Claes Arvidsson

Archive
Ukraina

DN:s Wolodarski har fel om Norge

By: admin
01-05-2025
Donald Trump, Jens Stoltenberg, Jonas Gahr Støre, Ukraina

Det var en megahändelse i Norge när statsminister Støre och finansminister (och tidigare Natos generalsekreterare) Stoltenberg förra veckan fick audiens hos kejsaren av Maga i Vita huset. Inför mötet var oron stor; i medier utfärdas varningar om att det kanske låg en politisk katastrof på lur – efteråt svallade i stället hyllningarna av den diplomatiska segern.

Trump prisade Norge (great) och Støre (great) och betonade gemenskapen (”we are all great people”).

I mediebruset spekulerades om att Norge till och med skulle kunna ta ledartröjan i Norden när det gäller relationerna till USA. De mest kritiska rösterna hördes från Rødt och Sosialistisk Venstreparti, som efterfrågade öppen kritik och bredare samtalspalett. SV klagade över ”koseprat” (ungefär myspys). 

På den här sidan av kölen var upphetsningen betydligt mindre. Med ett undantag. DN:s Peter Wolodarski blev så till sig att rubriken på hans kommentar löd: ”Norge borde skämmas – smickrar Trump i stället för att ge pengar till Ukraina”.

Kanhända har Wolodarski sett för mycket på julfilmen Love Actually där Hugh Grant i rollen som premiärminister vid en presskonferens sågar den amerikanske presidenten vid fotknölarna. Verkligheten är emellertid inte lika enkel och han brister i rollförståelsen mellan sin egen och Støres.

En instabil, aggressivt bekräftelsesökande Trump, hans administrationen och den förda politiken framstår som en svart politisk fars. De besökande norrmännen hade dock knappast en önskan om en repris av scenerna med president Zelenskyj i Vita huset.

I Wolodarskis skildring ”nöjde sig (Støre) inte med att strö falskt smicker över Trumps ‘fredsinitiativ’ – som i praktiken är ett krav på att Ukraina ska kapitulera. När Putins anfallskrig kom på tal drogs han också farligt nära med i det moraliska likställandet mellan angripare och offer”.

Orden som de facto fälldes var uppmaningen att ”båda parter måste veta att de ska leverera – och de måste känna pressen att göra det”. Wolodarski tolkar uttalandet som ett ”uppenbart försök att ytterligare ställa sig in hos den amerikanske värden”. Men i verkligheten var det en indirekt kritik av Trump. I de så kallade fredsförhandlingarna har ju USA enbart satt press på en av parterna, Ukraina.

Det är dessutom skillnad mellan det som utspelas on stage och off stage. Bakom stängda dörrar var budskapet, enligt Støre, desto tydligare i fråga om att freden ska vara på Ukrainas premisser och att Norge står bakom Ukrainas territoriella suveränitet.

I mötet med Trump tog Støre och Stoltenberg fasta på det som är Norges intresse i fråga om Ukraina och det görs i samråd med den europeiska Ukrainakoalitionen. Att så är fallet understryks av att den norska delegationen hade möten med Ukrainas premiärminister Sjmyhal före och efter sittningen i Ovala rummet. Även Natos generalsekreterare Rutte ankom pronto till den norska ambassaden för att informera sig om samtalen.

För Norge stod ytterligare två frågekomplex i förgrunden. Dels den tioprocentiga generella tull som Trump aviserat. Mötet gav en möjlighet att tala om dels det felaktiga beräkningsunderlaget, hur stora investeringar som Oljefonden har gjort i USA och dylikt. Dels de säkerhetspolitiska relationerna och då med betoning av Norges betydelse för amerikansk säkerhet i Arktis. Och det är inte dåligt i det fall Trump fick en klar bild av den.

Det är som det är och då tvingas man laga efter läge, som också Finlands i Mar Lago golfspelande president Stubb gjorde.

Kort sagt, tiraden i Dagens Nyheter mot Norge var inte helt lysande.

Däremot håller jag med Wolodarski om att Norge – den ofrivillige krigsprofitören – kan och bör visa Ukraina mer biståndsvillighet än vad man har gjort hittills. Men chefredaktörens eländesbeskrivning är lika missvisande som den norska regeringens självskryt över den egna förträffligheten.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 april 2025

Read More

Det krävs reformer för upprustning

By: admin
30-03-2025
Donald Trump, EU, Försvarspolitik, Nato, Ukraina

Med presidenten i huvudrollen som drama queen befinner sig USA i fritt fall och på vägen ned växer det fram en annan nation. Det Trumpland som tar form innebär ett högerradikalt farväl på steroider till den gemenskap som brukar sammanfattas i begreppet väst.

Allianser med demokratier och multilateralism hör hemma på politikens skräphög. Så även konstitutionella fundament som rättsstatlighet. Lägg därtill synen på vetenskap och akademisk frihet. Och förstås frihandel.

