Claes Arvidsson

Archive
July, 2015 Monthly archive

En likhet mellom Norge og Sverige er at politikken ikke lenger ligner seg selv. Spillets regler brukte å være slik at ledermøtene i partiene som er medlem av regjeringen, støtter sistnevntes politikk. Frie valg i spørsmål som splitter partiene er én sak, men det er noe helt annet når Fremskrittpartiets stortingsgruppe betrakter seg selv som helt frittstående når de skal stemme over forslagene som deres egen regjering legger frem. Det er en ny definisjon på maktfordelingen mellom regjeringen og Stortinget.

Mer opp-ned

Å spise kaken (altså å sitte i regjering) og samtidig beholde den (stemme imot) er en strategi for regjeringssamarbeidet som ikke er holdbar i lengden – ikke minst siden Solberg & Jensen AS må forholde seg til Venstre og Krf for å sy sammen politikken.

I Sverige er politikkens verden enda mer opp-ned. Etter valghøsten 2014, valgte de fire borgerlige partiene verken å spise kake eller beholde den. Det er heller ikke noen holdbar strategi.

Det er ingen tilfeldighet at den politiske ordenen som forsvant sammen med den rødgrønne regjeringen forkortes til DØ. Ordningen medfører at de borgerlige skal droppe sin egen politikk og vedta minoritetsregjeringens budsjett.

Den såkalte Decemberöverenstemmelsen (DØ) ble svaret etter valget da Sverigedemokratene valgte å bryte med konstitusjonell stemmepraksis for opposisjonspartier og dermed felle Löfven-regjeringens statsbudsjett. De fikk i stedet innlede styret med å regjere på Alliansregjeringens forslag til budsjett – som i en opp-ned-verden.

Demokratisk paradoks

Ett øyeblikk så det ut til å bli nyvalg, men i stedet ble det altså DØ. Alt for å samle riket slik at det kunne bli styrt, og på den andre siden forhindre at Sverigedemokratene fikk innflytelse. Partiet ville gjøre hvert statsbudsjett til spørsmål om innvandring, med trusselen «gjør som vi vil, ellers…».

Resultatet er et demokratisk paradoks. De borgerlige partiene beskylder den rødgrønne regjeringen for å bedrive en feilslått politikk som leder Sverige inn på den gale vei. Tross dette ble nylig minoritetsregjeringens eget «vårbudsjett» vedtatt i tråd med DØ, og med Sverigedemokratene som eneste opposisjonsparti – som de selv omtaler seg.

Den politiske tryllekunsten har heller ikke stoppet Sverigedemokratene som nå har satt seg målet å bli Sveriges størst parti. At de ser til Dansk Folkeparti ble tydelig da Jimmie Åkesson i sin tale under Almedalsveckan gjorde barn til den viktigste politiske saken. Nå skal velferdsstaten, i henhold til kjent populistisk resept, omfavnes.

De borgerlige alliansepartiene står sterkere i opinionen enn de rødgrønne som ligger klart under valgresultatet. Statsministeren selv er i ferd med å miste tillit – og det handler ikke om å få orden på arbeidsmarkedet, for ham var ikke dette det samme som å bygge ned offentlige sektor. Det har ikke hjulpet med et eget budsjett når regjeringen sliter med amatørmentalitet og indre uenighet. MIljøpartiet blokkerer i tillegg for politiske reformer for innvandring og integrering. Kort sagt, på det området har Löfven havnet i samme tapssituasjon da Alliansregjeringens oppgjør med De grønne etter valget i 2010.

Vil få tyn

Fredrik Reinfeldt bidro til det borgerlige valgnederlaget med sin tale om at svenskene burde åpne sine hjerter, men uten å gjøre det klart hva som måtte gjøres i praksis. Det var helt på linje med temaet som toppet partiledernes hitliste i Almedalen året før. Da, etter EU-parlamentsvalget og før riksdagsvalget, sto Sverigedemokratene klemt opp i et hjørne av kritikere. I år – og det er en viktig endring – sto problemløsning og en del «tenke nytt»-slagord sentralt i spørsmål om innvandring og integrering på de borgerlige partienes agenda.

