Claes Arvidsson

Archive
November, 2022 Monthly archive

I samband med en ambassadfestlighet på Konserthuset i Stockholm gick jag ut för att ta en cigg. En man dyker upp bredvid mig på trappan och så får jag frågan: Har du eld? Visst. Och så följde lite småprat.

– Åh, är det du som skriver ledare i Svenska Dagbladet. Jag själv jobbar på ryska ambassaden. Du skriver alltid så intressant om Ryssland – även om jag inte delar dina uppfattningar. Skulle vi inte kunna träffas för lunch och diskutera?

Sedan blev det några resultatlösa uppföljningar via telefon och mejl innan den ryske ”tjänstemannen” till slut gav upp uppdraget. Som kanske var att få mig att samtalvis bli en så kallad ofrivillig källa.

Jag kom att tänka på händelsen vid läsningen av Jan Leijonhielms ”Ett svenskt leijon. Ett liv i underrättelsevärlden” (Medströms Bokförlag). Här ges inblickar i det praktiska hantverket i underrättelsetjänst och utmaningarna i rollen som analytiker på utrikessektionen på IB, den hemliga underrättelseorganisationen som bildades 1965 och var underställd Försvarsstaben. Leijonhielm har också varit chef på Östekonomiska byrånoch huvudansvarig för Rysslandsstudierna på FOA/FOI.

Memoaren är inte en agenthistoria utan ett solitt stycke historia om bevakningen av Sovjetunionen och Ryssland. Människor och miljöer skildras. Under livsresans gång hinner Leijonhielm också med att slå fast hur det förhöll sig med till exempel sovjetiska anfallsplaner mot Sverige och vad de innebar.

Boken ser tillbaka på ett liv i underrättelsevärlden, men rymmer också en framåtsyftade diskussion om vad som kan bli bättre. Väldigt mycket handlar om politiker. Ett återkommande tema är bristen på vilja att ta in information om dåliga nyheter eller att MUST:s analyser avfärdats som budgethöjande partsinlagor.

Som Leijonhielm konstaterar hade ett annat förhållningssätt kanske inte hindrat Ryssland från att angripa Ukraina, men Sverige hade i alla fall stått bättre rustat. Både 2014 och 2022.

I en tid när modus operandi i underrättelsesanalys inte längre bara kan styras av ”behovet att veta ”utan också ”behovet att dela”, pekar Leijonhielm på problemet med stuprör mellan dem som sitter inne med information. Därför borde – med Australien som förebild – ett ”fusion center” inrättas. Uppgiften skulle bestå i att sammanställa och bedöma alla tillgängliga öppna och hemliga källor till en nationell lägesbild. Och som sedan i görligast mån skulle göras offentlig.

En nationell hotbild skulle också innebära ett visst skydd mot risken för agendastyrda tolkningar inklusive i – som han skriver – den högsta politiska ledningen.

Varför inte göra analysenheten i det nya nationella säkerhetsrådet till ett sådant ”fusion center”? Sverige ska ju få ett riktigt nationellt säkerhetsråd med statsministern i spetsen och under operativ ledning av den nyutnämnde nationelle säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm. Avsikten är dessutom att ta fram en ny nationell säkerhetsstrategi.

En mer konkret fråga som regeringen Kristersson kan göra något åt gäller UD:s ovilja att frisläppa två dokument som kastar ljus över Vladimir Putin. Det är ingen som vet exakt hur stormrik chefen för den ryska kleptokratin är. Helt säkert är dock att Putins karriärväg från FSB-anställd i Dresden före murens fall till presidentpalatset i Kreml gick via i S:t Petersburg på 1990-talet. Och med en svensk anknytning.

Dagen före öppnandet av det så kallade Sverigehuset i S:t Petersburg 1996 klev stadens ansvarige för internationella relationer in på det svenska generalkonsulatet och krävde helt överraskande att få betalt för städning. Han ville ha en miljon kronor för att invigningen nästa dag skulle få grönt ljus. Putin fick pengarna.

Den generalkonsuln, Sture Stiernlöf, skrev hem till Stockholm om händelsen i en depesch och senare även i en rapport om Putin. Leijonhielm har begärt ut handlingarna. Först fick han nobben av Carl Bildt, sedan av Margot Wallström och senast av Ann Linde. Det angivna skälet till njet har varit att handlingarna rör relationen till främmande makt.

