Claes Arvidsson

Archive
Ukraina

Norge måste sluta snåla med biståndet till Ukraina

By: admin
18-11-2024
Bistånd, Jonas Gahr Støre, Nansenprogrammet, Norge, Ukraina, Vladimir Putin

Norge är rikast i Norden men är ändå, med undantag för Island, minst villigt att i praktisk handling visa solidaritet med Ukraina. Planen för Nansenprogrammet är att ställa upp med (åtminstone) 15 miljarder NOK årligen till och med 2030. Det var därför inte utan att jag kände ett visst medlidande med utrikesminister Espen Barth Eide när han i radio hade den otacksamma uppgiften att försvara det snåla norska biståndet till Ukraina.

Men det gick över.

Tänk om biståndet vore lika storslaget som självberömmet. Droppen var när han försökte åka politisk snålskjuts med hänvisning till allt som Norge gör tillsammans med Norden och Baltikum.

Norge var det enda land i Europa som ”drabbades” av ökade inkomster som en följd energikrisen. Det har rått viss osäkerhet om storleken på krigsprofiten för åren 2022 och 2023 som utlöstes av Rysslands fullskaliga invasion. Nu har det norska finansdepartementet räknat på saken: 1 270 miljarder NOK.

Det talet kan och bör jämföras med det totala norska biståndslöftet till och med 2030 på 135 miljarder.

Det är ett politiskt fallissemang när statsminister Jonas Gahr Støre avfärdar övervinsten med det banala konstaterandet att priset på gas går upp ibland och ned ibland. Problemet är förstås att ett erkännande av fakta skulle kasta ett föga smickrande ljus över regeringens självgoda skryt. Det argumentativa trycket på att göra mer skulle öka.

Synd att Høyres Erna Solberg traskar patrullo med orden: ”Jeg blir aldri med på dette om at Norge har ekstraordinære inntekter på grunn av krigen. Vi har også ekstraordinære utgifter.”

Ja, stackars Norge.

På Venstres initiativ ska det i alla fall bli förhandlingar i Stortinget om storleken på biståndet. Förslaget var att lyfta ut stödet till Ukraina ur regeringens pågående budgetarbete (förhandlat med stödpartiet Sosialistisk Venstre) och det kravet ställde sig Høyre, Miljøpartiet De Grønne och SV bakom. Regeringen vill dock ta en väl så avslöjande förhandlingsomväg, där alla partier först ska redovisa sitt “bud” i sina respektive alternativa budgetförslag. Allt för att inte behöva ta stöten från den opinion som vill se ökade satsningar för att stärka kommunernas ekonomi.

Venstre vill att golvet i Nansenprogrammet ska höjas till 105 miljarder, Høyre föreslår ett engångsanslag för nästa budgetår på 45 miljarder för att därefter följa 2030-planen. Och allt utöver regeringens bud är förstås bra. Resultat lär dock knappast stå i paritet med de finansiella muskler som Norge till skillnad från alla andra stater i Europa har till sitt förfogande.

Norge har alla möjligheter att verkligen göra skillnad. Alltså är det den politiska viljan som avgör vilket slags land som Norge vill vara.

Inom ramen för regeringens budgetförslag för 2025 kan man hålla fast vid handlingsregeln och ändå ha ett finansiellt utrymme på 100 miljarder NOK. Vill man mer fram emot 2030 uppgår värdet på oljefonden till nästan 20 000 miljarder NOK.

Uttag ur fonden, utöver handlingsregelns stadgande om max tre procent av avkastningen, får bara ske för att möta en ekonomisk kris. Men det är förstås inte något argument. Regelverket är hugget i politisk sten så det kan ändras för att också ta hänsyn till säkerhetspolitisk lågkonjunktur. Kort sagt, krig i Europa. Skapa en Ukrainafond.

För att undvika risken för att Oljefonden ska bli dränerad på sparkapitalet för framtida generationer kan man också i Stortinget slå fast att det rör sig om en undantagshändelse.

Det råder inte någon brist på stora och allvarsamma ord om Ukraina, Ryssland och den havererade europeiska säkerhetsordningen. Men ord betyder mindre än ”kulor” för soldaterna i skyttegravarna – eller för de civila runt om i Ukraina som terrorbombas. Och det brådskar. Än mer så efter presidentvalet i USA.

Ledare i Svenska Dagbladet 17 nov 2024.

Read More

Norge fortsätter med pr-tricken

By: admin
22-09-2024
krigsprofitör, Nansenprogrammet, Norge, Ukraina

Norge tjänade storkovan när priset på energi sköt i höjden efter Putins storskaliga invasion av Ukraina. Men även utan den ”ofrivilliga krigsprofiten” har landet de finansiella musklerna att ta täten i fråga om stöd till Ukraina. Men regeringen Jonas Gahr Støre saknar den politiska viljan.

Inför partiöverläggningarna i Stortinget häromdagen fanns det en viss förväntan om att Arbeiderpartiet och Senterpartiet skulle lägga något rejält på bordet. I stället blev det mest monopolpengar.

När det så kallade Nansenprogrammet sjösattes lanserades det som 75 miljarder norska kronor till Ukraina. Den finstilta verkligheten var mer blygsamma 15 miljarder årligen 2023–2027. Nu vill man göra om samma pr-trick; den finansiella ramen ökas till 130 miljarder, men då inkluderat ytterligare tre år. Kort sagt är det inte någon fastlagd ökning.

I stället ändrar man den tekniska utformningen så att det årliga biståndet till Ukraina ska uppgå till minst 15 miljarder, och för de tillkommande budgetår skjuts det till ytterligare fem miljarder. I insäljet för att möta kritik mot för lite och för sent, ingår att det ska införas kontrollstationer för att stämma av om stödet behöver öka. Som om vi inte redan vet att så är fallet.

