Claes Arvidsson

Archive
May, 2022 Monthly archive

I dag på Norges nationaldag beräknas 2,5 miljoner festdeltagare bära någon av de 500 olika folkdräktsvarianterna. Kort sagt, ”bunad” är stort. Det säger mer om Norge än de intergalaktiska rymdvargarna i Subwoolfer som intog scenen på Eurovision. Hembygden är viktig. Nationalismen livaktig.

I år är det 30 000 skolbarn som ska vandra upp längs Karl Johan, runda den svenske unionskungens ryttarstaty för att så paradera förbi kung Harald och drottning Sonja på slottsbalkongen.

17 maj är dagen då Norge 1814 antog en egen – och för tiden modern – grundlag efter att under 400 år ha tillhört Danmark. Men det blev tvärstopp för de nationella ambitionerna och i stället tvångsunion med Sverige. Så det är egentligen upplösningen 1905 som firas när i dag nationalsången ”Ja, vi elsker” sjungs land och rike runt.

Som så mycket annat från åren i union med Sverige är det bortglömt att när Bjørnstjerne Bjørnson 1859 skrev den ursprungliga texten till det som några år senare blev nationalsång var den en hyllning till ”broderspakten”. Till yttermera visso var “Norsk Fædrelandssang” tillägnad Norges konge og Hans Majestæt Kong Karl.

17 maj är också en dag att minnas ofriheten under nazitysk ockupation 1940–1945, och de som stred och föll i kampen för frihet och nationell självständighet.

Sverige har varit en suverän nationalstat i snart 500 år. Norge har en annan historia. Den tar sig uttryck i den politiska sprängkraften i begreppet selvråderett (självbestämmande), illustrerat av valet att stå utanför EU. Att det formella utanförskapet döljer att Norge – liksom Sverige – är storimportör av EU-lagstiftning, tolereras av norrmännen. Skillnaden är förstås att Sverige som medlem är med när besluten fattas.

I en tid när allt är i rörelse – och EU blir en ännu tyngre aktör – börjar det spira en ny EU-debatt i Norge. Om den ska växa till en omprövning är ovisst, men att undrens tid inte är förbi framgår av att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato.

Efter två år med pandemi och inställda festligheter återgår firandet till att vara en glad folkfest med fokus på barnen (med bløtkake, pølse och lompe) men med god plats för vuxenbubbel. Ett glatt ”Gratulerer med dagen” sägs oräkneliga gånger – och SvD:s ledarredaktion instämmer.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 17 maj 2022.

Read More

Du orsakade det här. Se dig själv i spegeln. Med orden riktade till Vladimir Putin, kommenterade Finlands president Sauli Niinistö landets ansökan om medlemskap i Nato. Samma ord skulle Magdalena Andersson kunna rikta till Niinistö. Finland har varit drivande i regeringens kursomläggning i säkerhetspolitiken. Sverige är nu på väg in i Nato.

Men till bilden hör också att det närmar sig riksdagsval med en i Nato-frågan pådrivande borgerlig opposition. Efter Rysslands nya storskaliga invasion av Ukraina den 24 februari tillsatte regering motvilligt den 16 mars en arbetsgrupp bestående av samtliga riksdagspartier för att dryfta det förändrade säkerhetspolitiska läget. Nu har den sagt sitt.

Det tillhör ovanligheterna att en departementspromemoria skriver in sig i historien, men det kommer Ds 2022:7 att göra. Den självklara slutsats som dras – utan att sägas rakt ut – i “Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge – konsekvenser för Sverige” är att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato. Och det är epokgörande att Socialdemokraterna står bakom den. 

Det som nyss var uteslutet och destabiliserande för Magdalena Andersson och utrikesminister Ann Linde är numera klokskapen själv. Huruvida försvarsminister Peter Hultqvist helhjärtat är med på vagnen får nog historien visa. En klokhet i promemorian är att det nätverk av säkerhetssamarbeten som bär hans signum inte är tillräckliga.

Som det mycket riktigt konstateras har Hultqvist-doktrinen “bidragit till möjligheten att agera tillsammans i en krissituation och ytterst krig”, men att den inte innebär ”ömsesidigt bindande försvarsförpliktelser”. Annorlunda uttryckt: ”Någon garanti för att Sverige skulle få hjälp om ett hot eller angrepp riktades mot landet finns inte inom ramen för nuvarande samarbeten.”

Det är avgörande.

Icke förvånande delar man slutsatser från den rapport som ligger till grund för den kommande finländska ansökan om medlemskap i Nato, som att: ”Finlands och Sveriges eventuella Natomedlemskap höjer tröskeln för användning av militära maktmedel i Östersjöområdet, vilket ökar stabiliteten i området på längre sikt.”

Det är förstås också avgörande.

Ett argument mot ett svenskt medlemskap har varit att det skulle försätta Finland i en svår position. Nu pekar man i stället på det dilemma som uppstår när Finland blir medlem och Sverige därmed är det enda landet i Norden och Baltikum som står utanför Nato. Vid en konflikt skulle ”vår militära och säkerhetspolitiska sårbarhet och utsatthet öka”.

Promemorian tar sig också an frågor som är viktigare i den svenska (socialdemokratiska) debatten än i det mer hårdkokta Finland, som huruvida det är möjligt att som medlem driva frågor om demokrati, jämställdhet och klimat. Och förstås kärnvapennedrustning. Icke förvånande är svaret att det är möjligt. Och till dem som oroas över att Ungern och Turkiet är medlemmar påpekas att den problematiken också finns i andra internationella organisationer som Sverige är medlem av. Typ FN, EU och OSSE.

Till dem som efterlyser mer debatt och mer tid är svaret att det är nu det finns ett möjlighetens fönster, medan Putin har fullt upp med kriget i Ukraina.

I oskön förening avvecklade Socialdemokraterna och de borgerliga partierna det svenska nationella försvaret. Efter det kalla krigets slut antogs den eviga freden ha brutit ut i Europa. Det nya insatsförsvaret byggde på tanken att det var upp till Sverige att kunna välja att delta i en konflikt eller inte. Ett väpnat angrepp mot Sverige var osannolikt under överskådlig tid.

Långtbortistan-doktrinen sköts i sank när Ryssland 2014 invaderade Ukraina och annekterade Krim. Försvarspolitiken återvände hem med återtagande av nationell försvarsförmåga som prioriterad uppgift – dock mindre prioriterad av regeringen Löfven än av den borgerliga oppositionen. I rapporten Motståndskraft konstaterade Försvarsberedningen 2017 att ”ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”.

Samtidigt bygger krigsplaneringen, liksom under kalla kriget, på förhoppningen att Sverige ska få hjälp utifrån. Men nu är alltså också hoppas-på-det-bästa-doktrinen på väg att skrotas av samtliga riksdagspartier utom V och MP. Med ett Natomedlemskap följer trovärdiga säkerhetsgarantier. 

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 14 maj 2022.

Read More