Claes Arvidsson

Archive
May, 2023 Monthly archive

Det skulle inte förvåna om kulten kring Pavlik Morozov kommer att göra comeback i Putinland. Morozov var pojken som angav sin far och blev en sovjetisk hjältemyt sedan han och brodern mördats 1932 av ”fiender till Sovjetunionen”. Kanske blir det någon ”rekryt” från ungdomsarmén Junarmija som blir en ny Pavlik. Junarmija uppfostrar sedan 2015 barn från åtta år och ungdomar upp till 18 år i patriotism och vapenträning.

Kulten med Morozov som ett hjältemodigt föredöme för barn att ta efter odlades ända in på 1980-talet. Det inrättades till och med ett museum att vallfärda till. Att historien stod på lösan grund spelade ingen roll. Förstås.

I den brittiske historikern Orlando Figes studie ”De som viskade” (Historiska Media 2009) tecknas bilden av livet under Stalins röda terror . Antingen viskade man av för att inte bli hörd (sjeptjusjtjij), eller för att agera angivare (sjeptun).

Och nu har historien upprepat sig. Ryssland har åter blivit lögnens rike. I hägnet av den hårdnande diktaturen har dessutom människor börjat viska igen.

I den ryska kultursektorn har det skett utrensningar och utfärdats yrkesförbud. På känt manér prövas lojaliteten hos dem som är emot kriget eller systemet; om du vill behålla jobbet så gör inte det som ditt samvete kräver. Kort sagt, det är vardagen i en diktatur att tvingas välja mellan bestraffning och att leva i lögn. Och på samma sätt som under Stalintiden har angiveri blivit en karriärväg för kulturlivets medelmåttor.

Smittan finns överallt. Pensionären Olga fällde några ord om Ukraina och Zelenskyj i restaurangen på ett spahotell. Tre personer skvallrade på henne och efter en rättegång som varade i fem minuter föll domen. 40 000 kronor i böter för att offentligt ha förtalat den ryska armén. Det är ett brott för vilket man kan bli fälld bara av att hålla upp ett blankt pappersark.

Och straffet kan bli mycket strängare. Till exempel sju års fängelse. Det var straffet för en före detta polis i Moskva som vid tre tillfällen telefonledes hade diskuterat kriget i Ukraina med vänner och kollegor. Samtalen var privata och borde därför inte ses som offentliga yttranden. Men säg den lag som inte kan kringgås i Ryssland. Telefonen hade i hemlighet avlyssnats av FSB och på basis därav gjorde rätten bedömningen att yttrandena trots allt hade skett offentligt. Kanske hade någon viskat.

Av den sovjetiska logiken följer också att spärra in oppositionella på mentalsjukhus. Ännu har man dock inte rutinmässigt börjat att avrätta folk som under Stalintiden, men mordet på till exempel journalisten Anna Politkovskaja 2006 är en del av arbetsmetoden. Visselblåsaren Sergej Magnitskij som avslöjade ett finansiellt svindleri dog i ryskt fängelse 2009 efter misshandel och utebliven medicin. Oppositionspolitikern Boris Nemtsov mördades på öppen gata 2015.

Aleksej Navalnyj överlevde – mest av en tillfällighet – ett giftattentat 2020, men sitter nu i fängelse. Senaste domen handlar om terrorism. Den klarspråkstalande Putinkritikern Vladimir Kara-Murza hade överlevt två giftmordförsök (2015 och 2017) när han arresterades i april 2022. Den nyligen avkunnade domen blev 25 års fängelse för högförräderi.

Tanken är väl att de båda långsamt ska brytas ned och dö i tysthet.

Ryssland är en diktatur och en kleptokrati. Den amerikanske historikernTimothy Snyder betecknar det politiska systemet som är fascistiskt till sin struktur. Detta i kraft av ledarkulten kring Putin, dyrkan av offer och hjältemod under Det stora fosterländska kriget 1941–45 (angreppsalliansen med Hitler 1939 har raderats ur historien) och myten om ett storslaget förflutet att återvända till.

