Claes Arvidsson

Archive
Ukraina

Vi har sett bilderna från helvetet vid fronten och ödelagda ukrainska städer. Vi har sett liken och vi har sett de gråtande barnen. Och tagit del av statistiken. Mer än 10 000 bekräftade civila dödade, i verkligheten kanske upp mot 50 000. Miljoner på flykt i och utanför Ukraina. Dagliga attacker mot bostadshus och civil infrastruktur. Inte ens ”trygga” områden är trygga.

Men för oss är bilderna bara bilder – långt från det liv i sorg, rädsla och ångest som är ukrainsk vardag.

Två år sedan 24 februari 

Det var på morgonen den 24 februari 2022 som Rysslands diktator Vladimir Putin meddelade i radio att en militär specialoperation hade inletts i Ukraina. Marktrupper angrep i olika anfallsriktningar samtidigt som våg efter våg av flyg- och robotattacker genomfördes.

I hittepå-propagandan ingick att landet med blixtens hastighet skulle ”avnazifieras” och ett hotfullt Nato hållas borta. Med historiens påstådda rätt att skulle Ukraina bli ryskt, i praktiken först genom införandet av en Quislingregering och sedan annektering.

Två år senare – och tio år efter att kriget inleddes på Krim 2014 – kan det konstateras att trots militär överlägsenhet har inte de ryska krigsmålen nåtts. Ukraina har till och med befriat förlorade områden. 

Räcker solidariteten till?

Ukraina har lyckats stå emot genom soldaternas stridsvilja och det civila samhällets uppslutning kring försvaret av Ukraina som nation och demokrati. Utan den militära hjälpen från väst hade dock hjältemodet inte räckt långt.

Nu är frågan om solidariteten räcker till? För att citera president Zelenskyj tal vid den säkerhetspolitiska konferensen i München:

”Fråga inte Ukraina när kriget kommer att ta slut. Fråga i stället er själva varför Putin fortfarande har möjlighet att fortsätta det.”

Organiserandet av Ukrainahjälpen har på många sätt varit imponerande, men på andra inte. Stridsscenen hade kunnat se annorlunda ut. Effektiva och efterfrågade vapensystem har levererats i snigelfart, och den senfärdigheten håller i sig. Det handlar om en rädsla för eskalering och spridning av kriget. Och den rädslan har underblåsts av Kreml. Styrka är emellertid  det enda språk som biter på Putin.

Det ställdes överdrivna förhoppningar till Ukrainas offensiv 2023. Misslyckandet har lämnat efter sig en känsla av pessimism som inte har uppvägts av framgångarna i Svarta havet. Eller för den delen att man faktiskt håller försvaret uppe. Fronterna är i stort sett frusna, men den ryska köttkvarns-taktiken nöter ned Ukrainas möjligheter att stå emot. Bristen på artilleriammunition är akut och det behövs fler soldater.

Vill underblåsa opinionen 

På slagfältet är den ryska erövringen av Avdijivka efter fyra månader av intensiva strider och till ett mycket högt pris i liv och materiel – bara en taktisk seger. Det strategiska värdet av krigstrofén ligger på ett annat plan och handlar om andra mottagare. Och så kan Putin förstås fjädra sig inför det så kallade presidentvalet i mars och låtsas som om kriget går på räls

Inför en uppmärksammad tvåårsdag bär Avdijivka ett budskap om att Ukraina inte kan vinna. Strategerna i Kreml vill påverka försvarsviljan i Ukraina men också underblåsa en pessimistisk opinion i de stater som ingår i biståndskoalitionen. Påverkansoperationer ska dra uppmärksamheten bort från Ukraina och i stället rikta fokus mot dyrtid, invandring, klimat och Gaza. Ju mer polarisering, desto bättre för Ryssland.

Med Trump i Vita huset 

Och så sätter man sin lit till att med Donald Trumps hjälp kunna ”Göra Ryssland stort igen”. Först genom att det redan försenade militära stödpaketet till Ukraina ska dröja än mer – och ännu hellre att det aldrig ska godkännas i den amerikanska kongressen. Om Trump dessutom skulle flytta in i Vita huset igen vore det ett drömscenario för Kreml – och en mardröm för oss, som vi redan nu måste ta höjd för.

Om Ukraina förlorar väntar mer av en rysk revanschism som inte känner några gränser. Putinismen är inställd på evigt krig. Därför är det klokt att sträcka sig väldigt långt i det risktagande som det innebär att stödja Ukraina med vapen, som det svenska försvaret egentligen inte kan undvara.

Vi kan inte tillåta att Putin segrar. Ryssland bryter mot FN-stadgan, begår folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Och krigets lagar struntar man blankt i. Plundring, tortyr, våldtäkt och mord ingår i ”befrielsen” av Ukraina.

Det vore att tvingas leva med en moralisk kollaps.

Slava Ukraini!

Krönika i Altinget.se 24 februari 2024.

 

Read More

Vi måste alla bidra till att minska risken för krig och konflikt och därför avråder Ryssland från investeringar i försvarsindustrin i Väst. Det gäller särskilt investeringar som bidrar till att vidmakthålla eller öka kärnvapenförmågan i Frankrike, Storbritannien och USA. Alltså de medlemmar i Nato som har kärnvapen.

Så skulle ett budskap från Vladimir Putin ha kunnat spritts över världen. Vädjan har dock inte behövts. Godhetsrörelsen i Väst har skött saken på egen hand. Också i Sverige.

En rad svenska banker tog eget initiativ till att säga farväl till vapen och ge svensk försvarsindustri en smäll. Inte hållbart, menade man med stöd i FN:s Agenda 2030:s mål om fredliga och inkluderande samhällen.

Tanken på att företag ska ta en hänsyn till hur affären påverkar samhället i vidare mening kan spåras tillbaka till den amerikanska ekonomen Howard Bowen som på 1950-talet myntade begreppet Corporate Social Responsibility (CSR). Det var dock först i kölvattnet på finanskrisen 2009 som CSR blev en veritabel väckelserörelse och egen slags industri. Modeindustri, om man så vill. På gott och på ont. 

