Claes Arvidsson

Archive
Ukraina

Norges säkerhet alltmer beroende av EU

By: admin
06-07-2026
EU, Försvarspolitik, Jonas Gahr Støre, Nato, Norge, Säkerhetspolitik, Ukraina

Den norska Forsvarskommisjonen lade med utredningen Forsvar for fred og frihet grunden för det som 2024 blev Stortingets beslut om Langtidsplan for forsvarssektorn 2025–2036. Med ett samlat extra tillskott på 600 miljarder innbar det en historisk satsning – med särskilt fokus på marin förmåga – på totalt 1 624 miljarder NOK. 

Förändringar i domänerna och ökade kostnader har gjort att planen nu har uppdaterats. Först av Arbeiderpartiregeringen Jonas Gahr Støre och sedan av Stortinget.

Regeringens proposition Forsvarsløftet – Økte rammer og prioriteringer i Langtidsplanen for forsvarssektoren innebar både ökade resurser om 115 miljarder NOK och omprioriteringar. Anskaffning står i fokus med leverans 2029 av den första av sex beställda tysktillverkade ubåtarna och den första av de fem brittiska fregatterna. Här ingår också bland annat satsningar på telekrigföring, drönare och luftförsvar.

Den “rebalanserade” planen sträcker sig till 2040, men redan 2036 ska man nå Nato:s 3,5-procentsmål (och inte som tidigare 3 procent).

Stortingets behandling av propositionen resulterade i ändringar både av den ekonomiska ramen och prioriteringar. Man reverserade den föreslagna senareläggningen av beslut om långräckviddigt luftvärn. Val av arméns och specialstyrkornas helikopterförgmåga ska också ske tidigare än regeringen aviserat. Det ges ökade resurser till drönare, drift och hemvärnets övningsverksamhet.

I pengar räknat innebär det ett tillskott på 6,15 miljarder NOK, vilket innebär att den totala ramen för Langtidsplanen uppgår till 1 854 miljarder NOK.

Forsvarskommisjonen underströk i sin utredning att den historiska satsningen på att snabbt rusta upp försvaret, borde följas upp på ett strukturerat sätt. Det föreslogs därför att den norska Riksrevsjonen vid sidan av sin ordinarie verksamhet skulle få ett tilläggsuppdrag om att – och resurser för att – utvärdera hur den operativa förmågan utvecklades. Både måluppfyllelse och kostnadseffektivitet borde följas upp. 

Något sådant uppdrag har inte givits. 

Saken blev knappast bättre av att Forsvarets forskningsinstitutt (FFI) på uppdrag av Forsvarssjefen sedan fyra år tillbaka har genomfört en årlig granskning av försvarets utveckling på kort och lång sikt. För första gången offenliggjordes i år inte en avhemligad version av Forsvarsanalysen.

När frågan om granskning igen kom upp till debatt inför uppdateringen av Langtidsplanen skrev försvarsminister Tore Sandvik ett debattinlägg under rubriken Operativ evne, ikke mer byråkrati. Ett nytt organ skulle kräva personalresurser som i stället bör tas i bruk för att bygga upp försvaret, och slog han fast:

“Nye tilsyn og mer byråkrati skremmer ikke Russland.”

Partierna i Stortinget (med Høyre som pådrivare) drog den motsatta slutsatsen till försvarsministern. Det räcker inte med regeringens årliga egenutvärdering på låg detaljnivå. I stället kräver man att det genomförs en “helhetlig och systematisk extern genomgang av forsvarssektorn”. 2028 är det dags för avrapportering.

Strängt taget borde det förstås ske motsvarande granskning av det civila försvaret.

Norge gör ett historiskt försvarslyft men ska det lyfta? Det saknas inte frågetecken kring totalförsvaret i fråga om organisation, styrning och kontroll. Några exempel.

I maj 2025 fick Norge en nationell säkerhetsstrategi som lyfte fram behovet av snabb upprustning av den nationella försvarsförmågan, ökad civil motståndskraft och prioritering av ekonomisk säkerhet. Ett drygt halvår senare utnämndes en nationell säkerhetsrådgivare. I praktiken innebar det dock endast att statssekreteraren med ansvar för utrikes- och försvarspolitik samt civilt försvar, fick den nya titeln. Han är fortfarande en del av statsminister Støres stab och utan att nya resurser har tillförts uppdraget.

I Forsvarsbyggs portfölj ingår 13 000 byggnader och anläggningar. Man både förvaltar och bygger. Anslaget för 2025 uppgick till 15 miljarder NOK. Efter att ha granskat räkenskaperna konkluderade Riksrevisjonen att redovisningen var så bristfällig att den inte gick att revidera.

Under vintern kampanjade Direktoratet för samfunnsberedskap för att samla in värmeaggregat till ett ström- och värmelöst Ukraina. Samtidigt sålde Sivilforsvaret dieselaggregat och dieselvärmare till högstbjudande i Norge.

I det nya Regeringskvartalet med en byggkostnad på mer än 50 miljarder NOK när allt är färdigt, saknas skyddsrum för de anställda. Nya sjukhus har också byggts utan skyddsrum. Och sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har 160 000 skyddsrumsplatser försvunnit.

Bergen – Norges näst största stad – hade ett dataintrång som också berörde beredskapen i kommunen. Men enligt kommunledningen var det inte så farligt eftersom planerna var föråldrade.

Ryssland är det diminisionerande hotet mot Norge – mot säkerheten, freden och stabiliteten i Europa. Upprustningen av de tre fokusområdena: militärt försvar, civilt försvar och ekonomisk säkerhet sker dessutom i perspektiv av stora omvärldsförändringar. Kina förstås, men inte minst gäller det USA som ett alltmer osäkert ankare för norsk säkerhet. 

Regereringen använder begrepp om Trumpadministrationen som oförutsägbar, och pekar på att det råder osäkerhet om USA:s framtida engagemang och roll i försvaret av Europa och Norge. Man konstaterar att USA inte stödjer en världsordning baserad på folkrätten, påminner om strafftullspolitiken och om Grönland.

Å ena sidan försöker man “hålla USA inne” med argument om Norges geografiska betydelse för den västliga hemisfär (“homeland”) som Trump vill ha kontroll över.  Å andra sidan följer man en “garderingsstrategi” i form av utökade säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten i Europa. Det handlar både om minilateralism inom ramen för t ex JEF och bilateralt med enskilda stater. Det senaste är Narvikavtalen med Frankrike.

Slutsatsen är för Norges del att samarbete med EU och likasinnade europeiska stater har blivit viktigare. De krävs “flera ben att stå på” och, understryks det, att Norge och allierade måste “utveckla ett starkare och mer självständigt europeiskt försvar”.