Visst är det bra med långsiktighet, men måttet på solidaritet är inte framför allt utfästelser om stöd i framtiden utan vad som sker här och nu. Kort sagt, leverans. Så ja, det behövs mer. Man skulle till exempel kunna underlätta G7-ländernas plan på att ställa ut lån till Ukraina med frysta ryska tillgångar som säkerhet.

Mötet i Stortinget var dessutom i själva verket inte en överläggning utan en kort information om att så här blir det. Väl överståndet betonade dock den senterpartistiske finansministern Vedum å ena sidan krigets enorma konsekvenser, och å andra sidan enigheten. Men att regeringens förslag får stöd är inte detsamma som att alla är lika glada.

Kritiken avfärdas dock från regeringshåll med ord om att kriget är för allvarligt för att krångla om på hemmaplan. Och, understryks det med stor portion självgodhet, i Ukraina är man minsann så tacksamma över att biståndet från Norge är så stort.

I den norska självbilden är landet fortfarande en moralisk stormakt.

Men i skenet av den rådande graden av biståndsvilja skulle någon kanske säga att Norge snarare kan beskrivas som en frivillig än en ofrivillig krigsprofitör. Och nog borde man väl ha vetat bättre än att uppkalla programmet efter upptäcktsresanden och diplomaten Fridtjof Nansen. 

Nansen tilldelades fredspriset 1922, bland annat för sitt biståndsarbete i svältens Ryssland och Ukraina. För honom var dock Ukraina inte ett eget land, utan blott och bart en del av (bolsjevikernas) Ryssland. På ett i dag obehagligt bekant sätt slog Nansen fast att ”at det russiske folk har en stor fremtid foran sig, og vil få en stor mission å fylle i Europas og verdens videre liv, kan det være liten tvil om”. 

Ledare i Svenska Dagbladet 21 sept 2024.

Read More

Nu är frihet viktigare än frihandel

By: admin
20-09-2024
Jens Stoltenberg, Kina, Nato, Ryssland, Ukraina


Nobels fredspris delas ut i Oslo rådhus. Krig och fred stod också på agendan i samma rådhus när Natos avgående generalsekreterare Jens Stoltenberg i ett estradsamtal berättade om sina tio år på posten. Första oktober tar den tidigare nederländske premiärministern Mark Rutte över ett uppdrag som ibland lite skämtsamt beskrivs som att vara mer sekreterare än general.

”Generalshatten” bärs av Natos högsta operativa militära befälhavare, Saceur. Generalsekreteraren är ordförande för Nordatlantiska rådet som är Natos högsta politiska beslutande organ, och håller även i klubban när en rad andra organ och kommittéer möts. I jobbet ingår också också chefskapet för den internationella staben vid högkvarteret i Bryssel.

Själv liknade Stoltenberg uppdraget med att samtidigt vara både styrelseordförande och vd. Makten ligger i att vara den som tar fram underlag och lägger fram förslag för att sedan hitta fram till gemensamma skrivningar som alla kan acceptera. I utgångsläget, konstaterade Stoltenberg, är medlemmarna aldrig eniga.

Samtalet formade sig till ett antal lessons learnt. En var insikten om hur svårt det är att veta när och hur man bör intervenera. Insatsen i Afghanistan borde ha stannat vid en antiterrorist-operation, men övergick i stället till den omöjliga uppgiften att bygga en demokratisk stat. Nato skulle ha lämnat tidigare.

Stoltenberg underströk med emfas betydelsen av det transatlantiska bandet. Han påminde om att det finns en isolationistisk tradition i USA och konstaterade det egentligen självklara att fördelningen av bördor i Nato ska bli mer rättvis, det vill säga att Europa fortsätter att satsa mer på försvaret.

Ett Europa på egen hand är ett alternativ som nu tillhör det förgångna. Lätt raljerande sade Stoltenberg att han inte ens förstod vad förespråkarna för en europeisk pelare i Nato egentligen menade. Han varnade för idéer om att etablera parallella strukturer i EU, men välkomnade exempelvis mer försvarsindustriellt samarbete.

Att USA har sitt huvudfokus på Kina är inte ett hot mot Europa. I själva verket gagnar detta också europeisk säkerhet; i säkerhetshänseende är det inte längre möjligt att skilja Europa och Asien. Kina är en diktatur som snabbt rustar upp och dessutom bryter mot internationell rätt. Kina är också en ”möjliggörare” av Rysslands krig mot Ukraina.

Stoltenberg beskrev sig själv som tillhörande en generation med orubblig tro på globaliseringen. Nu är dock frihet viktigare än frihandel.

Steget är långt mellan Stoltenberg och Norges statsminister Støre som inför avresan med en handelsdelegation till Beijing fick frågan om Norge och Kina är vänner. ”Ja, det vil jeg si. Vi er venner som også kan snakke om det vi er uenige om. Vi har et respektfullt forhold”, menade Støre

Stoltenberg konstaterade självkritiskt att Nato borde ha gjort mer för Ukraina efter Rysslands angrepp 2014; det hade kunnat höja tröskeln för mer rysk aggression. Om utgången i kriget ville han inte sia. Han påminde dock om hur många som hade tagit fel om Kievs snara fall i inledningen av Rysslands fullskaliga invasion 2022, liksom att Ukraina tagit tillbaka territorium och drivit bort den ryska Svartahavsflottan. Och så offensiven i Kursk förstås.

Ukrainas överlevnad hänger på ”oss”, det vill säga om vi gör tillräckligt i fråga om humanitärt, ekonomiskt och militärt stöd. Och, underströk Stoltenberg, att så blir fallet ligger i ”vårt” intresse. Hotet från Ryssland är och förblir Natos högsta prioritet. Även sedan Ukrainas existens är säkrad.