Stalinkulten har nått nya höjder sedan den fullskaliga invasionen av Ukraina. Det är ett tidens tecken att människorättsorganisationen Memorial med syfte få fram kunskap om Stalinterrorn har fått slå igen. Detsamma gäller renässansen för begrepp som ”folkets fiende” och det intensifierade bruket av skenrättegångar. Åsiktskorridoren är klaustrofobisk.

Så ja, också för Ryssland är det avgörande att Ukraina vinner kriget. Det är enda möjligheten att backa ut ur återvändsgränden och skapa en annan framtid än den som Putinland erbjuder.

Ledare i Svenska Dagbladet 28 maj 2023.

Read More

”Vi står i en ny sikkerhetspolitisk situasjon. Europa må ta langt større ansvar for egen sikkerhet. Norges forsvarsevne svarer ikke til den sikkerhetssituasjon vi befinner oss i, og langt mindre til utfordringsbildet som er under utvikling. Større langsiktighet, forutsigbarhet og samlende politiske løsninger må til for å investere i det som er aller viktigst: vår fred og frihet.”

Med de orden presenterade nyligen Knut Storberget Forsvarskommisjonens 360-sidiga rapport Forsvar for fred og frihet. Arbeiderpartimannen Storberget har lett utredning som har bestått av en representant vardera för partierna i Stortinget, liksom för LO och NHO. Åtta fackexperter (från skilda områden) har också ingått i gruppen på totalt 17 personer.

FK tillsattes i december 2021. Det är den femte Forsvarskommisjonen genom tiderna; andra har tillsatts 1920, 1946, 1974 och 1990.

Utredningens slutsatser omräknat i försvarsekonomi är att:

  • Forsvarsbudsjettet bør hurtigst mulig løftes med 30 milliarder kroner over gjeldende budsjettbane.
  • Ytterligere 40 milliarder kroner per år i ekstrabevilgninger i en tiårsperiode.
  • En permanent budsjettøkning med 10 milliarder kroner når perioden med ekstrabevilgninger er over for å sikre balanse mellom investeringer og drift.

Bortom frågan om framtida kronor och ören är rapporten en svidande kritik av försvarspolitiken och försvaret sin helhet. Som en överordnad faktor lyfter Forsvarskommisjonen (FK) fram en bristande situationsförståelse i politiken men också i samhället – och särskilt efter Rysslands inledande krig mot Ukraina 2014.

FK vill gå fram samtidigt längs tre huvudlinjer:

  • Göra en nationell maritim satsning som omfattar hela försvaret, försvarssektorn samt näringsliv och samhälle.
  • Åtgärda kritiska sårbarheter för att rusta försvaret att verka ”på et høyere og mer krevende aktivitetsnivå”.
  • Skapa ett generellt större försvar med koppling till totalförsvar samt nordiskt och allierat samarbete.

Det handlar inte bara om volym utan också om effekt. FK tar organisatoriska grepp för att få en bättre styrning både i fråga om den övergripande nationell nivå och mer specifikt försvarssektorn. Kanske kan professionalisering och avpolitisering vara ett sammanfattande begrepp för det utpekade behovet av förändringar.

Till bilden hör även behovet att uppdatera målen för försvars- och säkerhetspolitiken, av försvarskoncept och av försvarets uppgifter.

Norge har resurser att göra en historisk satsning på försvar och säkerhet. Men finns viljan? I regeringens medskick till FK ingick att ta höjd för att förslagen skulle hålla sig inom ramen ”realistiska økonomiske rammevillkår”. I stället har utgångspunkten varit frågan: vilket försvar behöver vi? Först efter att ha svarat på den frågan har man räknat på vad det kostar.