Samtidigt är Norge inte medlem i ett EU som omfattar nya politikområden som gör att EES-avtalet inte räcker till för att möta behoven. 

Som på andra områden försöker Norge minska de negativa effekterna av utanförskapet genom att komplettera EES-avtalet med (hittills dryga hundra) tilläggsavtal. Det gör man också på det militära området. 

Norge fick i våras komma med i samarbetet för säker kommunikation och satellitövervakning i GOVSATCOM och IRIS2. Nyligen anslöt sig Norge som nionde land sig till EU-kommissionens strategi för Östersjön för maritimt samarbete, övervakning och säkerhet. Man ska också bli med i EU:s European Defence Industry Programme (EDIP). Norge är dessutom i diskussion om planerna på European Military Mobility Enhanced Response System (EMERS) som skulle förpliktiga Norge att förenkla och förbättra mobiliteten för allierade styrkor. s

EMERS är en god illustration av nackdelen att stå utanför EU. Kommissionen har hittills ansett att programmet faller inom EES-avtalets domän. Alltså att Norge utan att delta i beslut ska införliva regelverket i norsk lag med påverkan också på annan lagstiftning när militära operationer ska prioriteras i fråga om hamnar, flygplatser och vägar. Norge har bett om att få delta som observatör i Ministerådets beslutsprocess om en aktivering göras.

Trialogen mellan Rådet, EU-kommissionen och EU-parlamentet om den nya förordningen ska inledas i närtid.

Norge sackar redan sedan länge efter i fråga om att införliva EU-lagstiftning – och kring EMERS kan det väntas bli mer bråk i Stortinget. Därför är regeringen inte oväntat mot att det inordas under EES.

Samtidigt växer motståndet i EU mot Norges cherry-picking-politik med eftersläp av införlivande av direktiv och förordningar i enlighet med EES-avtalet. Det hjälper knappast att det från och till hörs politiska röster som vill att Norge ska hota med att stänga gasexporten till Europa som “straff” när EU insisterar på att Norge ska följa sina avtalsförpliktelser.

Regeringen är medveten om att Norges ekonomiska säkerhet “henger uløselig sammen med” EU:s – och man försöker ha dialog med Kommissionen och medlemsstaterna. Dilemmat är förstås utanförskapet och att politik som rör investerings- och exportkontroll, tullpolitik och techgiganter ingår i EU:s säkerhetspolitik men ligger utanför EES.

Nordområdena är prio I för Norge. Det ligger därför en särskild utanförskapets symbolik i att när EU utvecklar en egen Arktisstrategi leds arbetet inte av en norrman utan av finländaren Jyrki Katainen. 

Det kostar alltmer på för Norge att vara en “movillig europé”.

Krönika i KKrVA Försvar och säkerhet 29 juni 2026.

Read More

Europa behöver kunna försvara sig

By: admin
17-06-2026
Donald Trump, Försvarsberedningen, Nato, Ryssland, Ukraina

Sveriges medlemskap i Nato har bidragit till en bättre säkerhetspolitisk miljö i Europa. Integrationen har gått smidigt med fokus på att leverera försvarsnytta. De goda nyheterna i Försvarsberedningens delrapport Skärpt läge – aktuell lägesbild i totalförsvaret och omvärlden, går dock hand i hand med de dåliga. Därför är den förtida.

Ryssland har varken gett upp målet att med våld lägga under sig Ukraina eller viljan att upprätta en intressesfär i Europa. Hybridkrigföringen trappas upp och präglas alltmer av risktagande. I rapporten varnas för möjligheten att ryssarna vid gynnsamma politiska omständigheter väljer att testa hållbarheten i Natos artikel 5 – det vill säga att ett angrepp på en medlem betraktas som ett angrepp på alla.

Försvarsberedningen (FB) har inte heller någon förhoppning om att Ryssland efter Putin ska bli något annat än som Ryssland under Putin.

Mellan raderna framgår dessutom att Nato är som Schrödingers katt. Alliansen både finns och inte finns. Visst rullar det militära samarbetet på, och visst försäkras det att USA både står fast vid artikel 5 och att kärnvapenparaplyet hålls utfällt över Europa.

Men ingen vet ju vad som gäller i morgon.

USA är en central allierad för Sverige och i rapporten prisas det bilaterala militära samarbetet. Samtidigt fångas Trumppolitiken med uttryck som ”oförutsägbar”, ”transaktionalism” och “hårdare retorik”. Formuleringarna är inlindade men den varnande undertexten lyser i neon.

FB understryker behovet av en ny bördefördelning i Nato, som ska leda fram till att Europa tar huvudansvaret för konventionellt försvar medan USA kvarstår som kärnvapengarant. Men USA är alltså inte att lita på.

FB skriver om den viktiga roll som EU spelar för Ukrainas överlevnad och det pågående arbetet med en säkerhetsstrategi för Europa, men inte så mycket mer.

Visst slås det fast att Sverige aktivt ska delta när EU utvecklar sin politiska portfölj, men det skulle behövas mer djupgående resonemang än så. Inte minst handlar det om ekonomisk säkerhet, som till exempel investerings- och exportkontroll, tullpolitik och konflikter med amerikanska techgiganter. Det är områden där EU är i konflikt med USA.

Krigsorganisationen och krigsförbanden står i fokus för det militära försvarets utveckling. Det är självklart mot bakgrund både av säkerhetsläget och åtaganden gentemot Nato. FB har dock lite att säga om det som är det avgörande testet på politikens genomförande. Det vill säga hur det militära försvarets operativa förmåga utvecklas.

Totalförsvaret har stärkts men i en forcerad upprustningsprocess är det mycket som ska mäktas med – och helst på rätt sätt. En inblick i komplexiteten ges i rapporten Uppföljning av totalförsvarsbeslutets genomförande 2025 från Myndigheten för totalförsvarsanalys. MFTA har identifierat cirka 600 ställningstaganden i Försvarsbeslutet 2025–2030, som sedan följts av regeringsbeslut riktade till myndigheterna med krav på genomförande.

Med utgångspunkt från årsredovisningarna för 2025 har man granskat hur totalförsvarets olika myndigheter jobbat med de olika besluten. För myndigheterna i det militära försvaret noteras hög aktivitet i drygt hälften och en viss aktivitet i en fjärdedel av fallen. I resten av fallen är det oklart vad som har gjorts.

