Claes Arvidsson

Archive
Kina


Nobels fredspris delas ut i Oslo rådhus. Krig och fred stod också på agendan i samma rådhus när Natos avgående generalsekreterare Jens Stoltenberg i ett estradsamtal berättade om sina tio år på posten. Första oktober tar den tidigare nederländske premiärministern Mark Rutte över ett uppdrag som ibland lite skämtsamt beskrivs som att vara mer sekreterare än general.

”Generalshatten” bärs av Natos högsta operativa militära befälhavare, Saceur. Generalsekreteraren är ordförande för Nordatlantiska rådet som är Natos högsta politiska beslutande organ, och håller även i klubban när en rad andra organ och kommittéer möts. I jobbet ingår också också chefskapet för den internationella staben vid högkvarteret i Bryssel.

Själv liknade Stoltenberg uppdraget med att samtidigt vara både styrelseordförande och vd. Makten ligger i att vara den som tar fram underlag och lägger fram förslag för att sedan hitta fram till gemensamma skrivningar som alla kan acceptera. I utgångsläget, konstaterade Stoltenberg, är medlemmarna aldrig eniga.

Samtalet formade sig till ett antal lessons learnt. En var insikten om hur svårt det är att veta när och hur man bör intervenera. Insatsen i Afghanistan borde ha stannat vid en antiterrorist-operation, men övergick i stället till den omöjliga uppgiften att bygga en demokratisk stat. Nato skulle ha lämnat tidigare.

Stoltenberg underströk med emfas betydelsen av det transatlantiska bandet. Han påminde om att det finns en isolationistisk tradition i USA och konstaterade det egentligen självklara att fördelningen av bördor i Nato ska bli mer rättvis, det vill säga att Europa fortsätter att satsa mer på försvaret.

Ett Europa på egen hand är ett alternativ som nu tillhör det förgångna. Lätt raljerande sade Stoltenberg att han inte ens förstod vad förespråkarna för en europeisk pelare i Nato egentligen menade. Han varnade för idéer om att etablera parallella strukturer i EU, men välkomnade exempelvis mer försvarsindustriellt samarbete.

Att USA har sitt huvudfokus på Kina är inte ett hot mot Europa. I själva verket gagnar detta också europeisk säkerhet; i säkerhetshänseende är det inte längre möjligt att skilja Europa och Asien. Kina är en diktatur som snabbt rustar upp och dessutom bryter mot internationell rätt. Kina är också en ”möjliggörare” av Rysslands krig mot Ukraina.

Stoltenberg beskrev sig själv som tillhörande en generation med orubblig tro på globaliseringen. Nu är dock frihet viktigare än frihandel.

Steget är långt mellan Stoltenberg och Norges statsminister Støre som inför avresan med en handelsdelegation till Beijing fick frågan om Norge och Kina är vänner. ”Ja, det vil jeg si. Vi er venner som også kan snakke om det vi er uenige om. Vi har et respektfullt forhold”, menade Støre

Stoltenberg konstaterade självkritiskt att Nato borde ha gjort mer för Ukraina efter Rysslands angrepp 2014; det hade kunnat höja tröskeln för mer rysk aggression. Om utgången i kriget ville han inte sia. Han påminde dock om hur många som hade tagit fel om Kievs snara fall i inledningen av Rysslands fullskaliga invasion 2022, liksom att Ukraina tagit tillbaka territorium och drivit bort den ryska Svartahavsflottan. Och så offensiven i Kursk förstås.

Ukrainas överlevnad hänger på ”oss”, det vill säga om vi gör tillräckligt i fråga om humanitärt, ekonomiskt och militärt stöd. Och, underströk Stoltenberg, att så blir fallet ligger i ”vårt” intresse. Hotet från Ryssland är och förblir Natos högsta prioritet. Även sedan Ukrainas existens är säkrad.

På norskt vis avslutades sessionen med stående ovationer från åhörarna i den fullsatta Rådhushallen. Välförtjänt.

Ledare i Svenska Dagbladet 18/9 2024.

Read More

Det tillhör det diplomatiska protokollet att som Jonas Gahr Støre gjorde, gratulera Kinas nyutnämnde premiärminister Le Qiang. Att hoppas på mer handel och ökat kulturutbyte kan väl pressas in som en artighet, men däremot knappast att tillfoga: ”Kinas stöd och ledarskap är nödvändigt för att kunna möta de globala utmaningarna.”

Men det är typiskt för det norska kinasyndromet.

