Claes Arvidsson

Archive
Nato

Med den senaste tidens massiva sammandragning av arméstyrkor, flotta och flyg med anfallsriktning Ukraina som bakgrund, intog i går Vladimir Putin scenen för sitt årliga tal till nationen. Men vi får vänta på klarhet i fråga om den ryska målbilden. Kanske utvidgas kriget. Kanske rör det sig ”bara” om en styrke- demonstration i det diplomatiska spelet kring Ukraina. Eller så kan det handla om att försöka sätta Joe Biden på plats.

Putin talade sig varm för goda relationer med omvärlden men anklagade väst för motsatsen. Ständigt och helt utan anledning attackeras Ryssland. Han återkom också till ett välkänt tema från inledningen av kriget mot Ukraina 2014 om att massprotester understödda av dolda utländska krafter ledde till den Putinvänliga regimens fall – och återupprepade verklighetsbeskrivningen i fråga om protesterna i dagens Belarus. Han hävdade till och med att USA har stått bakom ett (påhittat) mordförsök på presidenten Lukasjenko.

Det är den bild av yttre hot som Putin försöker att sätta på hemmaplan inför parlamentsvalet i höst. Samtidigt varnade han väst med hot om vedergällning för att överträda röda linjer eller utmana ryska nationella säkerhetsintressen. Dock utan att ange vilka dessa är. Kort sagt, strategisk otydlighet ska ge ett övertag.

Desto tydligare var den ryske presidenten i fråga om den inrikespolitiska agendan inför parlamentsvalet: Allt ska bli bättre. Ryssland ska moderniseras, men med ryska traditionella värden och familjen i centrum. Putin utlovade ökade bidrag till barnfamiljer och gravida kvinnor. Men räcker det?

Visserligen är det ryska valsystemet konstruerat enligt modellen ”vinst varje gång”, så det finns ingen risk för att maktpartiet Förenade Ryssland kommer att förlora. Men stödet både för partiet och presidenten själv har minskat dramatiskt. Missnöje är inte en bristvara.

Den genomsnittliga realinkomsten har sjunkit år efter år sedan 2013. 2020 hamnade ytterligare en miljon ryssar under den snålt satta fattigdomsgränsen. Totalt uppgår antalet fattiga nu till 20 miljoner. I en opinionsmätning i höstas svarade bara en tredjedel ja på frågan om de överhuvudtaget hade några sparade medel.

Det är en statistik som står i bjärt kontrast till de avslöjanden om maktens lyxliv och korruption som den politiskt dömde oppositionsledaren Aleksej Navalnyj stått bakom. Och priserna på baslivsmedel bara stiger.

Som väntat berörde inte Putin i sitt tal Navalnyj, som återigen kämpar mot döden. Denna gång i ett ryskt fängelseläger. Navalnyj överlevde mirakulöst nog giftattacken, men frågan är om han tål den vård som Putins fängelseläkare ger patienten. Vikten av att sätta honom ur spel inför det kommande parlamentsvalet råder det i alla fall inte någon tvekan om.

Gårdagens demonstrationer till stöd för Navalnyj runt om i Ryssland möttes med järnhand och så lär det fortsätta, också med ytterligare repressiva lagändringar. Om detta – i kombination med påstådda yttre hot och löften om ökade bidrag – inte räcker för att möta risken för att det stigande missnöjet övergår i en protestvåg, finns Putins eget pretoriangarde att sätta in. I gardets utbildning ingår att skjuta skarpt på demonstranter.

Om inte heller det är tillräckligt finns alltid möjligheten att med vapenmakt preventivt slå till mot ett påhittat hot mot Ryssland. Fantasin har inga gränser i Kreml.

Vi måste förhålla oss till det verkliga Ryssland – inte till den verklighet som Putin vill att vi ska tro på. Så ja, låt oss ansöka om medlemskap i Nato. Det skulle vara att ge klart besked om Sveriges säkerhetspolitiska linje – i stället för att som nu senast i gårdagens riksdagsdebatt ha ett politiskt gräl om huruvida den nuvarande linjen är oklar eller inte. För det är den. Och det är inte bra.

