Claes Arvidsson

Archive
January, 2018 Monthly archive

Generalmajor Anders Brännström blir inte som tidigare aviserats chef för totalförsvarets verksamhet vid Högkvarteret. Skälet är att ÖB Micael Bydén saknar förtroende för Brännström.

Vad som mer exakt döljer sig bakom den kryptiska formuleringen vet vi inte än. Klart är dock att Brännström är av en kaliber än Bydén. Som ÖB har Bydén snackat upp försvarsförmågan. Brännström har å sin sida pekat på svagheterna.

Brännström utnämndes till arméchef 2013. Det jobbet blev han av med 2016. Då hade han i inbjudan till en övning med Markstridsskolan i januari samma år, skrivit att Sverige kunde vara i krig om några år.

”Det omvärldsläge som vi upplever och som också framgår av inriktningsbeslutet leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år. För oss inom armén gäller att med all kraft vi kan uppbringa genomföra det som framgår av de politiska besluten.”

Bydén lät för sin del som statsministern och underströk att det inte förelåg något militärt hot.

Och i dag? Försvarsberedningen utesluter inte ett väpnat angrepp, varnar för krigshandlingar på svenskt territorium och för att Sverige i samband med en större konflikt – för det är ju det som det handlar om och inte ett enskilt anfall ­ – kan bli angriparens första mål. Allt för att omöjliggöra för Sverige att ta emot hjälp och fungera som en plattform för hjälp.

I en DN-intervju i samband med årets Sälenkonferens pekade Brännström på hur prekär situationen är i armén.

”Man kanske lyckas mobilisera, men krigsdugligheten blir inte tillräckligt hög. Det är ingen militär hemlighet, det är jag övertygad om att en potentiell angripare räknat ut. Men det gäller ju att politikerna och allmänheten fattar det också.”

Som Brännström själv påpekar är tillståndet i armén inte någon hemlighet. Men förstås, det passar dåligt in i den politiska bilden av regeringens försvarspolitik. Mycket skulle kunna göras i närtid om pengarna fanns.

Tillsammans med överstarna Bo Hugemark och Jan Mörtberg skrev Brännström sedan en artikel på Brännpunkt i SvD, som önskade sätta punkt för den sannolikhetsdebatt som uppstod i kölvattnet av oenigheten mellan Hultqvist, Wallström och Löfvén om Försvarsberedningens rapport. Budskapet från artikelförfattarna var att utgå från det faktiska hotet – och inte från gissningar om sannolikheten för att det skulle verkställas.

Enligt Brännström är det DN-intervjun och SvD-artikeln som är skälet till att han inte formellt utnämns till chef för totalförsvarsfrågorna. Själv säger han att:

”Det var sanningen, det var inga hemligheter och jag gjorde det av omtanke om försvaret. Att se till att vårt försvar blir så bra som möjligt är något som har väglett mig hela mitt liv.”

Brännström poängterar också att han inte har uttalat sig i kraft av sin anställning i Försvarsmakten utan som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Må så vara men det är samtidigt klart att man som hög chef inte bara kan hänga av sin tjänsteställning. Det är kanske inte heller den centrala frågan.

2009 var det några yngre officerare som vill säga sitt om stridsledningen av flygvapnet men tyckte inte att klimatet var öppet nog. I stället startade man den anonyma bloggen Strilaren. Efter ett tag lades den ned – det var efter att bloggarna märkt att de inte blev inbjudna till möten som de rimligtvis borde ha varit med på. Och så vidare.

Efter ett tag drog man slutsatsen att ville man ha en karriär i Försvarsmakten var det bäst att lägga av. Så Strilaren tystnade.

Klimatet kunde sammanfattas i att det var så högt i tak att man slog i huvudet i taket – även när man stod på knä.

Nya försvarsbloggare etablerade sig sedan. Först anonymt och sedan öppet – och utan problem. På twitter och FB delas mycket information. Försvarsmakten har blivit – tvingats bli – mer tillgänglig.

Nu är det som gå tillbaka till gamla tider.