I rekordfart har det därmed öppnats en avgrund i förhållande till Europa. Värdegrund, intressen och sättet att göra politik är helt annorlunda. Allt illustrerat av Trumps politiska frändskap med Putins envälde i oligarkernas Ryssland. Det är ett band som innebär en ”normalisering” av Ryssland och att Ukrainas suveränitet kan säljas ut i utbyte mot smicker och silverpenningar.

Hoten om att ta Grönland understryker den bistra sanningen att den transatlantiska länken, som Europa alltför länge har förlitat sig på, har förlorat sin trovärdighet. Ett handelskrig väntar för Sverige och resten av EU – och när det gäller USA:s medlemskap och roll i Nato är det inte heller bara att vänta och se.

Den amerikanska ångvältspolitiken syftar till att skapa en känsla av tillplattad maktlöshet, men det är en väldig skillnad mellan Panama och EU. Visserligen är EU inte en stat men tillsammans är medlemmarna en ekonomisk stormakt. I ett handelskrig har EU-kommissionen mandat att svara kraftfullt i fråga om tullar, och har i värsta fall även andra regulatoriska ”vapen” att ta till.

Kort sagt, EU har agens – och faktiskt så även inom säkerhetspolitiken.

Som i tidigare kriser har EU efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina, rest sig. Det har handlat om bistånd till Ukraina och sanktioner mot Ryssland. EU har dessutom fått en försvarsdimension på riktigt. ReArm Europe ska täta europeiska förmågeluckor. Det handlar inte om att ersätta Nato utan om att göra Europa starkare i Nato. Och kapabelt att senast 2030 kunna agera på egen hand i hela EU. Det är välkommet.

EU-kommissionen har skruvat på regelverken i syfte att underlätta för medlemsstaterna att investera i säkerhet. Det återstår dock att se hur stor del av de 800 miljarder euro som skulle kunna frigöras för försvar och försvarsindustri som faktiskt kommer att tas i anspråk. Fler borde satsa som Sverige, men såväl lägesbild som statsfinanser skiljer sig markant åt. En varning bör också utfärdas för den byråkratiska grottekvarnen.

För Europa är Putins krig mot Ukraina en existentiell fråga – Ukraina är ju en del av Europa. Om resultatet blir en ”deal” på ryska villkor lämnar det dessutom fältet fritt framöver för fortsatt rysk militär aggression även utanför Ukrainas gränser. ”Koalitionen av villiga” med Emmanuel Macron och Keir Starmer i förarsätet spelar en avgörande för att Ukraina ska kunna hålla emot ”fredsfursten” Trump och ”tsaren” i Kreml. Samtidigt bidrar den till att myndiggöra den europeiska försvarsdimensionen. Och Sverige är förstås med.

Europa rustar. Förr eller senare ska försvarsnotan betalas och därför är det framtidsavgörande att EU:s tillväxtmotor går upp i varv för att minska behovet av skattehöjningar eller tvingas välja bort annat. Inte minst handlar det om att förverkliga den inre marknadens potential och minska på regelbördan. Åtskilligt finns att hämta från att-göra-listan i Draghis och Lettas rapporter. 

Till bilden hör att försvarsindustrin inte bara spelar en säkerhetspolitisk roll, den kan även bidra till innovativt spillover till andra sektorer. Den kommande investeringsboomen förstärks av att tungviktaren Tyskland har beslutat att släppa på ”skuldbromsen”.

För EU gäller den nu att öka den militära förmågan för att minska den säkerhetspolitiska risken och samtidigt bli mer riskbenägen för att öka den ekonomiska tillväxten. Alltså göra det som krigsekonomin kräver. Och freden.

Ledare i Svenska Dagbladet 27 mars 2025.

Read More

I det ockuperade Ukraina har till och med tiden blivit rysk

By: admin
19-03-2025
Donald Trump, Russificering, Ukraina, Vladimir Putin

Förhandlingar om ett slut på kriget i Ukraina har redan tidigare legat i korten, men då med utgångspunkten att det skulle ske utifrån en ukrainsk styrkeposition. Men med USA:s president Donald Trump är det motsatsen som gäller. Han vill ha en deal för att kunna utropa sig till fredsfurste, till en starkare man än Putin och dessutom möjligen dra in lite snabba cash.

Ukraina i sig är en bisak – Trump är huvudsaken. Beskedet från Vita huset är att priset för vapenvila och eventuell fred är att landet måste ställa in sig på att avträda ockuperat territorium.

Kort sagt, överge sina egna medborgare.

Putin har å sin sida stått på sig efter att ha fått huvudkrav tillgodosedda av Trump redan innan förhandlingarna hade inletts.

Ryssland har annekterat Donbass och Krim i strid med folkrätten, men det betyder nada för Trump. Med stöd i den uppdaterade ryska konstitutionen kräver Kreml i stället att de delar som Kiev har återtagit (“ockuperat”) måste befrias.

Samtidigt rullar russificeringen med full kraft i de ockuperade delarna av Ukraina. I propagandakriget avfyras ständiga salvor om att regeringen i Kiev är nazister och russofober – och egentligen är förklädda representanter för Nato. Och dessutom är ju Ukraina inte och har aldrig varit en egen nation utan är en del av Ryssland, enligt propagandan.