På regeringen Reinfeldts tid hade frisläppandet kanske kunnat spela en positiv politisk roll i Ryssland. Den möjligheten är förbi. Tyvärr. Att nu hänga ut diktatorn kan knappast heller göra de diplomatiska relationerna kyligare, men skulle däremot på ett handfast sätt bekräfta bilden av Putin.

Faktiskt borde utrikesminister Billström inte vänta på att handlingarna ska begäras ut igen utan på eget initiativ göra dem offentliga.

Leijonhielm avslöjar nämligen hur fi i regi av avdelning IX i det polska kontraspionaget via upprepade inbrott på ambassader i Warszawa skaffade sig tillgång till handlingar som troddes vara förvarade kassaskåpssäkert. Bara under 1982 gjordes fyra oupptäckta inbrott på den svenska ambassaden (med kodnamn Tales). Tillvägagångssättet var som hämtat ur agentroman.

Ambassadspionaget i Polen – och i andra Warszawapaktsländer – var troligen initierat från Moskva. Utrustningen var rysk och servades av KGB. Det tyder på att man i själva verket exporterat ett redan på hemmaplan beprövat och framgångsrikt koncept. Och det finns inte något skäl att tro att praxis ändrades efter Sovjetunionens fall. Därför lär ett frisläppande av Putindokumenten nog inte innehålla några nyheter i Moskva.

Fint om Billström också låter oss få läsa.

Ledare i Svenska Dagbladet 26 november 2022.

Read More

Lykkeland är den träffande titeln på NRK:s tv-serie om det norska oljeäventyret, hur det med start på 1970-talet förändrar livet i småstaden Stavanger och gör Norge nyrikt. Den planerade säsong tre handlar om åren 1987–90. Lykkeland kan bli en riktig långkörare och få en ny dramatisk vinkling när klimatfrågan så småningom kommer upp i den offentliga debatten.

Och i vår tid med utfasningen av näringen fram emot 2050 på gång, kan det bli ännu mer dramatik – och politiskt bråk med krav från partierna till vänster och miljöorganisationer om ”tvärbroms” respektive Fremskrittspartiets ”full gas” som ytterpunkter. 

I den breda mitten med Arbeiderpartiet, Høyre, facket och näringslivet i centrum vill man avveckla med förnuft. Suga på karamellen så länge det går. Inom ramen för regeringens ”gröne skifte” – och med kunskap från den högteknologiska petroleumsektorn – skall det samtidigt utvecklas nya näringar både med sikte på fortsatt elektrifiering och ofarliggörande av CO2-utsläppen. Det ska bli ett nytt industriäventyr.

Väljarnas aptit på att gå snabbt fram är dessutom måttlig. Visserligen var klimatet en viktig fråga inför stortingsvalet förra hösten, men när rösterna räknats visade det sig att annat var viktigare. Sedan dess har skenande priser på el och livsmedel knappast ökat intresset.

I en ranking av världens klimatvärstingar utgörs topp fem av Kina, USA, Indien, Ryssland och Indonesien. Norge hamnar på plats 114 av 193 granskade länder (faktiskt delad plats med Sverige) med ansvar för 0,06 procent av världens utsläpp. 98 procent av energiförbrukningen är förnybar. Ändå är inte allt frid och fröjd. 

I enlighet med uppläggningen av Parisavtalet är det bara egna utsläpp som ett land kan hållas ansvarigt för. Inte de som exporteras. På egen hand, konstaterar regeringens sittande klimatutredning, släpper Norge ut ca 50 miljoner ton CO2-ekvivalenter, men har sedan slutet av 1990-talet genom exporten av olja och naturgas årligen indirekt släppt ut mellan 400 och 500 miljoner ton CO2-ekvivalenter.

Det norska fossilavtrycket blir därmed ett annat och ”jobbigare” för ansvariga politiker. Å ena sidan frikänner sig det officiella Norge ändå från skuld i enlighet med Parisavtalet, å andra sidan tar man ansvar bland annat genom Oljefonden som ska investera ”grönt”.

