Sverige försvarsminister på riktigt vill lägga om kursen i försvarspolitiken. I en intervju i SVT:s Rakt på talar Anders Borg om behovet av en ”substantiell uppskalning” av det territoriella försvaret. Det handlar om mer pengar, om luftförsvar och en genomgång av ”våra potentiella resurser, hur mycket vi kan dra samman om läget förvärras”.

Borg hänvisar artigt nog till Försvarsberedningen att lägga fram detaljerna.

Det är naturligtvis Ukraina som spökar. Borg drar slutsatsen att:

”Man får konstatera att vi har en mer oberäknelig, mer auktoritär och mer nationalistisk regering i Ryssland än vad vi kanske föreställt oss.”

Det får man nog säga. Sten Tolgfors kodord för Ryssland var ”komplex”. Karin Enström har för sin del beskrivit Putinland som ”svårtolkad med både negativa och positiva tendenser”. Utvecklingen ”tycks” bli mer auktoritär. Cecilia Widegren reste hösten 2012 i Österled. Efter att ha hälsat på i Kreml twittrade hon glatt:

”samtal m ryska försvar o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.”

Ska man skratta eller gråta? Svaret är både och.

Mot bakgrund av Borgs tidigare insatser för Sveriges försvar är lätt att se kursändring som ett utslag av politiskt taktikiserande. Operation Krim har ödelagt den trygga riskbild i närområdet som försvarspolitikens inriktning på internationella insatser har byggt på. Det går inte längre. Borg föregår nu Försvarsberedningens rapport i maj i hopp om att så att säga dra ut skägget ur brevlådan.

Så visst kan man skratta.

Men det är allvarligare än så.

Det säger väldigt mycket om hur försvarspolitiken har skötts när klockan ringer först 5 över tolv. Det är ju inte så att det tidigare har saknats skäl att göra ett omtag i försvarspolitiken. Putinland har levererat dem sedan lång tid – inrikespolitiskt, i förhållande till det ”nära utlandet” och i förhållande till Väst.

Inget av detta har dock fått några egentliga konsekvenser för den svenska politiken, utan den har utformats på basis av en annan ”föreställning”. Man har inte tagit höjd för det som kan hända. Det är ett underbetyg som heter duga.

Underbetyget understryks av att det tar tid att återta försvarsförmåga.

Det inte bara är att göra en shoppingtur till Ullareds och så är saken fixad. Samtidigt finns behovet redan nu av ett försvar som kan spela en stabiliserande roll.

Så visst kan man gråta.

Men det finns också skäl till viss glädje – under förutsättning att det verkligen blir en ”substantiell uppskalning”. Vis av erfarenheten kan dock inte glädjen tas ut i förskott.

Det finns ytterligare ett problem med försvarsminister Borg. Det gäller Nato och USA. Till och med om det kommande försvarsbeslutet skulle ge upphov till rena glädjefnatten, är säkerhetspolitiken lika osäker som tidigare utan ett svenskt Nato-medlemskap.

Sveriges egen försvarsförmåga kommer inte att räcka till utan försvaret förutsätter hjälp utifrån. Det är Nato. Ska vi hjälpa andra sker det tillsammans med andra. Det är Nato. Försvaret av Europa är också Nato. Och Nato är ingenting utan USA.

Också i fråga om Nato behövs en kursändring – och inte bara från Anders Borg.

Det räcker inte med att vara halvvaken.

Krim är ockuperat av rysk militär, lokala Putinlojala och, av allt att döma, inhyrda busar. På marken fortsätter man att manifestera makt och vilja till kontroll. Samtidigt pågår propagandakriget med oförminskad kraft med Ryssland i rollen som räddaren i nöden mot ett nazistiskt, fascistiskt eller västligt hot. Lögner om övergrepp och flyktande ryssar staplas på hög.

I verkligheten är den etniska och språkliga klyftan inte så entydig som Kreml vill göra sken av, och det största hotet mot Krimborna är snarare att protestera mot att Krim ska bli ryskt. Rädslan breder ut sig. Allra räddast är Krims ursprungsinnevånare, tatarerna.

Ska Vladimir Putin nöja sig med Krim eller är målet att ”ta över” hela Ukraina. På detta kan ingen utomstående svara. Det är inte ens säkert att det finns ett enda svar, utan att händelseutvecklingen blir avgörande.

Hittills har den nya ukrainska regeringen i handling valt en låg profil, och på Krim har ukrainska soldater inte låtit sig lura till att skjuta det första skottet. Ett tänkbart scenario bland fler är dock att det är just strider som Putin vill provocera fram för att kunna ”rädda” hela Ukraina. Det kan räcka med demonstrationer som spårar ur.

Operation Krim rullar vidare mot okänt mål. En sak är dock säker och det är att Kreml har etablerat ett nytt strategiskt faktum i Europa.

För det första blir Krim ryskt i en eller annan form. För det andra har tröskeln för att använda militärt våld hyvlats ned ännu en gång. Slutligen är det glasklart att Putin anser sig har full frihet att bryta ingångna avtal. Ryssland är ju en av de stater som har förbundit sig att garantera Ukrainas territoriella integritet.

I den förvridna legalistiska argumentation som bär upp Operation Krim ingår att den nuvarande interimistiska regeringen i Kiev inte representerar det ”riktiga” Ukraina. Därför är det egentligen inte något avtalsbrott. I samma statsrättsliga skådespel ingår begäran från det lokala parlamentet på Krim om att få bli ryskt, som senaten i det ryska parlamentet sedan bejakade.

Att det lokala parlamentet rätt och slätt kuppades av Putins vänner spelar inte någon roll för fasaden. Inte heller att parlamentsledamöter kallades till omröstningen under hot eller att icke närvarande registrerades som ja-röstare. En snabbutlyst folkomröstning på Krim den 16 mars ska kröna verket. Allt ska gå rätt till.

Dramaturgin i operation Krim är som hämtad ur Barry Levinsons ”Wag the Dog” från 1997. Det är en komedi. Krim är en pågående tragedi. Titeln är hämtad från ett skämt som det går att filosofera över:

”Varför viftar hunden på svansen? För att hunden är smartare än svansen. Hade svansen varit smartare, så hade svansen viftat på hunden.”

… med tanke både på svensk mediedebatt om vad som i detta spända läge är viktigast i det ukrainska dramat eller, för den delen, de mjuka reaktionerna i EU på Putinlands inmarsch i Ukraina.

GÄSTLEDARE I SvD 10/3 2014