Publicerad i Svenska Dagbladet 22/4 2021.

Read More

En svensk option om medlemskap i Nato skulle provocera Ryssland och leda till kraftiga motåtgärder, hävdade Ann Linde i riksdagsdebatten om årets utrikesdeklaration. Hon borde ha sagt att säkerhetspolitiken bestämmer vi själva. Nu blev beskedet från utrikesministern att Kreml i praktiken har vetorätt i fråga om Sverige och Nato. Uttalandet utlöste säkerligen ett flitigt depeschskrivande i diplomatkåren angående öppenheten för ryska politiska påtryckningar.

I en brett upplagd artikel på DN-debatt 6/4 försöker Linde och försvarsminister Hultqvist ta tillbaka förlorad terräng i den säkerhetspolitiska debatten. Skadan är dock redan skedd. Ministrarna slår fast att regeringens linje ”är framgångsrik, inte minst för dess stabilitet och förutsägbarhet”.

Men vad menas med framgångsrik? Har politiken verkat tillbakahållande på rysk revanschism? Krim är annekterat, Donbass ockuperat och nu trappas det militär och ekonomiska diplomatisk trycket mot Ukraina upp. I Belarus bistår Putin i att slå ned oppositionen. Har regeringens linje bidragit till att hålla tillbaka den ryska upprustningen i Arktis eller för den delen i Östersjön? Ligger inte den europeiska säkerhetsordningen i spillror – trots att Sverige inte är medlem i Nato?

Så på vilket sätt är politiken framgångsrik? De över tid allt mer negativa årsrapporterna från Säpo, Must och FRA är också handfasta bevis på motsatsen. Hotbilden svartnar utan att någon kan hävda svartmålning.

Natodebatten skulle må bra av om Linde och Hultqvist slutade att tala i gåtor. Det kan man göra genom att konkretisera de ”konsekvenser” som Ryssland varnar för. Så länge som regeringen håller tyst är det ju annars omöjligt att granska deras kardinalargument.

”Varje lands historia och säkerhetspolitiska balanser är delar av en helhet”, skriver de, och slutsatsen de når är att ”balansen” inte får rubbas. Men på vilket sätt gagnar det folkrätten om Sverige gör sig lättviktigt när Ryssland tynger den andra vågskålen med militärt och civilt våld?

Balansen har dessutom redan rubbats genom den rad av försvarssamarbeten som Sverige har ingått sedan 2014. Inklusive fördjupning med Nato, USA och Finland. Ministrarna varnar också för tvära kast, men det är just det som skett med skiftet i försvarspolitiken med ett återuppstått fokus på nationellt försvar.

Linde och Hultqvist lyfter fram att den militära alliansfriheten ökar handlingsfriheten. Men i fråga om vadå? Något svar ges inte och inte heller vad gäller det Ryssland som utgör det enda militära hotet mot Sverige. 

Säkerhetspolitiska utredningar och försvarsberedningar har slagit fast att i händelse av elände i Norden/Baltikum kommer inte Sverige att kunna stå utanför. Man kan inte undgå slutsatsen att den svepande retoriken från ministrarna bygger på förståelsen att en ökad kunskap egentligen leder över till att bli ett argument för Nato-medlemskap.

För det svenska nästanmedlemskapet innebär begränsad tillgång till planering, militära strukturer och beslutsfattande. Som medlem skulle Sverige dessutom få del av Natos kollektiva trygghetsförsäkring – samtidigt som vi blir bättre rustade att bistå Natos försvar. Som regeringens egen utredare konkluderade 2016 i medlemskapsfrågan ”ökar den gemensamma konfliktavhållande förmågan” i Östersjöområdet.

Det är inte brist på kunskap som förklarar Socialdemokraternas istadiga nej till en formell anknytning till Nato, utan övervintrad ideologi från neutralismens tid. Som när partiledare Sahlin på sin tid slog fast att medlemskap var uteslutet under alla omständigheter, det vill säga att inte under något tänkbart scenario skulle detta vara en fördel för Sverige.