Så här beskriver nätverket CSR Sweden sig själva enligt EU:s definition:

”CSR är det ansvar som företag har för den påverkan man har i samhället där man verkar. CSR är en process att integrera mänskliga rättigheter, miljö, socialt ansvar, anti-korruption i strategi och verksamhet. Man ska se över, tänka innovativt och utveckla sin affärsmodell, sina produkter och tjänster.”

I ljuset av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 och den därpå följande haussen för försvarsindustrin var fondpacifismen inte längre hållbar. Swedbank Robur som var storägare i Saab fram till dess man fasade ut ägandet 2021, började storköpa aktier i försvarskoncernen. SEB:s fondbolag slopade fy-fy-policyn i förhållande till försvarsindustrin.

Fortfarande har dock BAE Systems Hägglunds och BAE Systems Bofors pariastämpel hos Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank Robur. Flera AP-fonder har samma policy. Det som utpekas som ett problem är att ägarna BEA Systems till exempel har haft uppdrag att vidmakthålla missilerna Trident och Minuteman för USA:s räkning. Och kärnvapen, nej. Där går gränsen.

Det betyder att det inte betyder något att kärnvapentrion i Nato – i enlighet med icke-spridningsavtalet från 1968 – har rätt att inneha kärnvapen. Kärnvapen utgör dessutom den yttersta avskräckningen i Nato:s försvarsdoktrin, en doktrin som Sverige kommer att dela och vara med om att implementera när medlemskapet är fullbordat. Är man mot medlemskapet?

Det blir lätt fel när CSR går i samtramp med en fredsrörelse utan verklighetskontakt – typ FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Hållbarheten globalt skulle knappast öka om bara Ryssland, Kina och Nordkorea hade kärnvapen (och ja, troligen även Israel).

Det understryks av att det nästan inte går en dag utan att Ryssland hotar med kärnvapenkrig. Budskapet hörs i statstelevisionen, på sociala medier och från ledande politiker. Utspelen kan ses som moralhöjande propaganda i krigstid för inrikes konsumtion – och blir därmed en illustration av hur det står med moralen.

Men hoten kan inte bara avskrivas som inrikes utrikespolitik. Och det är med kärnvapenarsenalen i sin hand som Putin vill göra Ryssland stort igen. Kärnvapen i krig kan inte uteslutas.

I sitt nyligen avgivna Militära råd har ÖB Micael Bydén väl fångat vad som står på spel:

”Rysslands strategiska målsättningar sträcker sig bortom slagfälten i Ukraina och handlar i grunden om att försöka återupprätta en rysk stormakt baserad på auktoritär politisk grund. Den ryska regimen eftersträvar en världsordning där Ryssland, jämte andra stormakter, upprätthåller en global maktbalans och erkänner varandras intressesfärer på bekostnad av mindre staters suveränitet. Det ryska anfallet mot Ukraina är därmed ett angrepp på hela den europeiska säkerhetsordningen och varje lands rätt att självständigt göra sina säkerhetspolitiska vägval.”

Visst är det bra att företag tänker vidare än bara vinst, men då förstås bara om de verkligen tänker sig om. Risken är att den etiska kompassen visar fel och att det goda i stället blir det bästas fiende.

Krönika i Altinget.se 22 november 2023.

Read More

Uten den militære og humanitære støtten fra Vesten, vil Ukraina bli utslettet som nasjon, og demokratiet vil bli til et diktatur. I sin kamp for å overleve har Ukraina både internasjonal lov og moralen på sin side. Russland har verken det ene eller det andre.

Derfor bør det være lett å se hva som er riktig og galt når det gjelder Ukraina. Redd Barna er et eksempel på at det dessverre ikke alltid er slik. De går seg vill ved å stirre på sitt eget kart uten å legge merke til hvordan terrenget ser ut i virkeligheten.

22. oktober skramler det i 100 000 innsamlingsbøsser under TV-aksjonen i hele Norges land. I år er det Redd Barna som får støtte til sine aktiviteter – og at det trengs penger for å redde barn, trenger ingen å være i tvil om.

De innsamlede midlene skal blant annet gå til prosjekter i Ukraina, der resultater fra Putins angrepskrig viser at Russland:

  • Bryter FN-paktens forbud mot internasjonal maktbruk
  • Begår folkemord
  • Begår forbrytelser mot menneskeheten
  • Begår krigsforbrytelser
  • Bryter krigens folkerett

Barn dør, barn blir skadet fysisk og psykisk. Barn er redde. På flukt. Våpnene som er donert redder bokstavelig talt ukrainske barns liv. Det fremstår som uforståelig ikke å innta et standpunkt når den ene parten skryter av å ha deportert 700 000 barn fra de annekterte områdene i Ukraina til Russland. At de bortførte barna, ifølge tall bekreftet av Ukraina, «bare» utgjør 20 000, gjør ikke saken fundamentalt bedre.

For Redd Barna er det imidlertid forskjell på penger og penger. Derfor har de takket nei til en gave fra Kongsberg Gruppen. Det understrekes at det er en prinsippsak å si nei takk til våpenindustrien, fordi «barn ikke skal drepes av norsk krigsmateriell». Motargumentet er at luftvernsystemet NASAMS fra Kongsberg Gruppen redder livet til barn i Ukraina som utsettes for russiske robotangrep.

Redd Barna anser seg for å representere «the high ground» med prinsippet om nei-til-våpen. Det understrekes at «hvis vi mottar penger fra en våpenprodusent som forsyner en part i en krig, kan vi oppfattes som partiske». Redd Barna har imidlertid ikke noe imot å endre prinsippet når det passer.

I Redd Barnas årsrapport for 2022 oppgis det at organisasjonens totale inntekter utgjorde 1 328 millioner kroner. Av disse utgjorde norske offentlige tilskudd 450 millioner. Med samme prinsipielle ståsted som overfor Kongsberg Gruppen burde nok Redd Barna avslå statens bidrag.