MFTA har också analyserat spårbarheten, det vill säga den uppföljningsinformation som ges från de militära myndigheterna. Bara en knapp tredjedel bedöms vara god, begränsad i nästan hälften av fallen och i övrigt otillräcklig.

Tidigare präglades totalförsvaret av brist på pengar och gott om tid. Nu är det motsatsen som gäller. Likväl är det viktigt att också hålla koll. Analysen är ett pågående arbete för att i görligaste mån säkerställa att anslagna miljarder används på sätt som gör att målen uppnås och att det sker på ett kostnadseffektivt sätt.

Så visst finns det åtskilligt att se fram emot när FB kommer med sin ordinarie redovisning i höst. Det gäller också frågan om Arktis, vars ökade säkerhetspolitiska och militära betydelse med rätta lyfts fram. Tyvärr säger man inget om behovet av en ny forskningsisbrytare. Alltså isbrytare som regeringen inte fick plats med i sin färska Arktisstrategi. Oden har tjänat Sverige väl men behöver lägga till vid kaj efter snart 40 år.

I Allvarstider för Sverige påtalade FB 2024 just allvaret efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina 2022. Skärpt läge tydliggör att läget inte har blivit tryggare sedan dess. Det är bra att man slår fast att vägen fram mot ökad säkerhet för Sverige går via ett starkare totalförsvar, integration i Nato och att Ryssland inte får en seger i Ukraina.

Det konstateras att: ”Med Ryssland som dimensionerande hot och den transatlantiska länken stadd i förändring behöver Europa stärka både sin försvarsförmåga, konkurrenskraft och geopolitiska roll.” Kort sagt behövs det en bredare diskussion om hur Europa ska kunna försvara sig på egen hand.

Och den bör även äga rum utanför beredningens slutna rum.

Ledare i Svenska Dagbladet 16 juni 2026.

Read More

Putins projekt ligger i spillror

By: admin
16-05-2026
Ryssland, Stora fosterländska kriget, Ukraina, Vladimir Putin

Vladimir Putin ridande till häst i bar överkropp med solglasögon, guldkedja och iförd armébyxor. Med det fotot från 2009 – och andra i samma genre – ville han sätta en bild av sig själv som macho och stark ledare. Kanske är det så den ryske diktatorn fortfarande ser på sig själv. Allt färre ryssar gör det.

Efter 26 år med en efterhand alltmer befäst makt för Putin, har stämningsläget i landet slagit om i efterverkningarna av kriget mot Ukraina. Kort sagt, det är mycket som står på spel för Putin. Tronen är än så länge trygg, men det är inte längre lika självklart att han ska sitta där. 

Den Putin som var huvudfigur i segerparaden på Röda torget 9 maj förde tankarna till geronterna i 1980-talets Sovjetunionen. Alltså en gubbe iförd illasittande kostym. På så sätt gick paraden i stil med dess huvudperson; den var en blek kopia av originalet i fråga om att projicera militär styrka. Den militära hårdvaran lyste med sin frånvaro.

Säkerhetspådraget i Moskva var mer omfattande än vanligt och blev en påminnelse om att den utlovade kortvariga militära specialoperationen mot Ukraina inte har gått enligt plan. Det underströks av att Putin hade vädjat om en kortvarig förödmjukande vapenvila. Saken blev inte bättre av att president Zelenskyj gjorde narr av honom med en presidentorder: ”Jag beslutar härmed: Att tillåta en parad i Moskva.”

I sitt tal utlovade Putin att specialoperationen snart ska vara slut. Det är det förstås inte något som tyder på, men Putin tycker sig tvingad att försöka dämpa den tilltagande krigströttheten.

Trots återkommande officiella kungöranden om stora ryska framgångar står fronten i verkligheten stilla. Tidigare krigsentusiastiska försvarsbloggare är numera kritiker av vanskötsel och inkompetens i den ryska krigsmakten.

Kriget var tänkt att enkom föras på Ukrainas mark och därmed skulle ryssarna förskonas från det. Livet skulle rulla på som vanligt. Genom de dagliga ukrainska skräckspridande drönarattackerna är verkligheten numera en annan. Insikten sprider sig om att kriget inte kommer att vinnas.

Samtidigt har kriget blivit alltmer märkbart i form av stigande inflation och höga räntor. Konkurser och avskedanden präglar särskilt småföretagarsektorn i en alltmer tudelad ekonomi där krigsindustrin är prioriterad av Kreml. Näringslivsföreträdare protesterar numera öppet mot företagsklimatet.

Inte minst har den allmänna opinionen påverkats att den pågående FSB-isering av internet. Människor som är vana att leva digitalt är nu förbannade. Missnöjet är så stort att Putin till och med känt sig tvingad att officiellt bemöta kritiken med att den ökade nätrepressionen är nödvändig av säkerhetsskäl. Också det är ett svaghetstecken.

Orden föll tungt i den videofilm riktad till Putin som den ryska Instagram-drottningen Viktoria Bonja, verksam i Monaco, nyligen lade ut. Den har visats mer än 25 miljoner gånger. Bonjas kritik mot tillståndet i landet riktades inte mot Putin och hon tog inte heller upp kriget. Däremot slog hon fast att människor är rädda för Putin och att han inte vet hur det ser ut i Ryssland.

Det är oklart om initiativet var hennes eget eller om det var ett sätt för röster i oligarkin att föra ut ett budskap om behovet av maktskifte i toppen.

Inför segerparaden kom dessutom uppgifter från en icke namngiven europeisk säkerhetstjänst om Putins rädsla för attentat och ett planerat kuppscenario. Det är inte fakta, men ger stöd för bilden av sprickor i eliten.

Putins imperiala fantasi har slagits i spillror. Slutaktens längd och dramatik är oviss. Liksom vad som väntar i det post-putinland som rycker närmare. Och ja, det kan bli ännu värre.

Ledare i Svenska Dagbladet 15 maj 2026.

Read More

Den ryska regimen ruttnar inifrån

By: admin
26-02-2026
Krig, Neo-stalinism, Ukraina, Vladimir Putin

Vladimir Putin vill skriva in sig historien som en härskarlike till Ivan IV, Katarina II och Peter I. Men det som 2022 var tänkt att bli en snabb militär operation för regimskifte i Kiev, blev inte alls avslutningen på den historiska mission som inleddes 2014. I stället sjunker Ryssland allt djupare i kvicksanden.

Kreml pumpar ut budskap om framgångar på slagfältet. Verkligheten ser annorlunda ut. Fronten är i stort sett frusen. Trots förluster på över miljonen man i döda och sårade, kontrollerar Ukraina fortfarande en femtedel av Donbass. Problemen står på kö.

