Claes Arvidsson

Archive
January, 2022 Monthly archive

Sveriges säkerhetspolitiska läge är mycket allvarligt. Samtidigt leds landet av en tidigare finansminister som var ”huvudarkitekten” bakom det förra underfinansierade försvarsbeslutet och som med raljerande pedagogik diskuterat försvarsanslaget i termer av godis. Symtomatiskt nog fanns inte försvar och säkerhet med när Magdalena Andersson som nybliven partiledare lade fast sin reformagenda.

Åtskilliga har noterat att det dröjde innan statsminister Andersson reagerade på Rysslands önskan om att införliva Sverige i den egna intressesfären. Trots rådande kristid höll hon inte heller huvudanförandet vid Folk och Försvars Rikskonferens. Försvarsministern blev stand in med tal inte bara om försvar utan också om behovet av att trycka till friskolorna.

Kort sagt, vi får hoppas på att lärokurvan går brant uppåt. De fyra borgerliga partierna och SD har krävt att försvarsberedningen kallas in. Så kan en bred förankring i krishanteringen uppnås, och Försvarsmakten tillföras extra medel i vårbudgeten för att i närtid stärka försvarsförmågan. Kommer Andersson att ta till sig den möjligheten vid det partiledarmöte om säkerhetsläget som hon har inbjudit till på onsdag? Låt oss hoppas.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna valde att inte ställa sig bakom överenskommelsen om försvarsbeslutet 2021–2025 som Centern och Liberalerna ingick med regeringen Löfven. Man ville inte ställa upp på fortsatt underfinansiering av försvaret. Saken blev knappast bättre av att redan före omröstningen i riksdagen kom det larmrapporter om ofinansierade fördyringar på 10 miljarder kronor. Efter voteringen har det larmats igen. Försvarsmakten har för sin del lagt om den tolvåriga investeringsplanen.

Så ja, det är bra att man i oppositionen nu försöker väcka Andersson & Hultqvist, men ringklockan har skrällt många år innan Putin gjorde sitt senaste drag med röda linjer i en ny europeisk säkerhetsstruktur; linjer som i praktiken skulle rycka undan grunden för Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Samtidigt gnisslar det betänkligt om försvarsviljan.

Faktum är ju att regeringen styr landet på en oppositionsbudget signerad M, KD och SD. I denna flyttades inte en krona till Försvarsmaktens anslag (UO6 1.1–1.4) förbandsverksamhet och beredskap, internationella insatser, materiel och anläggningar samt forskning och teknikutveckling.

I de tre partiernas enskilda budgetförslag ståtade KD med noll extra kronor till försvaret och M ville flytta på futtiga 20 miljoner. SD ville däremot ge försvaret 2,5 miljarder extra, men det var tydligen inte så viktigt när det kom till kritan eftersom SD enades med de andra om… noll kronor.

Liberalerna och Centern, som nu känner Putin flåsande i nacken, var mindre oroliga när de egna budgetmotionerna skrevs. L bjöd noll kronor i förstärkning medan C plussade på med 20 miljoner.

Så ja, ”vi” har varit naiva igen.

Det vore naturligt för en snabbinkallad Försvarsberedning att även ta sig an den säkerhetspolitiska linjen. Socialdemokraterna låter inte längre bara som Hultqvist (aldrig gå med i Nato) utan också som Linde (aldrig uteslutit medlemskap). Vad det innebär är värt att testa. Kanhända skulle det vara möjligt att finna enighet i en konsensusskapande formulering som kan rymma andan i den option om medlemskap som en majoritet i Riksdagen önskar, men som S säger nej till.

Problemet är dock att inte ens en klart uttalad option ändrar något i sak – vi blir inte säkrare. Och dessutom står det ju oss redan fritt att söka om medlemskap.

Försvarsminister Hultqvist har beskrivit den mycket synliga beredskapshöjningen på Gotland som ett sätt att visa suveränitet. Men vill vi verkligen hävda Sveriges suveränitet görs det genom ett fullt medlemskap i Nato. Och, förstås helt grundläggande, en snabb förstärkning av vår egen nationella försvarsförmåga.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 jan 2022.