De ideologiska grundelementen är förstås desamma som i Ryssland i form av en treenighet bestående av imperial nationalism, sovjetnostalgi och rysk-ortodoxi. I kulten har det Stora fosterländska kriget en central roll – att det krig som utkämpas nu är samma strid nu som då.

Typiskt nog börjar tideräkning för kriget i Kreml först 1941 då Hitlers Tyskland gick till angrepp, inte Molotov-Ribbentroppakten med nazisterna 1939.

Budskapet till dem som identifierar sig som ukrainare är att de är förledda och med brutala medel ska de komma på rätta tankar. Det behöver ju förstås inte betyda att identiteten ändras men att man ska tvingas böja sig. Kort sagt, som i Ryssland.

På klassiskt maner skapas rädsla i form av inkallande av misshagliga eller misstänkt misshagliga ukrainare till förhörscentran. Särskilda läger för omvändelsebehandling har inrättats. Det finns också rena tortyrkammare.

Det ukrainska språket är bannlyst i skolor och på universitet. Läromedlen är förstås ryska.

Ukrainska är inte heller tillåtet språk i offentliga institutioner. Den ryska ortodoxa kyrkan är den enda tillåtna och präster från andra kristna kyrkor förföljs. I försöken att utplåna det ukrainska ingår rivandet av minnesmonument över Holomodor (den politiskt framkallade svältkatastrofen 1932–1933 i den dåvarande sovjetrepubliken Ukraina).

Mer materiellt påtagligt är att det bara är ett byte till ett ryskt pass gör det möjligt att få tillgång till socialt stöd, hälsovård och pensioner. Rubeln är det enda giltiga betalningsmedlet.

Till och med tiden har blivit rysk.

Till bilden hör å ena sidan att hundratusentals ryssar har uppmuntrats att flytta in på ockuperad mark. Å andra sidan tvångsinkallas ukrainska män till den ryska armén för att i rollen som kanonföda strida mot sina egna landsmän och 20 000 barn har tvångsdeporterats till Ryssland.

Putins fullskaliga invasion av Ukraina 2022 utgjorde den definitiva slutpunkten på det post-kommunistiska Ryssland. Skapandet av en ny nationell identitet byggt till den ”den heliga treenigheten” inleddes tidigare, men processen har intensifierats. Det understryks av att indoktrineringen nu inte längre bara pågår i högstadiet och på universiteten, utan att propagandan kolporteras även på förskolan och till småskolebarn. Och kriget står i fokus.

Den som tror att Putin nöjer sig med en Ukrainadeal tror fel. 

Krönika i Altinget 19 mars 2025.

Read More

Förloraren verkar bli vinnare

By: admin
19-02-2025
Arbeiderpartiet, Jens Stoltenberg, Jonas Gahr Støre, Nansenprogrammet, Ukraina

Ibland går det fort i politiken. Det krävdes närmast ett mirakel för att Arbeiderpartiet inte skulle få utstå en förödmjukande förlust i det till hösten stundande stortingsvalet. Och kanske är det ett sådant mirakel som är på väg att ske. När väljarflykten för några månader sedan var som värst uppgick stödet i opinionen till ynka 14 procent. Nu är AP plötsligt Norges största parti med stöd från knappt 29 procent av väljarna, enligt den senaste opinionsmätningen.

Erna Solberg är den stora förloraren i kampen om väljarna med ett stöd för Høyre nere på 16 procent – och det är oklart vad som ska till för att på egen hand bryta AP:s förtrollning. Fremskrittspartiet har däremot lyckats hålla ställningarna. Visserligen är FrP inte längre största parti, men det i särklass näst största med stöd från var fjärde norrman.

Flera faktorer har bidragit till att väljarna strömmat till AP. De ständiga interna striderna har bilagts inför valet. Det fanns krafter som ville byta ut ”losern” Jonas Gahr Støre mot en uppåtstigande ung stjärna som partiledare. Med kuppförsöket avvärjt uppträder han med både större vitalitet och auktoritet.

Samtidigt har minoritetskoalitionen från 2021 med Senterpartiet slutat i skilsmässa. Båda partierna behövde hitta tillbaka till sig själva efter att ha grottat runt i kompromisskvarnen. En närmast symbolisk EES-fråga blev krisutlösare. AP fick tillfälle att markera den politiska och ekonomiska vikten av avtalet, ansvarstagande i oroliga tider medan SP fritt kunde ägna sig åt att lyfta motståndet mot det norska EES-avtalet om ekonomiskt samarbete med EU. Utträdet ur regeringen har dock inte alls lönat sig lika bra som för AP.

AP har dessutom nylanserat sig som ett parti också för städerna och med förslag om ännu en elprisstödsregim med det i Norge genialiska namnet Norgespriser. Stödet ska träda i kraft efter valet – om det då fortfarande är AP som styr. I dagsläget finns varken på den rödgröna eller den borgerliga sidan ett tydligt majoritetsalternativ. I politiken är dock tiden fram till valet i september en evighet.

