Claes Arvidsson

Archive
June, 2017 Monthly archive

Statsminister Stefan Löfven har varit på Gotland, provåkt Stridsvagn 122 och provsuttit i en Jas 39 Gripen. Det är naturligtvis bra att Gotland är på den militära kartan också i Sverige. Det är ju inte länge sedan den militära närvaron på Ön i realiteten inskränkte sig till stå-upp eller sitta-med i Almedalsveckans försvarspolitiska evenemang.

Ja, faktiskt är det så att det numera finns en uppslutning om att Sverige behöver försvaras, och att det för att göra det krävs ökade anslag till ett starkare försvar. Och det ska man naturligtvis inte klaga över.

Kriget mot Ukraina och annekteringen av Krim 2014 blev en vändpunkt – och sedan dess har uppvaknandet gått hand i hand med politiska suckar på temat ”vi har varit naiva” eller ”vi visste inte”. Kort sagt, man kör en Pontius Pilatius. Skyll inte på oss! Men visst finns det skäl att utbrista ett J’accuse.

I min bok Fritt fall – Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige (Penna till papper bokförlag 2017) radar jag upp exempel på exempel på taktikiserande, godtrogenhet och förhoppningsfullhet under mer än ett decennium. Det summerar till ett kollektivt politiskt misslyckande på ett av statens kärnområden.

Slutsatsen understryks genom att utvecklingen i Putinland utgör relief till hur Sveriges försvars- och säkerhetspolitik formades. Kunskap under vägen från en ljus riskbild till en allvarlig hotbild saknades inte, bara viljan att ta in den. Mest flagrant är det ryska kriget mot Georgien 2008. Folkpartiet var ensamt om att reagera vilja lägga om kursen i försvarspolitiken från ensidigt fokus på långt-bort-stan till att också satsa på det nationella försvaret.

Fritt fall är en minneskavalkad över åren med Persson, Reinfeldt och Löfven. Det är inte kul, om man säger så. Snarare något som man helst skulle vilja glömma. Fast faktiskt är det just motsatsen som behövs, eftersom framtidsfrågan är: Hur sjuttsingen kunde det gå så fel?

För trots det tidsriktiga flockandet kring försvaret har allvaret ännu inte riktigt sjunkit in. Men Löfven på Gotland, då? Ytterligare anslagsförstärkning i vårbudgeten med stöd av S, MP, C, KD och M? Är inte det bevis på motsatsen. Tja, fråga ÖB.

Terroristattentatet i Stockholm 7 april har också utlöst politiska flockbeteende. Pengar och åtgärder strömmar till. Men lösan grund i terroristbekämpningen har byggts upp under lång tid – trots varningar. Taktikiserande, godtrogenhet och förhoppningsfullhet har också här varit politikens kännetecken.

En polis i kris – och andra som kör med blåljus – som också möts stenkastning vid utryckning i otrygga förortsområden, har till slut fått politikerna att vakna. Nu flockas partierna kring löften om fler och mer.

Det är ett dystert tidstecken att 2018 kommer att bli ett trygghetsval med fler partiledare i stridsvagn och polisbil på vägen fram till 9 september. Och det är förstås bättre att vakna för sent än att fortsätta sova. Likväl behövs också en rannsakning av syndaren. Rättare sagt av de mekanismer som gjort att Sverige glömde bort att det öppna samhället kräver en stark stat.

För att citera Kungliga Krigsvetenskapsakademiens tidigare styresman viceamiral Frank Rosenius i För Sveriges säkerhet (2012):

”Håll yttre fiender till samhället utlåsta, håll inre fiender inlåsta. Säkerställ nationens frihet och människors trygghet så att vi kan forma det goda samhället.”

Krönika i Försvarsutbildaren nr 3 2017.

Read More

TU-160, världens största bombplan flög nyligen för första gången över Östersjön. Dimitrij Donskoj, världens största atomdrivna ubåt kan snart siktas i Östersjön tillsammans med andra delar av den ryska Norra flottan. Det är exempel på hur Putin projicerar makt men det sker också genom ökad permanent militär förmåga. Som genom ambitionen att etablera en no-go-zon (A2AD bubbla) med Kaliningrad som bas.

Och till hösten är det dags för den ryska–vitryska storövningen Zapad omfattande, har det uppskattats, 100 000 soldater. Mottot blir det vanliga: anfall är bästa försvar.

Kort sagt, det är mycket – och det inkluderar risken för incidenter i luftrummet som går över styr. Spänningsnivån har ökat under många år, och det är en spänning som kommer att vara länge. För Putinland är Väst fiende.

I Sverige kan reaktionen efter Krim 2014 sammanfattas med orden sent ska syndaren vakna, och det är förstås bra mycket bättre än den tidigare slå-dövörat-till-politiken (se min bok Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige). Ännu bättre vore dock om den allt mörkare hotbild som försvarspolitikerna vältaligt beskriver fick sin motsvarighet i den förda politiken.

Kort sagt, det duger inte att bara gnälla över Putin. Och möjligheter saknas inte. En del med en politisk prislapp för regeringen (Nato-medlemskap). Andra kostar bara pengar men kräver också politisk vilja. Poängen är att vi bestämmer själva.

Partierna bakom försvarsbeslutet 2015 (S, MP, M, C och KD) förhandlar som bäst om hur mycket som ska tillföras försvaret 2018-2020. Det vill säga hur mycket vi är beredda att betala för att bidra till stabiliteten i Östersjöregionen? Annorlunda uttryckt: Hur mycket är Sveriges fred värd?

Utgångsläget är inte direkt lysande. Efter år av minskad nationell förmåga beskrevs försvarsbeslutet 2015 som en historisk satsning på dryga 10 miljarder kronor till 2020, men det innebär i själva verket att anslagets andel av BNP sjunker. ÖB har för sin del flaggat för ett tillskott på 6,5 miljarder kronor för att täcka fördyringar och i en hemlig bilaga äskat ytterligare 9 miljarder kronor.

Och visst, det kommer att bli en förstärkning av försvaret. Mer oklart är hur stor anslagsökningen blir och när den infaller i tiden. Båda delarna påverkar verkansgraden.

Ett problem för regeringens chefsförhandlare Peter Hultqvist är att det är finansminister Andersson som håller i kulorna. Så det är egentligen förhandlingar på två plan. En om anslagsnivå och prioriteringar i försvaret. En i regeringen om gudarna vet vad.

Samtidigt brådskar det att komma till avslut. 29 juni har Hultqvist inbjudits att delta i Natos försvarsministermöte i Bryssel. Överst på agendan står Donald Trumps fråga: Hur mycket mer pengar blir det till försvaret? Det är inte någon dålig gissning att USA:s försvarsminister Mattis vid mötet förväntar sig att få betalt för trygghetsskapande ord om Sverige som ”vän och allierad”.
Kort sagt, mer kulor.

Men det är inte därför Sverige ska ha mer försvar. Allianser och samarbeten är komplement – nödvändiga men inte tillräckliga – till en grundläggande nationell försvarsförmåga.

Gästledare Svenska Dagbladet 27/6 2017.

Read More