För att påminna om realiteter: Försvarsberedningens besked var att ett väpnat anfall mot Sverige inte kan uteslutas. Försvarsmakten ska dimensioneras för krig. Det kan tyckas vara en självklarhet att detta också borde gälla säkerhetspolitiken.

Publicerad i Svenska Dagbladet 12/4 2021.

Read More

Regeringen Löfven snubblar vidare i politiken. För bara några månader sedan klubbade riksdagen Försvarsbeslutet 2021–2025, men nu sprider sig osäkerheten om socialdemokraterna verkligen står bakom dess utgångspunkter och analys. Lägg därtill att striden om en Nato-option som en majoritet i riksdagen önskar men som regeringen säger blankt nej till, skapar oklarhet om synen på försvarsalliansen.

I utrikesdebatten härom veckan kunde Ann Linde ha sagt att ett formellt beslut om en Nato-option inte behövs; Sverige är ju välkommet att ansöka om medlemskap när som helst. I stället valde Linde att avvisa kravet med hänvisning till att en Nato-option skulle provocera Ryssland och leda till kraftiga motåtgärder. I klartext sade utrikesministern därmed att Ryssland har vetorätt i fråga om svensk säkerhetspolitik. Alltså motsatsen till det som alltid måste vara den politiska linjen: säkerhetspolitiken bestämmer vi själva.

Uttalandet står i stark kontrast till grundprincipen i OSSE (med Sverige som nuvarande ordförandeland) att medlemsländerna själva äger rätt att göra sina säkerhetspolitiska vägval – om detta inte går ut över andra staters säkerhet. Det skulle varken en option eller för den delen ett svenskt medlemskap innebära för Ryssland. Nato är inte ett hot men däremot ett hinder för rysk aggression. Det pågående kriget mot Ukraina är ett exempel på Kremls ”fredspolitik”. Upprepade hot om att använda kärnvapen ett annat. Ett tredje är desinformationskampanjerna.

Utrikesministern gav sig därmed ut på ett sluttande plan och efter en debattartikel i Göteborgsposten 26/2 sluttar det än mer. Utrikesutskottets ordförande Kenneth G Forslund, försvarsutskottets vice ordförande Niklas Karlsson samt riksdagsledamoten Gunilla Carlsson kör i diket med Nato-skam och Kreml-propaganda.

Nato är en kärnvapenallians och det skulle göra oss ”beroende av massförstörelsevapen”, menar man. Men de glömmer att vi sedan länge redan är det. Och vore det verkligen bättre om USA (Frankrike och GB) skrotade sina kärnvapen? Alltmedan Putin behöll de ryska arsenalerna.

Som ersättning till Nato:s säkerhetsgarantier erbjuder artikelförfattarna EU:s solidaritetsklausul, men säger samtidigt att det inte är detsamma som militära garantier. Men då är det ju inte någon ersättning. Inte heller anser man det viktigt att få med att samarbetet mellan EU och Nato fördjupas med alliansens ansvar för det territoriella försvaret som utgångspunkt.

Det mest allvarliga är att Socialdemokraternas två riksdagsettor ger intryck av att Sverige kan stå utanför i händelse av en kris eller ett krig i Norden/Baltikum. Alltså motsatsen till det som är grundläggande ingångsvärden för försvarsbeslutet. Å ena sidan att Sverige inte kan försvaras på egen hand, och, å andra sidan, att i händelse av konflikt i Norden/Baltikum kommer Sverige att bli indraget. Och för det tredje, att ett väpnat angrepp på Sverige inte kan uteslutas.

Det råder inte heller någon brist på argument för ett fullvärdigt svenskt medlemskap i Nato skulle vara ett tryggare val i en allt otryggare tid. Det finns kunskapsunderlag att hämta i de två utredningar som har gjorts 2014 (Bertelman) och 2016 (Bringeus). Expertmyndigheten Försvarsmakten har föga förvånade inte tagit ställning till ett Nato-medlemskap. Likväl har man konstaterat att en formell allians gör det mer trovärdigt att Sverige ska få stöd. Utan säkerhetsgarantier ökar osäkerheten om hjälp ska komma.