I nystarten ingår att Jens Stoltenberg är en av de nya ministrarna i Støres ombildade regering. Att döma av reaktionerna var utnämnandet av honom till finansminister närmast detsamma som att en frälsare hade hämtats in.

Tyvärr har Natos tidigare generalsekreterare inte tagit vara på möjligheten för Norge att både agera moraliskt och realistiskt i fråga om stödet till Ukraina. Den norska linjen är att utlova pengar i framtiden men hålla igen i närtid. I budgeten för 2025 hade koalitionsregeringen avsatt minimum 15 miljarder NOK men pressades av oppositionen till 35 miljarder.

Senterpartiets ordförande Vedum var den främste exponenten för storsnålheten. Men det har visat sig att det också gäller statsminister Jonas Gahr Støre som trots betoningen på att styra stabilt i oroliga tider och visa sammanhållning med EU, fortsätter Vedumlinjen. Också Stoltenberg är nöjd, belåten och har till och med beskrivit det som farligt för Norge att vara mer solidariskt.

Trots en övervinst på 1 270 miljarder norska kronor in på Oljefondens konto bara 2022 och 2023 till följd av energipriskrisen, anser han inte att Norge profiterat på Rysslands krig mot Ukraina. Och han varnar för att bryta den så kallade handlingsregeln som stadgar att politiken årligen får ta ut maximalt tre procent av fondens värde. Det uppgår nu till mer än 20 000 miljarder norska kronor.

Den norska motsvarigheten till Finanspolitiska rådet anser däremot att det är oproblematiskt att göra det under en avgränsad tidsperiod. Det konstateras att frågan om hur mycket Norge ska stödja Ukraina är ett politiskt val. Och det valet, menar nationalekonomerna, bör ha sin grund i det säkerhetspolitiska läget och solidariteten med Ukraina. Så är det förstås.

Och efter Donald Trumps svek är det än viktigare att bistå Ukraina och mobilisera stöd i Europa. Norge bör göra om och göra rätt.

Ledare i Svenska Dagbladet 16 februari 2025.

Read More

Trump agerar som en allsmäktig gudfader

By: admin
21-01-2025
Donald Trump, EU, Högerextremism, Tullar, Ukraina, Vladimir Putin

Ibland överträffar verkligheten vad man i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. En sådan dag är det i dag, när USA:s 47:e president svärs in och ett nytt kapitel i The Trump Story börjar skrivas. Historien skulle ha kunnat vara en svart politisk fars, men den är en amerikansk tragedi som utspelas i realtid.

Med Donald Trump får världens mäktigaste land igen en president som anser att diktatorerna Kim Jong-Un, Vladimir Putin och Xi Jinping är förebilder. Ja, som i alla fall prisas för sin handlingskraft. Lite skämtsamt har Trump sagt att han bara ska styra som en diktator första dagen på jobbet.

Agerar som en allsmäktig gudfader

Om man ska tro den tillträdande presidenten är han störst, bäst och vackrast, en guds gåva till mänskligheten. Smicker är följaktligen det som krävs för att komma på god fot med honom. I Donald Trumps värld är det uttryck för respekt. Detsamma gäller annan betalning av tribut, typ kampanjbidrag i valrörelsen eller kostnaderna i samband med installationen.

Samtidigt agerar Donald Trump som en allsmäktig gudfader när han delar ut fördelar och beskydd i utbyte mot osviklig lojalitet och, å andra sidan, mobbning och hot. Det republikanska partiets överideologi är numera klientilismen. Det finns en oro för ”state capture” med Viktor Orbáns Ungern som förebild.

I sitt avskedstal varnade president Biden för att en oligarki tar form på basis av extrem rikedom, makt och inflytande.

Trump kan knappt öppna munnen utan att faktakontrollanterna visar röd flagg, men det berör honom inte. Sant eller falskt spelar inte någon roll för en person som med filosofen Harry G Frankfurst ord skulle kunna beskrivas som en ”bullshit artist”. Det allt överskuggande för en ”skitsnackare” är att skapa intryck och säga det som leder till att bakomliggande outtalade mål uppnås.

Saken blir inte bättre av att för mycket av det snacket minska förmågan att faktiskt kunna tala sanning.

Trump begriper inte värdet av allianser

Donald Trump leder världens mäktigaste land men står för en geopolitik som för tankarna till en realitysåpa. Han är fixerad vid tullar – trots att det utlovade resultatet av införandet av sådana går på tvärs mot hur de i verkligheten fungerar. Så nu ligger handelskrig mot Kina och EU i korten. Och förstås ökad inflation i USA.

USA får en president som inte förstår att allianser med andra stater ger ett enormt övertag i förhållande till Kina, Ryssland och Iran. Med hot om militärmakt och ekonomiska sanktioner har Donald Trump i stället krävt att få lägga beslag på Grönland. I samma släng ska USA ta över Panamakanalen. Kanada kan lämpligtvis inkorporeras som en amerikansk delstat. Lägg därtill att Elon Musks kampanjande i Europa nu blir officiell utrikespolitik.

