Claes Arvidsson

Archive
October, 2021 Monthly archive

”Hallo Peter! Takk for sist. Flott å se dig igen. Jeg er lei meg for at du måtte vente i korridoren mens vi fattet vedtak, men du vet jo hvordan det er. Enten er man med, eller så er man ikke med. Med Natos to-prosentmål for forsvarsutgiftene som ess i ermet, skulle du jo dessuten lettere kunne hevde deg mot Magdalena.”

Så skulle det kunna låta när försvarsminister Peter Hultqvist i dag tar emot Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg för ett tvådagars partnerskapsbesök. Så sent som i fredags skildes de åt efter Natos försvarsministermöte i Bryssel som bland annat enades om en ny strategi (Concept for deterrence and defence in the euro-atlantic area). Den handlar om att möta en hotbild i vilken Ryssland agerar samtidigt i Baltikum och i Svarta havet inkluderande attacker med kärnvapen, i cybersfären och från rymden.

Nu ska Natos medlemmar jobba vidare med regionala planer för att konkret möta den nya hotbilden. Sverige är välkommen att höja rösten, men inte att delta när besluten fattas. Samma sak när Nato i sommar fattar beslut om alliansens framtida inriktning (Strategic concept). 

Senast skedde det för tio år sedan och då nämndes inte Kina med ett ord. Nu blir horisonten vidare; att döma av uttalanden från Stoltenberg kommer Kina inte att beskrivas som en fiende men som en stat som kan slå mot Natos kollektiva försvar. Kanske i kompanjonskap med Putinland.

Som alternativ till medlemskap har den så kallade Hultqvistdoktrinen etablerats med fokus på fördjupat försvarssamarbete på bilateral, trilateral och multilaterala basis. Det är förvisso utmärkt att Sverige på så sätt förankras i ett försvars- och säkerhetspolitiskt nätverk med en tröskelskapande effekt. Samarbetena stärker operativ förmåga och möjligheten till gemensamt agerande.

I händelse av ett konfliktläge som kräver snabbhet – och där Nato inte kan leverera – ökar mångfalden samarbetskonstellationer dessutom handlingsmöjligheterna och skapar en bättre flexibilitet.

Hultqvistdoktrinens fokus på nätverksbyggande är dock inte regeringen Löfvens uppfinning utan del av en trend som det allianslösa Sverige har hakat på. Och samarbetena utgör inte en ersättning för medlemskap i Nato, vare sig för Sveriges eller för Finlands del.

Regeringen Löfven säger dock ihärdigt nej till medlemskap, med hänvisning till att den säkerhetspolitiska linjen ska vara förutsägbar. Men vad hjälper det, när alla vet att Kreml ser Sverige som en del av Nato. Alla vet också att vid en konflikt i Norden-Baltikum, kommer Sverige ofrånkomligen att dras in.

Sveriges försvarsdoktrin utgår från att vi inte kan försvara oss på egen hand. Vi har en operationsplanering bortom fred med Finland. Det finns också en önskan att samordna operationsplanering med Norge, Danmark, Storbritannien, USA och Nato. Så vad vore naturligare att ta det sista steget in för att verkligen möjliggöra ett gemensamt krigsavhållande agerande, som dessutom i stället för hopp om bistånd i ett konfliktläge skulle ge en trovärdig säkerhetsgaranti?

I stället har Hultqvist skapat oförutsägbarhet om den säkerhetspolitiska linjen genom att signalera kursomläggning i fråga om var Sverige står i fråga om fördjupat försvarssamarbete i EU. Som Stoltenberg säkert kommer att understryka är dock strategisk autonomi med sikte på att etablera militärmakt en riktig gla’ nyhet för Kreml. Det skulle ytterligare dra isär Europa och USA och förstärka oenighet internt i EU.

EU kan inte ersätta Nato men väl bidra till att stärka försvaret av Europa. Detta genom att få fart på det försvarsindustriella samarbetet, bättra på försvarslogistiken och satsa på att via civilt försvar öka motståndskraften.

Ledare i Svenska Dagbladet 25/10 2021.

Read More