Claes Arvidsson

Archive
Tag "Stortingsval"

I politiken är det aldrig en höjdare att bli tagen in flagrante delicto. Det erfar nu det norska Arbeiderpartiet efter en självskadande vallöftesskandal. Det är hög risk för att det bräckliga samarbetet inom Jonas Gahr Støres tuttifrutti-koalition med stödpartierna Rødt, Sosialistisk Venstre, Miljøpartiet De Grønne och Senterpartiet, blir ännu mindre styrbart.

I spurten inför Stortingsvalet i september lade AP:s vice partiordförande, hälsominister Jan Christian Vestre, ut en video på sociala medier. I den varnade han med emfas för konsekvenserna av att lägga sin röst på Høyre eller Fremskrittspartiet. Han lyfte två sakfrågor.

Den ena handlade om subventionen (som införts av den tidigare minoritetsregeringen bestående av AP och SP) av färjetrafiken för öar och andra orter utan vägförbindelse samt alla färjeförbindelser med under 100 000 resande per år. Resorna blev kostnadsfria.

Den andra regionalpolitiska frågan rörde införandet av en nedskrivning av studielånet för boende i 189 småkommuner.

Och det var förvisso sant att H och FrP önskade sätta punkt för politiken. Att samtidigt inte nämna att båda partierna hade andra lösningar, får väl sägas tillhöra valrörelseretorikens standardverktyg.

Det som däremot inte var sant, var att Arbeiderpartiet stod som garant för att politiken skulle bestå.

När regeringens förslag till statsbudget nyligen lades fram visade det sig att färjesubventionen hade halverats, och antalet kommuner som omfattades av nedskrivning av studielån sjunkit från 189 till 88. Och ja, budgeten hade låsts redan före valdagen den 8 september.

Det strider mot all intern budgetpolitik att de två statsråd som drabbades av besparingen inte skulle ha känt till saken (de och andra i regeringen delade ändå Vestres video). Det är dessutom osannolikt att den troliga politiska affekten hos den tidigare koalitionspartnern SP inte skulle ha ventilerats i regeringen. Man måste ha vetat vad finansminister Jens Stoltenberg hade planerat.

I sak innebär förslagen en förbättring men reaktionen från de berörda var icke förvånande förbittring. Svaret blev inledningsvis maktarrogant slingrande. Vestre förklarade att han borde ha formulerat sig lite annorlunda. Støre å sin sida betonade att ingen hade ljugit, och lade i stället skulden på olyckliga omständigheter, en alltför dålig kommunikation. Båda beklagade.

Duckandet för debatt i frågan var legio (finansministern själv ägnade sig åt bokturné i utlandet), och spåren försvann dessutom från AP:s hemsidor. Men saken dog inte. Det framkallade till slut en äkta pudel genom att nedskärningarna drogs tillbaka. Detta framställdes som en försonande gest mot partiets lokala valarbetare, men viktigare var nog att SP hade krävt full reträtt som villkor för att sätta sig i förhandlingar om statsbudgeten.

Under våren gjorde AP och Støre personligen en mirakulös comeback i opinionen. En bidragande orsak var att i orostider projicera bilden av det egna partiet som garant för ”trygg styring”. Vallöftesskandalen visar snarare på motsatsen till regeringsduglighet. Den gör dessutom att man kan ifrågasätta statsministerns ledningsförmåga före skandalen – och hanteringen efter att den briserade.

I stället för att självsäkert gå in i förhandlingar om statsbudgeten med tuttifrutti-koalitionen är regeringen rejält stukad. Situationen blir inte mindre akut av att det krävs bifall från samtliga stödpartier för att få igenom den i Stortinget. Om det uteblir väntar en regeringskris. Fler kostnadsdrivande återställare, nya krav och mer bråk är att vänta. Också det kan komma att påverka tilliten till politik och politiker.

Ledare i Svenska Dagbladet 28 oktober 2025.