Den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo tilldelades 2010 Nobels fredspris. Som reaktion frös Kina i stort sett alla relationer och krävde ett knäfall för att tina upp relationerna. Det fick man nästan 2013 då utrikesminister Jonas Gahr Støre tog fram en vi-ber-om-ursäkt-text, men formuleringarna var så krypande att statsminister Jens Stoltenberg lade in sitt veto.

2014 tillträdde Høyres Erna Solberg som statsminister. Två år senare ingicks ett avtal som ledde till att Kina normaliserade relationerna. I avtalet slås det bland annat fast att Norge erkänner Kinas politiska system och intressen – och ska avstå från att underminera dem. I en kinesisk presskommentar konstaterades belåtet att norrmännen hade lärt sig en läxa.

När Liu Xiaobo dog i fängelse 2017 hördes inte ett pip från regeringen. Samma år kunde däremot fiskeriministern på besök i Beijing i ett tal utropa ”I love China”. Alla ville haka på ”Kinatåget”. I jakten på ett frihandelsavtal agerade den moraliska stormakten som en omoralisk småstat.

Något frihandelsavtal har det dock inte blivit och sedan i höstas ligger förhandlingarna nere på grund av kriget i Ukraina. Bromssträckan har dock varit lång. Så sent som våren 2022 ansåg sig regeringen oförhindrad att i två brev be Kina om att få exportera svinkött, mjölk och mejeriprodukter.

Erna Solberg å sin sida har fortfarande en ”soft spot” för China. I sitt tal på Höyres landsmöte förra helgen framhöll hon att Norge inte får bli beroende av Kina. Samtidigt lyfte hon fram fördelarna med bibehållna handelsströmmar – och då avsåg hon inte främst de ekonomiska vinsterna. I stället är det centrala att Kina därigenom tvingas till en viss grad av öppenhet mot resten av världen, och det ska ”sørge for at kinesere flest kan se hva et fritt samfunn er for noe”.

Det lämnar efter sig ett intryck av samma tankebana som vägledde den tyska Rysslandspolitiken: Wandel durch Handel.

I Sverige har Huawei har fått nobben. I Norge har man däremot valt att bara halvvägs ta till sig varningarna för att ha ”Xi Jinping” som leverantör av kritisk it-infrastruktur. Den avslappnade attityden går igen i datacentret Green Mountains kontrakt med Tiktok.

I försöken att demonstrera sitt oberoende i förhållande den kinesiska staten och kommunistpartiet ska Tiktok lagra data i en gigantisk anläggning i Hamar. Och möjligtvis sker detta till priset av att ammunitionstillverkaren Nammo inte får tillgång till nog ström att bygga ut sin produktion. Kort sagt, win-win för Kina.

Trots blinkande varningslampor för informationsläckage till den kinesiska staten och införda restriktioner mot appen i en rad länder, verkar Nasjonal Sikkerhetsmyndighet vara mer oroad för att säkerheten kring själva datalagret än säkerhetsproblemet Tiktok. Detta anses det dock vara för tidigt att ha någon synpunkt på.

Synd, eftersom myndigheten – om nationella säkerhetsintressen hotas –  kan råda Justitie- och beredskapsminstern Emilie Enger Mehl att agera. Eller inte.

Det tog fyra månader innan Stortinget efter upprepade frågor i början på året fick svar från Mehl om hon haft Tiktok på sin tjänstetelefon. Och så hade varit fallet. Dröjsmålet bottnade dock inte ovilja att dela information utan i hennes starka säkerhetsmedvetande, som gjorde att hon var försiktig med att berätta om sina digitala ”manicker”.

Justitie- och beredskapsministerns fel i förhållande till Stortinget bestod alltså i att ha varit allt för varsam. Hon gav inte heller uttryck för någon uppfattning huruvida appen utgjorde en risk eller om hennes data kunde ha kommit på kinesiska avvägar.

Mehl klargjorde dessutom att hon nu har appen bara installerad på en privat telefon. Men problemet är ju att så snart den installerats utgör den ett säkerhetshot. Oberoende av om den används aktivt eller inte kan användardata samlas in.Två andra norska ministrar har också haft Tiktok på jobbtelefonen. Båda har försvarat sig med att de bara varit sällanvändare. Alla tre har betonat att de bara följt då gällande råd från Nasjonal Sikkerhetsmyndighet. Bra att råden stramats upp. Det skulle också Kinapolitiken må bra av.

Ledare i Svenska Dagbladet 3 mars 2023.

