Först fem över tolv vaknar Anders Borg

Sverige försvarsminister på riktigt vill lägga om kursen i försvarspolitiken. I en intervju i SVT:s Rakt på talar Anders Borg om behovet av en ”substantiell uppskalning” av det territoriella försvaret. Det handlar om mer pengar, om luftförsvar och en genomgång av ”våra potentiella resurser, hur mycket vi kan dra samman om läget förvärras”.

Borg hänvisar artigt nog till Försvarsberedningen att lägga fram detaljerna.

Det är naturligtvis Ukraina som spökar. Borg drar slutsatsen att:

”Man får konstatera att vi har en mer oberäknelig, mer auktoritär och mer nationalistisk regering i Ryssland än vad vi kanske föreställt oss.”

Det får man nog säga. Sten Tolgfors kodord för Ryssland var ”komplex”. Karin Enström har för sin del beskrivit Putinland som ”svårtolkad med både negativa och positiva tendenser”. Utvecklingen ”tycks” bli mer auktoritär. Cecilia Widegren reste hösten 2012 i Österled. Efter att ha hälsat på i Kreml twittrade hon glatt:

”samtal m ryska försvar o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge.”

Ska man skratta eller gråta? Svaret är både och.

Mot bakgrund av Borgs tidigare insatser för Sveriges försvar är lätt att se kursändring som ett utslag av politiskt taktikiserande. Operation Krim har ödelagt den trygga riskbild i närområdet som försvarspolitikens inriktning på internationella insatser har byggt på. Det går inte längre. Borg föregår nu Försvarsberedningens rapport i maj i hopp om att så att säga dra ut skägget ur brevlådan.

Så visst kan man skratta.

Men det är allvarligare än så.

Det säger väldigt mycket om hur försvarspolitiken har skötts när klockan ringer först 5 över tolv. Det är ju inte så att det tidigare har saknats skäl att göra ett omtag i försvarspolitiken. Putinland har levererat dem sedan lång tid – inrikespolitiskt, i förhållande till det ”nära utlandet” och i förhållande till Väst.

Inget av detta har dock fått några egentliga konsekvenser för den svenska politiken, utan den har utformats på basis av en annan ”föreställning”. Man har inte tagit höjd för det som kan hända. Det är ett underbetyg som heter duga.

Underbetyget understryks av att det tar tid att återta försvarsförmåga.

Det inte bara är att göra en shoppingtur till Ullareds och så är saken fixad. Samtidigt finns behovet redan nu av ett försvar som kan spela en stabiliserande roll.

Så visst kan man gråta.

Men det finns också skäl till viss glädje – under förutsättning att det verkligen blir en ”substantiell uppskalning”. Vis av erfarenheten kan dock inte glädjen tas ut i förskott.

Det finns ytterligare ett problem med försvarsminister Borg. Det gäller Nato och USA. Till och med om det kommande försvarsbeslutet skulle ge upphov till rena glädjefnatten, är säkerhetspolitiken lika osäker som tidigare utan ett svenskt Nato-medlemskap.

Sveriges egen försvarsförmåga kommer inte att räcka till utan försvaret förutsätter hjälp utifrån. Det är Nato. Ska vi hjälpa andra sker det tillsammans med andra. Det är Nato. Försvaret av Europa är också Nato. Och Nato är ingenting utan USA.

Också i fråga om Nato behövs en kursändring – och inte bara från Anders Borg.

Det räcker inte med att vara halvvaken.