Read More

Jonas Gahr Støre var glad och rörd när han höll sitt segertal efter det norska stortingsvalet. Han konstaterade att det är roligt att bli vald, men ännu roligare att bli omvald. För ett halvår sedan tydde det mesta på motsatsen. Men opinionen vände. Han avvärjde ett internt uppror, blev av med Senterpartiet i regeringen och hämtade i stället in ”hjälten” Jens Stoltenberg som finansminister.

Till slut förverkligades dessutom mantrat om att det är ”vanlig folks tur” i form av ökade reallöner, fortsatt låg arbetslöshet och en tillväxt som vänt uppåt. Han har också tagit hem en räntesänkning och detroniserat den laddade elprisfrågan genom att lansera ”Norgespris” på ström.

I den valvinnande strategin ingick att göra högerpopulisten Sylvi Listhaug och Fremskrittspartiet – inte Erna Solberg och Høyre – till huvudmotståndare. Med framgång har Arbeiderpartiet dessutom gjort valfrågan om förmögenhetsskatten till en fördelnings- i stället för en tillväxtfråga. Man har haft god hjälp av både anonyma kampanjer för avskaffande och missvisande exempel i debatten.

AP är största parti (28,2 procent och 53 mandat) och kan glädja sig över att fortsätta som enpartiregering. Men nu börjar helvetet. Støres fyra små partnerpartier (från 4,7 procent upp till 5,6 procent vardera) består av ett moderatvänster och ett yttervänsterparti, ett miljöparti och Senterpartiet. Tillsammans har ”tutti frutti-koalitionen” 87 av stortingets 169 mandat.

Valrörelsen har handlat mycket om slöseri, men valet lär resultera i en utgiftskoalition. Alla kommer att vilja ha något i utbyte för att stå på Støres sida. Visserligen är det troligt att statsministern kommer att försöka skapa breda lösningar i stortinget men det är bara en del av politiken. När det gäller att få igenom budgeten – där lite vad som helst kan ingå – krävs dessutom uppslutning av alla fyra stödpartierna.

Räkna också med politiskt bråk om utvinningen av olja och gas, om miljöpolitik, liksom om EU och Oljefonden (läs investeringar kopplade till Israel).

***

Borgerligt självskadebeteende bidrog till utgången av valet. Erna Solberg borde ha varit självklar som samlande borgerlig statsministerkandidat. FrP delade inte den meningen med det liberala partiet Venstre och Kristelig Folkeparti. I stället drev man linjen att största parti på den borgerliga sidan skulle ha posten. Samtidigt vägrade Listhaug att deklarera sig själv som kandidat. 

Att den borgerliga kvartetten inte klarade av att lösa ut statsministerfrågan verkade demobiliserande för høyreväljare och ledde även till sidbyten – inte minst i V som nu inte fick de tilläggsmandat som annars kanske hade kunnat ändra utgången i valet.

Samtidigt mobiliserade spöket Listhaug motståndarlägret. Frågans sprängkraft illustreras av att Miljøpartiet de Grøne gav upp sin traditionellt regeringsoavhängiga linje för att i stället gå fram som garant för att Støre skulle kunna fortsätta som statsminister. Det funkade. 

MDG tog sig över spärrgränsen på fyra procent. Därmed fick partiet utjämningsmandat som bidrog till valets utgång. 

Det finns skäl att undra om det egentligen i FrP:s strategi existerat ett borgerligt regeringsalternativ. Listhaug har i flera år basunerat ut att FrP är det enda parti som verkligen är ett alternativ i politiken. Hon har ständigt upprepat kritiken mot invandring, slöseri, brott och vanligt folks lidande.

Det är symptomatiskt att det inför valet inte skedde några överläggningar på borgerlig sida om vad som skulle ske om man tog hem segern. I valets slutspurt försökte Solberg att lansera ett program med punkter som de fyra var eniga om. Men det handlade bara om en allmän inriktning, inte konkret politik. Det övertygade inte.

FrP gjorde ett formidabelt val och gick fram till 23,9 procent och 48 mandat. Frågan är dock hur kul det blir framöver när framgången med regeringen Støre vid rodret inte kan omsättas till politiskt inflytande. 