Read More

Politisk fars är sällan roligare än att skrattet ofta fastnar i halsen. Så förhåller det sig också med den som utspelats med Nobelstiftelsen i Stockholm, den norska Nobelkommittén i Oslo och det norska Stortinget på scen. Till synes handlar dramatiken om ett stödanslag till fredspriset men det räcker med att skrapa på ytan för att se storpolitiken i det hela. Det saken gäller är det norska Kinasyndromet.

Nobelstiftelsen står för prispengar och festnota för alla Nobelprisen. Fredspriset är dock inte knutet till någon vetenskaplig alma mater som står för ramkostnaderna i samband med korandeprocessen. I stället dras Nobelstiftelsen med dryga kostnader för att hålla i stånd den historiska byggnaden från 1905 som hyser Kommittén, institut och bibliotek. Kostnader som tär på egenkapitalet.

Stiftelsen har velat sälja, dra in mer än 100 miljoner och hyra ett enklare viste. Inte populärt. I stället inledde Nobelkommittén sonderingar med Stortinget om att öka det till biblioteket öronmärkta årliga driftstödet från 1,5 till 8 miljoner NOK. I vanliga fall brukar ju inte några miljoner hit eller dit spela någon roll, men nu utbröt ett akut fall av beröringsångest.

Stortingsförvaltningen klargjorde att en formell hänvändelse till dess presidentskap inte var önskvärd. I stället borde en sådan gå till finansutskottet – och brevet från Nobelkommittén gick i väg. Men inget svar kom. Förklaringen var enkel. Brevet hade av någon anledning inte kommit fram. För att undvika en upprepning lämnade Nobelkommittén i slutet på april in en kopia direkt till Stortingets postcentral med en påklistrad post-it-lapp om att brevet kommit på avvägar. Denna gång kom svar direkt. Frågan borde gå till partigrupperna eller till Stortingets administration.

Stortingspresidenten har förklarat att Nobelkommittén borde agera likt vilken annan aktör som helst som vill ha något från politikerna. Hon och andra har dessutom flaggat för att ett ökat anslag skulle medföra frågor om Nobelkommitténs oberoende (ledamöterna utses av Stortinget men dessa håller sedan avstånd till politiken). Från Fremskrittspartiets sida har man direkt knutit frågan om anslag till risken för att stöta sig med Kina.

Men så blev hela historien avslöjad av Dagens Næringsliv och diskussionen tog en annan riktning. Inför ”hotet” om att även Fredspriset skulle delas ut i Stockholms konserthus – och med hög internationell skamfaktor – vaknade politikerna till liv. De ser nu ut att vilja ta det ansvar som Stortinget påtog sig när man tackade ja till Alfred Nobels testamentsgåva.

Farsens bakomliggande drama går tillbaka till 2010 då fredspriset gick till den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo. Trots att Nobelkommittén är oberoende rasade Kina, och hävdade att det i själva verket var Stortinget som stod bakom valet av pristagare. Det ledde till att Norge – politiskt och ekonomiskt – hamnade i Kinas frysbox. Trots idoga försök att tina upp relationerna skedde detta först efter ett häpnadsväckande norskt knäfall inför diktaturen.

2016 skrev regeringen Erna Solberg under ett avtal som ledde till att Kina började normalisera relationerna. Här slås det bland annat fast att Norge erkänner Kinas politiska system och intressen, och ska avstå från att underminera dem.

I kinesisk press konstaterades att norrmännen hade lärt sig en läxa.
När Liu Xiaobo året efter dog i fängelse hördes inte ett knyst från regeringen. I stället mötte Solberg kritiska frågor med svaret att det är ”en menneskerett for politikere å ha ferie”. Och på den vägen har det varit. Från norsk sida har man legat lågt i rollen som moralisk stormakt. Nu senast var Solberg skeptisk till att Nato för upp Kina på dagordningen.

2013 släpptes Kina in som observatör i Arktiska rådet. 2014 började Kina tala om att etablera sig som en ”polar stormakt” med sikte på en ”arktisk silkesväg”. Kina har satt upp en forskningsstation på Svalbard och visat intresse för att köpa in sig i olönsam gruvdrift. Militärstrategiskt har Arktis stigit i graderna i Kina. I regeringens handlingsprogram från hösten 2020 för Nordområdena finns visserligen Kina med, men det ökade kinesiska intresset för Arktis problematiseras aldrig. Tyngdpunkten ligger i stället på att utveckla samarbetet.

