Claes Arvidsson

Archive
March, 2024 Monthly archive

I december ska Riksdagen lägga fast försvarsbeslutet 2025–2030. Det bör innehålla ett besked om att Sverige ska satsa tre procent av BNP på det militära försvaret. I Nato är tvåprocentsmålet redan ett golv.

Alla brickor är på plats för en ytterligare upptrappning av Rysslands krig mot Ukraina. I den totalitära militärstaten hade ”presidentvalet” inte behövts, men hölls för att demonstrera illusionen av ett överväldigande stöd för Putin och hans krigsagenda. Nu är en ny massmobilisering till köttkvarnen att vänta. Spänningsnivån stiger dessutom ytterligare efter IS-terrorn i Moskva – som Kreml ger Ukraina skulden för.

Eskaleringen kommer att sätta solidariteten från vänkoalitionen till Ukraina på nya prov ”här och nu” i form av militär och ekonomisk hjälp för att landet ska överleva. Det skulle vara en moralisk kollaps om Ryssland – alla högstämda löften till trots – tilläts att vinna. Men det skulle också öppna vägen för fortsatt framtida rysk revanschism.

Kort sagt, försvarsbeslutet 2025–2030 ska väga in en rad osäkerheter i olika tidsscenarier. Inte minst finns en elefant i rummet som Försvarsberedningen inte får blunda för. Ju högre anslag till det militära försvaret i Nato, desto nöjdare blir Donald Trump.

Den årliga utrikespolitiska deklarationen är ofta en katalogaria utan riktigt fokus. Så icke när utrikesminister Billström i onsdags med anledning av Sveriges medlemskap i Nato läste upp en uppdaterad version. På punkt efter punkt levererade statsrådet. Han underströk vikten av att stödja Ukrainas kamp för landets egen och vår frihet, det över tid bestående hotet från Ryssland och Natos – och USA:s – helt centrala roll för Sveriges säkerhet.

En viktig punkt saknades dock. Billström borde ha sagt att Sverige inom ramen för försvarsbeslutet 2025–2030 ska öka anslaget till det militära försvaret till tre procent av BNP.

Försvarsminister Jonsson har flaggat för en tänkbar ökning av anslaget till det militära försvaret till 2,5 procent av BNP. Statsminister Kristersson har bara hummat. Vad finansminister Svantesson står i saken kan man ana sig till. Därför var det synnerligen välkommet med Centerpartiets inspel till den slutspurtande Försvarsberedningen. Förslaget innebär en successiv ökning till tre procent av BNP. Målbilden är 2030.

Sverige tillhör de Nato-medlemmar som kommer att uppnå tvåprocentsmålet 2024, men bör sikta på tre procent av BNP till det militära försvaret. Det tillkommer dessutom en räkning för det civila försvaret. Regeringen bör därför på allvar pröva om det statsfinansiella ramverket ska stöpas om för att möjliggöra en nödvändig satsning på försvar och säkerhet. Statsfinanserna är solida och medger lån till investeringar i fred.

Samtidigt måste finansieringen ske på ett sätt som säkerställer anslagsnivån över tid. Kort sagt, det krävs balans mellan vad försvaret ska kunna göra, med vad och till vilken kostnad. Det gäller ”här och nu”, liksom bortom perioden 2025–2030.

Allt handlar dock inte om att tillföra nya medel. Behovet av flexibilitet och framförhållning är inte nytt, men det har ökat dramatiskt efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Det är rusning efter materiel när alla rustar upp. Ett begränsat utbud leder till köbildning och högre priser. Hur mycket pang vi får för pengarna påverkas även negativt av inflation, höjda räntor och kronkurs.

Därför behöver Försvarsmakten och Försvarets materielverk ett friare mandat att agera på försvarsindustrimarknaden. Det gäller både anslagskrediter och anslagssparande.

Sverige kan se fram emot att delta på Natos jubileumstoppmöte i Washington i juli. Några dagar senare blir det mindre glatt, då Donald Trump kommer att utses till republikanernas kandidat i höstens presidentval. Absurt nog har han goda möjligheter att vinna det. Vad det kan innebära för USA och den amerikanska demokratin är omöjligt veta – mer än att prognosen inte är god. Det kommer dessutom att resa nya frågetecken om Natos hållfasthet och funktion som säkerhetsankare i Europa.

Som president hotade Trump med att lämna Nato om de allierade inte betalade sin del av notan. Nyligen slog han fast att artikel 5 inte gällde vid ett angrepp från Ryssland på en allierad som inte satsade tillräckligt på försvaret. Ja, han uppmanade till och med Ryssland att göra ”vad fan de vill”. I en intervju i förra veckan var budskapet något mer försonligt. USA ska inte lämna Nato men det förutsätter att de allierade inte åker snålskjuts utan ”play fair”.