Kan hända har Listhaug hela tiden haft kommunvalet 2027 och så stortingsvalet 2029 i det verkliga siktet. Bli störst och bilda regering enbart med H. Risken är förstås att väljarna tröttnar på bristen på politiskt genomslag och inte nöjer sig med samma gamla visa. 

ör Høyre väntar rannsakningens tid efter ett katastrofalt resultat på 14,6 procent och 24 mandat. Erna Solberg borde förstås ha lämnat på topp efter kommunvalet 2023. I stället började nedförsbacken för det tidigare 30-procentspartiet. Ett problem var Sindreskandalen med Solbergs aktiehandlande man och påföljande ofrivilligt jäv för statsministern. Ett annat var att hennes resonerande stil inte gick hem som tidigare och att hon ofta blev tillbaka- snarare än framåtblickande. 

Det är dessutom väldigt oklart vad som är Høyres uppdrag, mer än att vara ett pragmatiskt lagomparti.

Att det saknats ”edge” i valrörelsen illustreras av det övergripande budskapet från Høyre var ”Inga slagord”. Det kan jämföras med tydligheten hos FrP, och för den delen även Kristelig Folkeparti som tog sig över spärrgränsen med ett budskap om mer Jesus, mindre ”Pride”, lägre förmögenhetsskatt och stöd till Israel.

I stället för att surfa på den europeiska högervåg som också slagit in över Norge blev Høyre översköljd av den. 

***

Som alla valrörelser har den norska varit en strid om verklighetsbilden. En berättelse har handlat om hur illa staten fungerar, hur dåligt industrin levererar, de hjärtskärande ekonomiska klyftorna etc, etc. Det är dock långt ifrån kris.

Norge är rikt och på det hela taget väl fungerande. Välfärdsstaten är stor och arbetslösheten låg. Produktiviteten är hög men tillväxttakten är svagare än jämförbara länder. Det finns dock en uppsjö faktorer som gör framtiden mer oviss och då inte minst näringslivets innovationsförmåga. Det gäller sådant som tillgång till riskkapital och en svag satsning på FOU. För att stärka det privata näringslivet – och samtidigt göra Norge mer liberalt – krävs att man gör något åt det samlade trycket från förmögenhetsskatten, exitskatten, företagsskatten och kapitalinkomskatten.

Valrörelsen har dessutom utspelat sig med en orolig omvärld som bakgrund. Trion Jonas Gahr Støre, finansminister Jens Stoltenberg och utrikesminister Espen Barth Eide har framställt sig som det trygga alternativet. Det har funkat. 

Det märkliga är dock att det nya läget inte har spillt över i en valrörelsediskussion om vad det betyder för Norge och hur det borde påverka politiken.

Inte minst gäller det förstås EU:s roll i den europeiska ekonomiska och säkerhetsstrukturen i en tid när Trumps USA inte längre kan ses som en allierad. Även om frågan om norskt medlemskap inte finns på den politiska agendan, kan man tycka att Norge och EU borde ha lyfts.

Borde inte någon göra upp med propagandan om att det är byråkraterna som bestämmer i EU? Eller för den delen myten om ”selvråderetten”, vars verklighet handlar om att merparten av lagstiftningen tas över från EU. Och förstås frågan om hur Norge ska hantera den växande irritationen i EU över att det norska bidraget i så hög grad handlar om ”cherry picking”.

Att norska politiker hämtar nästan 25 procent av statsbudgeten från Oljefonden lägger både en hämsko på reformtrycket, och har skapat en mental förväntan om att det alltid finns pengar att hämta för att lösa allehanda problem. 

Norge förblir ”annerledeslandet” och ”seg selv nok”.

Artikel i Smedjan 10 september 2025.

Read More

Den 8 september är det val till det norska Stortinget. Till floran av partier har i år sällat sig Fred og Rettferdighet. Det är putinisternas parti med en norsk riking bosatt i Ryssland som officiell huvudfinansiär. Politiken har dessutom prytts med en palestinasjal för att på så sätt få ut huvudbudskapet till en vidare krets. Ett annat grepp är att ställa biståndet till Ukraina mot välfärden i Norge.