Det får också sägas vara anmärkningsvärt att universitetet i Oslo ingått avtal med Fudan-universitetet (samma universitet som planerar ett campus i Orbáns Ungern) om etableringen av ett gemensamt forskningscentrum. Det uttalade syftet är att ”tjene som en bro og en plattform for å fremme akademisk samarbeid mellom Kina og Europa, mer spesifikt mellom Fudan og universiteter i Europa om temaer av særlig interesse for alle parter”.
Det är symptomatiskt för Kinasyndromet att saken först gick under radarn, men också att universitetet – när det kom kritik – visat noll insikt om hur problematiskt samarbetet är. Kinesiska forskare är ju inte fria.

På plats i Beijing 2017 utropade den dåvarande fiskeriministern ”I love China!” Norge behöver ett omtag i Kinapolitiken – även om det sätter punkt för hoppet om ett frihandelsavtal med Xi Jinping.

Publicerad i Svenska Dagbladet 9/7 2021.

Read More

Sven Wollter har gått bort. I minnesorden hyllas han med rätta som en stor skådespelare. Annat skaver. Det gäller hans livslånga engagemang i och för ett sektvänsterparti från det långa 70-talet som nu går under beteckningen Kommunisterna. Det är ett parti för alla som gillar väpnad revolution och proletariatets diktatur.

Bejakande av våldsbejakande extremism brukar vara svårsmält men måttstocken är uppenbarligen inte alltid densamma. I Expressen (10/10) slås fast att ”för somliga var det (kommunismen) kontroversiellt, för andra blev det med tiden nästan rart”. Rart? Verkligen? Och kan kommunismens brott mot mänskligheten i någon rimlig mening knytas ihop med ord i Dagens Nyheter (10/10) som ”hans djupt kända humanistiska och solidariska övertygelser”?

Den nyligen bortgångne Jan Myrdal var långt mer än en galjonsfigur för sektvänstern. Han var organisatör, ideolog och publicist – länge med en fast spalt på Aftonbladets kultursida. Med rätta har det efter hans död påmints om att Myrdal stod för ett bitvis intressant skönlitterärt författarskap, men att han aldrig tog avstånd från stalinismens terrorvälde, massmorden i Kampuchea etcetera, etcetera.

1968 är året som förknippas med ungdomsuppror och vänstervåg, men undertiteln ”Det galna kvartsseklet” till Per Ahlmarks bok ”Vänstern och tyranniet” (Timbro 1994) illustrerar hur länge tidsandan varade. Ahlmark skrev också uppföljaren ”Det öppna såret: Om massmord och medlöperi” (Timbro 1997).

När det begav sig var Myrdal långt i från ensam. Författaren och socialdemokraten P O Enquist skrev i Expressen 1975 att befrielserörelsen de röda khmererna ”måhända alltför häftigt låtit utrymma Phnom Pen”, men att nu är ”horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg”. Den socialdemokratiska tungviktaren Birgitta Dahl var för sin del ordförande i vänskapsförbundet Sverige–Kampuchea.

Problemet med det överslätande förhållningssättet till regimer och rörelser som var antidemokratiska – liksom för hur Sverige kom att utvecklas i hägnet av Olof Palmes revolutionära reformism – bottnade inte i ungdomsupproret utan handlade om värderingsskiften och verklighetsbilder i den akademiska vänstern, kulturvänstern och den politiska vänstern. Etablissemangsvänstern.
Idévärlden trängde långt in i borgerligheten och traditionellt borgerliga bastioner. 

Olof Lagercrantz var chef för DN:s kultursida under 1950-talet och en av två chefredaktörer 1960–75 i det som var tidens ledande opinionsbildande tidning. Han var tidstypisk, gick i takt med dåtidens anti-amerikanism, visade förståelse för Sovjetunionen och omfamnade Maos Kina. Också i likhet med så många andra slog Lagercrantz ned på konsumtionssamhället och marknadsekonomin. I en betraktelse 1966 kritiserades västerlandets felaktiga självbeskrivning:

”När vi fick antikommunismen att leka med blev det ännu lättare för oss att spela Hellas, att låta kommunistledarna smälta samman med östliga despoter igenom tiderna, medan alla demokratiska och humana dygder blev kvar på vår sida. Vi var inte bara rika… vi var också de goda, de frihetsälskande.”

Författaren Lars Gyllensten framhöll 1967 att ”det värdefulla som finns i det (det kommunistiska partiets program) måste genomföras i socialdemokratins regi”. Det var i samband med att han utnämndes till ledamot av Sveriges Radios styrelse.