Tre procent är dessutom en klok investering i Sveriges försvarsavtal med USA, DAC, i händelse att Trump åter tar kommandot i Vita huset i januari 2025. Och även med en annan utgång är det bättre att Sverige rustar för mycket än att göra om samma misstag som tidigare – rustar för lite.

Vi lever i förkrigstid.

Ledare i Svenska Dagbladet 25 mars 2024.

Read More

Kan man le åt det politiska spelet i en diktatur? Ja, i alla fall i tv-serien The Regime (HBO) med Kate Winslet som envåldshärskaren Elena Vernham i en fiktiv stat i Centraleuropa. Det är politisk satir med inslag av svart fars som lyfts av de många igenkännbara referenserna till verkliga händelser. I Kreml. Putin style.

Men skrattet kan också fasta i halsen just eftersom trots fictionen i The Regime anspelar på en allt annat än en roande verklighet. Typ en nyckfull despot som styr med hjälp av ett ”hov” bestående av inbördes intrigerande ja-sägare. Oppositionsledaren är kastad i fängelse.

Så funkar det i en totalitär stat 

I diktaturer behöver man egentligen inte hålla val men det är något som både ingår i ritualen och som fyller viktiga funktioner. Vladimir Putin har nu avhållit en sådant vinst-varje-gång-val. Han tillträdde som premiärminister 1999 och beträder nu efter konstitutionellt trixande sin femte mandatperiod som president.

I en diktatur behöver man inte resa land och rike runt för att samla stöd. Putins kampanj har bestått av ett tal till nationen späckat av krigsretorik med en betoning på ett gemensamt ansvar. Allt med Putin själv ska framstå som yttersta garant för nationens överlevnad. I talet återanvändes dessutom greppet med storslagna planer om en ljusnande framtid för folkets materiella välfärd.

Och så har det förts en intensiv kampanj i alla mediekanaler. Putin är dessutom överallt i gatubilden. Det är ju så det funkar i en totalitär stat.

Och så har det anbefallts största möjliga tystnad. Ja, förstås inte bara anbefallts. Aleksej Navalnyj mördades, andra tänkbara orosstiftare har arresterats eller utsatts för upptrappade trakasserier. Och för att inte störa friden var det bara Putintrogna fejkkandidater som tilläts ställa upp. Trion hade ju egentligen inte behövts men illusionen om ett reellt val måste upprätthållas.

På morgonen samma dag som röstandet inleddes fick Putin på X ett ironiskt grattis till den överväldigande segern av Europeiska rådets ordförande Charles Michel. Det följdes av orden: ”Ingen opposition. Ingen frihet. Inga valmöjligheter.”

Med fullständig kontroll över valorganisationen hade det enklaste varit att bara skriva ut ett valresultat och det har man gjort. Samtidigt har varit viktigt att få människor att gå och rösta. De gör dem delaktiga i regimen och medansvariga i kriget – oavsett om man är het på Putin eller egentligen inte bryr sig om politik. För de mer kallsinniga till diktaturen innebär valsedeln en förödmjukande underkastelse.

Rösta med soldaten över axeln

Putins parti Förenade Ryssland har genomfört projektet GEO-SMS med sikte på statliga anställda i sjukvården, skolan och statliga företag. De anställda fick sms med en länk som skulle öppnas i vallokalen. Med länkens hjälp kunde den anställde sedan geolokaliseras till vallokalen och avgivande av sin röst. Ingen länk? Skanna en QR-kod på plats istället.

I det annekterade Donbass i Ukraina har valarbetare – ofta i sällskap med en beväpnad soldat – knackat dörr med erbjudande att rösta direkt.

Den statliga valkommissionens slogan för presidentvalet var ”Starka tillsammans – rösta för Ryssland”. Alltså Putin. Och den officiella symbolen syftade på det fullskaliga krig som fortfarande beskrivs som den speciella militära operationen.

alet var tänkt som en officiell bekräftelse på att det finns ett överväldigande stöd för Putins krig mot Ukraina. Baksidan med den källan till legitimitet är att kriget till varje pris måste vinnas. Problemet i Kreml är att det redan finns en krigströtthet. Och den kan växa – och särskilt om det nu när valet är över kommer en ny mobilisering av män till köttkvarnen.

Väcker förhoppningar 

Liksäckarna, de skadade och berättelserna från fronten talar sitt tydliga språk. Det finns redan en spirande kvinnorörelse bestående av soldatmödrar och fruar som vill ha hem sina kära i livet. Samtidigt kommer kriget närmare bland annat i form av ukrainska drönarattacker mot anläggningar inne i Ryssland som Lukoils oljeraffinaderi i Nizjnij Novgorod. Den officiella bilden av normalitet krackelerar. Ett växande motstånd lär mötas med

Svaret på ett växande motstånd lär bli fortsatt militarisering av samhället, ännu mer av ideologisk kontroll och nedslående av alla tendenser till oliktänkande. Det som ska bevisas är att det inte finns något tänkbart alternativ till Putin och att diktaturen gör och kan göra vad den anser att makten kräver.