Det är dock svårt att se att FK kommer att få gehör för så mycket mer försvar för så mycket mer pengar. Inte minst eftersom ett försvarsekonomiskt lyft i den storleksordningen kräver att de två statsbärande partierna Arbeiderpartiet och Høyre driver på.

Mer medel kommer att tillföras under innevarande Langtidsplan i form av en upptrappning av försvarsanslaget från 1.57 procent av BNP till Nato:s tvåprocentsmål 2026. Mer kan vara att vänta i kommande Langtidsplan; Forsvarssjefen EirikKristoffersen tros vilja höja nivån till 2,5 procent av BNP. Inget – varken nu eller i närtid – tyder dock direkt på att statsminister Jonas Gahr Støre eller oppositionsledaren Erna Solberg är intresserade av att göra det historiska lyft som FK efterlyser.

Det är dessutom på något sätt typiskt för den kvardröjande bristande situationsförståelsen att den offentliga debatten om FK:s rapport snabbt dog ut. Trycket på politikerna blir därefter.

Støre och Solberg kan också söka skydd bakom finansdepartementets budgetfundamentalism med dess regel om att årligen inte hämta ut mer än tre procent av Oljefondens avkastning till statskassan. Den så kallade handlingsregeln medger bara undantag för ”motkonjunkturpolitik”. Därför var vet inte heller något problem att hämta medel ur fonden under pandemin.

Politikens problem brukar vara att spendera pengar som man inte har. I Norge gäller motsatsen – att inte använda pengar som man har. Så försiktigheten är förståelig. Man vill inte skapa ett prejudikat för att göra extra uttag ur Oljefonden för att finansiera allehanda goda ändamål.

2020 uppgick Oljefondens marknadsvärde till 10 914 miljarder och nu till 15 057 miljarder norska kronor. Sett i perspektiv av det pågående kriget i Europa och den framtidsbild som FK tecknar vore det korttänkt att inte hämta medel ur fonden. Det handlar ju om motkonjunkturpolitik – fast på säkerhetsområdet.

Att göra lyftet skulle bidra till säkerheten i Norge och i Europa – och dessutom bli ett slags tillbakabetalning på miljarderna som Norge tjänat som ”ofrivillig krigsprofitör”.

Artikel i KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 23 maj 2023.

Read More

Det antas att cirka 13 miljoner pølser kommer att konsumeras i Norge den 17 maj. Det är också en dag för isbløtkake och bobbler. Och bunader. Och norska flaggor. Det är en familjefest med barnen i fokus men också en dag med ett underliggande allvar. Det är en manifestation av en nationalism som även är påtaglig i vardagen och där historien är närvarande.

Alltsedan 1906 ingår det i traditionen att det norska kungaparet på nationaldagen 17 maj vinkar från Slottsbalkongen i Oslo till det förbipasserande barnetåget. I år kommer skolklasser från 109 skolor att paradera förbi i glad ärebetygelse. I ritualen för firandet ingår även kransnedläggning vid gravar som tillsammans fogar samman historien om Norge som nationalstat.

Här återfinns personer som var centrala i utarbetandet av den för sin tid liberala grundlag som antogs i Eidsvoll 17 maj 1814. Norge fick dock inte gå sin egen väg utan påtvingades en personalunion med Sverige och en reviderad grundlag. Likväl var lagen norsk.

På Grunnlovsdagen hedras även förgrundsfigurer i den nationella väckelse som ledde fram till skilsmässan mellan ”broderfolken” 1905. En krans läggs också ned vid statyn av den halvsvenske danske prins som under namnet Håkon VII grundade den nu regerande dynastin.

Kransnedläggning vid minnesmärket över dem som blev arkebuserade på Akershus fästning 1940–1945 hedrar enskilda hjältar. Deras offer är dock även en symbol för kampen för frigörelse och återupprättandet av Norge som suverän stat.

