Claes Arvidsson

Archive
December, 2024 Monthly archive

Opinionsmässigt har det bara gått utför sedan 2014 då Jonas Gahr Støre valdes till ny ordförande i Arbeiderpartiet. Nu är väljarna på vild flykt bort. I en färsk opinionsmätning har stödet rasat ned till 14,2 procent. Paniken breder ut sig inför höstens val till Stortinget och frågan som pockar på svar är om han borde avgå. Stödet i det egna partiet för partiledaren och statsministern är vacklande.

Efter Stortingsvalet 2021 har Støre inte kunnat omvandla regeringsmakten i minoritetskoalitionen med Senterpartiet till politiskt kapital. Väljarna har varken belönat ökade bidrag till välfärdstjänster eller införandet av ett generöst elprisstöd. I år ökar reallönerna och än bättre tider väntas 2025. Men inget verkar funka. Inte vänstersvängar i politiken och inte heller höger om i retoriken. I stället framstår Arbeiderpartiet som utan kärna, och likt det svenska systerpartiet allra mest sugen på makt.

Åren med Støre har präglats av personstrider och skandaler som har skärpt bilden av ett parti utan politisk själ. Partiledaren har inte förmått hantera kriserna – och i vissa fall snarast underblåst dem. Handlaget har inte varit bra. I alla fall att döma av höstens politiska boksnackis ”Partiet” av Steinar Sutvatne och Jørgen Gilbert (Gyldendal).

Än så länge håller dock Støre stånd. Kanske blir det inflytelsetunga LO som till sist fäller avgörandet. Med stor sannolikhet kommer partiet att gå på en valsmäll. Är det då mer taktiskt att försöka minimera förlusten genom att utse en ny ledare (sannolikt vice ordföranden Tonje Brenna) innan, eller är det bättre att ha kvar Støre i rollen som syndabock för att sedan starta om efter valet?

Saken kompliceras av att en under våren nyvald partiledare inte bara kan ta över den sittande regeringen. I stället krävs det en ny regeringsbildningsprocess. Det är föga lockande.

Inför valet 2021 var humöret så mycket på opinionstopp att Senterpartiets Tryggve Slagsvold Vedum utropade sig till statsministerkandidat. Valet blev en framgång, om än inte riktigt så stor. Senterpartiets stöd är nu 3,8 procent. Ett sätt att försöka avvärja en hotande valkatastrof vore att kasta loss från regeringsansvaret för att i stället i opposition renodla sin egen politik. Därmed blir det kanske inte Støres öde som fäller regeringen. 

Det går alltid att hitta en fråga som gör det ”omöjligt” för finansminister Vedum att fortsätta hänga med Støre. Allt för att ta upp konkurrensen om missnöjesväljarna som nu fylkas hos Fremskrittspartiet och Sylvi Listhaug.

Partiet fortsätter att forsa fram i opinionen och är Norges största. Med ett stöd på 27,4 procent är det större än de båda regeringspartierna tillsammans. Växten har också skett på bekostnad av Høyre som länge tronat i topp men som nu bara är näst störst och tvingas att navigera i ett annorlunda politiskt landskap. Vid ett regeringsskifte är Erna Solberg inte längre lika självklar som statsminister.

Arbeiderpartiet och Høyre vill att de politiska konfliktytorna ska löpa som vanligt längs vänster-höger-skalan. Det saknas inte heller problem att ta itu med, men på samma sätt som runt om i Europa är det inte partier i centrum som har momentum. Också i Norge finns en reservoar av uppdämda olika missnöjen att hämta olika väljare från.

Fremskrittspartiet erbjuder väljarna i sin ”missnöjesrörelse” en goodiebagfylld med skattesänkningar, lägre elpris, mer pengar till kommunerna och mindre invandring. Och mindre byråkrati. Mindre bistånd. Mindre miljardslöseri på gröna satsningar. Mindre woke. Mindre EU. Och mer nationalism. Elkablar till kontinenten kan klippas.

Det är inte någon tillfällighet att Sylvi Listhaug har uppgraderat sin image till en mer elegant powerlook. Mer i stil med Marine Le Pen och Giorgia Meloni. Men väljarkåren är lättrörlig och valdagen 8 september skymtar ännu bara vid den politiska horisonten.