I krigen i Ukraina forsyner Norge en stridende part med våpen og deltar dermed indirekte i krigen. Da statsminister Jonas Gahr Støre presenterte det femårige Nansen-programmet for humanitær og militær bistand til Ukraina i februar, uttalte han at:

«Folkeretten er vår førstelinje. Vår sikkerhet, vår velstand og vår handlefrihet er tuftet på en regelstyrt verden. At samkvem mellom stater følger lovens makt, og ikke maktens lov. At man ikke skiller mellom store og små staters rettigheter. Og at suverene stater kan bestemme fritt over seg selv og sin egen fremtid. Russlands angrepskrig mot Ukraina bryter med alle disse prinsippene som er så avgjørende for Norge og våre nasjonale interesser.»

Og:

«Russland forsøker å tvinge frem et annet Europa – med mye farligere omgivelser for land som Norge. Om Russland med sin ødeleggende krig når sine mål i Ukraina, vil det ha stor, negativ betydning for vår sikkerhet – og for sikkerheten til våre allierte, særlig øst i Europa. Også derfor, president, er Ukrainas kamp en kamp også for vår sikkerhet og våre nasjonale interesser.»

Slik krigen har utviklet seg etter den russiske fullskala invasjonen og at krigsmålene handler om så mye mer enn Ukraina, kjemper Ukraina også på vegne av Norge og NATO i det som kan beskrives som en «war by proxy»

I tillegg eier den norske stat 50,004 prosent av aksjene i Kongsberg Gruppen – og halvparten av overskuddsdistribusjonen renner inn i det statsbudsjettet som muliggjør Redd Barnas bistandsarbeid.

og skal selvfølgelig ikke avstå statens finansiering. På den annen side ville det være passende å slutte å følge deres egen versjon av Groucho Marx’ motto: «Vi holder fast ved våre prinsipper og hvis disse ikke passer, har vi andre.»

Krönika i Minerva 16 oktober 2023

Read More

Vad är Ryssland? Svaret ryms i den oheliga treenigheten kleptokrati och militärstat med en idébaserad diktatur som grund. Med Putin som ledare sedan 1999 har Ryssland utvecklats till en imperialistisk totalitär.

I Sverige finns en flora av partier med sin grund i olika ideologier, men det finns också en överideologi. Den handlar inte om innehåll utan om ramarna för politik och samhälle inom vilka medborgarna kan röra sig fritt: demokrati, rättsstatlighet, medborgerliga fri- och rättigheter.

Allt detta är anatema i Ryssland. I stället handlar modus operandi om att pränta in i och forma undersåtarna; hur de ska förstå världen, tänka, tycka och handla därefter. Inte minst gäller det kriget mot Ukraina och hur det ska försvaras.

”Inlärningsprocessen” stöds av en ständig bombmatta av lögner och groteska hatbudskap i statligt kontrollerade medier, liksom i form av en rik flora av filmer och andra historiska ”events”. Allt i kombination med en accelererande repression och ett återuppståndet stalinistiskt samhällsklimat med utrensningar och angiveri.

Det byggs för framtiden genom patriotisk fostran av det uppväxande släktet. Nya läroböcker präglade av den rätta läran rullas ut. Den Vetenskapliga Putinismen är den nutida efterföljaren till den sovjetiska grundkursen i Vetenskaplig socialism. I höst får 17-åringarna på gymnasiet en duvning i nutidshistoria, också den om det hemska styret i Ukraina och att det egentligen är USA som krigar mot Ryssland.

På universiteten är det numera obligatoriskt att inleda studier med en kurs i patriotismens värden och regimens hittepå-verklighet.

I sökandet efter en sammanhållande idé i det postsovjetiska Ryssland blev svaret patriotism med fokus på seger och offer i Det stora fosterländska kriget 1941–1945. Det är en identitetsskapande statsideologi som aktivt började utvecklas 2009 då Putin tillsatte en kommission för att motverka falsk historieskrivning. Det handlade om Stalin; kritiska historiker attackerades för att vara anti-patriotiska, liksom läroböcker som inte skrev ”rätt” om den stora terrorn och Gulag.

Efter protesterna i samband med parlamentsvalet 2011 och presidentvalet 2012 blev ”minneskulturen” i kombination med den konservativa missionerade nationalismen allt viktigare för att generera legitimitet. Och än mer så i samband med att Putin startade kriget mot Ukraina 2014.

Putin lade själv ut texten om de historiska och filosofiska grunderna i en essä 2021. Här förebådas den fullskaliga invasionen av Ukraina, betonas civilisationskampen mot väst och behovet av renhet och renhållning på hemmaplan. Nuet binds samman med och förklaras av historien.

Putinismen är narcissistisk. Å ena sidan topdog med hävdandet av en överlägsen civilisation, och å andra sidan, underdog-känslan av att inte vara respekterad. Ryssland kräver därför sin rättmätiga plats som stormakt i en multipolär värld där stormakterna styr. Och rätten till en egen intressesfär. Väst – med USA i täten – är hotfullt och samtidigt civilisatoriskt underlägset.

Putinismen är paranoid med utländska och inhemska krypto-fascister lurande bakom varje hörn med målet att krossa Ryssland.

Putinismen har också en yttersta mission: att återskapa den historiska enheten mellan Ryssland, Ukraina och Vitryssland.

Sovjetunionens upplösning 1991 väckte förhoppningar om vilket land Ryssland skulle kunna bli. I stället fastnade man mellan det förflutna och framtiden. Det var illa nog men värre är att med Putins idé om staten har Ryssland backat in i framtiden och regimen raderat all förmåga till självhjälp. Ideologin skulle kunna avfärdas som ett politiskt användbart hopkok av tsardyrkan, Stalinnostalgi, kulturkonservatism och nationalism, men den får sin näring från ett idéarv med djupa rötter tillbaka i historien.

En förutsättning för förändring är därför att Ryssland förlorar kriget mot Ukraina. Om det verkligen är möjligt är förstås en annan sak. Med eller utan diktatorn kvar vid makten kommer regimens ideologiska kompass att vara den reellt existerande Putinismen. Alltså nolltolerans för avvikelser på hemmaplan och evig konflikt med väst. Vi och våra värderingar är fienden.

Krönika i Altinget.se 29 augusti 2023.

