Statsminister Stefan Löfven har varit på Gotland, provåkt Stridsvagn 122 och provsuttit i en Jas 39 Gripen. Det är naturligtvis bra att Gotland är på den militära kartan också i Sverige. Det är ju inte länge sedan den militära närvaron på Ön i realiteten inskränkte sig till stå-upp eller sitta-med i Almedalsveckans försvarspolitiska evenemang.

Ja, faktiskt är det så att det numera finns en uppslutning om att Sverige behöver försvaras, och att det för att göra det krävs ökade anslag till ett starkare försvar. Och det ska man naturligtvis inte klaga över.

Kriget mot Ukraina och annekteringen av Krim 2014 blev en vändpunkt – och sedan dess har uppvaknandet gått hand i hand med politiska suckar på temat ”vi har varit naiva” eller ”vi visste inte”. Kort sagt, man kör en Pontius Pilatius. Skyll inte på oss! Men visst finns det skäl att utbrista ett J’accuse.

I min bok Fritt fall – Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige (Penna till papper bokförlag 2017) radar jag upp exempel på exempel på taktikiserande, godtrogenhet och förhoppningsfullhet under mer än ett decennium. Det summerar till ett kollektivt politiskt misslyckande på ett av statens kärnområden.

Slutsatsen understryks genom att utvecklingen i Putinland utgör relief till hur Sveriges försvars- och säkerhetspolitik formades. Kunskap under vägen från en ljus riskbild till en allvarlig hotbild saknades inte, bara viljan att ta in den. Mest flagrant är det ryska kriget mot Georgien 2008. Folkpartiet var ensamt om att reagera vilja lägga om kursen i försvarspolitiken från ensidigt fokus på långt-bort-stan till att också satsa på det nationella försvaret.

Fritt fall är en minneskavalkad över åren med Persson, Reinfeldt och Löfven. Det är inte kul, om man säger så. Snarare något som man helst skulle vilja glömma. Fast faktiskt är det just motsatsen som behövs, eftersom framtidsfrågan är: Hur sjuttsingen kunde det gå så fel?

För trots det tidsriktiga flockandet kring försvaret har allvaret ännu inte riktigt sjunkit in. Men Löfven på Gotland, då? Ytterligare anslagsförstärkning i vårbudgeten med stöd av S, MP, C, KD och M? Är inte det bevis på motsatsen. Tja, fråga ÖB.

Terroristattentatet i Stockholm 7 april har också utlöst politiska flockbeteende. Pengar och åtgärder strömmar till. Men lösan grund i terroristbekämpningen har byggts upp under lång tid – trots varningar. Taktikiserande, godtrogenhet och förhoppningsfullhet har också här varit politikens kännetecken.

En polis i kris – och andra som kör med blåljus – som också möts stenkastning vid utryckning i otrygga förortsområden, har till slut fått politikerna att vakna. Nu flockas partierna kring löften om fler och mer.

Det är ett dystert tidstecken att 2018 kommer att bli ett trygghetsval med fler partiledare i stridsvagn och polisbil på vägen fram till 9 september. Och det är förstås bättre att vakna för sent än att fortsätta sova. Likväl behövs också en rannsakning av syndaren. Rättare sagt av de mekanismer som gjort att Sverige glömde bort att det öppna samhället kräver en stark stat.

För att citera Kungliga Krigsvetenskapsakademiens tidigare styresman viceamiral Frank Rosenius i För Sveriges säkerhet (2012):

”Håll yttre fiender till samhället utlåsta, håll inre fiender inlåsta. Säkerställ nationens frihet och människors trygghet så att vi kan forma det goda samhället.”

Krönika i Försvarsutbildaren nr 3 2017.