Ledare i Svenska Dagbladet 22 dec 2024

Read More

I Ryssland finns numera två versioner av Fader Frost. Den ena kommer traditionsenligt med gåvor vid nyår. Den andra ”tomten” – Kremls egen Ded Moroz – är diktator året runt. Regimen har under många år successivt trappat upp repressionen och efter den storskaliga invasionen av Ukraina är samhällsklimatet iskallt.

I Putins värld är Sovjetunionens upplösning 1991 det förra århundradets största geopolitiska katastrof. Nu kan han i alla fall glädjas åt att ha återskapat centrala inslag i det stalinistiska terrrorväldet. Stalin själv har dessutom kommit på modet genom att regimen kolporterar förstående filmer och tv-serier – allt medan minnet av den grymma tiden förtrycks undan. Och ja, Stalin är poppis.

Den högljudda propagandateatern i statlig tv står i bjärt kontrast till generalordern om största möjliga tystnad. Med en allt tjockare lagbok till hands krossar regimen alla försök att ta ställning mot Ukrainakriget.

Juristen och lokalpolitikern Aleksej Gorinov tog ställning mot storkriget och dömdes våren 2022 till sju års fängelse. Nyligen dömdes han till ytterligare tre år. Han anklagades för att ha diskuterat kriget med cellkamrater med ord som, enligt åtalet, ”legitimerade terrorism”. Liksom oppositionsledaren Aleksej Navalnyj, som avled i fångenskap, är han sjuk men får inte vård.

Det finns ett tusental politiska fångar och långt fler har blivit bötfällda för att ha haft en uppfattning eller ställt en fråga. Och så kan man förstås bli av med jobbet. Det är inte heller tillräckligt att tiga, utan krav ställs på ”Ivan och Irina” att aktivt ta ställning för kriget och de styrande. Och angiveriet har gjort comeback.

Den kognitiva dissonansen från den sovjetiska förtryckarstaten går därmed i repris; det är bara möjligt att vara sig själv med de allra närmaste. Resultatet är ett samhälle som utmärks av social apati, rädsla för att säga ifrån och ovilja att ta ansvar. I stället får livet gå sin gilla gång. Kriget är både närvarande och inte.

Den tysta konformismen är särskilt viktig för regimen när krigströttheten breder ut sig. Opinonsundersökningar får läsas med viss varsamhet, men i en novembermätning från Russian Fields noteras de hittills högsta stödet, 53 procent, för att inleda förhandlingar om att avsluta kriget. 36 procent önskade fortsätta striden.

I mätningen uppgav 63 procent att kriget går bra mot 23 procent som menade att det går dåligt. Resultatet säger något om propagandans genomslag. De ryska förlusterna hittills har uppskattats till 700 000 döda och sårade. Antalet stupade antas vara mellan 140 000 och 200 000.

Putins specialoperation skulle vara en snabb affär. Det blev det inte. Det står dessutom klart att de ursprungliga ryska krigsmålen inte kommer att nås. Till priset av nya enorma förluster görs nu sakteliga framsteg i de annekterade delarna av Donbass. Man försöker nöta ned det pressade ukrainska frontförsvaret, men de strategiska vinsterna har hittills uteblivit. Och ryska Kursk är fortfarande inte befriat.

Samtidigt råder det ekonomisk kris som följd av kriget. Inflationstakten, ränteläget, BNP-utvecklingen och sinande finansiella reserver pekar fram emot en ohållbar ekonomisk situation 2025. Och det finns inte någon lösning så länge som kriget pågår.

I bilden ingår att den offentliga välfärden prioriteras ned. Smör har blivit en snatterivara i Moskva. Missnöjet kan alltså växa men det spelar ingen roll för det brutala anfallskriget så länge som kritiken är outtalad.

Det finns fredsduvor som vill räcka diktatorn en olivkvist, blidka på bekostnad av Ukrainas suveränitet. Men de lyssnar inte på vad Putin själv säger. Rättare sagt: att han aldrig talar om framtiden för Ryssland när kriget är över. För det går inte över. Det eviga kriget i ”försvaret” av Moder Ryssland har blivit den främsta självlegitimitetsgrunden för Fader Frost.

Ledare i Svenska Dagbladet 9 dec 2024.

Read More