Sönderfallet avspeglas i en ekonomi som har ställts om för krig. Alla pilar pekar i fel riktning bortsett från boomen i vapenindustrin. Kriget tar inte bara stort budgetutrymme utan tär också på de statsfinansiella reserverna. I bilden ingår hög inflation och höga räntor, liksom brist på kapital och arbetskraft inom andra sektorer när mottot är ”allt för kriget”.

Sanktionerna mot Ryssland (EU är på gång med sitt 20:e hårda paket) har inte fått Putin att ge upp sin plan, men de ökar priset för krigsbrotten. Också framöver. Bristen på kompetens, kapital och teknologi från utlandet är exempel på att Putinland går baklänges in i framtiden.

Inget tyder heller på en omprioritering och ju längre tiden går desto mer ackumuleras effekterna. Det gäller även de vanliga ryssarnas vardagsproblem med höga priser, skatteökningar och försämrad offentlig service.

Strategin för bevarande av lugn och ro är att inte längre bara motivera kriget med ”nazisterna i Kiev” och hotet från Nato. Även i fråga om vardagens vedermödor läggs skulden på aktörer och faktorer utanför Ryssland (läs Nato).

Än så länge har inte det folkliga missnöjet växlats över till kritik av den store ledaren eller för den delen i en antikrigsopinion. Att Putin undvikit allmän mobilisering visar dock att han är orolig för konsekvenserna.

Kriget är allestädes närvarande i samhället genom propagandan. I dokumentärfilmen ”Mr Nobody mot Putin” på SVT Play fogas videoklipp från en skola på den ryska obygden samman till en berättelse om hur indoktrineringen successivt blev navet i undervisningen. Barnen ska förberedas för att bli kanonföda eller i alla fall lojala undersåtar.

Ryssland har blivit en totalitär stat. I Putins neo-stalinism ingår att angiveriet har återuppstått, liksom risken att avskedas från jobbet för att uttrycka avvikande uppfattningar. Straffen för att protestera är drakoniska; sju års fängelse för att ha placerat ut små klisterlappar med antikrigsbudskap.

Informationskontrollen över sociala medier har skärpts och fortsätter att tillta. Nu vill regimen att folk ska lämna populära appar som Telegram till förmån för den statskontrollerade Max. Genom att blockera de andra apparna gör man valet lättare. Det händer att anställda i statens tjänst tvingas visa upp att Max är installerad.

Det senaste exemplet på hur Putindiktaturen drar åt tumskruvarna är en dom (böter) för att ha gillat inslag på Youtube som säkerhetstjänsten FSB inte gillade. Kort sagt, storebror ser dig. Och förstås, den skyldige har gjort avbön.

Kriget är den enda framtidsvision som Putinregimen bygger sin legitimitet på, och den blir ännu viktigare för regimens överlevnad allteftersom regimen ruttnar på insidan. Men det blir allt svårare att upprätthålla skenet av framgång. Hoppet står till valfrändskapet med Donald Trump. I den pågående förhandlingscirkusen vill Kreml ha en ”fredsdeal” där Ukraina förlorar (territorium och suveränitet), och som bonus ger Ryssland möjlighet till ekonomisk och militär styrkeuppbyggnad.

Det råder inte något tvivel om att Putins övergripande strategiska mål består, det vill säga att skapa en rysk intressesfär och att med olika medel – liksom Trump – härska genom att splittra EU. Också därför får vi inte låta oss förtröttas i stödet till Ukrainas kamp för överlevnad som nation och försvarare av vår civilisation. Tänk seger, och agera därefter.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 februari 2026

Read More

Det är upp till Europa att stoppa Putin

By: admin
04-12-2025
Donald Trump, EU, Ukraina, Vladimir Putin

USA står varken på Ukrainas eller Europas sida. Trumps världsbild och ideal består av stormakter som gör upp på egen hand, och då helst på ett sätt som genererar klirr i den egna familjekassan. Andra stater kan behandlas som växelmynt när affärerna görs upp. Allt eventuellt tvivel om den saken försvann med lanseringen av den ”ryska” fredsplanen i 28 punkter.

Visserligen har förhandlingscirkusen sedan gått vidare till att förutom Moskva även inkludera Kyiv, men det ändrar inte på faktum. Visst kan man hoppas på att en ”deal” verkligen tillvaratar Ukrainas och Europas fundamentala säkerhetsintressen, men underverk inträffar tyvärr väldigt sällan.

Det är hög tid att inse att klockan nu är fem i tolv – och agera därefter.

Det är, som den tyske kanslern Friedrich Merz slog fast i Bundestag, dags att få Putin att inse att han varken militärt, politiskt eller ekonomiskt kan vinna kriget mot Ukraina. Merz riktade sig till Putin men han hade också ett indirekt budskap till Trump: Ukraina ska sitta med vid förhandlingsbordet och Europa accepterar inte att bli överkört.

Merz utlovade ökat ekonomiskt och militärt bistånd. Han talade sig dessutom varm för att den ryska centralbankens frysta tillgångar i Europa ska användas som lånefacilitet för att hålla Ukraina i gång 2026–2027.

Innan klockan är slagen måste fler följa Merz genom att massivt trappa upp stödet till Ukraina. Det är hjälp till självhjälp, som dessutom kan bidra positivt till de pågående förhandlingarna.

Ryssland fortsätter pressa på med sin ”köttkvarnstaktik”, men har trots enorma förluster efter snart fyra år inte lyckats ta hela Donetsk. Det vill man ändra på i ”fredsuppgörelsen” med Trump för att Putin därigenom ska kunna deklarera en seger. Men det är också av militärstrategisk vikt, eftersom det öppnar för ett framtida fortsättningskrig när man fått kontroll över det som nu är väl befästa ukrainska ställningar.

Putin är varken beredd att ge upp grundkraven på begränsningar av den ukrainska försvarets storlek eller ett absolut nej till medlemskap i Nato. Ukraina ska inte tillåtas vara en suverän stat utan inordnas i den ryska säkerhetssfären, bli en bricka i det som i Ryssland framställs som en existentiell kamp mot ett påstått krigslystet Nato.

Ett avtal som inte ger Ukraina vattentäta säkerhetsgarantier är inget värt. Kriget är den livsluft som genomsyrar Putinland; politiskt, ideologiskt och ekonomiskt. Det som ska ge diktaturen sin legitimitet. Alltså består krigsmålen.

Samtidigt sker en upptrappning av kriget i gråzonen mot Europa i form av desinformation och sabotage i syfte att polarisera och skapa osäkerhet. Kreml sår splittring, spär på Ukrainatrötthet och hoppas på att den politiska utvecklingen i Europa ska gå Putins väg.