Långt mer intressant än den skugga som faller över Wollter och Myrdal, är att de båda var övervintrare från en tid när det offentliga samtalet blev en rödmålad åsiktskorridor. Inte minst var aktivismen påtaglig i medierna – en roll som det verkar lätt att halka in i och vars mekanismer är värda att grubbla över.

Gästledare i Svenska Dagbladet 11/11 2020.

Read More

Redan 2007 inledde Norge vägen fram till den framgångsrika omröstningen i förra veckan om en plats som icke-permanent medlem i FN:s säkerhetsråd 2021–2022. Precis som i Sverige har det blivit debatt om själva kampanjen i form av rosa strumpor med hjärtan på, paraplyer, nyckelband, och mångmiljonslöseri med skattebetalarnas pengar. Men den stora frågan är förstås – liksom den var i Sverige – vad man nu ska göra med platsen i den internationella strålglansen.

Från norsk sida har man lyft fram fem centrala temaområden: folkrätt, fredsdiplomati, kvinnors deltagande, skydd av civila samt klimat/säkerhet. Man har också hävdat att Norge är ett land som talar med en ”oberoende röst” och därmed har ett manövreringsutrymme mellan stormakterna USA, Ryssland och Kina.

Ett övergripande motiv för att söka platsen i Säkerhetsrådet har varit att Norge inte kan överlåta försvaret av norska intressen till andra. Och det kan ju innebära många saker. Ett lackmustest på ”landets intresse” blir hur Norge i en tid av uppvaknande agerar i förhållande till Kina.

I artikeln ”Knefallet for Kina” i Nytt Norsk Tidskrift (2/20) gör professor Kåre Dahl Martinsen vid Institutt for Forsvarsstudier ett föga smickrande bokslut över norsk Kinapolitik. Så mycket ”moralisk stormakt” är det inte tal om, utan snarare motsatsen – en omoralisk småstat med anpasslighet som ledstjärna.

2010 tilldelades den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo Fredspriset av den norska Nobelkommittén under ledning av Arbeiderpartiets förre partiledare och statsminister Thorbjørn Jagland. Som svar frös Kina i stort sett alla relationer och länge motstod Beijing norska försök att tina upp relationerna, som inte nöjde sig med något annat än just ett knäfall. 2014 utarbetade Arbeiderpartiets nuvarande partiledare – och dåvarande utrikesminister – Jonas Gahr Støre en vi-ber-om-ursäkt-text men den var så krälande att den dåvarande statsministern Jens Stoltenberg lade in sitt veto.

Senare under 2014 blev det byte på regeringstaburetterna. In trädde minoritetsregeringen under ledning av Høyres Erna Solberg (bestående av Høyre, Venstre och Fremskrittspartiet), som 2016 skrev under ett avtal som ledde till att Kina normaliserade relationerna. I avtalet slås det bland annat fast att Norge erkänner Kinas politiska system och intressen, och ska avstå från att underminera dem. Och det är förstås den kommunistiska diktaturen som bestämmer vad som ligger i Kinas intressen.

En kinesisk presskommentar – som klingar välbekant i skenet av pressen mot Sverige – var att norrmännen nu hade lärt sig en läxa.

När Liu Xiaobo dog i fängelse 2017 kom inte någon kommentar från den norska regeringen. Det var sommar och statsminister Solberg slog fast att det ”en menneskeret for politikere å ha ferie”. Som Dahl Martinsen konstaterar var budskapet att brotten mot mänskliga rättigheter inte fick påverka de bilaterala förbindelserna. Kort sagt, motsatsen till vad som framställs som kärnan i norsk utrikespolitik – en oberoende röst, folkrätt och skydd av civila.

Dahl Martinsen pekar dessutom på att Norge legat lågt när USA eller EU lyft kritik mot den totalitära, kinesiska våldsdiktaturen (annars brukar Norge vanligen surfa i kölvattnet på utrikespolitiska uttalanden från EU). I stället har det varit mycket hyllningskör i fråga om diktaturens ”ledarrolle for global utvikling”. Saken blir inte bättre av att anpassligheten smittat över till både forskningspolitik och hur till och med forskare väljer att beskriva Kina. Det kan vara i termer av å ena sidan och å andra sidan, eller med omskrivningar som inte kan reta den röde draken som att beskriva massakern på Himmelska Fridens Torg 1989 som ”rydding av demonstrerande studenter”.

