Claes Arvidsson

Afghanistantolkarna: det handlar inte bara om medmänsklighet

Jag har tidigare skrivit om regeringens blågögda/rättsvhaveristiska/korkade (välj själv) inställning till de svenska afghanistantolkarna. Det är viktigt att Sveriges ansvar för deras öde inte glöms bort i det allmänna mediebruset, och glädjande att Försvarsmakten både inser riskerna för deras säkerhet och försöker göra något åt saken.

I en intervju i DN tar ÖB Sverker Göranson, som är åter på jobbet i Mazar-e-Sharif, upp saken igen. Han beskriver deras betydelse för den svenska insatsen:

”I en sådan miljö är tolken en helt vital del av insatsen. Vi lever i fullständig symbios i förbandet.”

Han slår fast att det finns ett hot mot dem och understryker att det ”måste finnas en grad av medmänsklighet”, men han ser också framåt:

”Ska vi kunna fungera och rekrytera i framtiden, oavsett vilket land det gäller, så måste tolkarna uppfatta att vi tar hand om dem.”

Men saken handlar om mer än medmänsklighet och framtida rekryteringsmöjligheter. Medan svenska soldater har kommit och gått har tolkarna varit med hela tiden. De sitter inne med kunskaper som rör både svensk militär och afghaner som svenskarna på olika sätt har arbetat med under insatsen. Båda typerna av information har högt värde för olika typer. Att överge tolkarna innebär att de riskerar att försättas i en svår utpressningssituation (information i utbyte mot pappas liv).

Att lämna tolkarna åt sitt öde innebär att riskera deras liv. Det borde vara nog för att regeringen ska kliva ur bunkern. Att inte göra det kan dessutom innebära fara för den svenska utbildningsstyrka som blir kvar 2014 och kan även bli ett hinder för möjligheterna att återuppbygga landet.

Det blir svårt nog ändå.

Med tanke på flyktingsituationen lär de svenska afghanistantolkarna inte heller få några problem med att hitta jobb i Sverige.