Claes Arvidsson

Archive
Presidentval

Premiärminister Donald Tusk borde ha kunnat se fram emot presidentvalet i Polen med tillförsikt. Med hög tillväxt och låg arbetslöshet på hemmaplan skulle Medborgarplattformens Rafał Trzaskowski kunnat sola sig fram till valseger. Detta i kombination med en allt starkare ställning för Polen på den europeiska scenen.

I den första valomgången blev dock Warszawas borgmästare Trzaskowski bara marginellt större än högernationalistiska Lag och rättvisas (PIS) politiska nykomlingskandidat Karol Nawrocki. I den andra förlorade han med 49,1 mot 50,9 procent.

Nawrocki var tidigare endast känd för sin del i genomförandet av PIS heroiserande historiepolitik rörande andra världskriget och Förintelsen, som inkluderade lagstiftning riktad mot forskning som ”förtalade” Polen eller polacker. I valrörelsen återkom han till det temat.

Nu väntar en ännu mer aggressiv version av den obstruktionspolitik som den nuvarande presidenten Andrzej Duda har stått för. Han har använt rätten att stoppa lagstiftning genom veto – som Tusks regeringskoalition inte har nog mandat i parlamentet att upphäva. Det kan förväntas att Nawrockis sikte är inställt på att öka den redan starka polariseringen inför parlamentsvalet 2027, eller att framkalla en regeringskris som leder fram till nyval.

Starka ekonomiska tal på makronivå räckte inte. Utgången kan ses som en koalition runt välkända missnöjen som migration och miljöpolitik, offentlig välfärd och bostäder, som vi också ser på andra håll i Europa. Det finns också en Ukrainafatigue bland polackerna. Och så är väldigt många trötta på Tusk, som antingen anses leverera för litet av utlovad politik eller för mycket.

Presidentvalet återspeglar att Polen är ett vanligt europeiskt land i fråga om den växande högernationalismen. I första valomgången fick Słavomir Mentzens högerradikala Konfederationsparti 14,8 procent och ett öppet antisemitiskt parti 6,3. Nawrocki har flirtat med båda partierna. Det lönade sig.

Framemot kommande parlamentsval kan dock Mentzen med sin framtoning, lite lik Trump, bli en allvarlig utmaning för PIS. Konfederationspartiet var största parti i åldersgruppen 18–39 år. Det återspeglar det faktum att det också finns en PIS-trötthet.

Polen ingår i Trumps planer på att Make Europe Great Again. Nawrocki fick ett fototillfälle med MAGA-chefen själv i Vita huset. USA:s inrikessäkerhetsminister Kristi Noem var till och med på plats för att ge draghjälp i valet. Nu väntas den blivande presidenten bli ett verktyg i den anti-europeiska politik som numera är amerikansk utrikespolitik. Och som inkluderar EU.

I Polen är stödet för EU-medlemskapet solitt, så någon polexit finns inte på kartan. Det återstår dock att se vilken grad som EU-skeptiske Nawrocki kommer att kunna påverka politiken i allvarstid med en europeisk union stadd i förändring. Ett annat osäkert kort är om relationerna till Ukraina kommer att försämras; risken finns i alla fall.

Det som ligger fast är att Polen förblir en bärande bjälke i försvaret av Europa. Men med Trzaskowski i presidentpalatset hade regeringen Tusk både kunnat fortsätta arbetet med uppröjningen av rättsväsendet och infria tidigare vallöften. I stället blir det mer polsk riksdag och en fortsatt dragkamp om vilket slags land Polen ska vara. 

Ledare i Svenska Dagbladet 2 juni 2025.

Read More

Kan man le åt det politiska spelet i en diktatur? Ja, i alla fall i tv-serien The Regime (HBO) med Kate Winslet som envåldshärskaren Elena Vernham i en fiktiv stat i Centraleuropa. Det är politisk satir med inslag av svart fars som lyfts av de många igenkännbara referenserna till verkliga händelser. I Kreml. Putin style.

Men skrattet kan också fasta i halsen just eftersom trots fictionen i The Regime anspelar på en allt annat än en roande verklighet. Typ en nyckfull despot som styr med hjälp av ett ”hov” bestående av inbördes intrigerande ja-sägare. Oppositionsledaren är kastad i fängelse.