Read More

Motståndarna till ett svenskt medlemskap i Nato är kritiska. En del känner sig kränkta. Svikna. Ansökan bara hände. Processen var för snabb. Och, klagar man, det skedde utan den breda debatt som det säkerhetspolitiska skiftet egentligen fordrat. 

Visst gick det undan när Magdalena Andersson under trycket av händelsernas gång till slut svängde i frågan om allianslöshetens bevarande. S absoluta nej till medlemskap i Nato skulle vara hugget i sten. Men det var sandsten. Putins ”war of choice”, en borgerlig opposition som inte längre gav S vetorätt och framför allt Nato-processen i Finland, gjorde det politiskt omöjligt att inte byta säkerhetspolitisk linje.

S-regeringens medlemsansökan var historisk och av avgörande vikt för svensk säkerhet, men också nödd och tvungen. Som tur är har vi nu en regering för vilken medlemskapet innebär att ”komma hem”. Och som aldrig, som Magdalena Andersson, skulle raljera över försvarsanslaget i termer av ”godis”.

Sverige hade kunnat bli medlem långt tidigare och under mindre pressande omständigheter. Först var två borgerliga partier för ett Natomedlemskap, och efter 2014 gjorde C och Kd gemensam sak med M och Fp. I opposition upphörde dessutom frågan att vara M:s motsvarighet till S programfästa krav på att avskaffa monarkin.

Rysslands krig mot Ukraina och annekteringen av Krim skapade nytt tryck i frågan. S hade kunnat – som s-märkta före detta UD-tjänstemän argumenterade för redan 2016 – tagit fasta på att nya tider kräver nya svar. I stället krävdes det en fullskalig invasion för att Magdalena Andersson skulle slå fast att det var en ny situation.

Men S har aldrig gjort upp med sitt eget säkerhetspolitiska arv i fablernas värld. Neutralitetspolitiken kunde fungera i fredstid men var obruklig i krigstid. Men det ville man inte säga. 1959 ljög Tage Erlander inför riksdagen om att ”förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians (läs Nato) är sålunda helt uteslutna”. Därefter skrev man fast sig djupare och djupare i berättelsen om neutralitetspolitiken.

S var i början av 1990-talet emot att tillsätta den så kallade Neutralitetspolitikkommissionen som i sitt betänkande ”Om kriget kommit: förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949–1969” blottlade lögnen. Det centrala för S var dock kommissionens slutsats: att samarbetet inte hade varit tillräckligt intimt för att kunna karaktäriseras som en allians. 

Som en följd av nya uppgifter 1998 och 1999 av SvD:s Mikael Holmström (numera på DN) ställde sig en majoritet i riksdagen bakom kravet att tillsätta en ny och brett sammansatt kommission för att granska andra halvan av kalla kriget 1969–1989. Det ville dock inte S-regeringen, som löste problemet genom att i en uppgörelse med C tillsätta en enmansutredare. Slutsatsen blev att det militära samarbetet var förenligt med neutralitetspolitiken, och att alla respekterade den svenska neutraliteten. 

Och på den vägen har det varit. 

2013 tillsatte alliansregeringen en utredning om Sveriges försvarspolitiska samarbeten, som efter regeringsskiftet 2014 mottogs av försvarsminister Peter Hultqvist och förpassades till papperskorgen. I “Försvarspolitisk samarbete – effektivitet, solidaritet, suveränitet” blottlades de inbördes motsättningarna i försvars- och säkerhetspolitiken. Det nationella försvaret var i stort sett nedmonterat, de internationella samarbetena hade lågt skyddsvärde, Sverige utlovade utan trovärdighet militärt stöd till andra stater och sågs av Ryssland som en del av Nato. Och Sverige saknade säkerhetsgarantier.

En annan slutsats var att det därför behövdes en ny utredning om för- och nackdelar med ett Natomedlemskap. Hultqvist gjorde tummen ned, men motsatte sig inte en sådan utredning. Oberoende av resultatet skulle han dock inte ta någon hänsyn till den. Det gjorde han inte heller när utredningen “Säkerhet i vår tid” 2016 landade på skrivbordet. 

Den blev ännu ett fall för pappersåtervinningen, och ytterligare ett missat tillfälle till omprövning; utredningens viktigaste slutsats var att ett svenskt medlemskap i Nato skulle höja tröskeln för konflikt i Nordeuropa.

2017 larmade Försvarsberedning om ett ytterligare försämrat säkerhetsläge: att ett väpnat anfall inte kunde uteslutas och att en större konflikt skulle kunna inledas med en attack mot Sverige. Det konstaterades också att vid en konflikt i närområdet skulle Sverige dras in. 

Partilinjen att stå utanför Nato blev än mer motsägelsefull eftersom krigsplaneringen utgick från att Sverige inte klarade sig på egen hand. Men det kan förklaras med att tryggheten i artikel 5 inte ansågs nödvändig, eftersom Sveriges geostrategiska läge var en garanti för bistånd i nöd. Kort sagt, en strategi för fripassagerare.

Efter kalla kriget nedmonterades neutralitetspolitiken successivt i den svenska säkerhetspolitiska doktrinen och blev till militär alliansfrihet. 1994 blev samarbetet med Nato öppet genom Partnerskap för fred. Sedan dess har Sverige krigat för fred under Nato-flagg, deltagit i övningar med artikel 5 som utgångspunkt, ingått ett värdlandsavtal för att bättre kunna ge och ta emot hjälp och kan delta i Nato:s snabbinsatsstyrka . 

Men artikel 5 var det absoluta tabut. 

En kvarhängande och idylliserad föreställning om Palmepokens alliansfrihetspolitik med fokus på FN, fred och tredje världen har varit ett hinder för öppenhet och omprövning. S har nostalgiskt drömt sig tillbaka till det som man minns som en rättrådig moralisk stormakt. Alltmedan USA och Sovjetunionen framställdes som lika goda kålsupare – och Nato var fy, fy.

Av den sådden skördar man nu anklagelserna från vänster om det stora sveket. S behöver en vitbok om Palmeepoken.

Ledare i Svenska Dagbladet 13 augusti 2023.