Det nätverk av säkerhetssamarbeten som Sverige har skapar flexibilitet och möjliggör ett mer agilt agerande i en akut situation, men den står inte i motsättning till ett medlemskap i Nato med dess formella garantier. Det är ju i stort sett medlemmar i Nato som vi samarbetar med. Nato är också den multilaterala länken till USA som sammantaget är Sveriges viktigaste bilaterala partner.

Två ledande socialdemokratiska politiker skriver i stället en berättelse om Nato som hämtad ur ”Fablernas värld” – och som sig bör avslutas den med ”simma lugnt”. Det är måhända ett utslag av inrikes utrikespolitik, men verkligheten funkar inte så. Det blir en signal till Moskva om att vi lyssnar medan våra vänner reser frågetecken om vår trovärdighet. Saken blir knappast bättre av att Socialdemokraterna har kämpat på för att hålla tillbaka satsningen på det nationella försvaret; det som til syvende og sidst är grunden för säkerheten.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 6/3 2021.

Read More

Häromdagen fattade Riksdagen beslut om Totalförsvaret 2021–2025. Vägen fram till försvarsbeslutet har knappast stärkt omvärldens intryck av svensk försvarspolitik. Och resultatet? Försvarsminister Hultqvist beskriver den successiva upptrappningen av försvarsanslaget från 60 till 89 miljarder kronor som en historisk ökning. Sant. Lika sant är att ökningen sker från historiskt låga nivåer.

Det kan också konstateras att som andel av BNP står sig satsningen dåligt i förhållande till den prioritering som görs i till exempel Finland. Och sett i relation både till den under åren uppkomna försvarsskulden i form av beslutade men icke realiserade projekt och behovet av nya förmågor, är försvarsbeslutet rätt och slätt otillräckligt.

Saken blir inte bättre av att det redan finns tydliga tecken på underfinansiering. Huruvida den så kallade kontrollstationen 2023 kan råda bot på det, är skrivet i stjärnorna. Lägg därtill behovet av system som försvarsberedningen inte lyfte i tillräcklig grad, till exempel drönare.

Utfallet hade dock kunnat bli mycket sämre om regeringen fått sin vilja igenom. Nu innebär beslutet att Försvarsberedningens förslag i huvudsak genomförs. Visst kan man – som alltid – ha synpunkter på tyngdpunktsläggande i och mellan försvarsgrenarna, men utan tvivel gör försvarsbeslutet skillnad. Tröskeln höjs.

Likväl hade signalen till omvärlden alltså kunnat vara, och borde ha varit, starkare. Detsamma gäller Nato och signalvärdet av den option på medlemskap som en riksdagsmajoritet bestående av C, KD, L, M och SD har ställt sig bakom.

I och med att Sverigedemokraterna är motståndare till ett svenskt medlemskap i Nato, är det fortfarande en majoritet som säger nej till att ta det sedan mycket länge naturliga steget i svensk säkerhetspolitik.

En Nato-option är dessutom en klen ersättning för den äkta varan. Inte ens om det verkligen föreligger ett ”snabbspår” med bilaterala säkerhetsgarantier i anslutning till att ansökan lämnas in, finns det några garantier för att dessa verkligen utfärdas. Detta får dessvärre ses som situationsbetingat, det vill säga att riskbilden är i grunden densamma som i dag. Värdet ligger i stället i att minska det formella steget till ett medlemskap.

Trion Löfven, Linde och Hultqvist rasar över tilltaget att ändra den säkerhetspolitiska doktrinen utan samförstånd. Det vill säga exakt det som regeringen rivstartade med 2014 genom att åter betona (militär) alliansfrihet och oberoende.

I verkligheten är försvars- och säkerhetspolitiken fast förankrad i Nato, men alltså utan säkerhetsgarantier.

Hur kan man då förklara att regeringen Löfven alltsedan tillträdet har agerat bromsare på vagnen? Ett svar är att försvaret inte ses som tillräckligt viktigt. Det bär syn för sägen att finansministern raljerar om smågodis och utpekar ökad tobaks- och alkoholbeskattning som finansieringskällor.