Så funkar det i en totalitär stat 

I diktaturer behöver man egentligen inte hålla val men det är något som både ingår i ritualen och som fyller viktiga funktioner. Vladimir Putin har nu avhållit en sådant vinst-varje-gång-val. Han tillträdde som premiärminister 1999 och beträder nu efter konstitutionellt trixande sin femte mandatperiod som president.

I en diktatur behöver man inte resa land och rike runt för att samla stöd. Putins kampanj har bestått av ett tal till nationen späckat av krigsretorik med en betoning på ett gemensamt ansvar. Allt med Putin själv ska framstå som yttersta garant för nationens överlevnad. I talet återanvändes dessutom greppet med storslagna planer om en ljusnande framtid för folkets materiella välfärd.

Och så har det förts en intensiv kampanj i alla mediekanaler. Putin är dessutom överallt i gatubilden. Det är ju så det funkar i en totalitär stat.

Och så har det anbefallts största möjliga tystnad. Ja, förstås inte bara anbefallts. Aleksej Navalnyj mördades, andra tänkbara orosstiftare har arresterats eller utsatts för upptrappade trakasserier. Och för att inte störa friden var det bara Putintrogna fejkkandidater som tilläts ställa upp. Trion hade ju egentligen inte behövts men illusionen om ett reellt val måste upprätthållas.

På morgonen samma dag som röstandet inleddes fick Putin på X ett ironiskt grattis till den överväldigande segern av Europeiska rådets ordförande Charles Michel. Det följdes av orden: ”Ingen opposition. Ingen frihet. Inga valmöjligheter.”

Med fullständig kontroll över valorganisationen hade det enklaste varit att bara skriva ut ett valresultat och det har man gjort. Samtidigt har varit viktigt att få människor att gå och rösta. De gör dem delaktiga i regimen och medansvariga i kriget – oavsett om man är het på Putin eller egentligen inte bryr sig om politik. För de mer kallsinniga till diktaturen innebär valsedeln en förödmjukande underkastelse.

Rösta med soldaten över axeln

Putins parti Förenade Ryssland har genomfört projektet GEO-SMS med sikte på statliga anställda i sjukvården, skolan och statliga företag. De anställda fick sms med en länk som skulle öppnas i vallokalen. Med länkens hjälp kunde den anställde sedan geolokaliseras till vallokalen och avgivande av sin röst. Ingen länk? Skanna en QR-kod på plats istället.

I det annekterade Donbass i Ukraina har valarbetare – ofta i sällskap med en beväpnad soldat – knackat dörr med erbjudande att rösta direkt.

Den statliga valkommissionens slogan för presidentvalet var ”Starka tillsammans – rösta för Ryssland”. Alltså Putin. Och den officiella symbolen syftade på det fullskaliga krig som fortfarande beskrivs som den speciella militära operationen.

alet var tänkt som en officiell bekräftelse på att det finns ett överväldigande stöd för Putins krig mot Ukraina. Baksidan med den källan till legitimitet är att kriget till varje pris måste vinnas. Problemet i Kreml är att det redan finns en krigströtthet. Och den kan växa – och särskilt om det nu när valet är över kommer en ny mobilisering av män till köttkvarnen.

Väcker förhoppningar 

Liksäckarna, de skadade och berättelserna från fronten talar sitt tydliga språk. Det finns redan en spirande kvinnorörelse bestående av soldatmödrar och fruar som vill ha hem sina kära i livet. Samtidigt kommer kriget närmare bland annat i form av ukrainska drönarattacker mot anläggningar inne i Ryssland som Lukoils oljeraffinaderi i Nizjnij Novgorod. Den officiella bilden av normalitet krackelerar. Ett växande motstånd lär mötas med

Svaret på ett växande motstånd lär bli fortsatt militarisering av samhället, ännu mer av ideologisk kontroll och nedslående av alla tendenser till oliktänkande. Det som ska bevisas är att det inte finns något tänkbart alternativ till Putin och att diktaturen gör och kan göra vad den anser att makten kräver.

Aleksej Navalnyj har varit som Lord Voldemort för Putin; han vars namn inte får yttras. I sitt tal efter det att ”valresultatet” hade proklamerats nämnde dock Putin för första gången Navalnyj. Men är det inte en avspegling av regimrädsla att hittills har domstolarna i fyra regioner slagit fast att namnet Navalnyj är en straffbar symbol för extremism? Det väcker en förhoppning om att ett annat Ryssland trots allt kanske ändå är möjligt.

Krönika i Altinget.se 18 mars 2024.

Read More