Read More

Den svenska fredsrörelsen har en lång historia av att gå vilse i pannkakan. Under kalla kriget blev den en ofrivillig – och ibland frivillig – ”nyttig idiot”. Opinionsbildning för fred ingick i Kremls påverkanskampanjer för att så tvivel och skapa oenighet mellan Västeuropa och USA med det yttersta syftet att vinna politiska och militära fördelar.

Då som nu är det viktig att i förhållande till fredsrörelsens ställningstaganden ställa frågan Cui bono (till vems gagn). Så curlar till exempel Sveriges fredsråd Ryssland och vill stoppa vapenleveranserna till Ukraina. Till vänster är det alltid USA som är den stora satan.

Svenska Freds- och skiljedomsföreningen har tydligt fördömt Ryssland. Däremot har man gått i taket över att USA har levererat klusterammunition till Ukraina, eftersom det kan ”luckra upp” FN:s förbudskonvention mot ammunitionen. Men den kritiken ska ses i perspektiv av ett krigsfacit so far som visar att Ryssland i Ukraina:

  • Bryter mot FN-stadgans förbud mot internationell våldsanvändning
  • Begår folkmord
  • Begår brott mot mänskligheten
  • Begår krigsförbrytelser och
  • Bryter mot krigets lagar.

Ukraina kämpar för att överleva.

Svenska Freds tar strid för den egna agendan.

Ryssland kommer fortsätta

Ukraina har ju inte heller tillträtt konventionen och är därmed inte bunden av den. Man har dock tydligt uttalat att ammunitionen inte ska användas mot civila. På så sätt står man upp för konventionens huvudsyfte ”att lösa de humanitära problem som användningen av denna typ av ammunition kan ge upphov till”.

Inte heller Ryssland är bunden av konventionens förbud. Putins generaler har dock använt klusterammunition mot civila från dag ett i den storskaliga invasionen. Och det tänker man fortsätta med.

Svenska Freds har inte velat att Sverige blir medlem i Nato. Huvudbudskapet är att ett Natomedlemskap ”varken skulle göra Sverige eller världen till en säkrare plats”. Nato är ju dessutom, fy, fy, en ”kärnvapenallians”. Det kan alltså antas att man nu sätter sitt hopp till att Turkiet trots allt inte ska ratificera den svenska Natoansökan.

Cui bono? I sådana fall lär det bli champagnefest i Kreml.

Putin får inte lämnas ensam med knappen

I kraft av att vara en del av SAP-LO-konglomeratet är Olof Palmes internationella centrum fredsrörelsens tyngsta organisation. OPIC talar tyst om stödet till olika vänsterdiktaturer och den sovjetvänliga fredspolitiken under epoken Palme, men desto mer om Palmekommissionens tro på gemensam säkerhet, kampen för nedrustning och Nato som en hotfull kärnvapenallians. Regeringen Magdalena Anderssons ansökan om medlemskap i Nato har man fått svälja men också OPIC kan alltså leva på det turkiska hoppet.

Liksom Svenska Freds har Palmecentret drivit på för ett svenskt tillträde till FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Det hade i sådana fall omöjliggjort ett Natomedlemskap. Båda delarna toppade dåvarande utrikesminister Margot Wallströms agenda. Efter utredning kunde dock frågan med nöd och näppe avföras från regeringens dagordning.

Nu kräver OPIC att Sverige även som Natomedlem ska ratificera konventionen och sätta press på kärnvapennationerna. Kort sagt verka för avveckling av Natos yttersta avskräckningsmedel. Men Cui bono?

Tänk ett Europa där Putin är ensam om att ha möjlighet att ”trycka på knappen”. Som diktatorn redan flera gånger hotat att göra.

Det är som om man lever i en fantasivärld. Inte i krigets tid.

För fina för fronten

I syfte att återuppliva Palmeismen tog OPIC 2021 initiativet till en ny Palmekommission, Common Security 2022. I samband med bildandet beskrevs Europa häpnadsväckande nog som den region i världen som mest utmärktes av fred. I Palmes anda efterlystes en folkrörelse för att driva på politikerna att stoppa kapprustningen och undvika en kärnvapenkatastrof.

En månad före Rysslands fullskaliga invasion uttryckte Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström förhoppningen att:

”När nu skramlet från vapen hörs allt tydligare så behöver vi snart åter bli minst 100 000 som samlas någonstans i Sverige för att manifestera för freden. Och vi borde våga hoppas att minst lika många tågar längs gatorna i Moskva.”

Sedan dess har OPIC stämt in i fördömandet av det ryska angreppskriget och ger också Ukraina stöd. Bra förstås. Man tillhör dock de organisationer som hjälparbetaren Tilde Addenbrooke i sitt Sommarprat beskrev som för ”fina” för att finnas ute vid fronten: ”Våra insamlade medel och verksamhetspengar går inte till att köpa in eller stödja militära vapen och utrustning.”

I somras inbjöd Kvinnor för fred till ”Hopp och motstånd: Träning i icke-våld och fredskultur” som skulle ”kombineras med badsemester”. Det är en lyx som Ukraina inte kan kosta på sig – och faktiskt inte heller fredsrörelsen. Om Ukraina förlorar blir det en inbjudan till Kreml att gå vidare och därmed blir hoppet om att återupprätta en europeisk säkerhetsordning definitivt blott en dröm.

Som Jens Stoltenberg så väl uttryckt saken: ”Vapen är vägen till fred”.

Krönika i Altinget.se 9 augusti 2023

Read More

Så like, men også så forskjellige. Det er den enkle beskrivelsen av Norge og Sverige – ofte også når samtalen på den offentlige scenen handler om det samme. Som i tilfellet med Mondelez International, som eier norske Freia, svenske Marabou og en lang rekke andre varemerker.

Via Mondelez sitt eierskap har de to nasjonale sjokoladeikonene havnet i en geopolitisk klemme av boikott og avbrutt samarbeid. Godteriet har fått en bitter ettersmak av brutaliteten i Butja, Mariupol og nå sist den sprengte vannkraftdemningen Kakhovka. Er det rett eller galt? Og hvordan skal foretag og vi som forbrukere tenke?

