

Efter S-regeringens tillträde 1982 gjordes en nedskrivning av kronan på 16 procent. Den åtstramning som hade krävts för att vårda devalveringen uteblev dock. Bidrag och a-kassa höjdes, pensionerna värdesäkrades. Å andra sidan erbjöds höjd moms. Näringslivet drabbades av höjda arbetsgivaravgifter. Förmögenhetsskatten ökade.

Budgetunderskottet sköt i höjden från 5 procent av BNP 1980 till att två år senare ha ökat till 13 procent.

Det är omöjligt att veta exakt vad Magdalena Andersson längtar tillbaka till när hon känner sig nostalgisk. Kanske föreställningen om Sveriges roll i världen? Eller jämlikheten? Sverige stod då i särklass i fråga om inkomstjämlikhet. Ginikofficienten, måttet på hur jämnt eller ojämnt inkomster eller förmögenheter är fördelade i ett samhälle, mättes till 20,9 (på skalan 0–100). Nu är den 28,6, vilket fortfarande är lågt i ett internationellt perspektiv.

Så var framtiden verkligen bättre förr? Alltså 1980. På allvar? Kanske Andersson egentligen tänkte på 1982, då Socialdemokraterna återtog regeringsmakten.

Ledare i Svenska Dagbladet 1 september 2026