Till skillnad från under den första mandatperioden är det få vuxna i det Ovala rummet, men desto fler som hör hemma i ett skräckkabinett. Genom utspelen tar USA avstånd från den i FN grundande rättsordningen med staters suveränitet och territoriella integritet som grund.

Det välkomnas både av Kina och Ryssland som också vill att stormakt ska vara detsamma som rätt.

Fasthet – men också flexibilitet

Utrikesminister Sergej Lavrov har betonat att USA och Danmark borde lyssna till vad Grönlands invånare själva vill – på samma sätt som Ryssland hävdar att man gjort med invånarna på Krim och i Donbas. Kreml har med nöje också kunnat konstatera att den nygamle presidenten delar den ryska synen på vad som utlöste kriget mot Ukraina, det vill säga det påstådda hotet från Nato mot Ryssland.

Donald Trump har försäkrat att kriget kan avslutas på 24 timmar, men räknar nu med att det tar upp till ett halvår. Tyvärr är det mer sannolikt att det i sådana fall snarare blir en fred på Putins än Ukrainas villkor. Avtalet med talibanerna från 2020 (som Biden tyvärr fullföljde) är ett avskräckande exempel på Trumps ”Art of the Deal”.

I en tid när det är troligt att en kravstor Trump kommer att försämra relationerna till Europa krävs det sammanhållning och fasthet men också flexibilitet för att göra överenskommelser.

Fortsättningen på Donald Trumps historia behöver inte bli så illa som man kan befara och det kan till och med finnas uppsidor både i USA och på världsscenen.

Men det kan också bli värre.

Krönika i Altinget 22 januari 2025

Read More

Allt förfryser i Putins Ryssland

By: admin
10-12-2024
Neo-stalinism, Tystnadskultur, Ukraina, Vladimir Putin

I Ryssland finns numera två versioner av Fader Frost. Den ena kommer traditionsenligt med gåvor vid nyår. Den andra ”tomten” – Kremls egen Ded Moroz – är diktator året runt. Regimen har under många år successivt trappat upp repressionen och efter den storskaliga invasionen av Ukraina är samhällsklimatet iskallt.

I Putins värld är Sovjetunionens upplösning 1991 det förra århundradets största geopolitiska katastrof. Nu kan han i alla fall glädjas åt att ha återskapat centrala inslag i det stalinistiska terrrorväldet. Stalin själv har dessutom kommit på modet genom att regimen kolporterar förstående filmer och tv-serier – allt medan minnet av den grymma tiden förtrycks undan. Och ja, Stalin är poppis.

Den högljudda propagandateatern i statlig tv står i bjärt kontrast till generalordern om största möjliga tystnad. Med en allt tjockare lagbok till hands krossar regimen alla försök att ta ställning mot Ukrainakriget.

Juristen och lokalpolitikern Aleksej Gorinov tog ställning mot storkriget och dömdes våren 2022 till sju års fängelse. Nyligen dömdes han till ytterligare tre år. Han anklagades för att ha diskuterat kriget med cellkamrater med ord som, enligt åtalet, ”legitimerade terrorism”. Liksom oppositionsledaren Aleksej Navalnyj, som avled i fångenskap, är han sjuk men får inte vård.

Det finns ett tusental politiska fångar och långt fler har blivit bötfällda för att ha haft en uppfattning eller ställt en fråga. Och så kan man förstås bli av med jobbet. Det är inte heller tillräckligt att tiga, utan krav ställs på ”Ivan och Irina” att aktivt ta ställning för kriget och de styrande. Och angiveriet har gjort comeback.

Den kognitiva dissonansen från den sovjetiska förtryckarstaten går därmed i repris; det är bara möjligt att vara sig själv med de allra närmaste. Resultatet är ett samhälle som utmärks av social apati, rädsla för att säga ifrån och ovilja att ta ansvar. I stället får livet gå sin gilla gång. Kriget är både närvarande och inte.

Den tysta konformismen är särskilt viktig för regimen när krigströttheten breder ut sig. Opinonsundersökningar får läsas med viss varsamhet, men i en novembermätning från Russian Fields noteras de hittills högsta stödet, 53 procent, för att inleda förhandlingar om att avsluta kriget. 36 procent önskade fortsätta striden.

I mätningen uppgav 63 procent att kriget går bra mot 23 procent som menade att det går dåligt. Resultatet säger något om propagandans genomslag. De ryska förlusterna hittills har uppskattats till 700 000 döda och sårade. Antalet stupade antas vara mellan 140 000 och 200 000.

Putins specialoperation skulle vara en snabb affär. Det blev det inte. Det står dessutom klart att de ursprungliga ryska krigsmålen inte kommer att nås. Till priset av nya enorma förluster görs nu sakteliga framsteg i de annekterade delarna av Donbass. Man försöker nöta ned det pressade ukrainska frontförsvaret, men de strategiska vinsterna har hittills uteblivit. Och ryska Kursk är fortfarande inte befriat.