På spørsmålet om Ola og Kari burde føle «Kvikk Lunsj-skam», svarte BI-professor Øyvind Kvalnes, som er spesialisert i etikk og næringsliv: «Nei, på ingen måte». Tross alt kunne han ha lagt til noen ord om at problemet – å knaske eller ikke knaske – likevel kan være verdt å tenke igjennom.

Godteri- og kjeksgruppa har verken fulgt fjellvettregelen «snu i tide, det er ingen skam å snu» eller den om å «ta trygge veivalg. Gjenkjenne skredutsatt terreng og usikker is. Vet alltid hvor du er». Og Mondelez er definitivt på feil sted.

Mondelez har valgt å bli i Russland selv etter invasjonen av Ukraina. Det hevdes at de har begrenset virksomheten, men faktisk økte både resultat og omsetning i 2022 sammenlignet med året før. Tilskuddet til Putins krig har utgjort omtrent 2 milliarder SEK i innbetalt skatt.

Som et resultat har den multinasjonale godterigiganten blitt svartelistet av Ukraina som sponsor for den russiske angrepskrigen.

Både i Norge og Sverige har de store matvarekjedene valgt å ikke involvere seg i en boikott (men de svenske slutter å selge produkter fra Mondelez som er importert fra Russland). Enkelte kjøpmenn har imidlertid satt i gang salgsboikott ved å fjerne Marabou fra butikkhyllene. Det initiativet ble ønsket velkommen av bistands- og handelsminister Johan Forsell.

I Sverige settes også forbrukermakt bak kritikken – gjennom oppfordringer til kjøpsboikott. Svenska Dagbladets politiske sjefredaktør (uavhengig borgerlig) er blant dem som har tatt til orde for boikott av hele Mondelez’ sortiment. Aftenpostens politiske sjefredaktør (liberal-konservativ) pekte på at selskaper som har valgt å avbryte eller stoppe samarbeidet med Freia, ikke har gjort det samme med andre svartelistede merkevarer:

– Engasjementet er forståelig. Men det er mer som å posere.”

I Sverige er det stort press i sosiale medier og oppfordringer om boikott høres også hver uke på de såkalte Mandagsmøtene i Stockholm sentrum. Og det skjer med støtte fra regjeringen ledet av Moderaterna. Finansminister Elisabeth Svantesson har fremhevet som sin personlige mening at «vi alle må hjelpe hverandre på alle måter for å sikre at den russiske krigskassen ikke øker».

Og med tillegget «Jeg synes hver person i Sverige skal gjøre som de vil. Men du bør vite hva du støtter når du støtter en bestemt type produkt.»

Søsterpartiet Høyre ønsker ikke å ta stilling til saken som parti, og det kan man ha respekt for. Men næringspolitisk talsperson, Linda Hofstad Helleland, ønsker ikke en gang å si sin egen mening. Det er en refleksjon av en følelse av frykt som preger alle stortingspartiene bortsett fra Venstre (for) og Rødt (mot).

Oljefondet har på sin side ikke gitt noen indikasjon på at de skal revurdere sin eierandel i Mondelez International. Men de sier de ønsker å ha en dialog med selskapet i tråd med hvordan fondets praksis som eiere. 

Svensk næringsliv har ikke, som i Norge, gått til regjeringen for å få veiledning angående Mondelez. Den norske regjeringens svar var som forventet: Mondelez er ikke underlagt EU- eller USA-sanksjoner og næringslivet står derfor fritt til å handle som de finner passende.

Det er viktig å huske hva det faktisk betyr. At noe ikke er forbudt ved lov, er ikke det samme som at de berørte selskapene med en offisiell uttalelse i hånden kan slippe å ta eget ansvar.

Både Freia og Marabou har i forsøkene på skademinimering også pekt på urettferdigheten i at det er de som rammes mens andre svartelistede merker går fri. Den har gått hjem i Norge. Elkjøp, Norwegian og Widerø droppet Freia-boikotten.

I Sverige begrunner rederiet Stena Line beslutningen om å slutte å selge produkter fra Mondelez med at det er «den etisk riktige beslutningen å ta». De godtar ikke Marabous argument om at det er et svensk merke og at all produksjon foregår i Sverige: «Vi har ikke gjort noen forskjell i produksjonen, men det handler mer om eierskapet».

Som et ledd i skademinimeringen understrekes det at det er Mondelez International som eier beslutningen om virksomheten i Russland. Det er selvfølgelig bra at fagforeningene i både Sverige og Norge mener at Mondelez bør forlate Russland. Men har de som nå naturligvis er redde for å miste arbeidsplassene sine tidligere forsøkt å påvirke sine eiere? Har Freia og Marabou nasjonalt forsøkt å gjøre det?

Det er bra at Marabou «fordømmer Russlands krig mot Ukraina». Fra Freias side snakkes det også klarspråk. Problemet er at hovedkontoret uttrykker seg i vage ordelag uten å navngi angriperen.

Til slutt kan man selvsagt lure på om en boikott egentlig har noen betydning? I Ukraina er svaret på spørsmålet et klart ja:

“Takk også til alle organisasjonene som har tatt det modige skrittet å boikotte Mondelez-produkter. Deres engasjement gjør en stor forskjell.”

I Sverige har Försvarsmakten valgt å erstatte Marabou og Oboy med andre produkter med begrunnelsen: «Det siste året har vi støttet Ukraina på ulike måter og dette er enda en måte for oss å støtte dem».

Så enkelt kan det være å ta et standpunkt.

Krönika i Altinget.no 19 juni 2023.

Read More


När Marabou etablerades i Sundbyberg 1916 skulle det egentligen ha fått samma varunamn som det norska moderbolaget Freia. Fast på svenska. Freja var dock redan varumärkesskyddat och i stället hämtades namnet från Freias egen storksymbol.

Efter att ha gått skilda vägar återförenades bolagen 1990. Numera drivs hela godisbutiken av Mondelez International – och med den ägaren har de båda nationella chokladikonernas varumärken smetats ned av Rysslands krig mot Ukraina.

Godiset har fått en bitter bismak av brutaliteten i Butja, Mariupol och nu senast den sprängda vattenkraftsdammen Kachovka.