På norskt vis avslutades sessionen med stående ovationer från åhörarna i den fullsatta Rådhushallen. Välförtjänt.

Ledare i Svenska Dagbladet 18/9 2024.

Read More

Norge har råd med stöd till Ukraina

By: admin
17-09-2024
Jonas Gahr Støre, krigsprofitör, Nansenprogrammet, Norge, Ryssland, Ukraina

Den norska regeringen ska överlägga med partierna i Stortinget om biståndet till Ukraina. Frågan är om det ska öka. När Arbeiderpartiet och Senterpartiet överlade med oppositionen i våras blev svaret nej. I somras uttryckte statsminister Støre en sval entusiasm med orden att stöd utöver det som redan hade utlovats inte kunde uteslutas. ”Självklart” borde ha varit det naturliga svaret.

Nu väntas i alla fall en ökning. På den borgerliga sidan trycker Høyre och Venstre på.

Tidskriften The Economist utsåg Norge till världens rikaste land 2023. Annorlunda uttryckt har man så att det räcker till och blir över. Landet formligen badar i oljepengar. Till skillnad från tv-seriens Lykkeland är inte Ukraina lyckligt lottat utan kämpar mot Putinland för att överleva. Att Ukraina vinner den striden är dessutom avgörande för fred och frihet i Europa. Alltså även för Norge.

Från officiellt håll hävdas att Norge tillhör de länder som bistår Ukraina allra mest. Fast det stämmer bara om man ska tro regeringens självgoda skryt om det femåriga Nansenprogrammet på totalt 75 miljarder norska kronor för perioden 2023–2027 (2022 uppgick stödet till tio miljarder). Programmetdröjde och kan knappast beskrivas som särskilt generöst.

Verkligheten fångas bättre i form av redan utdelat eller snart-på-gång-stöd. Norge ligger varken i framkant bland givarländerna som andel av BNP, i absoluta tal eller i fråga militär materiel (Ukraine Support Tracker). I Norden är Norge (bortsett från Island) det land som är minst solidariskt – och Danmark mest.

Därför skorrar det falskt om uttalanden som att ”sammen med våre allierte gjør vi det vi kan for å bidra der behovene er størst”.

Världens rikaste land saknar inte medel att öka ramen för Nansenprogrammet. Värdet på Oljefondens aktieportfölj uppgår till mer än 18 000 miljarder NOK. Avkastningen första halvåret 2024 uppgick till svindlande 1 478 miljarder. Ändå agerar Norge som en dumsnål farbror Joakim.

En väg framåt är att Norge gör ett uttag ur Oljefonden. Visserligen stadgar den så kallade handlingsregeln att politiken bara får ta ut motsvarande beräknad realavkastning, maximalt tre procent. Undantag kan dock göras enskilda år vid behov av motkonjunkturpolitik (som under pandemin).

Med Europa i krig borde det vara möjligt för Stortinget att öppna för motsvarande möjlighet på säkerhetsområdet. Syftet med handlingsregeln är ju att inte tära på framtida generationers väl och väl. Att ändra den till förmån för Ukraina skulle vara ett uttryck för samma omsorg.

Det går dock att förstå en oro för att undantag blir regel. Finansministern Tryggve Slagsvold Vedum (SP) tillhör dem som med hänvisning till risken för öppna kranar säger nej till ett uttag ur Oljefonden. Enligt hans bedömning är det säkerhetspolitiska läget inte tillräckligt allvarligt. Norge är inte i krig. Kort sagt, han förstår inte allvaret.

Vedum betonar dessutom att ”det ligger veldig hardt arbeid bak” anhopningen av miljarder i fonden. Det mest iögonfallande exemplet på motsatsen är att Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina fick energipriserna att rusa i höjden. Det gjorde Norge till en ofrivillig krigsprofitör med en uppskattad övervinst 2022 och 2023 på 1 500 miljarder NOK.

Alternativet till att göra ett (i praktiken försumbart) uttag ur Oljefonden är att omprioritera för att därigenom kunna tillföra Nansenprogrammet ytterligare medel. Att, som Vedum önskar, prioritera här och nu inom ramen för det ordinarie budgetarbetet. Det underlättas ju dessutom när klirr i statskassan kan hämtas från Oljefonden (nästan en fjärdedel av årets statsbudget).

Norsk politik kännetecknas dock mindre av förmåga att välja bort för att kunna välja till, än att vilja servera ”pizza med allt”.

Men visst är det möjligt att prioritera om den politiska viljan finns; Regeringen Kristersson har lagt fram ett treårigt Ukrainaprogram för 2024–2026 med en ram på 75 miljarder. Alltså 25 miljarder per år. Och här ingår bara det militära stödet till Ukraina.

Ledare i Svenska Dagbladet 16 september 2024.

Read More

Putins lek med sanningen gör dig ofokuserad

By: admin
22-08-2024
Hybridkrigföring, Ukraina, Vladimir Putin

Putin talar lugnande om ”läget i gränstrakterna” och om ”terrorister”, men Kurskoffensiven har i ett slag ändrat stridsbilden. Ett annars tillbakapressat Ukraina har tagit initiativet genom att öppna en front inne på ryskt territorium. För Kreml är det rena mardrömmen. Man har inte klarat av att hålla gränsen.

Det är en boost för den ukrainska stridsmoralen, som samtidigt kan lätta något på trycket mot de hårt pressade ukrainska trupperna vid de långa frontlinjerna i Donetsk. Det avgörande är dock att inryckningen i Ryssland leder till en strategisk vinst för Ukraina; att den gör, som president Zelenskyj i helgen uttryckte saken, Ukraina starkare till hösten. 