Samtidigt råder det ekonomisk kris som följd av kriget. Inflationstakten, ränteläget, BNP-utvecklingen och sinande finansiella reserver pekar fram emot en ohållbar ekonomisk situation 2025. Och det finns inte någon lösning så länge som kriget pågår.

I bilden ingår att den offentliga välfärden prioriteras ned. Smör har blivit en snatterivara i Moskva. Missnöjet kan alltså växa men det spelar ingen roll för det brutala anfallskriget så länge som kritiken är outtalad.

Det finns fredsduvor som vill räcka diktatorn en olivkvist, blidka på bekostnad av Ukrainas suveränitet. Men de lyssnar inte på vad Putin själv säger. Rättare sagt: att han aldrig talar om framtiden för Ryssland när kriget är över. För det går inte över. Det eviga kriget i ”försvaret” av Moder Ryssland har blivit den främsta självlegitimitetsgrunden för Fader Frost.

Ledare i Svenska Dagbladet 9 dec 2024.

Read More

Förstår inte Norge krigets allvar?

By: admin
29-11-2024
Jonas Gahr Støre, Norge, Ofrivillig krigsprofitör, Ukraina


Stödet till Ukraina är en av huvudpunkterna på det pågående nordisk-baltiska toppmötet på Harpsund. När det inleddes på onsdagen hade Norges statsminister Jonas Gahr Støre med sig budskapet att hans regering nästa budgetår ska öka biståndet med 100 procent i förhållande till vad som föreslogs för en dryg månad sedan.

Fördubblingen handlar dock bara om en ökning från 15 till 30 miljarder norska kronor. Alltså fortfarande mycket mindre än vad Norge har råd med här och nu. Den norska modellen är att stoltsera med löften om (minst) 150 miljarder fram emot 2030. Alltså utfästelser för en framtid när Ukraina – om vårt stöd sviktar – kanske inte ens existerar.

Till saken hör att ökningen sker först efter politisk press från Høyre, Venstre och Miljøpartiet De Grønne. Oppositionen har morskat upp sig. Att man ställer krav för att ställa sig bakom Ukrainapolitiken har tvingat regeringen att i dag inleda vad som ska vara reella överläggningar i Stortinget om stödet 2025.

Ett hinder på vägen för Støre är en pågående kommunalekonomisk kris. Hösten 2025 är det val till Stortinget och det lutar redan starkt mot att regeringen får gå. Ett annat är att Arbeiderpartiet sitter fångat i en koalitionsbur med Senterpartiet vars världsbild har fokus på den norska landsbygden.

Det finns skäl att undra över situationsförståelsen. Alltså hur allvarligt det säkerhetspolitiska läget är och vad det betyder för Norge.

Både svenska MSB och den norska motsvarigheten DSB har nyligen kommit med uppdaterade råd och maningar till befolkningen. I den svenska konstateras att “det militära hotet mot Sverige har ökat och att vi måste vara beredda på det värsta – ett väpnat angrepp”. Den norska uppdateringen verkar ha gjorts 2021. Alltså före den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina. Kriget är långt borta.

När toppmötet avslutas i dag bör budskapet från de andra deltagarna ha varit glasklart. Efter Rysslands fullskaliga invasion blev Norge en ofrivillig krigsprofitör men agerar nu som en frivillig. Därför: Gör om och gör rätt. Agera inte som den rike kusinen från landet. Norge är stadd vid kassa men snålast i Norden.

Ledare i Svenska Dagbladet 28 november 2024.

Read More

Norge måste sluta snåla med biståndet till Ukraina

By: admin
18-11-2024
Bistånd, Jonas Gahr Støre, Nansenprogrammet, Norge, Ukraina, Vladimir Putin

Norge är rikast i Norden men är ändå, med undantag för Island, minst villigt att i praktisk handling visa solidaritet med Ukraina. Planen för Nansenprogrammet är att ställa upp med (åtminstone) 15 miljarder NOK årligen till och med 2030. Det var därför inte utan att jag kände ett visst medlidande med utrikesminister Espen Barth Eide när han i radio hade den otacksamma uppgiften att försvara det snåla norska biståndet till Ukraina.

Men det gick över.

Tänk om biståndet vore lika storslaget som självberömmet. Droppen var när han försökte åka politisk snålskjuts med hänvisning till allt som Norge gör tillsammans med Norden och Baltikum.

Norge var det enda land i Europa som ”drabbades” av ökade inkomster som en följd energikrisen. Det har rått viss osäkerhet om storleken på krigsprofiten för åren 2022 och 2023 som utlöstes av Rysslands fullskaliga invasion. Nu har det norska finansdepartementet räknat på saken: 1 270 miljarder NOK.

Det talet kan och bör jämföras med det totala norska biståndslöftet till och med 2030 på 135 miljarder.

Det är ett politiskt fallissemang när statsminister Jonas Gahr Støre avfärdar övervinsten med det banala konstaterandet att priset på gas går upp ibland och ned ibland. Problemet är förstås att ett erkännande av fakta skulle kasta ett föga smickrande ljus över regeringens självgoda skryt. Det argumentativa trycket på att göra mer skulle öka.