Faktiskt har Sverige en motsvarighet till den norska födelsedagen 1814. Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung och grundare av arvsmonarkin. Alltsedan dess – under 500 år – har Sverige varit en självständig nationalstat. I vilket annat land som helst skulle jubileumsåret ha uppmärksammats stort. Så icke i Sverige där regering och riksdag valt att sitta på läktaren.

Kanske bottnar passiviteten i en kvardröjande idé om Sverige som landet i modernismens framkant och att vår historia därmed inte är något att lära av. Eller, för den delen, att känna stolthet inför. Det brukar också sägas lite raljant att den svenska nationalismen är den stolta frånvaron av nationalism. Det stämmer i alla fall inte längre. Problemet är nog snarare att begreppet fortfarande skapar beröringsångest.

Jubileumsåret hade kunnat bli ett tillfälle att vrida och vända på historien i en berättelse om hur Sverige har blivit till – och vilket land vi nu är. Det hade kunnat kasta ljus över svårfångade och omdebatterade frågor som vad ”svenskhet” kan tänkas vara eller nationalismens fram- och baksidor. I stället blir det nu en bortkastad möjlighet.

Inte minst hade det varit ett gyllene tillfälle att för några år sedan ha sjösatt ett brett forskningsprogram om svensk utrikes- och säkerhetspolitik under 500 år. Det skulle ha kunnat ge ny kunskap, frilägga ideologier och belysa de långa linjerna. Synd att möjligheten inte togs vara på, men jobbet är ju ogjort så chansen finns fortfarande. Och med Sverige på väg in i Nato bör det absolut göras.

Den tidigare S-ledda regeringen bär huvudansvaret för att det är så tyst om jubileumsåret, men det hade förstås funnits möjlighet för andra att driva frågan. Det är på något sätt typiskt att den officiella entusiasmen var större för att tillsammans med Norge ”fira” att 100 år gått sedan unionsupplösningen, än den nu är för Sveriges 500 år som suverän stat. Fast jubileumsåret 2005 var förstås också ett uttryck för hur nära länderna har kommit att stå varandra.

17 maj utbrister vi därför – om än med en smula avund inför den storslagna festen – i ett Gratulerer med dagen.

Ledare i Svenska Dagbladet 17 maj 2023.

Read More

Tidöregeringens förebådade förslag om att avskaffa partilotterier har mötts med bestörtning från det parti som kommer att drabbas. Det är förståeligt eftersom en omreglering i praktiken skulle gå ut över Socialdemokratiska Arbetarepartiets valkassa. Folkrörelsernas Lotteribyrå bildades 1956 (sedan 2003 A-lotterierna) och för partiets del kan verksamheten sammanfattas med orden ”vinst varje gång”.

Till diskussionen pro et con bör dock även den historiska kontexten ingå. ”In Sweden we had a system” som A-lotteriet ingick i och nu är en kvarleva från. Det vill säga från den tid då SAP innehade regeringsmakten oavbrutet mellan 1936 och 1976.

Socialdemokratiska Arbetarepartiet bildades 1889 och hade länge ett bastant antal medlemmar. 1979 uppgick antalet till 1,2 miljoner. I och med att medlemskap i LO innebar en automatisk inskrivning i partiet skötte rekryteringen sig själv i ett land med mycket hög organisationsgrad. Kollektivanslutningen avskaffades först vid årsskiftet 1990/91 med ett massivt medlemstapp som följd. Bara 260 000 valde att stanna kvar – och sedan har medlemsutvecklingen haft en fortsatt nedåtgående bana.

Pensionärernas Riksorganisation bildades 1942 och är Sveriges största pensionärsorganisation. Den lever delvis av överskottet från A-lotterierna. Unga Örnar drog i gång redan 1931. Lägg därtill SSU så är alla åldersklasser representerade.

SAP hade sina egna tidningar som från 1947 organiserades i A-pressen. Som mest ingick 29 dagstidningar. Koncernen gick i konkurs 1992.