Ett ”fuck you” till Väst 

Huvuden kommer att rulla i jakt på syndabockar. Fast förstås inte på den största. Kanhända rämnar inte heller Potemkinkulissen med Putin som garant för Ryssland. Men ju längre tid som går, desto mer ökar sannolikheten för att bilden av den store ledaren ska börja att krackelera. Att det ändå är långt ifrån säkert att så blir fallet, säger förstås väldigt mycket om vilket land Ryssland är.

Kriget handlar om att utplåna Ukraina som nation och göra det till en del av Putinland. Det är också ett krig mot ett påstått hotfullt Väst – och det kriget förs inte bara i Ukraina. Hybridkrigföring i ett slags gråzon mellan krig och fred har blivit allt viktigare i syfte att så split och oro, skada och utnyttja svagheter.

På att-göra-listan står inte bara påverkansaktioner, propaganda, desinformation och cyberattacker utan också sabotage och lönnmord.

I den nyligen genomförda fångutväxlingen med Ryssland ingick den i Tyskland för ett politiskt mord dömde Vadim Krasnikov. När planet till Moskva landade mottogs han på flygplatsen av Putin själv och som en hjälte. Det kan ses som en signal till hemmapubliken om att Kreml tar hand om de sina, men också som ett fuck you till oss.

Det högtidliga mottagande kom dessutom efter avslöjandet om en mordkomplott mot Armin Papperger, vd för tyska Rhenmetall (och andra chefer i europeisk vapenindustrin).

Krasnikov jobbade för en elitavdelning i FSB, men i de nätverk de olika säkerhetstjänsterna bygger upp kan man längst ned finna personer på samhällets nedsida som anlitas för sabotage. Sociala medier fungerar kontaktskapande. Den ryska diasporan är också en rekryteringsbas.

Osäkerhet kring sanningen är den av strategin 

Det råder ett konstant tryck. ”Ena dagen” kommer besked om att Ryssland ensidigt tänker ändra havsgränsen i Östersjön, ”andra dagen” rapporteras om inbrottsförsök i finländska vattenverk och på den tredje misstänkt sabotage mot vattenförsörjningen på den tyska militärbasen Cologne-Wahnden.

Ibland handlar det om att fånga dagen som i fråga om historien om de franska vägglössen. Ibland är arbetet långsiktigt och ihållande som i fråga om hur minneskulturen kring Sovjetunionens befriande av Finnmark under andra världskriget utnyttjats i en påverkansoperation mot Norge.

Polen har under sedan tre år varit utsatt för ett organiserat migrationstryck vid gränsen mot Belarus. Asylanter har på motsvarande sätt används som vapen vid gränsen mot Norge och Finland – och skapat inrikespolitisk debatt när inresa har vägrats.

Flygets satellitnavigeringssystem störs ut med påverkan på navigation, övervaknings- och varningssystem. Och ja, i julas låg GPS-systemet nere i nästan hela södra Sverige.

År 2021 förstördes en sjökabel utanför norska kusten. År 2022 klipptes sjökabelförbindelsen mellan Svalbard och fastlandet av. Det är omöjligt att fastställaom ryska fiskebåtar i båda fallen var ansvariga. Men mycket tyder på att så var fallet.

År 2023 förstördes en pipeline mellan Finland och Estland (Balticconnector) och två telekablar skadades. Det i Hongkong registrerade fartyget NewNew Polar Bear med destination S:t Petersburg utpekades snart som vållande. Kinesiska myndigheter säger att det var en olycka. Kanske det, men det är också en bit som passar väl in i det ryska pusselspelet. Och tågutspårningarna på Malmbanan; vem vet?

Att skapa osäkerhet om vad som faktiskt har hänt eller och vem som ligger bakom, är också en del i strategin.

Vi har mycket att förlora 

Ryssland försöker trötta vår solidaritet med Ukraina. I det utdragna krigsförloppet kan den ryska hybrida krigföringen väntas öka för att på så sätt vända vår uppmärksamhet bort från kriget mot Ukraina till problem på ”hemmaplan”. Och det är viktigt att möta de assymetriska hoten mot vår nationella och Europas säkerhet – också därför att de är varningsflagg för vad som kan väntas vid en eskalerad konflikt. Det ingår till exempel i rysk doktrin att tidigt slå till mot kritisk samhällsstruktur.

Samtidigt får vi inte förlora fokus på slaget om Ukraina och det som bäst kan beskrivas som avgörande strid mellan fria demokratier och en revanschistisk diktatur som också vill sluka andra stater. Och om vi förlorar, innebär det både mer av Orbanism i Europa och ett definitivt farväl till hoppet om en mer regelstyrd världsordning.

Vårt bistånd till Ukraina är hjälp till självhjälp.

Krönika Altinget.se 21 augusti 2024.

Read More

Vem vill bli kommissionär?

By: admin
14-06-2024
EU-val, Högerextremism, Tidöregeringen, Ukraina

Den viktigaste frågan i den svenska EU-valrörelsen handlade om ett mandat. Skulle Liberalerna få behålla sin enda plats i Europaparlamentet eller inte?

Liberalerna får behålla sitt mandat. Därmed undviks risken för att det minst Tidö-entusiastiska partiet annars skulle utlösa en regeringskris. Som läget är behöver Sverige att regeringen Kristersson kan fullfölja arbetet med att stärka den inre och yttre säkerheten.

Här ingår vår tids definierande fråga: den om Ukrainas seger i kriget mot Ryssland.

Hur regeringsduglig är Le Pen? 

I Frankrike gick president Macron på en riktig käftsmäll. Nu väntar nyval den 30 juni. Att döma av resultatet i EU-valet kan det innebära att Macron kommer att ingå samboskap (cohabitation) med en premiärminister från Marine Le Pens ytterhögerparti Nationell samling. Kanske han hoppas att proteströstande fransmän i EU-valet ska ta sitt förnuft tillfånga? Kanske är den bakomliggande tanken hoppet att Le Pen ska avslöjas som regeringsoduglig inför presidentvalet om två år.