Ryssland har sedan länge en god vän i Ungerns Viktor Orban. Tjeckien och Slovakien går nu i samma riktning. Alternativ für Deutschland är störst i den tyska opinionen och detsamma gäller Reform i UK. Om det i dag hölls presidentval i Frankrike skulle Nationell samlings Jordan Bardella flytta in i Elyséepalatset.

Saken blir inte bättre av att den nationalkonservativa högern i dess olika schatteringar kan räkna med draghjälp från Vita huset.

Det är utan tvivel så att ekonomiskt trånga tider bidrar till polarisering och populism i Europa. Likväl är detta inte något argument mot att massivt öka biståndet till Ukraina.

I en perspektivrik studie från Norsk utenrikspolitisk institutt granskas konsekvenser och kostnadsbilder för två scenarion med en rysk respektive en ukrainsk ”(del)-seger”. Slutsatsen är att entydig. Att ge Ukraina vad landet behöver ekonomiskt och militärt faktiskt är en, i pengar räknat, god investering. Som förstås också ökar säkerheten i Europa.

ÖB Michael Claesson gör bedömningen att Putin vid sidan av hybridkriget till och med skulle vara beredd att testa hållbarheten i Natos artikel 5, ta ”enorma strategiska risker för att uppnå allt de tror är möjligt att uppnå”. Också det är ett skäl till att Ryssland inte får vinna.

Krönika i Altinget 3 december 2025.

Read More

Stalin-kulten avslöjar Putins Ryssland

By: admin
04-12-2025
Neo-stalinism, Ukraina, Vladimir Putin

I den tid när Sovjetunionen först krackelerade och sedan upplöstes revs statyer och monument som hyllade diktatorn, kommunistpartiets generalsekreterare Josef Stalin. Propagandabilden av honom som den store och fullkomlige ledaren (vozjd) sprack definitivt. Miljoner hade mördats under åren av statsterrorism och ännu fler hade ”bara” förlorat sina liv.

Det blev dock aldrig någon uppgörelse med det förflutna som skulle möjliggöra avstamp för en annan framtid. I stället har stalinismen gjort comeback under Vladimir Putins tid.

Fallet med den rysk-karelske historikern Jurij Dmitriev är ett vittnesbörd om vad som kunnat bli och hur det i stället blev.

I mitten på 1990-talet inledde Dmitriev utgrävningar av massgravar från Stalintiden för att hitta och identifiera offren för statsterrorn. Gravarna i Sandarmokh och Krasny Bor i närheten av den karelska huvudstaden Petrozavodsk blev minnesmärken över en ond tid, men kunskapen innebar också en möjlighet till ett slags återupprättelse för offren och deras anhöriga. En del av dem som mördades var invandrade som trott sig kunna hitta lyckan i det socialistiska paradiset, men som i stället förpassades till dödsriket. Bland dem fanns även så kallade Kirunasvenskar.

Arbetet skedde först med myndigheternas goda minne. Det blev dock allt sämre och byttes mot en upptrappad förföljelse. 2016 inleddes en rättsprocess mot Dmitriev, baserad på en fabricerad anklagelse. Saken utvecklades till en långdragen kafkaliknande följetong fram till dess att den slutliga domen föll 2021. Straffet för att ha avslöjat Stalins förbrytelser fastställdes till 13 års fängelse.

Till skillnad från den i fängelset döde (och troligen mördade) ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj är Dmitriev fortfarande i livet. Dock med svåra hälsoproblem. Han trakasseras – liksom Navalnyj – genom att återkommande sättas i isolering för påhittade ordningsbrott, till exempel att på grund av yrsel olovligen ha suttit på britsen i cellen.

Det är en bild av ondskan i Putinland.

Putin har sammanfattat sin version av Stalin med att han var ”en komplex person” och kritiserat den ”överdrivna demoniseringen”. I Kremls minnespolitik har terrorväldet tonats bort och i stället betonas sedan länge segern i det så kallade stora fosterländska kriget. Alltså det krig som i den statliga propagandan och i historieundervisningen kopplas ihop med den storskaliga invasionen 2022 av Ukraina.

I det som bäst kan beskrivas som en officiell kult hamras angreppet in som ett slags fortsättning på samma kamp för överlevnad i ett nytt ”försvarskrig”. Nu mot (hitte-på) nazisterna i Ukraina och deras bundsförvanter i väst.

I en tid när Stalin kommit in i värmen har byster och minnesmärken till hans ära dykt upp. Mest spektakulär är invigningen i år av en kopia av en staty i kolossalformat i Moskvas tunnelbana. Originalet revs under avstaliniseringen på 1960-talet. Stalin-merch finns att köpa. Och ja, Stalin ses av väldigt många vanliga ryssar som den store nationelle ledaren.

Samtidigt har museer och andra minnesmärken över offren försvunnit. Människorättsorganisationen Memorial, den främste vårdaren av sanningen om Stalin och värnaren av dagens politiska fångar, brännmärktes först med beteckningen utländsk agent och blev sedan förbjuden.

Kanske hade Ryssland kunnat bli ett annat land än det nu reellt existerande Putinland. Det får vi aldrig få veta. Men vi vet vad som blev: neo-stalinism med förträngningen av Stalins skräckvälde som en avgörande markör – och med allt fler politiska fångar. Det vi måste förhålla oss till är en politisk diktatur, en paranoid och revanschistisk stat.

Om framtiden är det alltid svårt att sia – det enda säkra är att Ryssland bara kan mötas med politisk fasthet och militär styrka. Och mer stöd till Ukraina.

Ledare i Svenska Dagbladet 18 nov 2025.

Read More

Stoltenberg kan göra mer nytta

By: admin
16-10-2025
Donald Trump, Jens Stoltenberg, Nato, Ukraina

Efter åren som generalsekreterare i Nato är Jens Stoltenberg tillbaka i norsk politik. Det är knappast lugna gatan att vara finansminister i Arbeiderpartiets minoritetsregering, men betydligt mindre dramatiskt än i försvarsalliansen 2014–2024.

Stoltenbergs två sista år i Nato kan man följa i dokumentären Stoltenberg(SVT Play). Hela historien, som han själv tecknar den, finns i boken ”Min tid i Nato” (Albert Bonniers förlag). På vägen får man sympatiskt berättat historien om hans uppväxt i Arbeiderpartiets adel, den politiska karriären och den egna familjen.