Read More

Vladimir Putin har bra flyt nu. Det handlar förstås om den tredelade ryska maktkombon. Den innehåller en minst 100 000 man stark militär uppladdning vid gränsen till Ukraina, sinande gasleveranser till EU och ultimativa krav på en återgång till ett Europa uppdelat i intressesfärer. För svensk del skulle de ryska ”röda linjerna” innebära att grunderna för försvars- och säkerhetspolitiken raserades.

Reaktionen borde ha blivit kalla handen men i stället har Putin bjudits in i förhandlingsfinrummet. Redan det var en seger.

I troféskåpet finns även att den centrala förhandlingen sker med USA. NATO och OSSE finns bara med på ett hörn för att president Biden insisterar på det. Och EU får inte alls vara med. Det splittrar, och bidrar till ett frenetiskt sökande efter dialog med Kreml. Putin har aldrig varit så ”populär”.

President Macron har till och med föreslagit att européerna ska ta fram ett eget förslag till ny säkerhetsordning med Ryssland, som sedan ska presenteras för NATO och så förhandlas med Moskva. Det skadar förstås den transatlantiska länken. Ännu en seger.

Ryssland är en diktatur och offentligheten blir därefter. År efter år har man pumpat ut falsarier både om Sovjetunionens historia och det nutida hotet från NATO (följ gärna medierapporteringen från BBC:s Steve Rosenberg).

Den orättvist förlorade stormaktsställningen är ett stående tema när man tar del av synpunkter från Kreml närstående debattörer och analytiker. Som när statsvetaren Sergej Karaganov vid Rådet för utrikes- och försvarsfrågor i en intervju i ryska tidskriften Global Affairs ställer sig frågan hur USA ska fås att respektera ett Ryssland.

I världsbilden ingår tron att utan kärnvapen skulle Ryssland redan ha attackerats. Hans svar på den retoriska frågeställningen är att Ryssland måste eskalera på Rysslands villkor.

Karaganov beskriver Nato som en cancer som inte kan botas utan bara lindras. Han pläderar dock inte för krig, utan för att pressa ett svagt väst till eftergifter. Ukraina framställs som en helt nödvändig buffertzon för att hålla samma ”ondska” som i Baltikum och Polen borta. Det han kallar ”fake-stater” från det forna Sovjetunionen borde ett nu starkt Ryssland ta tillbaka, menar han.

Samme Karaganov myntade för övrigt redan 1992 doktrinen om att använda etniska ryssar och rysktalande i de forna sovjetrepublikerna som instrument för ryskt inflytande. Och det har Ryssland gjort och gör.

Att nå diplomatiska framgångar genom militärt hot är ett tema som går igen. Låt oss skaffa ett kärnvapen som kan utplåna USA och hota hela den västliga civilisationen, har man kunnat läsa på framsidan till den regimtrogna konservativa veckotidningen Literaturnaja Gazeta. Det säger åtskilligt om vad som är OK i Putins offentliga universum.

Ryssland vill bli erkänt som stormakt och dessutom ändra den militärstrategiska balansen i Europa. Tidigare ingångna avtal som skulle bära upp den europeiska säkerhetsordningen är för rysk del förpassade till historiens skräphög.

Hur den ryska målbilden mer exakt ser ut är däremot omöjligt att veta, också därför att den kan vara rörlig och anpassas efter var det sker ”servering”.

Det är illavarslande att president Biden har öppnat för att ”mindre intrång” (minor incursions) i Ukraina inte skulle få så allvarliga konsekvenser som en regelrätt rysk militär intervention.

Att Ukraina blir ett demokratiskt exempel står på Putins förbudslista. På önskelistan står en landkorridor från lydrikena Donetsk och Luhansk till hamnstaden Mariupol vid Azovska sjön och säkerställande av vattenförsörjningen till det annekterade Krim.

I den ryska Duman ligger nu ett lagförslag om att Ryssland ska erkänna de två utbrytarrepublikerna som självständiga stater.

Så långt har hotet om militärt våld lönat sig i relation till väst. Detta trots att eftergivenhet mot Ryssland varken fungerade återhållande efter kriget mot Georgien 2008 eller i det nu pågående kriget mot Ukraina.

Nu borde nog var nog.

Krönika i Altinget 21 jan 2022.

Read More