Presidenten har det främsta ansvaret för utrikes- och försvarspolitiken (och är tillika ÖB). Likväl bådar det ändå inte gott om Macron får en Putinvänlig premiärminister vid sin sida.

I Tyskland – EU:s andra tungviktare – tog Kristdemokraterna hem segern medan regeringskoalitionen gjorde ett katastrofval. Inte något av partierna i trion Socialdemokrater, Fridemokrater och De gröna blev större en högerextrema Alternative für Deutschland. Till den dystra bilden hör att ett relativt nybildat och likaledes putinistiskt parti till vänster på allvar gjorde entré på den tyska politiska scenen.

Vilket avtryck kommer framgångarna för ”fredsrörelsen” – som också finns inom socialdemokratin – att göra i fråga om det militära stödet till Ukraina? Kanslern Olaf Scholz omtalade Zeitenwende har hittills inte blivit vad den tycktes utlova och nästa år är det parlamentsval.

 En sidekick i utrikes- och säkerhetsfrågor 

Val till Europaparlamentet var tänkt att bota det demokratiska underskottet i EU och skapa ett nytt demos. Nu är resultatet ett överskott av röster för polariserande partier som har problem med de demokratiska referenserna på sitt politiska CV. Resultatet är illa nog, men det blev inte den tsunami som befarats (de nordiska EU-medlemmarna gick till och med mot trenden): ”centrum höll” med liberalkonservativa European Peoples Party återigen som största partigrupp.

Enigheten bland högerpopulisterna är inte heller påfallande med påföljande mindre inflytande i parlamentet. Det är osannolikt att partierna skulle kunna bilda en enda grupp. Valvinden kommer snarare att märkas genom att indirekt påverka ”centrum” i EU-parlamentet och i huvudstäderna. Därför är det klokt att gardera för mer stök kring viktiga områden som klimat, handel, migration och utvidgning (Ukraina!). 

Europaparlamentet är allra mest en sidekick i fråga om utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är Europeiska rådet som har rådigheten och medlemsländerna vetorätt. Till orosbilden vad gäller solidariteten med ett kämpande Ukraina hör risken för att Putinvänner i Ungern, Slovakien, Nederländerna och nästa år sannolikt även Österrike, kommer att göra sitt bästa för att försinka och förminska stödet.

Vem kan få saker uträttade? 

Som det politiska landskapet gestaltas är det viktigt att EU-kommissionen är välfungerande med en stark ordförande. Det är dock skrivet i stjärnorna om Ursula von der Leyen får förnyat förtroende av Europaparlamentet. Nu väntar en hektisk period av ”förhandlingar” för von der Leyen, som samtidigt efter inspel från medlemsländerna ska sätta samman ett arbetslag av kommissionärer som också ska godkännas av parlamentet.

Fredrik Reinfeldt har nämnts i spekulationerna som svensk kommissionär men han är ordförande i Svenska fotbollsförbundet (I say no more). En annan är Moderaternas nuvarande partisekreterare Karin Enström som var ledande försvarspolitiker (och minister 2012–2014) under regeringarna Reinfeldt. Men det är knappast något att sätta på meritlistan. Andra namn som luftas är EU-ministern Jessika Roswall respektive migrationsminister Maria Malmer Stenergard. Och så finns förstås Pål Jonson men han behövs i Sverige.

Moderaterna vill denna gång ha en moderat kommissionär. Annars skulle det ju kunna falla sig naturligt att skicka den superkompetenta liberalen Cecilia Malmström till Bryssel igen. Hon har redan två vändor i bagaget.

Hur som helst sökes en person med politisk tyngd, med ämneskompetens och med förmåga både att nätverka och sy ihop förhandlingar. Få saker uträttade. 

Krönika i Altinget.se 12 juni 2024.

Read More

Europas försvar kräver mer än Macron

By: admin
09-06-2024
Emmanuel Macron, EU, EU-val, Försvarspolitik, Nato, Ukraina

Det är val till Europaparlamentet men debatten tenderar ändå att bli väldigt svensk när partierna satsar på att mobilisera väljarna att gå och rösta. Och så ser bilden ut i kretsen av medlemsländer. Enskilda frågor står i fokus. Den höjda blicken saknas. Hur ser den stora bilden ut? Problem? Lösningar? Hur ska EU utvecklas för att möta vår tids utmaningar?

Sett ut över det europeiska politiska landskapet är det tunnsått med den framtidsdebatten, men det finns undantag.

Det avspeglar onekligen en viss självmedvetenhet hos den franske presidenten Macron att han i slutet av april höll en nästan två timmar lång föreläsning på Sorbonne på temat. ”Valrörelsetalet” summerar till ett sammanhängande och tankeframkallande politiskt program för EU – och från A till Ö. Allt för att möta hotet, som Macron beskrev det, om att Europa som en demokratisk och frihetlig bastion annars kan dö.

Allt är inte precis glasklart men EU skulle bli mycket mer än vad det är i dag med mer finansiella resurser (dubbla budgeten!), bredare och fördjupad handlingsrepertoar. Samtidigt ska nationalstaterna sitta i förarsätet.

Macron lanserade en uppsättning förslag för hur EU:s försvarsdimension kan utvecklas. Allt byggt kring begreppet strategisk autonomi och med sin grund i EU:s strategiska kompass. Kanske en gemensam robotsköld? Och så behövs en krishanteringsstyrka på 5 000 man. Och mer försvarsindustri. Och snart kommer ett nytt franskt initiativ som också ska inkludera Storbritannien. Mer Europa är bra men frågan är vad det innebär för Nato.

