Vi borde aldrig ha lagt ned det nationella försvaret, och i ett allt mer spänt läge i vårt närområde måste vi snabbt bygga upp det igen. Jag minns inte exakt när mitt samtal med den svenske diplomaten ägde rum – det var efter det ryska kriget mot Georgien 2008 men före kriget mot Ukraina 2014.
Svaret minns jag dock mycket väl; Ryssland är så ekonomiskt beroende av väst att Putin aldrig kan bli ett militärt hot i Europa. Det skulle vara irrationellt. Kontentan var därför att det mer än väl räckte med ett insatsförsvar byggt för internationella insatser i långtbortistan.
Tänket är en illustration av en fälla som fortfarande gör sig gällande i synen på Putinland. Det som för oss framstår som självskadebeteende kan mycket väl vara rationellt. Sålunda ”borde” det ligga i Kremls intresse att få ett avslut på kriget mot Ukraina för att både frigöra resurser, bli befriat från sanktioner och komma in i värmen. Men kriget smakar mer än det kostar.
2014 var kriget ett bärande inslag i Putins narrativ om återupprättande av rysk storhet och den hotfulla omvärlden. Det gav regimen legitimitet i ett läge när levnadsstandarden inte längre ökade. Och så länge kriget pågår kommer Ukraina inte att kunna ta de definitiva stegen bort från det som i Moskva uppfattas som en rättmätiga intressesfär. Samtidigt lägger kriget hinder i vägen för att Ukraina ska bli ett skyltfönster för välfungerande demokrati – och därmed ett alternativ till den ryska demokraturen. Sak samma med Belarus.
Lägg därtill att det militärstrategiska värdet av annekteringen av Krim som ägde rum 18 mars 2014 inte kan överskattas för en regim med stormaktsdrömmar. Faktum är ju dessutom att Putin kommit lindrigt undan. Sanktioner rörande Krim, ja. Samtidigt upprätthåller omvärlden i ”fredsförhandlingarna” illusionen om att Ryssland inte är en krigförande part i Ukraina.
En annan sida av ”feltänket” är att lägga fokus på svaghet. Typ: ”Vi ska inte förhasta oss med en skarpare politik utan vänta på att makthavarna förstår landets eget bästa.” Och ja, Ryssland är på många sätt på dekis och BNP är verkligen inte mycket att skryta med. Militärt kan Putin inte heller mäta sig mot Natos samlade styrkor. Men det utesluter inte handlingsförmåga och risktagande. Som i Syrien. Kostbart i pengar och i anseende men på det hela taget en framgång i det ryska perspektivet. Ryssland har återetablerat sig som en central spelare i Mellanöstern och har fått öva och testa militärt.
I själva verket har Ryssland under senare år varit mycket aktivt. På Balkan. I EU. I Afrika. Desinformationskampanjer har fått mycket uppmärksamhet (senast konstaterandet i USA att Putin också 2020 önskade Trump som president). Det är förstås svårt att exakt mäta effekten av just de ryska påverkansoperationerna men i Kreml kan man i alla fall glädjas åt att syftet att åstadkomma polarisering och misstänksamhet i Väst har uppnåtts.
Att så split är ett maktmedel. I det perspektivet har visserligen den utdragna striden kring Nord Stream II kostnader, men dessa ska vägas mot att gasledningsprojektet skapar konflikt i EU och sätter käppar i hjulet för att stärka den transatlantiska länken.
Putin har inget emot att spela skurkroller. Tvärtom. De iscensätts som styrkedemonstrationer. För att få makt. För att behålla makten. I en tid av växande missnöje på hemmaplan och i perspektiv av rysk gripbar militärmakt är det lätt att instämma i maningen från Totalförsvarets forskningsinstitut att snabbt bygga försvar i Nordeuropa. Presidenten på livstid kommer att göra vad som krävs.
Publicerad i Svenska Dagbladet 22/3 2021.
Read More