Og det er på høy tid at det formuleres alternativer til de grønnes «fri innvandring» og Sverigedemokratenes «ingen innvandring».

Med tanke på den rådende stemningen, er det interessant at Stefan Löfven talte om krav for den enkelte borger med begrepet om utviklingsmoralisme (Gjør din plikt), mens Moderatlederen Anna Kinberg Batra understreket at man måtte gjøre sitt ytterste for å skaffe seg jobb (og samtidig burde kravene for sosialstønader økes), og Folkpartiets Jan Björklund advarte mot et curlingsamfunn for voksne. Virkeligheten trenger seg på.

Til tross for den også trenger seg på i form av krig i Ukraina. Østersjøen, som er et område der gnisningene stadig tiltar i form av russiske, militære provokasjoner, var ikke ett av årets store politiske spørsmål. Statsministeren spanderte et halvt minutt på saken. Fire av partilederne nevnte den ikke. Arbeidsledighet trumfet. Også det kan bli en politisk nedtur for regjeringen som kommer til å få tyn etter sitt løfte om å få EUs laveste arbeidsløshet.

I Almedalen er det mye politikk, og enda mer rosévin. Nå er vinglassene tomme, men de politiske utfordringene er intakte. Ikke minst kan den rødgrønne regjeringen få seg en smell. Fra alliansepartiene har det kommet advarsler om å stille mistillitsforslag mot regjeringen, og jo mer rødgrønn politikken blir, jo mer fristende blir et nyvalg. Temperaturen i politikken kommer i hvert fall til å bli hetere. Sinte velgere har allerede med rette pekt på det absurde i å støtte en politikk som er skadelig for landet.

Publicerad i Verdens Gang 10/7 2015.

Read More

I sitt tal i Almedalen slog försvarsministern fast:

”Det tidigare hotet från den militära supermakten är borta. Östersjön kantas av Nato- och EU-länder. Den politiska förutsättningen och den geografiska förutsättningen för ett hot av den gamla typen är borta. Ryssland har höjt den utrikespolitiska tonen, men har varken ambition eller militär förmåga att utföra den gamla tidens hot.”

Året var 2008 – och försvarsministern hette Sten Tolgfors och var i full färd med arbetet på den kommande inriktningspropositionen som ytterligare skulle lägga fokus på internationell insats (Afghanistandoktinen). Talet var ett slags indirekt replik på varningarna från ÖB Håkan Syrén om att osäkerheten ökat i Sveriges närområde.

Inte ens när försvarsberedningens s k lackmustest hade utfallit negativt i och med Rysslands krig mot Georgien i augusti samma år, tyckte sig försvarsministern inledningsvis se en problematik som kunde beröra Sverige – och i allt väsentligt låg inriktningen fast när inriktningsbeslutet togs 2009. Därefter blev ett moderat mantra – också hos efterträdaren Karin Enström – att utvecklingen i Ryssland var mer ”komplex” än vad andra förstod.

Insatsförsvarets genomförande – här och nu – sköts först fram från 2014 till 2019 och sedan ytterligare några år. Nu är det väl inte ens aktuellt längre. I stället utmärks försvarspolitiken av en satsning på basplattan och utredningar om hur försvaret eventuellt ska utformas i framtiden. Alltmedan det är krig i Europa – och vi inte ens har ett ”enveckasförsvar”.

Almedalen 2015 kan bäst beskrivas som ett monument över ett formidabelt politikmisslyckande – först under Persson och sedan Reinfeldt. Solen har strålat i Visby men på seminarierna har det varit desto kyligare. Vad vill Putin? Vad kan Ryssland? Hybridkrigföring? Vad kan vi och vad ska vi göra? Varför förmår vi inte mer? Nato? Totalförsvarstanken har kommit i retur. Borde vi återinföra värnplikten?