Macron betonar vikten av att de nationella försvaren i EU rustas upp. Hans eget svar på hotet från Ryssland kom dock först 2023, och innebär att Frankrike först i år kommer att uppfylla Natos tvåprocentsmål. Trots alla stora ord intar Frankrike inte heller en tätplats när det gäller bistånd till Ukraina.

Macron har försökt att skapa sina egna arenor. Ett är European Intervention Initiative (EI2) med gemensamt agerande i krishanteringsinsatser. Ett annat är Europeiska politiska gemenskapen (European Political Community) som bildades efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina med syfte att skapa ett samtalsforum där också icke-medlemmar av EU skulle kunna delta. Det var ett sätt att avlasta frågan om utvidgning från EU-agendan. Numera är han ledande förespråkare.

Macron vill gärna framstå som en upplyst president men tenderar att överskatta Frankrikes betydelse. Som när Putin medelst telefonsamtal från Élyséepalatset skulle övertalas att inte angripa Ukraina med alla risker för spridning som låg i korten. Numera är linjen bruten.

Det var klokt och framåtsyftande när Macron första gången lyfte tanken på att skicka franska soldater till Ukraina för att på plats genomföra utbildningsinsatser. När Kreml återigen viftade med kärnvapenhotet valde Macron dock att låta den franske ambassadören sprida glans över Putins återinstallation som fuskpresident. Det fick EU, som inte var på plats, att framstå som överkört.

Det var inte ett lysande exempel på den strategiska tvetydighet som Macron gärna lyfter fram som viktig i förhållande till Ryssland. Bra dock att utspelet nu ser ut att bli verklighet inom ramen för en koalition av villiga. Ett annat exempel på hastigt påkomna utspel är tanken på att den franska kärnvapnenavskräckningen ska kunna omfatta EU. Kort sagt är det mycket hit och dit.

På Sorbonne slog Macron fast att inget av EU:s medlemsländer kan göra anspråk på stormaktsstatus, men att ett samlat Europa kan och bör bli en stormakt. Det rimmar illa med hans solospel med kvardröjande stormaktsanspråk och gloire. Essensen fångas i meningen att ”när jag talar om Europa så talar jag alltid om Frankrike”.

Det gör dock inte problemen som Macrons lyfter mindre viktiga att diskutera när valet till Europaparlamentet är över och EU ska se framåt. Också i Sverige.

Ledare i Svenska Dagbladet 8 juni 2024.

Read More

Det saknas ännu en procent

By: admin
28-03-2024
Donald Trump, Försvarsberedningen, Nato, Tobias Billström, Ukraina, Vladimir Putin

I december ska Riksdagen lägga fast försvarsbeslutet 2025–2030. Det bör innehålla ett besked om att Sverige ska satsa tre procent av BNP på det militära försvaret. I Nato är tvåprocentsmålet redan ett golv.

Alla brickor är på plats för en ytterligare upptrappning av Rysslands krig mot Ukraina. I den totalitära militärstaten hade ”presidentvalet” inte behövts, men hölls för att demonstrera illusionen av ett överväldigande stöd för Putin och hans krigsagenda. Nu är en ny massmobilisering till köttkvarnen att vänta. Spänningsnivån stiger dessutom ytterligare efter IS-terrorn i Moskva – som Kreml ger Ukraina skulden för.

Eskaleringen kommer att sätta solidariteten från vänkoalitionen till Ukraina på nya prov ”här och nu” i form av militär och ekonomisk hjälp för att landet ska överleva. Det skulle vara en moralisk kollaps om Ryssland – alla högstämda löften till trots – tilläts att vinna. Men det skulle också öppna vägen för fortsatt framtida rysk revanschism.

Kort sagt, försvarsbeslutet 2025–2030 ska väga in en rad osäkerheter i olika tidsscenarier. Inte minst finns en elefant i rummet som Försvarsberedningen inte får blunda för. Ju högre anslag till det militära försvaret i Nato, desto nöjdare blir Donald Trump.

Den årliga utrikespolitiska deklarationen är ofta en katalogaria utan riktigt fokus. Så icke när utrikesminister Billström i onsdags med anledning av Sveriges medlemskap i Nato läste upp en uppdaterad version. På punkt efter punkt levererade statsrådet. Han underströk vikten av att stödja Ukrainas kamp för landets egen och vår frihet, det över tid bestående hotet från Ryssland och Natos – och USA:s – helt centrala roll för Sveriges säkerhet.

En viktig punkt saknades dock. Billström borde ha sagt att Sverige inom ramen för försvarsbeslutet 2025–2030 ska öka anslaget till det militära försvaret till tre procent av BNP.

Försvarsminister Jonsson har flaggat för en tänkbar ökning av anslaget till det militära försvaret till 2,5 procent av BNP. Statsminister Kristersson har bara hummat. Vad finansminister Svantesson står i saken kan man ana sig till. Därför var det synnerligen välkommet med Centerpartiets inspel till den slutspurtande Försvarsberedningen. Förslaget innebär en successiv ökning till tre procent av BNP. Målbilden är 2030.

Sverige tillhör de Nato-medlemmar som kommer att uppnå tvåprocentsmålet 2024, men bör sikta på tre procent av BNP till det militära försvaret. Det tillkommer dessutom en räkning för det civila försvaret. Regeringen bör därför på allvar pröva om det statsfinansiella ramverket ska stöpas om för att möjliggöra en nödvändig satsning på försvar och säkerhet. Statsfinanserna är solida och medger lån till investeringar i fred.

Samtidigt måste finansieringen ske på ett sätt som säkerställer anslagsnivån över tid. Kort sagt, det krävs balans mellan vad försvaret ska kunna göra, med vad och till vilken kostnad. Det gäller ”här och nu”, liksom bortom perioden 2025–2030.