Synd att Høyres Erna Solberg traskar patrullo med orden: ”Jeg blir aldri med på dette om at Norge har ekstraordinære inntekter på grunn av krigen. Vi har også ekstraordinære utgifter.”

Ja, stackars Norge.

På Venstres initiativ ska det i alla fall bli förhandlingar i Stortinget om storleken på biståndet. Förslaget var att lyfta ut stödet till Ukraina ur regeringens pågående budgetarbete (förhandlat med stödpartiet Sosialistisk Venstre) och det kravet ställde sig Høyre, Miljøpartiet De Grønne och SV bakom. Regeringen vill dock ta en väl så avslöjande förhandlingsomväg, där alla partier först ska redovisa sitt “bud” i sina respektive alternativa budgetförslag. Allt för att inte behöva ta stöten från den opinion som vill se ökade satsningar för att stärka kommunernas ekonomi.

Venstre vill att golvet i Nansenprogrammet ska höjas till 105 miljarder, Høyre föreslår ett engångsanslag för nästa budgetår på 45 miljarder för att därefter följa 2030-planen. Och allt utöver regeringens bud är förstås bra. Resultat lär dock knappast stå i paritet med de finansiella muskler som Norge till skillnad från alla andra stater i Europa har till sitt förfogande.

Norge har alla möjligheter att verkligen göra skillnad. Alltså är det den politiska viljan som avgör vilket slags land som Norge vill vara.

Inom ramen för regeringens budgetförslag för 2025 kan man hålla fast vid handlingsregeln och ändå ha ett finansiellt utrymme på 100 miljarder NOK. Vill man mer fram emot 2030 uppgår värdet på oljefonden till nästan 20 000 miljarder NOK.

Uttag ur fonden, utöver handlingsregelns stadgande om max tre procent av avkastningen, får bara ske för att möta en ekonomisk kris. Men det är förstås inte något argument. Regelverket är hugget i politisk sten så det kan ändras för att också ta hänsyn till säkerhetspolitisk lågkonjunktur. Kort sagt, krig i Europa. Skapa en Ukrainafond.

För att undvika risken för att Oljefonden ska bli dränerad på sparkapitalet för framtida generationer kan man också i Stortinget slå fast att det rör sig om en undantagshändelse.

Det råder inte någon brist på stora och allvarsamma ord om Ukraina, Ryssland och den havererade europeiska säkerhetsordningen. Men ord betyder mindre än ”kulor” för soldaterna i skyttegravarna – eller för de civila runt om i Ukraina som terrorbombas. Och det brådskar. Än mer så efter presidentvalet i USA.

Ledare i Svenska Dagbladet 17 nov 2024.

Read More

Norge fortsätter med pr-tricken

By: admin
22-09-2024
krigsprofitör, Nansenprogrammet, Norge, Ukraina

Norge tjänade storkovan när priset på energi sköt i höjden efter Putins storskaliga invasion av Ukraina. Men även utan den ”ofrivilliga krigsprofiten” har landet de finansiella musklerna att ta täten i fråga om stöd till Ukraina. Men regeringen Jonas Gahr Støre saknar den politiska viljan.

Inför partiöverläggningarna i Stortinget häromdagen fanns det en viss förväntan om att Arbeiderpartiet och Senterpartiet skulle lägga något rejält på bordet. I stället blev det mest monopolpengar.

När det så kallade Nansenprogrammet sjösattes lanserades det som 75 miljarder norska kronor till Ukraina. Den finstilta verkligheten var mer blygsamma 15 miljarder årligen 2023–2027. Nu vill man göra om samma pr-trick; den finansiella ramen ökas till 130 miljarder, men då inkluderat ytterligare tre år. Kort sagt är det inte någon fastlagd ökning.

I stället ändrar man den tekniska utformningen så att det årliga biståndet till Ukraina ska uppgå till minst 15 miljarder, och för de tillkommande budgetår skjuts det till ytterligare fem miljarder. I insäljet för att möta kritik mot för lite och för sent, ingår att det ska införas kontrollstationer för att stämma av om stödet behöver öka. Som om vi inte redan vet att så är fallet.

Visst är det bra med långsiktighet, men måttet på solidaritet är inte framför allt utfästelser om stöd i framtiden utan vad som sker här och nu. Kort sagt, leverans. Så ja, det behövs mer. Man skulle till exempel kunna underlätta G7-ländernas plan på att ställa ut lån till Ukraina med frysta ryska tillgångar som säkerhet.

Mötet i Stortinget var dessutom i själva verket inte en överläggning utan en kort information om att så här blir det. Väl överståndet betonade dock den senterpartistiske finansministern Vedum å ena sidan krigets enorma konsekvenser, och å andra sidan enigheten. Men att regeringens förslag får stöd är inte detsamma som att alla är lika glada.

Kritiken avfärdas dock från regeringshåll med ord om att kriget är för allvarligt för att krångla om på hemmaplan. Och, understryks det med stor portion självgodhet, i Ukraina är man minsann så tacksamma över att biståndet från Norge är så stort.