Väljarsuccén lär utebli, men lanseringen har givit goda möjligheter att föra ut Kremls budskap i offentligheten.

Till det nya politiska landskapet hör att sociala medier tar allt större plats. Det gäller aktörer som influencerkollektivet Gutta på Youtube och Virale videor om Juge-Jonas på FB i regi av den anonyme Occultus Spiritus. Slöserikritik, anti-woke och greenlash – motstånd mot klimatåtgärder – är poppis.

Arbeiderpartiets kamrater i fackförbundet LO kampanjar i mer traditionell stil med lögner om Høyres politik. Fremskrittspartiet (FrP) basunerar ut hur mycket utgifterna ökat för en väl vald vanlig familj under regeringen Støre. Det sägs dock inget om intäkterna. Den stora bilden är att det hela gått plus minus noll.

I en färsk mätning går FrP rejält tillbaka, till 18,3 procent, men är ändå störst på den borgerliga sidan. Partiledaren Sylvi Listhaug, iförd ny power look, har lyft partiet genom ett effektivt upprepande av polariserande oneliners. Inte minst viktigt för framgången är att man tagit väljare från populisterna i Senterpartiet (SP). Alltså flyttat väljare över ”blockgränsen” och därmed möjliggjort ett regeringsskifte.

Samtidigt – och det går att förstå – skräms borgerliga väljare av en framtid med Listhaug som statsminister. Det är föga klargörande att hon å ena sidan säger att största parti ska bilda regering, å andra sidan duckar frågan om hon är statsministerkandidat. Høyres ledare Erna Solberg är den samlande kandidaten. Kring den saken har blossat upp ett ordkrig som underminerar tilltron till det borgerliga regeringsalternativet.

Filmen ”Ingen kommentar” hade nyligen premiär. Det är en satirisk återblick på skandalen med Erna Solbergs aktiehandlande make som gjorde henne ofrivilligt jävig i ett antal regeringsbeslut. Filmen påminner om att först dagarna efter kommunvalet 2023 kom den verkliga omfattningen fram. Då var dock valet redan vunnet.

Solbergs stjärna har falnat. Varken en helt godkänd leverans i partiledardebatterna eller Tik Tok-vänliga stunts, verkar hjälpa. Hon når inte fram som tidigare med sin resonerande stil. Den tidigare dominanten på borgerlig sida går mot ett brakande valnederlag. Inte i någon fråga har partiet sakägarskap. Visserligen blåser det lite medvind men opinionsstödet ligger på 16,8 procent för det tidigare 30-procentspartiet.

I valspurten handlar allt om att mobilisera tveksamma sympatisörer, och vända den väljarström i partiet som har gått till Listhaug.

Dokumentären ”Facing war” handlar om Jens Stoltenbergs sista två år som Natos generalsekreterare. Filmen hade premiär några månader efter det att SP lämnat regeringssamarbetet med Arbeiderpartiet, och Stoltenberg hade trätt i tjänst som finansminister. Jens-faktorn har bidragit till att AP har gått från uträknat till största parti. Jonas Gahr Støre avvärjde ett internt uppror och dessutom kunde partiet vara mer sig självt efter SP:s avhopp.

Lägg därtill omvärldsfaktorn. Støre utlovar trygghet for fremtiden. Men trots ett väljarstöd på 28 procent och att han är den mest efterfrågade statsministerkandidaten, kan inte Støre själv känna sig helt trygg när det gäller framtiden.

Visst lutar det mot en fortsatt enpartiregering, men att döma av opinionsläget kan småpartiernas öde bli avgörande. Det vill säga om de hamnar över fyraprocentspärren som ger utjämningsmandat, eller inte. Støre behöver Miljøpartiet de Grøne för att tillsammans med Rødt, Sosialistisk Venstre och Senterpartiet bilda en politiskt spretande majoritet. En borgerlig regering kräver att både Venstre och Kristelig Folkparti lyckas – och att bråket om vem som ska bli statsminster löses ut.

Det lär bli mycket nagelbitande på valkvällen.

Ledare i Svenska Dagbladet 31 augusti 2025.

Read More