Allt handlar dock inte om att tillföra nya medel. Behovet av flexibilitet och framförhållning är inte nytt, men det har ökat dramatiskt efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Det är rusning efter materiel när alla rustar upp. Ett begränsat utbud leder till köbildning och högre priser. Hur mycket pang vi får för pengarna påverkas även negativt av inflation, höjda räntor och kronkurs.

Därför behöver Försvarsmakten och Försvarets materielverk ett friare mandat att agera på försvarsindustrimarknaden. Det gäller både anslagskrediter och anslagssparande.

Sverige kan se fram emot att delta på Natos jubileumstoppmöte i Washington i juli. Några dagar senare blir det mindre glatt, då Donald Trump kommer att utses till republikanernas kandidat i höstens presidentval. Absurt nog har han goda möjligheter att vinna det. Vad det kan innebära för USA och den amerikanska demokratin är omöjligt veta – mer än att prognosen inte är god. Det kommer dessutom att resa nya frågetecken om Natos hållfasthet och funktion som säkerhetsankare i Europa.

Som president hotade Trump med att lämna Nato om de allierade inte betalade sin del av notan. Nyligen slog han fast att artikel 5 inte gällde vid ett angrepp från Ryssland på en allierad som inte satsade tillräckligt på försvaret. Ja, han uppmanade till och med Ryssland att göra ”vad fan de vill”. I en intervju i förra veckan var budskapet något mer försonligt. USA ska inte lämna Nato men det förutsätter att de allierade inte åker snålskjuts utan ”play fair”.

Tre procent är dessutom en klok investering i Sveriges försvarsavtal med USA, DAC, i händelse att Trump åter tar kommandot i Vita huset i januari 2025. Och även med en annan utgång är det bättre att Sverige rustar för mycket än att göra om samma misstag som tidigare – rustar för lite.

Vi lever i förkrigstid.

Ledare i Svenska Dagbladet 25 mars 2024.

Read More

Vi kan inte tillåta att Ryssland segrar

By: admin
27-02-2024
Folkmord, Ukraina, Vladimir Putin

Vi har sett bilderna från helvetet vid fronten och ödelagda ukrainska städer. Vi har sett liken och vi har sett de gråtande barnen. Och tagit del av statistiken. Mer än 10 000 bekräftade civila dödade, i verkligheten kanske upp mot 50 000. Miljoner på flykt i och utanför Ukraina. Dagliga attacker mot bostadshus och civil infrastruktur. Inte ens ”trygga” områden är trygga.

Men för oss är bilderna bara bilder – långt från det liv i sorg, rädsla och ångest som är ukrainsk vardag.

Två år sedan 24 februari 

Det var på morgonen den 24 februari 2022 som Rysslands diktator Vladimir Putin meddelade i radio att en militär specialoperation hade inletts i Ukraina. Marktrupper angrep i olika anfallsriktningar samtidigt som våg efter våg av flyg- och robotattacker genomfördes.

I hittepå-propagandan ingick att landet med blixtens hastighet skulle ”avnazifieras” och ett hotfullt Nato hållas borta. Med historiens påstådda rätt att skulle Ukraina bli ryskt, i praktiken först genom införandet av en Quislingregering och sedan annektering.

Två år senare – och tio år efter att kriget inleddes på Krim 2014 – kan det konstateras att trots militär överlägsenhet har inte de ryska krigsmålen nåtts. Ukraina har till och med befriat förlorade områden. 

Räcker solidariteten till?

Ukraina har lyckats stå emot genom soldaternas stridsvilja och det civila samhällets uppslutning kring försvaret av Ukraina som nation och demokrati. Utan den militära hjälpen från väst hade dock hjältemodet inte räckt långt.

Nu är frågan om solidariteten räcker till? För att citera president Zelenskyj tal vid den säkerhetspolitiska konferensen i München:

”Fråga inte Ukraina när kriget kommer att ta slut. Fråga i stället er själva varför Putin fortfarande har möjlighet att fortsätta det.”

Organiserandet av Ukrainahjälpen har på många sätt varit imponerande, men på andra inte. Stridsscenen hade kunnat se annorlunda ut. Effektiva och efterfrågade vapensystem har levererats i snigelfart, och den senfärdigheten håller i sig. Det handlar om en rädsla för eskalering och spridning av kriget. Och den rädslan har underblåsts av Kreml. Styrka är emellertid  det enda språk som biter på Putin.

Det ställdes överdrivna förhoppningar till Ukrainas offensiv 2023. Misslyckandet har lämnat efter sig en känsla av pessimism som inte har uppvägts av framgångarna i Svarta havet. Eller för den delen att man faktiskt håller försvaret uppe. Fronterna är i stort sett frusna, men den ryska köttkvarns-taktiken nöter ned Ukrainas möjligheter att stå emot. Bristen på artilleriammunition är akut och det behövs fler soldater.

Vill underblåsa opinionen 

På slagfältet är den ryska erövringen av Avdijivka efter fyra månader av intensiva strider och till ett mycket högt pris i liv och materiel – bara en taktisk seger. Det strategiska värdet av krigstrofén ligger på ett annat plan och handlar om andra mottagare. Och så kan Putin förstås fjädra sig inför det så kallade presidentvalet i mars och låtsas som om kriget går på räls

Inför en uppmärksammad tvåårsdag bär Avdijivka ett budskap om att Ukraina inte kan vinna. Strategerna i Kreml vill påverka försvarsviljan i Ukraina men också underblåsa en pessimistisk opinion i de stater som ingår i biståndskoalitionen. Påverkansoperationer ska dra uppmärksamheten bort från Ukraina och i stället rikta fokus mot dyrtid, invandring, klimat och Gaza. Ju mer polarisering, desto bättre för Ryssland.