Stoltenberg ger inblick i generalsekreterarens roll både som agendasättare för vad som bör göras och som förhandlingschef för att få det gjort. I Nato fattas alla beslut i konsensus, och målet är att alla ska vara eniga innan mötet för beslut infaller. Till det diplomatiska hantverket hör att ha en god samtalston med alla och förståelsen för betydelsen av att ”flytta ett kommatecken”.

”Min tid i Nato” är en påminnelse om hur turbulent samtiden har varit. Det hopp som den arabiska våren väckte, slutade med den USA-ledda koalitionens nedslående av IS-kalifatet. När han tillträdde levde tanken på demokratiskt nationsbyggande fortfarande kvar. Slutpunkten blev det kaosartade uttåget ur Afghanistan 2021. Tiden får utvisa om den nu ska få en lyckosam renässans i fråga om bildandet av en palestinsk stat eller om det igen blir den vanliga visan. Alltså ännu ett i raden av misslyckanden.

Turbulensen var inte heller bara extern utan har även handlat om Natos vara eller inte vara. Alltså efter Donald Trumps tillträde som president 2015. Återgivningen av deras samtal indikerar att Stoltenberg har ett oändligt tålamod – och bekräftar att Trump lever i sin egen värld.

En kulmen nåddes vid Nato-toppmötet i Bryssel 2018, som Trump hotade att lämna i förtid på grund av (det legitima) missnöjet med den bristande betalningsviljan från de flesta andra medlemmarna i alliansen. Slutet för Nato var nära.

Stoltenberg blev trumpviskaren (och den förmågan kan han åter behöva ta fram efter det att Nobels fredspris inte gick till Trump). Behovet av en viskare är förstås absurt men sådan är verkligheten. Det är bra för Norden att Stoltenberg har fått en efterföljare i Finlands president Alexander Stubb.

Stoltenberg menar att under hans tid har världen blivit farligare, men Nato starkare. Det senare får nog sägas vara en sanning med modifikation. Visst har Nato som militär organisation stärkts och betalningsviljan i Europa för den egna säkerheten har ökat markant. Finland och Sverige har dessutom blivit medlemmar. Inte minst till det senare är det bara att säga: tack för hjälpen.

Samtidigt är Trump tillbaka i Vita huset.

Och, om det är något boken visar, är det USA:s betydelse för alliansens styrka. Samt Europas ännu kvardröjande svaghet.

Att världen blivit farligare råder det däremot inte något tvivel om. Inte minst handlar det om Ryssland, om kriget mot Ukraina och väst. Det går inte att ta miste på den empati han känner för det ukrainska folkets lidande och dess frihetskamp. Stoltenberg beklagar att han inte var mer pådrivande för militärt stöd till Ukraina efter Donbass och Krim 2014. Det hade kunnat ändra Putins kalkyl fram emot det fullskaliga angreppet 2022.

Efter sin comeback som politisk tungviktare borde han följa upp både säkerhetspolitiken och medkänslan genom att driva på för en rejäl ökning av det norska biståndet till Ukraina.

Norge är rikare än Sverige men mindre solidariskt. Sverige lånar till biståndet och kommer att få dras med att betala av på skulden framöver. Norge kan i stället göra ett uttag från den finansförmögenhet som förvaltas i form av investeringskapital i Oljefonden. Kostnaden kommer bara i form av att intäkterna blir mindre från den ofrivilliga krigsprofit som Norge kammade in.

Ökat bistånd handlar inte bara om moral. Det skulle bidra till en starkare ukrainsk position i den förhandling med Ryssland om krigets slut, som Stoltenberg tänker sig bör komma.

Ledare i Svenska Dagbladet 15 oktober 2025.

Read More

Natomöte i förhöjt säkerhetsläge

By: admin
25-06-2025
Donald Trump, Nato, Ukraina, Vladimir Putin

Upptakten till Nato-toppmötet i Haag hade kunnat vara bättre. I Rom deklarerade den italienske försvarsministern att Nato (och EU) tillhör en förgången tid. Från Bratislava hördes tal om att neutralitet kanske vore bättre än medlemskap. Ledande tyska socialdemokrater ville – liksom ADF och Die Linke – värma upp relationerna till Kreml. Spaniens premiärminister Sanchez med en Nato-fientlig koalitionspartner körde en egen version av Dario Fos fars ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”. Och bland Natoländerna är han inte ensam om den hållningen.

Och så Iran. Framtiden i regionen var osäker redan innan Donald Trump aktivt valde att gå in på Israels sida i kriget mot mullorna i Teheran. Glöm det där med kärnvapen, är budskapet levererat i form av bunkerbomber från B-2 Spirits. Men är det troligt med en fundamentalistisk regim vars kärnvapenprogram varit själva juvelen i dess arsenal? Kanske blir svaret en enkel ”smutsig bomb” bestående av en sprängladdning och radioaktivt material? 

Frågan är också om ett desperat Iran väljer att utvidga stridsscenen regionalt genom attacker mot amerikanska baser. De lär i sådana fall inte bli obesvarade. En stängning av Hormuzsundet ligger även i korten och därmed ett stopp för den internationella sjöfarten. En möjlig konsekvens blir att priset på olja och gas skjuter i höjden.

Mer av den hybrida krigföring som Iran regelmässigt riktar också mot Sverige är att vänta. Terrorhotet ökar. Ännu ligger dock terrornivån kvar på tre, det vill säga att dåd är tänkbara men Sverige anses inte vara ett prioriterat mål.

Och så står frågan om Trumps nu önskade regimskifte i kön av osäkerheter.

En sak som däremot är säker, är att Ali Khameneis kompisdiktator i Kreml inte enbart beklagar utvecklingen. Kritiken från Putin mot Israel och USA har inte låtit vänta på sig, men för honom är det ändå kriget mot Ukraina som är prio 1. Det kan nu hamna ännu mer i skymundan.

Ukraina borde ha varit en huvudpunkt men blir knappt ett kommatecken. Det är osäkert vad president Zelenskyj kommer att inviteras till, det finns en rädsla för att Trump ska spåra ur. Så absurt är det. Men det är värre än så.

Vid toppmötet i Washington 2024 slogs det fast att Ukraina har rätt att göra sina egna säkerhetspolitiska val och att landets framtid finns i Nato. Medlemskapet beskrevs som oåterkalleligt. I det utkast till slutdeklaration som cirkulerat inför veckans möte nämns inte ens Ukraina. Ryssland utpekas som ett hot mot Nato, men till skillnad mot tidigare, inte som aggressor i kriget mot Ukraina.

Det är Trumpfaktorn. Han gillar Putin.