Som sagt, vi vet ännu inte vad som ligger bakom Bydéns misstroendeförklaring mot Anders Brännström, men det är klart att Brännströms vilja att ”leva i sanning” är en rimlig förklaring.

Men även om det finns en annan förklaring har Bydén genom att reducera det hela till en diffus förtroendefråga, vållat skada.

Det svenska försvaret behöver ha högt i tak. Om så hade varit fallet tidigare, hade vi kanske inte varit där vi är nu. Risken får nog sägas vara betydande att viljan från anställda i försvarsmaktssfären att informera och debattera drastiskt kommer gå ned.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 27/1 2018

Read More

Det är fortfarande för mycket av Pang i bygget i svensk försvars- och säkerhetspolitik. Huvudansvaret för att det inte är ordning och reda ligger hos chefen själv, statsminister Stefan Löfven. Dels handlar det om regeringens val att prioritera välfärd till specifika väljargrupper framför anslaget till det allmännyttiga försvaret. Dels gäller det osäkerheten om regeringens säkerhetspolitiska linje.

Det ena hade varit illa nog, men tillsammans är det verkligt illa. För att anknyta till statsministerns favoritbegrepp; det är inte acceptabelt.

Ett annat sätt att uttrycka det på är att försvarsminister Hultqvist verkar dra kortare halmstrån än tidigare. Kalabaliken i Rosenbad är inte ny men det går inte an att ge uttryck för tre varianter av Försvarsberedningens skärpta skrivning – i förhållande till försvarsbeslutet 2015 – att “ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”.

Att försvarsministern, utrikesministern och statsministern har försökt hyfsa politikens anletsdrag ändrar varken på bilden av oenighet eller på den skada som uppkommer när regeringen signalerar olika budskap om hotbilden till omvärlden. Ordval indikerar politik och beslut som följer av hur det säkerhetspolitiska läget ser ut.

Att utrikesminister Wallström (tillsammans med regeringskamraterna i MP och stödpartisterna i V) vill att Sverige ska underteckna FN-konventionen om förbud mot kärnvapen, gör saken än värre. I Sälen i söndags var Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg så pedagogisk att minsta barn borde kunna förstå varför enskilda medlemmars kärnvapen ingår i Natos sista försvarslinje – så länge det finns ett kärnvapenhot.

Det verkar dock inte hjälpa – och om “fredsaktivisterna” får sin politik igenom får det dessutom direkt negativa konsekvenser för Sveriges Natosamarbete. Det vill säga det samarbete och hopp om stöd som är helt avgörande för rikets säkerhet. Både i ett skarpt läge och som förebyggande politik i syfte att bevara stabiliteten i närområdet.
Att ett svenskt undertecknande av konventionen i praktiken utesluter ett medlemskap i Nato skulle inte bara välkomnas av Nato-motståndaren Wallström utan också i Kreml. Redan treoenigheten i Rosenbad uppskattas.

Sverige ställer om från evig fred till att krig inte kan uteslutas. Nästan dagligen dimper det ned nyheter om hur det nedlagda civila försvaret ska återuppstå i modern form. Utmärkt. Det är i sig en jätteuppgift som involverar myndigheter och län och kommuner, kräver en mental omställning, utbildning och förstås mer pengar än vad som har anslagits. Även om arbetet löper på väl kommer det att ta tid att bygga upp civilförsvaret till en försvarlig nivå.

Samma sak gäller ominriktning av Försvarsmakten från internationell insats till nationellt försvar. I sitt anförande i Sälen talade ÖB Bydén om behovet av ekonomiskt tillskott efter 2020 för att försvarsförmågan inte ska gå ned, men han borde också ha talat om vad som är möjligt att göra på en gång. Vad det kostar – “prislappen” för att inte göra vad som kan göras i närtid.

Försvarsmakten ska dimensioneras för krig. Det kan tyckas vara en självklarhet att det också borde gälla säkerhetspolitiken – och allra helst i form av ett medlemskap i Nato.

Gästledare i Svenska Dagbladet 18/1 2018.

Read More