Kan man le åt det politiska spelet i en diktatur? Ja, i alla fall i tv-serien The Regime (HBO) med Kate Winslet som envåldshärskaren Elena Vernham i en fiktiv stat i Centraleuropa. Det är politisk satir med inslag av svart fars som lyfts av de många igenkännbara referenserna till verkliga händelser. I Kreml. Putin style.

Men skrattet kan också fasta i halsen just eftersom trots fictionen i The Regime anspelar på en allt annat än en roande verklighet. Typ en nyckfull despot som styr med hjälp av ett ”hov” bestående av inbördes intrigerande ja-sägare. Oppositionsledaren är kastad i fängelse.

Så funkar det i en totalitär stat 

I diktaturer behöver man egentligen inte hålla val men det är något som både ingår i ritualen och som fyller viktiga funktioner. Vladimir Putin har nu avhållit en sådant vinst-varje-gång-val. Han tillträdde som premiärminister 1999 och beträder nu efter konstitutionellt trixande sin femte mandatperiod som president.

I en diktatur behöver man inte resa land och rike runt för att samla stöd. Putins kampanj har bestått av ett tal till nationen späckat av krigsretorik med en betoning på ett gemensamt ansvar. Allt med Putin själv ska framstå som yttersta garant för nationens överlevnad. I talet återanvändes dessutom greppet med storslagna planer om en ljusnande framtid för folkets materiella välfärd.

Och så har det förts en intensiv kampanj i alla mediekanaler. Putin är dessutom överallt i gatubilden. Det är ju så det funkar i en totalitär stat.

Och så har det anbefallts största möjliga tystnad. Ja, förstås inte bara anbefallts. Aleksej Navalnyj mördades, andra tänkbara orosstiftare har arresterats eller utsatts för upptrappade trakasserier. Och för att inte störa friden var det bara Putintrogna fejkkandidater som tilläts ställa upp. Trion hade ju egentligen inte behövts men illusionen om ett reellt val måste upprätthållas.

På morgonen samma dag som röstandet inleddes fick Putin på X ett ironiskt grattis till den överväldigande segern av Europeiska rådets ordförande Charles Michel. Det följdes av orden: ”Ingen opposition. Ingen frihet. Inga valmöjligheter.”

Med fullständig kontroll över valorganisationen hade det enklaste varit att bara skriva ut ett valresultat och det har man gjort. Samtidigt har varit viktigt att få människor att gå och rösta. De gör dem delaktiga i regimen och medansvariga i kriget – oavsett om man är het på Putin eller egentligen inte bryr sig om politik. För de mer kallsinniga till diktaturen innebär valsedeln en förödmjukande underkastelse.

Rösta med soldaten över axeln

Putins parti Förenade Ryssland har genomfört projektet GEO-SMS med sikte på statliga anställda i sjukvården, skolan och statliga företag. De anställda fick sms med en länk som skulle öppnas i vallokalen. Med länkens hjälp kunde den anställde sedan geolokaliseras till vallokalen och avgivande av sin röst. Ingen länk? Skanna en QR-kod på plats istället.

I det annekterade Donbass i Ukraina har valarbetare – ofta i sällskap med en beväpnad soldat – knackat dörr med erbjudande att rösta direkt.

Den statliga valkommissionens slogan för presidentvalet var ”Starka tillsammans – rösta för Ryssland”. Alltså Putin. Och den officiella symbolen syftade på det fullskaliga krig som fortfarande beskrivs som den speciella militära operationen.

alet var tänkt som en officiell bekräftelse på att det finns ett överväldigande stöd för Putins krig mot Ukraina. Baksidan med den källan till legitimitet är att kriget till varje pris måste vinnas. Problemet i Kreml är att det redan finns en krigströtthet. Och den kan växa – och särskilt om det nu när valet är över kommer en ny mobilisering av män till köttkvarnen.

Väcker förhoppningar 

Liksäckarna, de skadade och berättelserna från fronten talar sitt tydliga språk. Det finns redan en spirande kvinnorörelse bestående av soldatmödrar och fruar som vill ha hem sina kära i livet. Samtidigt kommer kriget närmare bland annat i form av ukrainska drönarattacker mot anläggningar inne i Ryssland som Lukoils oljeraffinaderi i Nizjnij Novgorod. Den officiella bilden av normalitet krackelerar. Ett växande motstånd lär mötas med

Svaret på ett växande motstånd lär bli fortsatt militarisering av samhället, ännu mer av ideologisk kontroll och nedslående av alla tendenser till oliktänkande. Det som ska bevisas är att det inte finns något tänkbart alternativ till Putin och att diktaturen gör och kan göra vad den anser att makten kräver.

Aleksej Navalnyj har varit som Lord Voldemort för Putin; han vars namn inte får yttras. I sitt tal efter det att ”valresultatet” hade proklamerats nämnde dock Putin för första gången Navalnyj. Men är det inte en avspegling av regimrädsla att hittills har domstolarna i fyra regioner slagit fast att namnet Navalnyj är en straffbar symbol för extremism? Det väcker en förhoppning om att ett annat Ryssland trots allt kanske ändå är möjligt.

Krönika i Altinget.se 18 mars 2024.