I systemet fanns och finns dessutom Arbetarnas Bildningsförbund med medlemmar som LO, SAP, HSB, PRO. 1999 sammanslogs folkparksrörelsen med folkets hus-rörelsen till Folkets Hus och Riksorganisationen Folkets Hus och Parker. Då var det mer än hundra år sedan rörelsen väcktes.

I Konsum – med start 1899 – hade arbetarrörelsen både detaljhandel och egna industrianläggningar. Och bokförlag. Och… Nu har KF 3,8 miljoner medlemmar, varav 900 000 direktanslutna.

1945 bildade KF Sveriges Oljekonsumenternas Riksförbund, som efter en fusionering med Bilägarnas inköpscentral växte till att på 1970-talet bli störst på mackbensin. OK hade oljekällor, tankbåtar och byggde ett eget raffinaderi. Fram till 1994 fanns KF kvar i ägarbilden till det som nu är Preem. Sedan 1999 drivs mackarna i regi av det hälftenägda bolaget OKQ8.

Riksbyggen – med bakgrund i lokala fackliga byggnadsgillen – bildades 1940 med syfte att bilda bostadsrättsföreningar, bygga och förvalta hus. Dess eget produktionsbolag fick 1956 namnet Byggfackens Produktionsbolag AB och genom fusioneringar blev BPA 1967 en storkoncern. Stående på konkursens rand såldes BPA 1993 och blev i stället privatägda PEAB.

Hyresgästföreningens historia går tillbaka till 1923 (och året efter bildades HSB som även agerade byggherre) och är förhandlingspart för nästan alla hyror i Sverige. Man kan bli medlem men även icke medlemmar får betala en hyressättningsavgift som tillfaller föreningen.

RESO AB bildades 1937 påpassligt nog samma tid som semesterlagstiftningen infördes. En växande verksamhet omfattade resebyrå, researrangör, hotell och anläggningar runt om i Sverige och även utomlands (Riva del Sol i Italien). Koncernen såldes 1991.

Folksam bildades 1908 och har över tid utvecklats till ett av Sveriges största försäkringsbolag. Rörelseanknytningen avspeglas i styrelserepresentation för LO, KF, Riksbyggen och HSB.

Sedan 1945 erbjuds även begravning i arbetarrörelsens regi. Fonus är nu störst i den svenska begravningsbranschen.

Systemet kan beskrivas som ett politiskt-ekonomiskt konglomerat som både genererade maktinnehav och erbjöd möjligheter till rent-seekingpå det offentligas bekostnad. Några exempel:

I SAP-istan ingick en egen reklambyrå. Folkreklam bildades 1947, blev sedan ARE-bolagen och kunde expandera i kraft av att ha en gynnad ställning i fråga om rätten att sälja annonsplats i kollektivtrafiken och i utomhusannonsering. Folkets Hus och Folkets Park var förstås givna kunder.

I socialdemokratiskt styrda kommuner favoriserades Riksbyggen som värd och BPA som byggherre. 1973 fick HSB och Riksbyggen skattelättnader i resultatutjämnande syfte. Det fick också Folkets hus. Och 1983 räddades ett krisande BPA genom att regeringen Palme löste kontraktsproblem i Algeriet i utbyte mot bistånd.

1970 ökades statsbidragen till Komvux och studieförbunden. Samtidigt fackliga kurser (allmän medlemsskolning) blev bidragsberättigade. Kurser i SAF:s eller LRF:s regi fick dock inte något stöd. 1973 infördes statsbidrag till PRO, men inte till någon annan pensionärsorganisation.

I slutet av 1960-talet radikaliserades SAP och systemet utvecklades i riktning mot ökad “partistatlighet”. I den bilden ingick en expanderande offentlig välfärdssektor, en växande statlig företagssektor och en lagstiftningsoffensiv riktad mot det privata näringslivet. Och mer av samma politiska vara hade det blivit utan det borgerliga regeringsskiftet 1976 och den därpå följande valsegern 1979.