Ett annat svar – från ”fredsrörelsen” inom partiet – är att försvaret anses vara alltför viktigt. Att rusta upp försvaret är i det perspektivet inte fredsbevarande utan konfliktskapande. Säkerhetspolitiskt är rörelsen fast förankrad i illusionen om kalla krigets alliansfrihet. Det är Palme som går igen – och inlägger partiveto mot ett svenskt medlemskap i Nato.

För övrigt har Stefan Löfven tackat nej till att delta i Folk och Försvars kommande, denna gång digitala, rikskonferens.

Gästledare i Svenska Dagbladet 17/12 2020.

Read More

Rysslands krig mot Ukraina 2014 resulterade i ett alltför klent men ändå grovt underfinansierat försvarsbeslut 2015. En rad utredningar visade sedan på såväl på ett materielberg att bestiga som behov av ny materiel i form av alltifrån marschkängor till high-tech. En enig försvarsberedning landade 2019 i ett förslag för det militära försvaret 2021–2025, som innehöll mycket gott men vars totalbild i ljuset av vad som saknades ändå var blandad.

Enigheten sprack när regeringen inte vill binda sig för finansieringen (och därmed inte heller i realiteten för innehållet). Därefter följde cirkus Andersson & Hultqvist i paradnumret ”vi betalar inte” så till den milda grad att man nu får vara glad över att det överhuvudtaget blev en inriktningsproposition för totalförsvaret.

Propositionen bygger på försvarsberedningens förslag men saknar dess planeringshorisont fram mot 2030. Osäkerhet byggs in som inte förtas av nymodigheter som en kontrollstation. Samtidigt är det helt klart att satsning kommer att göra försvaret mindre anorektiskt. Försvarsförmågan stärks – och så kan man förstås ha olika uppfattning om prioriteringen mellan vapengrenarna är den rätta. Eller för den delen ställa frågan om det tas tillräcklig höjd för den vapenteknologiska utvecklingens möjligheter.

Från 2020 kommer försvarsbudgeten att växa med knappt 29 miljarder till 89 miljarder kronor 2025. Det är ett helt nödvändigt resurstillskott men innebär också risk för tillväxtvärk. Inte minst därför är det viktigt att det ska tas nya tag i fråga om styrningen av försvarsmakten. Den politiska styrningen ska bli mer strategisk men samtidigt ökar kraven på återrapportering till riksdagen. En utredning tillsätts med sikte på att tillskapa en ny myndighet för uppföljning och utvärdering av försvarsmakten. Båda delarna behövs.

I samband med presentationen av propositionen varnade försvarsminister Hultqvist framtida politiker för att göra om misstaget att låta nedrustning gå för långt. Han poängterade också att det tar lång till att bygga upp försvaret. Sant och viktigt. Likväl med en annan regering och en annan försvarsminister skulle det kunna gå fortare att bygga svensk försvarsförmåga. Alltså den som är själva grunden för vår trygghet i en allt otryggare tid. En tid som försvarsberedningen beskrev med ord som också återfinns i inriktningspropositionen:
”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i Sverige närområde.”

Och kan det tilläggas, i gråzonen pågår redan angreppen mot Sverige.
Rikets säkerhet skulle kunna öka markant med ett enda beslut om att göra Sverige till en fullvärdig medlem av Nato – och därmed omfattas av alliansens ömsesidiga försvarsförpliktelser. Det skulle både ha en avskräckande tröskeleffekt och utlösa hjälp i den händelse att Ryssland ändå väljer att kliva över. Till bilden hör ju dessutom att den svenska krigsplaneringen bygger på bistånd utifrån. Utan medlemskap är relationen dock inte säkrare än att det i realiteten blir situationens logik som avgör om hjälpen kommer.

Försvar byggs i enskilda delar men det som är avgörande för den faktiska förmågan är hur systemen kuggar i varandra. Sak samma med relationen mellan försvars- och säkerhetspolitiken.

Gästledare i Svenska Dagbladet 29 oktober 2020.