Fokus i den norska debatten ligger på de interna norska klimatmålen för CO2-utsläpp. Alla är överens om att de ska ned. Inför klimattoppmötet i Sharm El Sheikh skärpte regeringen kraven. Ambitionen var tidigare en reducering på minst 50 procent och upp mot 55 procent till 2030 i förhållande till 1990 års utsläppsnivå. Klimatmålet är nu 55 procent. Alltså samma som gäller i EU.

Det verkar dock osäkert om det målet kan uppfyllas – 2021 var de samlade utsläppen endast 4,7 procent lägre än 1990. Regeringen har dessutom infört miljöprislättnader för att göra tillvaron billigare för bilister. Årliga planer för minskade utsläpp har dock utlovats. Nödlösningen kan bli att inom ramen för EU:s kvotsystem ta begränsningar utanför Norges gränser. Det är fullt legitimt men gör miljöfundamentalisterna rasande.

På de ”riktigt grönas” kravlista står fastställande av ett slutdatum för all olje- och gasproduktion på norsk sockel. Det är inte aktuellt. Detsamma gäller kravet att nya koncessioner för att leta efter nya fynd inte ska ges. Kritiken mot den generösa skatteregimen har dock fått visst gehör. Skattereglerna kommer att bli något mindre frikostiga men fortfarande att vara stimulerande. 

En annan konfliktlinje handlar om geografi och ekokänslighet. Den segslitna striden om Lofoten, Vesterålen och Senja utföll med förbud medan dragkampen om Barents hav ännu inte är avgjord. Nya koncessioner har delats ut så sent som i våras. Men kanske är Equinors ”samlade” slutsats att vänta med beslut om att bygga ut Wistingfältet till 2026 ett tecken i tiden. 

I syfte att minska utsläppen och stimulera till ny grön industri finns planer på att elektrifiera olje- och gasinstallationerna på norsk sockel (i stället för att som nu producera el med hjälp av gasturbiner på plattformarna). Det kan ske via kabel från land och genom vindkraftverk till havs. Kritikerna menar att det rätt och slätt handlar om gröntvättning, men det också sägas att elektrifieringen av sockeln inte ses i ett nationellt sammanhang. 

Det är förstås korrekt att en elektrifiering skulle leda till att fossilavtrycket från norsk sockel skulle minska. Problemet är dock att det globala fotavtrycket skulle öka när gasen i stället går på export. Ett annat problem är att elektrifieringen skulle lägga beslag på uppskattningsvis 10 procent av Norges elproduktion under ett normalår. 

Den elen kommer att efterfrågas bland annat i ny energikrävande industri, medan förväntad nyproduktion inte väntas hänga med efterfrågan.

Protester ledde till att satsningen på vindkraft till land kom av sig och ännu är det ovisst om opinionen kan vändas med mer lokalt inflytande och mer pengar till de aktuella kommunerna. Vindkraft till havs är ännu i sin linda. Vattenkraften har viss potential men skapar lätt protestvågor. Solenergi står nu för 0,15 procent av strömproduktionen men också här väntas nya regler (och bidrag) som ska göra det mer attraktivt.

Resultatet kan bli elkraftunderskott fram mot 2027. Samtidigt som det investeras stort i nätutbyggnad för att få bättre flöden mellan de olika elprisområdena. Så en elektrifiering av sockeln ställer till problem samtidigt som den egentligen inte löser något problem annat än att göra olje- och gasproduktionen mer politiskt lättsmält. 

Statoil och Equinors tidiga historia 1972–2001 har beskrivits av Eivind Thomassen i Middel og mål och utvecklingen därefter som börsnoterat företag av Marten Boon i En nasjonal kjempe (båda utgivna på Universitetsforlaget 2022). En linje genom historien är turen med återkommande pristoppar – och den har ju hållit i sig för Lykkelandet. 

Det ryska energikriget med början 2021 och storinvasionen i Ukraina 2022 har fått priset på olja och naturgas att nå nya rekordnivåer – och har gjort Norge till en ofrivillig krigsprofitör. Ett exempel: 2020 uppgick skillnaden mellan Sverige och Norge i fråga om BNP per capita (i löpande priser) till ca 200 000 i norsk favör. Tredje kvartalet i år hade den ökat dramatiskt – 1 100 000 mot 540 000. 