Artikel i Smedjan 10 maj 2023.

Read More

Vi lever i krigstid. I Ukraina är hotet från Ryssland blodig verklighet.

I Sverige pågår storövningen Aurora 2023 med syfte att slå tillbaka samme angripare. Trots att försvarspolitiken har verklighetsanpassats går dock fortfarande alltför mycket sin gilla gång. Men i det som är vår tid går det inte an att politiken drar benen efter sig. 

Med krigets Europa som bakgrund borde det inte vara möjligt att ÖB Micael Bydén på grund av penningnöd tvingas varsla om neddragningar i den ordinarie verksamheten. Det vill säga den yttre säkerhet som vid sidan av den inre säkerheten är statens två kärnuppgifter. Men så är det.

Försvarsberedningen reagerar rätt när den i rapporten ”Kontrollstation 2023” (Ds 2023:12) drar slutsatsen att nästa försvarsbeslut behöver tidigareläggas ett år. Alltså löpa från 2024 i stället för 2025 i akt och mening att ta höjd för ett nytt säkerhetspolitiskt läge. Beredningen har också rätt när den pekar på en rad ”oplanerade” externa och interna skäl till varför det innevarande försvarsbeslutet inte fullt ut kommer att gå i hamn. Pandemi, krig och dyrtid har ett pris.

Försvarsberedningen uttrycker också oro över rätt saker på att-göra-listan, inte minst personalförsörjningen. Å ena sidan slutar gränssättande personal över hela skalan (med stridspiloterna som paradexempel), å andra sidan gapar väldigt många platser på officersutbildningarna tomma. I framtidsbilden ingår dessutom att stora pensionsavgångar väntar.

Problemet är att Försvarsberedningen inte gör något åt saken – trots att Försvarsmakten har visat sig oförmögen att hitta lösningar på en sedan länge känd problematik. Sverige rustar upp men utan officerare leder satsningarna inte till avsedd krigsförmåga. Rejält höjda löner skulle vara en god början.

Det finns en bred enighet om att Sverige ska uppnå Natos tvåprocentsmål så snart som det är praktiskt möjligt. Regeringen har för sin del slagit fast att det ska ske senast 2026. 

Kontrollstation 2023 skapar dock osäkerhet om vad detta egentligen innebär för försvarsekonomin. Å ena sidan stadgar försvarsöverenskommelsen från 2022 att målet om två procent av BNP handlar om anslag till det militära försvaret. Å andra sidan vill man nu räkna med en rad kostnader som inte direkt är knutna till just det militära försvaret. 

Det är fullt naturligt att Sverige i och med det kommande Natomedlemskapet harmoniserar beräkningsgrunden för försvarsutgifternas andel av BNP. Däremot är det helt orimligt om detta får till konsekvens att man därmed väljer att tolka överenskommelsen från 2022 i ljuset av den nya beräkningsgrunden. 

Det handlar då om uppskattningsvis 20 miljarder kronor som skulle ”stjälas” från försvarsbudgeten. 

Här behövs ett snabbt klargörande från försvarsminister Pål Jonson om att finansdepartementet inte kan få avdöma frågan. Annars finns risken för att Elisabeth Svantesson agerar som Magdalena Andersson skulle ha gjort och håvar in miljarderna för egna politiska behov.

Den 3 maj kommer den norska Forsvarskommisjonen att rekommendera en kraftig upprustning av försvaret. I uppdraget har legat att se framtiden an i ett 10–20-årsperspektiv. I pengar räknat är slutsatsen att Norge måste växla upp från dagens nivå på cirka 1,5 procent av BNP, till att betala en försäkringspremie på cirka tre procent av BNP.

Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är Natos tvåprocentsmål inte längre ett tak utan snarare ett golv. Den insikten bör också Försvarsberedningen ta till sig. Två procent är bra. Tre procent är säkrare.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 april 2023.

Read More