Försvarsberedningen ska i dag få en briefing om Nato. Jag skulle gärna vilja att beredningens ledamöter ställer följande fråga:

Vem ska hjälpa oss efter en vecka?

Uppenbarligen behövs fakta på bordet.

 På en fråga från TT tidigare i år svarade beredningens ordförande Cecilia Widegren (M):

”Sverige har genom EU-medlemskap och nordiskt samarbete kompletterande förmågor. Vi är inte ensamma. Det är viktigt att fånga in i bedömningen.”

Hur då frågar sig vän av rikets säkerhet? Hur ser förberedelserna ut? Hur ser utfästelserna ut? Hur ser förmågan ut?

Jag ser fram emot ett preciserat svar.

Men det lär inte komma något.

Bortom den nymoderata retoriken är ju det enkla svaret att det bara är ett medlemskap i Nato som kan få försvars- och säkerhetspolitiken att hänga ihop.

Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) har för sin del pläderat för att beredningen förutsättningslöst ska närma sig försvars- och säkerhetspolitiken. I hans definition av förutsättningslös ingår inte att beredningen ska se på för- och nackdelar med ett Natomedlemskap. Skälet är att Socialdemokraterna oavsett slutsatserna skulle säga nej. Däremot har S inget emot det som den estniske utrikesministern beskrivit som ett svenskt de facto-medlemskap. Man kan till och med vara beredd att ompröva nejet till deltagande i Natos snabbinsatsstyrka.

Det S säger nej till är säkerhetsgaranti och övade förberedelser att ge och ta emot hjälp.

Två intellektuella härdsmältor =  svensk försvars- och säkerhetspolitik.

När den norska kontingenten kom tillbaka från Afghanistan i höstas fick chefen för styrkan, generalmajor Moon, frågan om resultatet var värt insatsen i pengar och liv.

Svaret blev: Jag vet inte.

Och så betonade han att först om 10 -15 år får vi svaret.

Och det är väl så det är.

Lyssnade häromkvällen på en diskussion om Afghanistan anordnad av den Svenska Atlantkommittén.  Den norske diplomaten Kai Eide som var FN:s särskilda sändebud i Afghanistan åren 2008-2010 inledde. Eide har skrivit om sina erfarenheter i boken Høyt spill i Afghanistan, Cappelen Dam 2010.

Jag gick hem med samma känsla som före seminariet. Det är möjligt att peka på en positiv utveckling i vissa avseenden (t ex skolor, medier och internet) och i vissa delar av landet, men den politiska utvecklingen inför och efter presidentvalet 2014 ger föga anledning till framtidstro.

Under kriget i Afghanistan har det begåtts många misstag. Civilt och militärt. Det senaste misstaget var att trappa ned så snabbt och att sätta en deadline för tillbakadragandet av stridande trupp.

Det riskerar att bli ett dödligt misstag – som dessutom kan leda till att det som trots allt vunnits går förlorat i ett etniskt splittrat Afghanistan och det laddade regionala scenario med Pakistan i centrum som varit en del av hotbilden kryper närmare.

Det är redan dags att börja fundera på en plan B.

i den norska debatten.

När kommer den till Sverige?

I Norge pågår en debatt om det verkligen är rätt och riktigt att den Palestinska myndigheten visar antisemitisk propaganda-tv – och samtidigt får biståndspengar från Norge.

Varför då? Den frågan har ställts till den norska utrikesministern Espen Barth Eide och till biståndsministern Heikki Eidsvoll Holmås.

Samma fråga för svenskt vidkommande borde ställas till Carl Bildt och Gunilla Carlsson.

Den finländska säkerhetspolisen – på finlandssvenska Skypo och på
finska Supo – har kommit med sin årsberättelse för 2012. Den är
knappast alarmistisk. I den beskrivs dock risker knutna till terrorism
och radikal verksamhet, liksom problemet med industrispionage.
Intressant att man även lyfter fram politisk underrättelseverksamhet
riktad mot Finland i syfte att förutse och påverka landets politik.

Man varnar för illegalister, klassiska mullvadar som en och annan
kanske trodde hade passerat bäst-före-datum.

Man konstaterar samtidigt att intresset från främmande makt har
flyttats från finländsk inrikespolitik till säkerhets- och
EU-politiken. Av särskilt intresse för är att förutse och påverka
Finlands förhållande till Nato.

Särskilt gäller det frågan om medlemskap i Nato, kan man tänka sig.
Något enskilt land pekas inte ut men det behövs inte mycket fantasi
för att föreställa sig att Ryssland är på tapeten.

Och hur är det i Sverige?

Kan inte påminna mig att ha sett motsvarande om politisk
underrättelsetjänst med syfte att påverka säkerhets- och EU-politiken
i någon svensk rapport.

Läs årsberättelsen här