Och skattepengarna formligen forsar in i statskassan (Oljefonden). Enbart Equinor har betalt in mer än 400 miljarder under 2022.

Norge har på köpet blivit den största exportören av naturgas till Europa och därmed blivit en tyngre geopolitisk aktör.

EU-kommissionen har tillsammans med Norge etablerat en gemensam task force. I den är en utgångspunkt att det inte ska införas något pristak på gas utan att man i stället ska hitta andra vägar för att stabilisera priset på energi, just det som både Norge och kommissionen önskar.

Att Norge genom att skjuta upp underhållsarbete på anläggningarna har kunnat öka produktionen av naturgas med 10 procent har också stärkt landets aktier. Norges ställning skulle bli ännu starkare om man kunde bli av med stämpeln krigsprofitör (om än ofrivillig). Receptet är att göra mer för Ukraina. Det bistånd på 13 miljarder som utlovats för 2022–2023 är ju bara lite växelpengar i Oljefondens kassakista. Hittills har dock regeringen bara uppvisat självbelåtenhet men möjligtvis kommer det ett initiativ i december.

En annan positiv bieffekt av engergipriskrisen för Norge är att naturgas, tillsammans med kärnkraft, (i alla fall under en övergångsperiod) har blivit grönförklarade i EU:s taxonomi och därmed fått förlängd livstid. Taxonomin varken förbjuder eller uppmuntrar till investeringar men fungerar ändå med sin miljöklassning som ett styrmedel för investerare.

För Norge är olja och gas en avvecklingsbransch med framtidsutsikter.

Essä publicerad i Smedjan 21 november 2022.

Read More


Ryssland eskalerar i kriget mot Ukraina med terror mot civila mål som medel. På annan front trappar diktatorn i Kreml upp mot väst genom att slå mot livsmedels- och energiförsörjningen i syfte att försvaga viljan i väst att bistå Ukraina. På en tredje – diplomatisk – front hotar Putin med kärnvapen. Igen och igen.

Kort sagt, vi ska vara väldigt glada över den kärnvapenkapacitet som finns i väst, främst i USA men också i Frankrike och Storbritannien. Om så inte hade varit, hade utpressningspolitiken redan gett resultat.

Men att kärnvapen också ingår som ett nödvändigt ont i Natos försvarsdoktrin, riskerar nu att bryta upp det blocköverskridande samförståndet om den svenska medlemsansökan.

På uppdrag av regeringen svarade ÖB Micael Bydén i tisdags på frågan om hur Natoprocessen bäst bör drivas vidare. Hans militära råd illustrerar både vinsterna med medlemskapet och hur genomgripande förändringar som krävs i Försvarsmakten för att växa in i en – trots år av nära samarbete – ny situation.

Inte minst framgår detta i avvägningarna som avser hur försvaret kraftigt ska rustas upp till att motsvara 2 procent av BNP 2026, och sedan utvecklas till 2035.

Det är helt riktigt att som ÖB ha ambitionen att Sverige inte ska backa in i Nato utan delta fullt ut; inte bara för att söka skydd i alliansen utan också ta ansvar för den. Som en följd därav borde Sverige inte gå in i anslutningsprocessen med förbehåll gällande permanenta baser och stationering av kärnvapen på svenskt territorium.

Men, slog Bydén samtidigt fast, det var bara hans uppfattning och hur det ska bli är ett politiskt beslut. Ändå fick han utstå politiskt skäll.

Det fick även Ulf Kristersson sedan han samma dag gick på den förbehållslösa linjen. Morgan Johansson – nu utrikespolitisk talesperson (S) – krävde att regeringen skulle ändra sig och hålla sig till formuleringarna rörande förbehåll i ansökan signerad regeringen Andersson.

Även i detta avseende är Finland ledande. Sanna Marin har varit tydligt med att det vore olyckligt att sätta upp förbehåll. Ett fortsatt svenskt ja till förbehåll hade därför inneburit skilda vägar framåt. Det hade varit allvarligt nog. Det hade också inneburit ett slags eftergift till ryska krav på att bestämma över Sveriges säkerhetspolitik.

Till saken hör att kritiken – i närkontakt med verkligheten – så starkt doftar av halmgubbe.

Ledare i Svenska Dagbladet 4 november 2022.

Read More