Efter den fullskaliga invasionen av Ukraina har marknadsledande Mondelez – till skillnad från godiskonkurrenterna Fazer och Cloetta – valt att stanna kvar i Ryssland. Som en följd av det har koncernen svartlistats av ukrainska myndigheter som sponsor av det ryska aggressionskriget.

Enligt Mondelez är det omsorg om livsmedelsförsörjningen (godis och snacks!), de anställda och underleverantörerna (merparten stödjer sannolikt kriget!). Trots att man säger sig ha dragit ned på verksamheten ökade både vinst och omsättning 2022 i förhållande till året innan. Bidraget till Putins krigskassa i form av inbetald skatt uppgick till cirka två miljarder kronor.

Godisgiganten tiger still om att det är förknippat med betydande förluster att sälja sig ut ur Ryssland, och ett nyligen av Putin signerat hemligt dekret ökar priset ytterligare. ”Välartade” företag är välkomna medan för ”stygga” hotar ytterst nationalisering.

Den ukrainska svartlistningen har lett till att Svenska Fotbollsförbundet har pausat samarbetet med Marabou. Så även nöjesparken Liseberg. SJ och SAS har inlett säljbojkott. SVT funderar på om Marabou kan kvarstå som sponsor för Melodifestivalen. 

Freia å sin sida har fått se samarbeten ryka med en rad företag och organisationer som Hurtigruten och Norges Fotballforbund. Tre aktörer hoppade dock av bojkotten efter några dagar. Flygbolaget Norwegian är ett av dem.

Som ett inslag i den pågående skademinimeringen betonar Marabou att man inte äger beslutet om Mondelez Internationals verksamhet i Ryssland. Men har man försökt påverka? I sådana fall vore det naturligt att redovisa hur och när.

Och visst är det bra att facket både i Sverige och Norge anser att Mondelez ska lämna Ryssland. Men har personalen vars arbetsplatser nu har hamnat i en geopolitisk klämma tidigare hört av sig till ägaren? Också det vore bra att få svart på vitt.

I försvaret ingår att det är orättvist diskriminerade att peka ut Marabou och Freia när så många andra produkter i konsekvensens namn också borde bojkottas. Och visst kunde fler varumärken komma i fråga, men Marabou och Freia är mobiliserande varumärken som sätter sakfrågan i centrum. Bojkott av allt skulle lätt kunna bli till bojkott av inget alls. Och det är väl det som är tanken.

Samtidigt flyr Mondelez, Marabou och Freia det egna ansvaret genom att betona att man agerar fullt ut i enlighet med EU:s sanktioner mot Ryssland. Marabou ”fördömer Rysslands krig mot Ukraina”. Från Freias sida talas det också klarspråk. Gott så. Problemet är att huvudkontoret uttrycker sig i runda ordalag utan att peka ut aggressorn.

Marabou har i ett uttalande försökt förminska kopplingen till kriget i Ukraina med att ”det är en emotionellt laddad fråga”. Och det är sant, men inte hela sanningen om varför varumärkena är i hetluften. Det är emotionellt, men också etiskt och säkerhetsmässigt välgrundat att Försvarsmakten har valt att byta ut Marabou och O’Boy: ”Det senaste året har vi stöttat Ukraina på olika sätt och det här är ytterligare ett sätt för oss att stötta dem”.

Och alla kan bidra genom att avstå Marabou. Och Freia.

Ledare i Svenska Dagbladet 17 juni 2023.

Read More

Det finns många som tror att det inte existerar parallella världar som lever sida vid sida. De har fel.

Om några dagar inleds Aurora 23, som är den största militära övningen på 25 år med syfte att öka den samlade förmågan att stå emot ett väpnat angrepp i Sverige. Den genomförs i luften, på marken och till sjöss – och i samverkan med 14 andra stater.

Bakgrunden är känd. Det handlar om säkerhetsläget. Året var 2017 och orden formulerades av Försvarsberedningen i rapporten Motståndskraft: ”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige.”

Och: ”Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i Sverige närområde.”

Oron har inte precis lagt sig efter Rysslands storskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022.

I en annan värld planerar Svenska Celiakiförbundet att stämma in Försvarsmakten inför DO. Problemet? Med bakgrund av att ÖB inte kan garantera utspisning av glutenfri kost nekas glutenintoleranta möjlighet att göra värnplikt.

Så blir det när egot eller egennyttan är större än riksintresset av säkerhet. Aktivister har tidigare gått runt i sina egna cirklar i samband med möjligheten till försvarsövningar på Göteborgs Skärgårdsskjutfält och Tofta skjutfält, liksom återetableringen av Upplands flygflottilj F16.

Konflikten mellan parallella världar har nått en ny höjdpunkt i Karlskoga med Länsstyrelsen i Örebro. Ingen har borde ha kunnat undgå att det råder ammunitionsbrist i allmänhet och i krigets Ukraina i synnerhet. Och inte heller att det görs stora ansträngningar för att i möta behoven. Men hindren är många, till exempel kapaciteten vid testanläggningar för robotar och artilleriammunition.

I EU finns summa tio och ett av dem, Bofors Testcenter, finns i Karlskoga. Gällande miljötillstånd sätter dock stopp för testning efter 18. Helger ska det var stängt. Om särskilda skäl föreligger kan dock undantag ges. Enligt Länsstyrelsen utgör dock inte det säkerhetspolitiska läget tillräckligt skäl för att göra undantag från den större bullerstörningen.

Bofors testcenter har dock inte givit slaget tappt. Landshövdingen Lena Rådström Baastad (tidigare socialdemokratisk partisekreterare) med länsrådet Anna Olofsson vid sin sida behöver göra en reality check. Elisabeth Svantesson har också möjlighet ryta till; hon sitter i insynsrådet och förstås även i regeringen.

Det hörs även en återkommande klagosång från vindkraftsnäringen om att Försvarsmakten hindrar utbyggnaden av miljönyttiga snurror till havs. Kort sagt, man blåser i rikets säkerhet.