I den norska självbilden är landet fortfarande en moralisk stormakt.

Men i skenet av den rådande graden av biståndsvilja skulle någon kanske säga att Norge snarare kan beskrivas som en frivillig än en ofrivillig krigsprofitör. Och nog borde man väl ha vetat bättre än att uppkalla programmet efter upptäcktsresanden och diplomaten Fridtjof Nansen. 

Nansen tilldelades fredspriset 1922, bland annat för sitt biståndsarbete i svältens Ryssland och Ukraina. För honom var dock Ukraina inte ett eget land, utan blott och bart en del av (bolsjevikernas) Ryssland. På ett i dag obehagligt bekant sätt slog Nansen fast att ”at det russiske folk har en stor fremtid foran sig, og vil få en stor mission å fylle i Europas og verdens videre liv, kan det være liten tvil om”. 

Ledare i Svenska Dagbladet 21 sept 2024.

Read More

Nu är frihet viktigare än frihandel

By: admin
20-09-2024
Jens Stoltenberg, Kina, Nato, Ryssland, Ukraina


Nobels fredspris delas ut i Oslo rådhus. Krig och fred stod också på agendan i samma rådhus när Natos avgående generalsekreterare Jens Stoltenberg i ett estradsamtal berättade om sina tio år på posten. Första oktober tar den tidigare nederländske premiärministern Mark Rutte över ett uppdrag som ibland lite skämtsamt beskrivs som att vara mer sekreterare än general.

”Generalshatten” bärs av Natos högsta operativa militära befälhavare, Saceur. Generalsekreteraren är ordförande för Nordatlantiska rådet som är Natos högsta politiska beslutande organ, och håller även i klubban när en rad andra organ och kommittéer möts. I jobbet ingår också också chefskapet för den internationella staben vid högkvarteret i Bryssel.

Själv liknade Stoltenberg uppdraget med att samtidigt vara både styrelseordförande och vd. Makten ligger i att vara den som tar fram underlag och lägger fram förslag för att sedan hitta fram till gemensamma skrivningar som alla kan acceptera. I utgångsläget, konstaterade Stoltenberg, är medlemmarna aldrig eniga.

Samtalet formade sig till ett antal lessons learnt. En var insikten om hur svårt det är att veta när och hur man bör intervenera. Insatsen i Afghanistan borde ha stannat vid en antiterrorist-operation, men övergick i stället till den omöjliga uppgiften att bygga en demokratisk stat. Nato skulle ha lämnat tidigare.

Stoltenberg underströk med emfas betydelsen av det transatlantiska bandet. Han påminde om att det finns en isolationistisk tradition i USA och konstaterade det egentligen självklara att fördelningen av bördor i Nato ska bli mer rättvis, det vill säga att Europa fortsätter att satsa mer på försvaret.

Ett Europa på egen hand är ett alternativ som nu tillhör det förgångna. Lätt raljerande sade Stoltenberg att han inte ens förstod vad förespråkarna för en europeisk pelare i Nato egentligen menade. Han varnade för idéer om att etablera parallella strukturer i EU, men välkomnade exempelvis mer försvarsindustriellt samarbete.

Att USA har sitt huvudfokus på Kina är inte ett hot mot Europa. I själva verket gagnar detta också europeisk säkerhet; i säkerhetshänseende är det inte längre möjligt att skilja Europa och Asien. Kina är en diktatur som snabbt rustar upp och dessutom bryter mot internationell rätt. Kina är också en ”möjliggörare” av Rysslands krig mot Ukraina.

Stoltenberg beskrev sig själv som tillhörande en generation med orubblig tro på globaliseringen. Nu är dock frihet viktigare än frihandel.

Steget är långt mellan Stoltenberg och Norges statsminister Støre som inför avresan med en handelsdelegation till Beijing fick frågan om Norge och Kina är vänner. ”Ja, det vil jeg si. Vi er venner som også kan snakke om det vi er uenige om. Vi har et respektfullt forhold”, menade Støre

Stoltenberg konstaterade självkritiskt att Nato borde ha gjort mer för Ukraina efter Rysslands angrepp 2014; det hade kunnat höja tröskeln för mer rysk aggression. Om utgången i kriget ville han inte sia. Han påminde dock om hur många som hade tagit fel om Kievs snara fall i inledningen av Rysslands fullskaliga invasion 2022, liksom att Ukraina tagit tillbaka territorium och drivit bort den ryska Svartahavsflottan. Och så offensiven i Kursk förstås.

Ukrainas överlevnad hänger på ”oss”, det vill säga om vi gör tillräckligt i fråga om humanitärt, ekonomiskt och militärt stöd. Och, underströk Stoltenberg, att så blir fallet ligger i ”vårt” intresse. Hotet från Ryssland är och förblir Natos högsta prioritet. Även sedan Ukrainas existens är säkrad.

På norskt vis avslutades sessionen med stående ovationer från åhörarna i den fullsatta Rådhushallen. Välförtjänt.

Ledare i Svenska Dagbladet 18/9 2024.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.