Med Trump i Vita huset 

Och så sätter man sin lit till att med Donald Trumps hjälp kunna ”Göra Ryssland stort igen”. Först genom att det redan försenade militära stödpaketet till Ukraina ska dröja än mer – och ännu hellre att det aldrig ska godkännas i den amerikanska kongressen. Om Trump dessutom skulle flytta in i Vita huset igen vore det ett drömscenario för Kreml – och en mardröm för oss, som vi redan nu måste ta höjd för.

Om Ukraina förlorar väntar mer av en rysk revanschism som inte känner några gränser. Putinismen är inställd på evigt krig. Därför är det klokt att sträcka sig väldigt långt i det risktagande som det innebär att stödja Ukraina med vapen, som det svenska försvaret egentligen inte kan undvara.

Vi kan inte tillåta att Putin segrar. Ryssland bryter mot FN-stadgan, begår folkmord, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Och krigets lagar struntar man blankt i. Plundring, tortyr, våldtäkt och mord ingår i ”befrielsen” av Ukraina.

Det vore att tvingas leva med en moralisk kollaps.

Slava Ukraini!

Krönika i Altinget.se 24 februari 2024.

 

Read More

När fondpacifismen inte längre var hållbar

By: admin
23-11-2023
Ap-fonder, BAE Systems, Hotbild, Kärnvapen, Nato, Svenska banker, Ukraina, Vladimir Putin

Vi måste alla bidra till att minska risken för krig och konflikt och därför avråder Ryssland från investeringar i försvarsindustrin i Väst. Det gäller särskilt investeringar som bidrar till att vidmakthålla eller öka kärnvapenförmågan i Frankrike, Storbritannien och USA. Alltså de medlemmar i Nato som har kärnvapen.

Så skulle ett budskap från Vladimir Putin ha kunnat spritts över världen. Vädjan har dock inte behövts. Godhetsrörelsen i Väst har skött saken på egen hand. Också i Sverige.

En rad svenska banker tog eget initiativ till att säga farväl till vapen och ge svensk försvarsindustri en smäll. Inte hållbart, menade man med stöd i FN:s Agenda 2030:s mål om fredliga och inkluderande samhällen.

Tanken på att företag ska ta en hänsyn till hur affären påverkar samhället i vidare mening kan spåras tillbaka till den amerikanska ekonomen Howard Bowen som på 1950-talet myntade begreppet Corporate Social Responsibility (CSR). Det var dock först i kölvattnet på finanskrisen 2009 som CSR blev en veritabel väckelserörelse och egen slags industri. Modeindustri, om man så vill. På gott och på ont. 

Så här beskriver nätverket CSR Sweden sig själva enligt EU:s definition:

”CSR är det ansvar som företag har för den påverkan man har i samhället där man verkar. CSR är en process att integrera mänskliga rättigheter, miljö, socialt ansvar, anti-korruption i strategi och verksamhet. Man ska se över, tänka innovativt och utveckla sin affärsmodell, sina produkter och tjänster.”

I ljuset av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 och den därpå följande haussen för försvarsindustrin var fondpacifismen inte längre hållbar. Swedbank Robur som var storägare i Saab fram till dess man fasade ut ägandet 2021, började storköpa aktier i försvarskoncernen. SEB:s fondbolag slopade fy-fy-policyn i förhållande till försvarsindustrin.

Fortfarande har dock BAE Systems Hägglunds och BAE Systems Bofors pariastämpel hos Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank Robur. Flera AP-fonder har samma policy. Det som utpekas som ett problem är att ägarna BEA Systems till exempel har haft uppdrag att vidmakthålla missilerna Trident och Minuteman för USA:s räkning. Och kärnvapen, nej. Där går gränsen.

Det betyder att det inte betyder något att kärnvapentrion i Nato – i enlighet med icke-spridningsavtalet från 1968 – har rätt att inneha kärnvapen. Kärnvapen utgör dessutom den yttersta avskräckningen i Nato:s försvarsdoktrin, en doktrin som Sverige kommer att dela och vara med om att implementera när medlemskapet är fullbordat. Är man mot medlemskapet?

Det blir lätt fel när CSR går i samtramp med en fredsrörelse utan verklighetskontakt – typ FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Hållbarheten globalt skulle knappast öka om bara Ryssland, Kina och Nordkorea hade kärnvapen (och ja, troligen även Israel).

Det understryks av att det nästan inte går en dag utan att Ryssland hotar med kärnvapenkrig. Budskapet hörs i statstelevisionen, på sociala medier och från ledande politiker. Utspelen kan ses som moralhöjande propaganda i krigstid för inrikes konsumtion – och blir därmed en illustration av hur det står med moralen.

Men hoten kan inte bara avskrivas som inrikes utrikespolitik. Och det är med kärnvapenarsenalen i sin hand som Putin vill göra Ryssland stort igen. Kärnvapen i krig kan inte uteslutas.

I sitt nyligen avgivna Militära råd har ÖB Micael Bydén väl fångat vad som står på spel:

”Rysslands strategiska målsättningar sträcker sig bortom slagfälten i Ukraina och handlar i grunden om att försöka återupprätta en rysk stormakt baserad på auktoritär politisk grund. Den ryska regimen eftersträvar en världsordning där Ryssland, jämte andra stormakter, upprätthåller en global maktbalans och erkänner varandras intressesfärer på bekostnad av mindre staters suveränitet. Det ryska anfallet mot Ukraina är därmed ett angrepp på hela den europeiska säkerhetsordningen och varje lands rätt att självständigt göra sina säkerhetspolitiska vägval.”

Visst är det bra att företag tänker vidare än bara vinst, men då förstås bara om de verkligen tänker sig om. Risken är att den etiska kompassen visar fel och att det goda i stället blir det bästas fiende.

Krönika i Altinget.se 22 november 2023.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.