Efter åren som generalsekreterare i Nato är Jens Stoltenberg tillbaka i norsk politik. Det är knappast lugna gatan att vara finansminister i Arbeiderpartiets minoritetsregering, men betydligt mindre dramatiskt än i försvarsalliansen 2014–2024.
Stoltenbergs två sista år i Nato kan man följa i dokumentären Stoltenberg(SVT Play). Hela historien, som han själv tecknar den, finns i boken ”Min tid i Nato” (Albert Bonniers förlag). På vägen får man sympatiskt berättat historien om hans uppväxt i Arbeiderpartiets adel, den politiska karriären och den egna familjen.
Stoltenberg ger inblick i generalsekreterarens roll både som agendasättare för vad som bör göras och som förhandlingschef för att få det gjort. I Nato fattas alla beslut i konsensus, och målet är att alla ska vara eniga innan mötet för beslut infaller. Till det diplomatiska hantverket hör att ha en god samtalston med alla och förståelsen för betydelsen av att ”flytta ett kommatecken”.
”Min tid i Nato” är en påminnelse om hur turbulent samtiden har varit. Det hopp som den arabiska våren väckte, slutade med den USA-ledda koalitionens nedslående av IS-kalifatet. När han tillträdde levde tanken på demokratiskt nationsbyggande fortfarande kvar. Slutpunkten blev det kaosartade uttåget ur Afghanistan 2021. Tiden får utvisa om den nu ska få en lyckosam renässans i fråga om bildandet av en palestinsk stat eller om det igen blir den vanliga visan. Alltså ännu ett i raden av misslyckanden.
Turbulensen var inte heller bara extern utan har även handlat om Natos vara eller inte vara. Alltså efter Donald Trumps tillträde som president 2015. Återgivningen av deras samtal indikerar att Stoltenberg har ett oändligt tålamod – och bekräftar att Trump lever i sin egen värld.
En kulmen nåddes vid Nato-toppmötet i Bryssel 2018, som Trump hotade att lämna i förtid på grund av (det legitima) missnöjet med den bristande betalningsviljan från de flesta andra medlemmarna i alliansen. Slutet för Nato var nära.
Stoltenberg blev trumpviskaren (och den förmågan kan han åter behöva ta fram efter det att Nobels fredspris inte gick till Trump). Behovet av en viskare är förstås absurt men sådan är verkligheten. Det är bra för Norden att Stoltenberg har fått en efterföljare i Finlands president Alexander Stubb.
Stoltenberg menar att under hans tid har världen blivit farligare, men Nato starkare. Det senare får nog sägas vara en sanning med modifikation. Visst har Nato som militär organisation stärkts och betalningsviljan i Europa för den egna säkerheten har ökat markant. Finland och Sverige har dessutom blivit medlemmar. Inte minst till det senare är det bara att säga: tack för hjälpen.
Samtidigt är Trump tillbaka i Vita huset.
Och, om det är något boken visar, är det USA:s betydelse för alliansens styrka. Samt Europas ännu kvardröjande svaghet.
Att världen blivit farligare råder det däremot inte något tvivel om. Inte minst handlar det om Ryssland, om kriget mot Ukraina och väst. Det går inte att ta miste på den empati han känner för det ukrainska folkets lidande och dess frihetskamp. Stoltenberg beklagar att han inte var mer pådrivande för militärt stöd till Ukraina efter Donbass och Krim 2014. Det hade kunnat ändra Putins kalkyl fram emot det fullskaliga angreppet 2022.
Efter sin comeback som politisk tungviktare borde han följa upp både säkerhetspolitiken och medkänslan genom att driva på för en rejäl ökning av det norska biståndet till Ukraina.
Norge är rikare än Sverige men mindre solidariskt. Sverige lånar till biståndet och kommer att få dras med att betala av på skulden framöver. Norge kan i stället göra ett uttag från den finansförmögenhet som förvaltas i form av investeringskapital i Oljefonden. Kostnaden kommer bara i form av att intäkterna blir mindre från den ofrivilliga krigsprofit som Norge kammade in.
Ökat bistånd handlar inte bara om moral. Det skulle bidra till en starkare ukrainsk position i den förhandling med Ryssland om krigets slut, som Stoltenberg tänker sig bör komma.
Ledare i Svenska Dagbladet 15 oktober 2025.
Read More