Aurora 2023 är ett exempel på hur vi lämnar illusionen om den eviga freden bakom oss. Naiviteten avtar trots allt. Sverige rustar militärt och blir samtidigt successivt mer säkerhetsmedvetet. Men det är mycket tid som har gått förlorad – och som nu ska tas igen av den fortsatt ganska nytillträdda regeringen Kristersson.

Ett exempel av många är att förslaget om att staten ska ha möjlighet att av säkerhetsskäl stoppa utländska investeringar i svenska privata bolag. Förslaget emanerar från det regelverk som föreskrevs i en EU-förordning våren 2019. S-regeringen reagerade minst sagt passivt.

Paradexemplet är förstås Nato med S-märkt säkerhetspolitik hämtad från en parallell värld.

I kölvattnet på Turkiets segdragning klandrar Magdalena Andersson regeringen för att medlemskapet i Nato ännu inte är i box. Men Sverige hade kunnat bli medlem långt tidigare om Socialdemokraterna inte hade inlagt veto –intill dess det var politiskt omöjligt att upprätthålla partiets fundamentalistiska nej till medlemskap.

Krönika i Altinget 14 april 2023.

Read More


I bland verkar det faktiskt som att en elefant är mer än fem myror. Som i fallet med Norges stödpaket till Ukraina, som nyligen kungjordes högtidligt i Stortinget. I det så kallade Nansenprogrammet utlovas 75 miljarder norska kronor som ska fördelas lika mellan civilt och militärt bistånd. Det är onekligen ett substantiellt belopp som är ägnat att fästa sig på näthinnan. Men ska vi låta oss imponeras?

Optiken blir en annan när det visar sig att stödet ska fördelas över fem år. Alltså 15 miljarder per år. I det ingår dessutom redan utlovade medel för 2023.

Till sammanhanget hör att samtliga partier utom yttervänstern i Rødt står bakom programmet. Därför, poängterar man, kommer det att stå sig även vid ett regeringsskifte 2025. Men är det verkligen en realistisk tanke att det inte skulle göra det – och vad säger den i sådana fall om Norge?

Nansenprogrammet kan jämföras att helstatliga Statkraft – med vattenkraft som främsta affär – 2022 betalade in 27 miljarder norska kronor i skatt och 17 miljarder i vinstutdelning till statskassan. Olje- och gasföretaget Equinor, med staten som dominerande ägare, fyllde på med 420 skattemiljarder. Och kulorna fortsätter att rulla in. Också i fråga om vinst. Statens del av den förväntade vinstutdelningen Equinor 2023 uppgår till cirka 114 miljarder. 

Regeringen Støre har gång efter annan framhållit att man från norsk sida kommer att göra allt vad man kan för att trycka ned priset på gas, och därför alltid leverera maximal kapacitet i existerande rörledningar. Trots dessa utfästelser minskade Equinor – som står för 80 procent av den norska gasexporten – sin produktion av rörgas sista kvartalet 2022 jämfört med samma period 2021. 

Bolaget har motiverat sitt agerande med fallande priser – trots att det fortfarande är skyhögt. Priset ligger 80 procent högre än genomsnittspriset för åren 2018–2021. Från regeringens sida är detta helt i sin ordning.

Så mycket för utfästelserna om maximal kapacitet.

Att den norska femårsplanen döpts till Nansenprogrammet är lätt att förstå. Fridtjof Nansen är en norsk hjälte och ett slags grundare av självbilden av Norge som moralisk stormakt. Hans namn väcker dessutom fortfarande internationell anklang. Nansen tilldelades 1922 Nobels fredspris för sina humanitära hjälpinsatser bland annat för att lindra en svältkatastrof i Ryssland, Nord-Kaukasus och Ukraina. 

Men medaljen har också en baksida. Sett i ljuset av dagens kontext kan valet av programnamn verka tondövt. Ja, rent av utmanande.

Nansenhjälpens betydelse har överdrivits både i Norge och Sovjetunionen/Ryssland. 1921–1923 stod American Relief Administrationen (ARA) för 80 procent av biståndet, medan den hjälp som gavs under Nansens paraplyorganisation (där bland andra Röda Korset ingick) uppskattas ha bidragit med 13 procent. ARA var också bättre organiserat och helt fristående från bolsjevikerna.

1923 gav Nansen ut boken ”Rusland og freden”. I den träder Moskva fram som en egen civilisation: ”Moskva er en annen kultur-verden. Det er ikke lenger Europa, det er heller ikke Orienten – det er Russland.” Det är ett Ryssland som dock behövde frigöra sig från västligt inflytande: ”Den russiske folkesjel har enda ikke kunnet avkaste det vesteuropeiske åk og komme til fri utfollelse, den har enda ikke funnet formen for sin sannhet.

Medan vägen framåt var osäker för ett sjukt och korrupt Västeuropa, menade Nansen ”at det russiske folk har en stor fremtid foran sig, og vil få en stor mission å fylle i Europas og verdens videre liv, kan det være liten tvil om”. 

Han ansåg dessutom att de olika nationaliteterna och kulturerna i bolsjevikernas rike aldrig hade haft det bättre. Det gällde också Ukraina. En nation som för Nansen blott och bart var en del av Ryssland och inte ett eget land.

Det är omöjligt att veta om Nansen 100 år senare skulle ha hållit fast vid ett slavofilt svärmeri för Ryssland, men han skulle säkerligen ha ändrat uppfattning om Ukraina. Det politiska problemet 2023 är i stället parallellerna med Putins Russkij Mir-ideologi. Den är ett centralt ledmotiv i legitimerandet av kriget genom sitt förnekade av att Ukraina är en egen nation utan bara är en del av ”det heliga Ryssland”.

I kölvattnet på energipriskrisen i Europa med påföljande klirr i statskassan har etiketten (ofrivillig) krigsprofitör kletat sig fast på Norge. Bara 2022 uppgick de totala intäkterna från olja och gas till svindlande 1 457 miljarder norska kronor. Det är bra att Norge utlovat mer stöd till Ukraina. Det valda beloppet imponerar dock inte. Inte heller den (ofrivilliga) historielösheten i valet av Fridtjof Nansen som frontfigur.

Ledare i Svenska Dagbladet 16 mars 2023.

Read More