Ska vi lägga ned Försvarsberedningen? Det är en fråga värd att fundera över i väntan på att den senaste upplagan ska komma med sin slutrapport nästa vår och sedan följas av ett nytt försvarsbeslut. För att vara mer precis: skulle ett annat upplägg kunna generera bättre beslut om Sveriges försvars- och säkerhetspolitik och därmed öka svensk säkerhet?

De senaste årens uppvaknande till trots är slutsatsen att Försvarsberedningen över tid inte har levererat ökad säkerhet i termer av bättre beredskap.

Huvudsyftet med detta parlamentariska forum har snarare varit att skapa politiskt samförstånd. Men när alla ska med riskerar det att leda till luddiga skrivningar och oklart definierade begrepp. Till den bilden hör en oklar rollfördelning, varierande kompetens och att processen bäst kan beskrivas som en förhandling om hotbilden – och en till denna anpassad försvarsförmåga. Lägg därtill att otillräckliga försvarsanslag från politikernas sida, och bristande implementeringsförmåga från Försvarsmaktens, har gjort att målen inte realiserats.

Vägen framåt borde i stället vara pregnans och tydlig ansvarsfördelning. Vi ska inte rädas debatten och den goda konflikten. Faktum är att den samlade politiken blev bättre när de borgerliga partierna hoppade av Försvarsberedningen 2019, och samförståndet rök. S-regeringen tvingades att i försvarsbeslutet 2020 betala en högre ”försäkringspremie” än man tyckte den var värd. Att den ändå var för låg är en annan sak.

Det är utmärkt att Försvarsberedningen i rapporten ”Allvarstid” slår fast att Sverige alltid ska ha en viss grundförmåga och därmed undvika att det nationella försvaret nedmonteras igen. Men det räcker inte. Utgångspunkten bör vara ett förmågestyrt och proaktivt försvar, inte ett hotbildsstyrt och reaktivt. Kort sagt vad vill vi att försvaret ska kunna göra på kort och lång sikt och vad behöver vi för militära förmågor för att uppnå detta.

Numera finns ett Nationellt säkerhetsråd som leds av statsministern. Inom ramen för den Nationella säkerhetsstrategin kan målsättningar (vad vill vi kunna göra) preciseras. Med strategin som grund kan Försvarsmakten sedan ges i uppdrag att leverera förslag om bästa möjliga försvar (hur ska målsättningarna uppnås).

Ansvaret att formulera målsättningar hamnar därmed där det ska ligga, hos regeringen. Och ansvaret för att uppnå dessa målsättningar hamnar också där det ska vara, hos Försvarsmakten.

En sådan process blir mer transparent än den nuvarande, och det som till syvende og sidst blir regeringens SOU och proposition ökar sannolikheten för kritisk prövning och alternativ. Inte minst gäller det avvägningen mellan politisk och militär ”logik”. 

Så ja, det är möjligt att tänka bortom Försvarsberedningen. Och den tankeprocessen skulle försvarsminister Pål Jonson kunna inleda med en spaning på hur andra stater gör.

Jonson skulle också kunna ta initiativ till ett fristående försvarspolitiskt expertråd, liknande det Finanspolitiska rådet, med uppgift att granska hur politiken genomförs. Rådets viktigaste roll skulle dock vara att tillföra flexibilitet genom att ta höjd för till exempel omvärldsförändringar eller teknikskiften som kan justera målsättningarna.

2016 landade utredningen ”Forskning och utveckling på försvarsområdet” på dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist bord. En viktig förändring som den resulterade i var att Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, fick ett basanslag som grund att kunskapa på. Utredningens fokus var höjd operativ förmåga och den inriktningen har legat fast när sektorn sedan dess har tillförts resurser. Här och nu är bra, men det viktiga är att ha rätt operativ förmåga över tid. Det finns därmed behov av akademisk forskning som kan bidra till ökad kunskap om långsiktig försvarsplanering.

Det säger mycket om den långvariga eviga-freds-mentaliteten att försvar och säkerhet är ett så underbeforskat område. Att mentaliteten nu förhoppningsvis är bruten gör det angeläget att forskningen ger svar på den övergripande frågan: Hur blir försvars- och säkerhetspolitiken till? Och tro mig, det finns hur många ingångar som helst till den frågeställningen.

För att forskningen ska kunna bidra krävs att forskningsfinansiärerna internaliserar att vi lever i krigets tid. Trots områdets samhällsvikt har ”försvar och säkerhet” varit praktiskt taget osynligt i Vetenskapsrådet och hos Riksbankens Jubileumsfond. Det kan man ändra på.  Försvarsmakten bör också satsa en större andel av sin forskning på dessa områden, eftersom det i slutänden är politik och inte teknik som inriktar den framtida försvarsförmågan.

Ledare i Svenska Dagbladet 8 september 2023