Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, brukar det heta. I politiken kan dock oralt ludd tvärtom vara skarptänk i syfte att egentligen inte säga något men på ett tydligt sätt. Löften blir målsättningar. Det är en del av politikens väsen. På gott och ont. Lögn rakt av spelar i en annan division. Har i alla fall gjort det.

I det senaste numret av den amerikanska tidskriften Time pryds omslaget av frågan Is truth dead? Frågan är ingång till en exklusiv intervju med Donald Trump med hans minst sagt problematiska relation till sanningen – om sig själv och andra – som utgångspunkt. Den egna egohypen. Obamas födelseattest, Hillarys pedofilpizza, avlyssningen av Trump Tower och så vidare. Allt förmedlat i twitterkaskader.

Fast inget av det som Trump gör är unikt.

Varken i modern eller historisk tid är skvaller och ryktesspridning något nytt i amerikansk politik, konstaterades i Gail Collins ”Scorpion Tongues – Gossip, Celebrity and American Politics” (William Morrow & Co 1998). Ett par äldre exempel. President Martin van Buren hade kvinnokorsett, var det en del som visste bestämt. Om Abraham Lincoln gick rykten i södern om att han var inte hade rent (vitt) blod i påsen. I norr var han krigsprofitör.

Varken skvaller som partipolitiskt vapen fenomen eller kopplingen mellan tilltron till ett rykte och politisk hemhörighet, är nya fenomen. Inte heller folklig vilja att ta ned höga-hästar-politiker på jorden. Men mycket är annorlunda (och än mer förstås sedan Collins bok kom ut). En mer cynisk tid. Ny teknologi. Nya medier. Symbiosen mellan underhållning och politik. Med Trump som ett komiskt bra exempel. Fast roligt är det inte.

Allt påverkar skvallrets kvalitet och bredd. Och spridningstiden har blivit nästan ingen – från oroad rykteskälla över flöden i sociala medier, till skämtsam tv-show på bästa tittartid. Och numera alltså även @potus (presidentämbetets officiella twitterkonto).

Skvaller som man inte gillar är det lätt att moralisera över, men skvaller är en del av livet. Som Collins skriver, det tillfredsställer behov. Det ger spridaren en känsla av att vara viktig, och binder samman berättare och lyssnare kring ”förbjuden” kunskap eller en förståelse av hur verkligheten verkligen är. Det avspeglar både dolda rädslor och uppfattningar om hur livet ska vara eller levas.

För att funka behöver ett rykte inte vara sant men det måste ha en klangbotten. Fake kan vara lika övertygande som äkta vara.
Så är då inget nytt under solen? En skillnad är förstås att Time riktar frågan till USA:s president. Det gör Trump unik. Men är frågan relevant?

Trump kan snarare föra tanken till filosofen Harry G Frankfurts ”On Bullshit” (Princeton University Press 2005). För den äkta ”skitsnackaren” spelar sant eller osant ingen roll. Kärnan, för the bullshit artist, är i stället att säga det som behövs höras för att uppnå dennes bakomliggande mål.

I det perspektivet faller det sig naturligt att Trump har förklarat krig mot medier som inte är ”alternativa” – och striden går vidare genom budgetangreppet på public service. Får Trump som han vill försvinner stödet till de statliga tv- och radiokanalerna PBS och NPR (liksom till National Endowment for the Arts).  Artikeln i Time är dock ett exempel på hur motkraften växer.

Men. Samtidigt som Trump är Trump, är han också en man av vår tid. En tid som präglas av en skepsis till strävan efter objektiv kunskap och där det centrala i stället har blivit att vara sann mot sig själv. Något som Frankfurt menar, är verklig bullshit.

Och, kan det tilläggas, den mylla i vilken fake news gror så det knakar.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 30/3 2017.