Det ligger oro i luften med exempel på hur Ryssland rustar och provocerar – också särskilt farliga incidenter som rör Sverige både i form av släppta signalfacklor och närgånget agerade mot svenskt flyg i internationellt luftrum. Och det är klart att det ryska flyget kör utan transpondrarna påslagna.

I nuvarande spända läget kan ”shit happens” med oanade konsekvenser. Putin tycks dock inte intresserad.

Den amerikanske arméchefen Odierno ”says that he has endeavored to arrange meetings to discuss rules of engagement. “I’ve actually tried to meet to meet with my Russian counterpart on two separate occasions, and both times they’ve refused to do that in neutral settings. So it’s concerning,” because the lack of communication “definitely increases the danger of miscalculations” between the two countries.”

Att döma av talen i Almedalen befinner sig partiledarna på annan arena än den försvarspolitiska – eller ska vi säga en annan tid. Kriget i Europa – med Östersjön som ett område där det alltmer skaver – är inte något som riktigt fäster. SvD:s kvantitativa talanalyser visar att varken Lööf, Fridolin eller Åkesson fann det värt att ens nämna försvar och säkerhet. Löfven – och han är ju ändå statsminister – ägnade saken en halv minut. Utmärkt att hans utmanare om posten Anna Kinberg Batra tog upp behovet av både av att rusta hemma och gå med i Nato. Bäst på plan är dock KD:s Ebba Busch Thor som talade om kärnfrågan i hela fyra minuter.

Om Jonas Sjöqvist tar upp saken i sitt tal i dag blir det med en plädering för mindre försvar och säkerhet.

Jag är rätt säker på att det kommer att bli annat ljud i skällan från Jan Björklund på söndag. FP har knappast fått betalt för sin insats för att hålla frågan om försvaret av Sverige vid liv, men de borde Björklund få.

När Björklund i Sälen i januari 2009 – efter Rysslands krig mot Georgien 2008 och innan inriktningspropositionen var beslutad – betonade att Sverige också behöver ett nationellt försvar möttes han av hård kritik. Från Tolgfors förstås, men också från C och KD. Och i medierna. Expressens ledarsida betecknade utspelet som ett ”myteri”. Dagens Industri gick på samma linje med hårda ord om att Björklund uppträdde som en ”oppositionspolitiker” (fast förstås inte rödgrön). Dagens Nyheter avfärdade på ledarplats behovet av en ny inriktning på ett nationellt försvar med ord som ”gammal rysskräck och ryggradsreflexer”. (SvD:s ledarsida var däremot varmt välkomnande).

Det var då det. Nu är nu. Ingen talar längre om att vi kan sova gott om natten och att försvaret är ett särintresse. De rödgröna ville skära mer i försvarsanslaget än Anders Borg, men numera har socialdemokraterna med Hultqvist som ledsagare en politik för försvaret. Försvarspolitiken har blivit mer realistisk. Tyvärr har Putinland under åren flyttat sig från risk- till hotbild.

Ointresset i Almedalen är en illustration av att politikerna fortfarande inte hänger med. Försvarsuppgörelsen ger för lite och för sent. Bristen på allvar understryks av att den osäkerhetsskapande osäkerheten om Sveriges säkerhetspolitik består så länge som socialdemokraterna styrs av sitt Nato-medlemskapstabu. Partiets intresse går för rikets.

I en ledare med utgångspunkt från Wilhelm Agrells studie Fredens illusioner: Det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988-2009 (Atlantis 2010), efterlyste jag igen en undersökningskommission för att ”granska den kaotiska nedmonteringen av försvaret. Hur kunde det gå så fel och på så många fronter?”

Det är fortfarande lika aktuellt – också efter 2009.

Publicerad på SvD-bloggen Säkerhetsrådet 4/7 2015.

Read More