Varken den offentliga debatten eller mediagranskningen har inte heller varit att skryta med. Alla har velat haka på Kinatåget och ängsligt sett sig över axeln för att inte hamna på efterkälken – eller bli utfrusen. Inte minst har näringslivet tryckt på. Det är dock bara laxexportörerna som hittills kunnat notera riktig framgång, något som fiskeriministern markerade i ett tal i Beijing 2017: ”I love China”.

Tilläggas kan att öppnande av den stora norska välkomstfamnen också har gällt Arktis, där Kina nu etablerat sig som aktör. Det finns mycket som Norge kan komma att få äta upp. Nu hägrar som bäst ett frihandelsavtal med Kina. Det blir intressant att se hur lackmustestet i Säkerhetsrådet kommer att utfalla.

Publicerad i Säkerhetsrådet 24/6 2020.

Read More

Alltför ofta dyker den upp, den där obehagliga känslan av att världen snurrar för fort och ibland kommer tanken ”Stoppa världen – jag vill stiga av”. Som nu senast efter president Emmanuel Macrons hjärnsläpp i en intervju i The Economist om att Nato som försvarsallians har drabbats av ”hjärndöd”.

På frågan om vilken trovärdighet som Nato:s artikel 5 har, blev svaret ”jag vet inte”. Det är förstås relevant att grubbla över såväl vad artikel 5 betyder med Trump i Vita huset, som vad bristen på koordinering i fråga om Syrien (inkluderande Nato-medlemmen Turkiets invasion) säger om Nato. Om detta pågår ett offentligt och bekymrat samtal; om hur läget ska beskrivas och vad som bör göras.

Det är en helt annan sak att den franske presidenten lättar sitt hjärta offentligt. I själva verket är uttalandena en inbjudan till ett redan aktivt Ryssland att öka pressen och utmana artikel 5. Ryska UD konstaterade glatt att Macrons ord var vägda på guldvåg och var en riktigt beskrivning av tillståndet i Nato.

Macrons sak blir knappast bättre av att Frankrikes nej (tillsammans med Nederländerna och Danmark) till att inleda förhandlingar om medlemskap i EU för Nordmakedonien och Albanien. Det öppnar vägen för – och redan gjort det – för ökat inflytande för Ryssland och Kina på Västra Balkan. Också det är en inbjudan till bråk.

Det är viktigt att hitta vägar framåt för att EU ska bli en mer kraftfull global aktör i ett läge där säkerhetspolitiska och ekonomiska kontinentalplattorna ändrats. Och ja, det är riktigt att som Macron efterlysa reformer och ett mer strategiskt tänkande i Europa. Men det är fel att tänka strategisk autonomi på ett sätt som sänker i stället för att stärker den transatlantiska länken och Nato. 

Europa är inte – och kommer inte ens under de allra mest orealistiska omständigheter – att under överskådlig till vara sig selv nok. Frågan är därför om inte Macrons utspel snarare leder till mer nationalstatstänkande än motsatsen. I själva verket kan Macrons europeiska projekt ses som ett återfall i fransk gaullism. Europa (Frankrike) ska inte positionen som en balanserande makt och inte inta definiera vänners fiender som uttalade fiender. 

Macron har tidigare talat om att värma upp relationerna med Ryssland i en ny säkerhetsgemenskap. I intervjun upprepar han det ryska narrativet att EU och USA inte har visat Ryssland respekt. Det ska man alltså göra trots det som Ryssland gör i Ukraina och Syrien. För att ta några exempel. Eller Skripal. Eller desinformationskampanjerna. Eller…

Enligt Macron har dock Ryssland inte något alternativ till partnerskap med EU. Det blir nästan som ett cyniskt skämt när Macron ser framför sig att EU och Ryssland tillsammans ska lösa frusna konflikter och arbeta tillsammans i fråga cybersäkerhet. Närmast till hands ligger en vinst för Putin i Ukraina.

I ett annars vankelmodigt EU följer Macron devisen att politik är att vilja och pekar med hela handen på behovet av reformer för ett starkare EU. Men hans upplägg för en ny europeisk säkerhetsordning med fransk grandeur i centrum försvagar Nato och drar isär EU. Kort sagt, motverkar det som politiken ska vara till gagn för och kan i stället leda till att Nato faktiskt drabbas av hjärndöd. 

Om, och när, den kranka blekheten sätter in kan Macron nynna på en annan musikalklassiker Vad för en tok är jag? Och med den blandade Xi- och Kremlkören i bakgrunden sjungandes: Ja, vilken tok han är.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 9/11 2019.

Read More