Aleksej Navalnyj har varit som Lord Voldemort för Putin; han vars namn inte får yttras. I sitt tal efter det att ”valresultatet” hade proklamerats nämnde dock Putin för första gången Navalnyj. Men är det inte en avspegling av regimrädsla att hittills har domstolarna i fyra regioner slagit fast att namnet Navalnyj är en straffbar symbol för extremism? Det väcker en förhoppning om att ett annat Ryssland trots allt kanske ändå är möjligt.

Krönika i Altinget.se 18 mars 2024.

Read More

Sveriges medlemskap i Nato sätter punkt för en 200-årig säkerhetspolitisk doktrin. Man kan också beskriva det som ett definitivt farväl av de kvardröjande mer sentida nationella myterna om neutralitetens välsignelser och vår frälsande mission i världen. Sverige har blivit det vi i grunden är – ett vanligt land i Europa hemmahörande i den västliga politiska säkerhetsgemenskapen. 

Kort sagt, vi har kommit ut ur garderoben.

Det hade kunnat ske långt tidigare men Socialdemokraterna har stått i vägen. Det krävdes ett fullskaligt krig i Europa, Finlands ansökan om medlemskap och ett kommande riksdagsval för att Magdalena Andersson skulle göra det som är ”bäst för Sverige”.

Innan dess handlade politiken om att göra det som var bäst för partiet och dess identitet. Politiken har burits upp av en idylliserande föreställning om Olof Palmes alliansfrihetspolitik som satte FN, fred och tredje världen i fokus – med Sverige i centrum som moralisk stormakt. USA och Sovjetunionen var lika goda kålsupare – och Nato var tabu.

Det har varit en ideologibaserad verklighetsflykt bort från sanningen om ”neutralitetens” välsignelser. 

Under andra världskriget stod Sverige först neutralt på Hitlers sida (för att försöka hålla kriget borta) och sedan på de allierades sida (för att de skulle segra). Med det kalla kriget blev doktrinen ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. I verkligheten inleddes ett långtgående hemligt militärt samarbete med Nato-länder (främst USA) i en ”dold allians” med udden mot Sovjetunionen. Sverige ingick i Natos krigsplanering och Nato i Sveriges. 

I offentligheten lät det annorlunda, som när Tage Erlander 1959 i riksdagen slog fast att: ”Förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av stormaktsallians är sålunda helt uteslutna, om vi vill bevara förtroendet för vår utrikes- och försvarspolitik.” 

Svenska folket fick en lögn till livs, men Sovjetunionen visste förstås om dubbelspelet. Visste var vi hörde hemma. 

EU-medlemskapet 1995 var också en hemkomst, som dessutom innebar att alliansfriheten byttes ut mot militär alliansfrihet. Ett nytt steg togs 2009 då en ensidig säkerhetsgarantiförklaring utfärdades i förhållande till annat medlemsland i EU eller nordiskt land. Biståndet skulle även kunna vara militärt.

Samarbetet med Nato blev öppet 1994 genom deltagande i Partnerskap för fred. Sverige har sedan dess krigat för fred under Nato-flagg, deltagit i oräkneliga Nato-övningar, ingått avtal för att bättre kunna ge och ta emot hjälp och så vidare. 

Det är bara i förhållande till myten om ”neutraliteten” som det fullvärdiga medlemskapet är stort steg. I verkligheten är det bara det naturliga steget.

Gränsen som inte fick överträdas gick vid ett formellt medlemskap i Nato som skulle förpliktiga Sverige att bistå alliansvän i nöd. Samtidigt utgick försvarsplaneringen från att Sverige skulle få bistånd från Nato även utan bindande säkerhetsgarantier. Kort sagt, doktrinen var inte mer trygg än att vi fick hoppas på det bästa. 

Att som Natomedlem nu ha musketörsprincipens artikel 5 i ryggen är dock inte detsamma som rast och ro. Tvärtom. I stället väntar uppgiften att bli medlem på riktigt, växa in en egen roll och ytterligare anpassa försvaret. 

Sverige ska inte längre från åskådarplats följa utvecklingen utan ha en uppfattning i centrala frågor för försvarsalliansen. Är Macrons utspel om truppnärvaro i Ukraina bra eller dåligt? Vilken roll ska EU ha i fråga om försvar och säkerhet? Ska Nato ha en europeisk pelare? Och hur räta ut frågetecknen kring hållfastheten i USA:s engagemang för Europa? 

Donald Trump har goda utsikter att i januari 2025 än en gång sväras in som USA:s president. Trots dystra minnen från förra gången det begav sig gick det chockvågor genom Europa när han svor sig fri från Natos kollektiva säkerhetsgaranti och uppmuntrade Putin att angripa medlemmar i Nato som inte uppfyller målet från 2014 om att satsa två procent av BNP på försvaret.

Ledare i Svenska Dagbladet 9 mars 2024

Read More