Men som ett minimum borde det finnas med en formulering om att Natos ”öppna-dörren-politik” i förhållande till medlemskap står fast. Och vore det inte på tiden att för gott begrava det vilande Nato-Rysslands-rådet? Rådet bildades 2002 med sikte på en allt närmare relation mellan parterna. Alltså i en annan tid än den som vi lever i sedan länge.

Den allt överskuggande frågan i Haag blir i stället Trumps uppmaning: Show me the money. Kravet är att alla medlemsstater ska binda sig för att lägga fem procent av BNP (till skillnad från dagens två procent) på försvar.

Det är en självklarhet att Europa ska ta ett större ansvar för säkerheten. Det ska Trump i alla fall ha. Det borde ha skett för länge sedan. Då hade krisen inte stått för dörren som den nu gör. För generalsekreteraren Mark Rutte gäller det nu att hitta en formel för ökningen som alla kan leva med. Det politiska priset för oenighet är mycket högt.

Därför lär det bli åtskilliga välknådade formuleringar och kryphål i slutdeklarationen. På bordet ligger en uppdelning mellan militärt försvar och civilt, 3,5 respektive 1,5 procent. En utestående fråga är vid vilken tidpunkt målet ska vara uppfyllt. En annan är vad som ska ingå på den civila sidan. Klart är i alla fall att bistånd till Ukraina borde ingå.

Ryssland är en totalitär stat och ett land som anser sig ha rätt till andra länder och intressesfärer. Krig är den enda framtidsvision som Putin erbjuder. Därför är Ukraina den första försvarslinjen i Europa. För att hålla den krävs mer avancerade vapen som kan göra mer skada i Ryssland, ekonomiskt stöd till vapentillverkning och mycket mer. För Trump är däremot Ukraina inte viktigt. Han vill bara få slut på kriget och öppna för business med Kreml.

Den 1 juli tar Danmark över från Polen som ordförande i Europeiska rådet. Prioriteringarna är tydliga och ambitionen är hög: 2030 ska Europa kunna försvara sig på egen hand; att bli herre i eget hus genom samverkan mellan EU och Nato. Och mycket är redan i process för att både ge finansiella möjligheter till nationella satsningar på försvar och uppbyggnad av försvarsindustri.

Men att om fem år ha alla de strategiska förmågor som USA nu ensamt står för, är dessvärre inte realistiskt. På vägen gäller det därför att även framledes vårda relationen till Vita huset och bara ta strid när det verkligen är allvarligt. Detta trots den auktoritära politiken på hemmaplan och tiraderna mot den europeiska civilisationen.

Även när Trump flyttat ut kommer dessutom förbindelserna inte att bli som de en gång i tiden var när Europa verkligen var viktigt för USA. Närvaron kommer att minska. Fokusområdet är Kina. I Europa är det bara Arktis som riktigt räknas militärt i Vita huset.

Hotet om att ta Grönland med militära medel var oförlåtligt i förhållande till en allierad. I grunden handlar det dock om behovet av att möta hotet från Rysslands kärnvapenbärande ubåtar på Kola. Politiken understryks av att ansvaret för Grönland nu har flyttats från det amerikanska Europakommandot till U.S. Northern Command som har fokus på att beskydda USA.

Inför Haag-mötet har det inte avhörts några nya hot från Trump om att lämna Nato. Och trots varningar om motsatsen har försvarsminister Hegseth tidigare utnämnt en ny SACEUR, den högsta militära befattningen i Nato och som alltid är en amerikan. Han har också fastslagit i Interim National Defense Strategic Guidance att kärnvapenparaplyet över Europa fortfarande är utfällt.

Men det är omöjligt att veta hur lös förbindelsen är eller hur lite som som ska till för att den ska brytas. Trump är ju mer känd för känslomässiga infall och egenartade verklighetsföreställningar än att vara genomtänkt.

Det är en styrka att Riksdagen enhälligt ställt sig bakom det nya femprocentsmålet. Att Sverige dessutom ligger i framkant vad gäller medlemskapet i form av styrkebidrag stärker vår och alliansens försvarsförmåga. Det ger dessutom Sverige extra tyngd både i Nato och i EU.

Och än så länge rullar arbetet på i Nato som vanligt. Svensk försvarsförmåga stärks i detta nu genom bilateralt samarbete med till exempel Finland, regionalt i Norden-Baltikum, och inte minst inom ramen för det minilaterala av britterna ledda Joint Expeditionary Force. Det är ”garderingsstrategin” om Donald Trump plötsligen får för sig att minska USA:s engagemang till den grad att alliansen i praktiken inte längre kan fylla sin funktion att avskräcka och försvara. 

Det kan också bli ett kort farväl. Allt som tidigare inte troddes möjligt är nu möjligt.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 juni 2025.

Read More

DN:s Wolodarski har fel om Norge

By: admin
01-05-2025
Donald Trump, Jens Stoltenberg, Jonas Gahr Støre, Ukraina

Det var en megahändelse i Norge när statsminister Støre och finansminister (och tidigare Natos generalsekreterare) Stoltenberg förra veckan fick audiens hos kejsaren av Maga i Vita huset. Inför mötet var oron stor; i medier utfärdas varningar om att det kanske låg en politisk katastrof på lur – efteråt svallade i stället hyllningarna av den diplomatiska segern.

Trump prisade Norge (great) och Støre (great) och betonade gemenskapen (”we are all great people”).

I mediebruset spekulerades om att Norge till och med skulle kunna ta ledartröjan i Norden när det gäller relationerna till USA. De mest kritiska rösterna hördes från Rødt och Sosialistisk Venstreparti, som efterfrågade öppen kritik och bredare samtalspalett. SV klagade över ”koseprat” (ungefär myspys). 

På den här sidan av kölen var upphetsningen betydligt mindre. Med ett undantag. DN:s Peter Wolodarski blev så till sig att rubriken på hans kommentar löd: ”Norge borde skämmas – smickrar Trump i stället för att ge pengar till Ukraina”.

Kanhända har Wolodarski sett för mycket på julfilmen Love Actually där Hugh Grant i rollen som premiärminister vid en presskonferens sågar den amerikanske presidenten vid fotknölarna. Verkligheten är emellertid inte lika enkel och han brister i rollförståelsen mellan sin egen och Støres.

En instabil, aggressivt bekräftelsesökande Trump, hans administrationen och den förda politiken framstår som en svart politisk fars. De besökande norrmännen hade dock knappast en önskan om en repris av scenerna med president Zelenskyj i Vita huset.

I Wolodarskis skildring ”nöjde sig (Støre) inte med att strö falskt smicker över Trumps ‘fredsinitiativ’ – som i praktiken är ett krav på att Ukraina ska kapitulera. När Putins anfallskrig kom på tal drogs han också farligt nära med i det moraliska likställandet mellan angripare och offer”.

Orden som de facto fälldes var uppmaningen att ”båda parter måste veta att de ska leverera – och de måste känna pressen att göra det”. Wolodarski tolkar uttalandet som ett ”uppenbart försök att ytterligare ställa sig in hos den amerikanske värden”. Men i verkligheten var det en indirekt kritik av Trump. I de så kallade fredsförhandlingarna har ju USA enbart satt press på en av parterna, Ukraina.

Det är dessutom skillnad mellan det som utspelas on stage och off stage. Bakom stängda dörrar var budskapet, enligt Støre, desto tydligare i fråga om att freden ska vara på Ukrainas premisser och att Norge står bakom Ukrainas territoriella suveränitet.

I mötet med Trump tog Støre och Stoltenberg fasta på det som är Norges intresse i fråga om Ukraina och det görs i samråd med den europeiska Ukrainakoalitionen. Att så är fallet understryks av att den norska delegationen hade möten med Ukrainas premiärminister Sjmyhal före och efter sittningen i Ovala rummet. Även Natos generalsekreterare Rutte ankom pronto till den norska ambassaden för att informera sig om samtalen.

För Norge stod ytterligare två frågekomplex i förgrunden. Dels den tioprocentiga generella tull som Trump aviserat. Mötet gav en möjlighet att tala om dels det felaktiga beräkningsunderlaget, hur stora investeringar som Oljefonden har gjort i USA och dylikt. Dels de säkerhetspolitiska relationerna och då med betoning av Norges betydelse för amerikansk säkerhet i Arktis. Och det är inte dåligt i det fall Trump fick en klar bild av den.

Det är som det är och då tvingas man laga efter läge, som också Finlands i Mar Lago golfspelande president Stubb gjorde.

Kort sagt, tiraden i Dagens Nyheter mot Norge var inte helt lysande.

Däremot håller jag med Wolodarski om att Norge – den ofrivillige krigsprofitören – kan och bör visa Ukraina mer biståndsvillighet än vad man har gjort hittills. Men chefredaktörens eländesbeskrivning är lika missvisande som den norska regeringens självskryt över den egna förträffligheten.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 april 2025

Read More

Det krävs reformer för upprustning

By: admin
30-03-2025
Donald Trump, EU, Försvarspolitik, Nato, Ukraina

Med presidenten i huvudrollen som drama queen befinner sig USA i fritt fall och på vägen ned växer det fram en annan nation. Det Trumpland som tar form innebär ett högerradikalt farväl på steroider till den gemenskap som brukar sammanfattas i begreppet väst.

Allianser med demokratier och multilateralism hör hemma på politikens skräphög. Så även konstitutionella fundament som rättsstatlighet. Lägg därtill synen på vetenskap och akademisk frihet. Och förstås frihandel.

I rekordfart har det därmed öppnats en avgrund i förhållande till Europa. Värdegrund, intressen och sättet att göra politik är helt annorlunda. Allt illustrerat av Trumps politiska frändskap med Putins envälde i oligarkernas Ryssland. Det är ett band som innebär en ”normalisering” av Ryssland och att Ukrainas suveränitet kan säljas ut i utbyte mot smicker och silverpenningar.

Hoten om att ta Grönland understryker den bistra sanningen att den transatlantiska länken, som Europa alltför länge har förlitat sig på, har förlorat sin trovärdighet. Ett handelskrig väntar för Sverige och resten av EU – och när det gäller USA:s medlemskap och roll i Nato är det inte heller bara att vänta och se.

Den amerikanska ångvältspolitiken syftar till att skapa en känsla av tillplattad maktlöshet, men det är en väldig skillnad mellan Panama och EU. Visserligen är EU inte en stat men tillsammans är medlemmarna en ekonomisk stormakt. I ett handelskrig har EU-kommissionen mandat att svara kraftfullt i fråga om tullar, och har i värsta fall även andra regulatoriska ”vapen” att ta till.

Kort sagt, EU har agens – och faktiskt så även inom säkerhetspolitiken.

Som i tidigare kriser har EU efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina, rest sig. Det har handlat om bistånd till Ukraina och sanktioner mot Ryssland. EU har dessutom fått en försvarsdimension på riktigt. ReArm Europe ska täta europeiska förmågeluckor. Det handlar inte om att ersätta Nato utan om att göra Europa starkare i Nato. Och kapabelt att senast 2030 kunna agera på egen hand i hela EU. Det är välkommet.

EU-kommissionen har skruvat på regelverken i syfte att underlätta för medlemsstaterna att investera i säkerhet. Det återstår dock att se hur stor del av de 800 miljarder euro som skulle kunna frigöras för försvar och försvarsindustri som faktiskt kommer att tas i anspråk. Fler borde satsa som Sverige, men såväl lägesbild som statsfinanser skiljer sig markant åt. En varning bör också utfärdas för den byråkratiska grottekvarnen.

För Europa är Putins krig mot Ukraina en existentiell fråga – Ukraina är ju en del av Europa. Om resultatet blir en ”deal” på ryska villkor lämnar det dessutom fältet fritt framöver för fortsatt rysk militär aggression även utanför Ukrainas gränser. ”Koalitionen av villiga” med Emmanuel Macron och Keir Starmer i förarsätet spelar en avgörande för att Ukraina ska kunna hålla emot ”fredsfursten” Trump och ”tsaren” i Kreml. Samtidigt bidrar den till att myndiggöra den europeiska försvarsdimensionen. Och Sverige är förstås med.

Europa rustar. Förr eller senare ska försvarsnotan betalas och därför är det framtidsavgörande att EU:s tillväxtmotor går upp i varv för att minska behovet av skattehöjningar eller tvingas välja bort annat. Inte minst handlar det om att förverkliga den inre marknadens potential och minska på regelbördan. Åtskilligt finns att hämta från att-göra-listan i Draghis och Lettas rapporter. 

Till bilden hör att försvarsindustrin inte bara spelar en säkerhetspolitisk roll, den kan även bidra till innovativt spillover till andra sektorer. Den kommande investeringsboomen förstärks av att tungviktaren Tyskland har beslutat att släppa på ”skuldbromsen”.

För EU gäller den nu att öka den militära förmågan för att minska den säkerhetspolitiska risken och samtidigt bli mer riskbenägen för att öka den ekonomiska tillväxten. Alltså göra det som krigsekonomin kräver. Och freden.

Ledare i Svenska Dagbladet 27 mars 2025.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.