Read More

Veckorna kom och gick – liksom deadline efter deadline – men försvarsminister Peter Hultqvist kunde aldrig utbrista i att ”we have a result”. I stället råder nu med en välvillig beskrivning en time out i förhandlingarna om det nya försvarsbeslutet 2021–2025, och om den gordiska knuten inte löses med ett anslagshugg kommer regeringen Löfven att få lägga en försvarspolitisk proposition utan stöd i riksdagen. 

Försvarsberedningen har lagt ett genomarbetat förslag som alla partier står bakom, men problemet är socialdemokraterna inte är beredda att betala notan (något som ytterligare kompliceras av notan ser annorlunda ut sedan tidigare okända kostnader dykt upp). Kort sagt, man fortsätter år av springnotspolitik. 

Man skulle kunna tycka att det när regeringen inte vill betala för det nationella försvaret, vore det skäl att ta de säkerhetspolitiska steg som skulle innebära att Sverige får större utväxling på insatta medel, det vill säga ett medlemskap i Nato. Steget till en formell allians ju är dessutom minimalt, men likväl gör det stor skillnad att vara eller inte var medlem.

I ett läge där USA under president Trump väljer att försvaga den transatlantiska länken – senast med aviserad minskning av de amerikanska styrkor som är stationerade i Tyskland – vore det också ett sätt att stärka det europeiska Nato. Visst kan man hoppas på ett presidentbyte till hösten men även om det skulle bli väsentligen annorlunda med Biden i Vita huset, är det realistiskt att räkna med att Europa framöver blir mindre viktigt för USA. Asien och Kina är så att säga det nya Europa.

Det borde i sin tur påverka regeringens politik att ha USA som säkerhetspolitiskt ankarfäste. Man skulle i alla fall kunna tycka att det nyligen klubbade regelverket rörande operativt militärt stöd med Finland också skulle omfatta övriga Norden. Det skulle dessutom ligga mer i linje med Sveriges ensidiga Solidaritetsförklaring (som omfattar alla medlemsländer i EU). 

Dissonansen i försvarspolitiken understryks av att (i alla fall) försvarsminister Hultqvist står bakom försvarsberedningens slutsats i rapporten Motståndskraft om att : ”Ett väpnat angrepp kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige.”

Sedan rapporten publicerades 2017 har både Must och Säpo tecknat en fortsatt mörkare hotbild inte minst med cyber i fokus. Men det är också viktigt att ta till sig den analys som försvarsberedningen gör av den globala utvecklingen. Även kriser långt bort påverkar Sverige. Den hotbilden har också blivit mörkare. Vi får inte vara främmande för tanken på ”skott i Sarajevo” i, för att ta ett exempel, Taiwansundet.

Finansminister Andersson och försvarsminister Hultqvist brukar som skäl till snålheten hänvisa till kostnaderna för att motverka det ekonomiska effekterna av corona. Men det finns en väg framåt. Den som Stefan Löfven i en artikel i Financial Times (16/6) vill gå i fråga om EU:s stödpaket märkt corona. 

Han betonar att krisåtgärderna inte får blandas ihop med andra utmaningar och vad gäller nästa EU-budget slår han fast att när nya prioriteringar görs krävs det omprioriteringar. Allt kan inte vara lika viktigt. Löfven har också helt rätt när han konstaterar att det är särskilt viktigt att medel endast används när man vet att de kommer att göra verklig skillnad. Och vad kan vara viktigare än rikets säkerhet?

Publicerad i Svenska Dagbladet 23/6 2020.

Read More


Att vi inte lever i den bästa av världar utan i en osäkerhetens tid illustrerades väl när de 29 (snart 30) medlemmarna i Nato möttes i London för att fira den 70-åriga försvarsalliansen. Allt i hägnet av president Macrons uttalande om alliansens hjärndöd och ifrågasättande av hållbarheten för stadgans artikel 5, hot från Turkiet att blockera bistånd till Baltikum och Greklands begäran om stöd från Nato i fråga om turkisk kränkning av grekisk suveränitet.

Lägg därtill problematiken med medlemmar som inte representerar de värden vars försvar är själva grunden för alliansen – med Turkiet och Ungern som främsta exempel. Donald Trump rosar inte heller värdegrunden men som det pågående riksrättsförfarandet i Kongressen visar finns balanserande krafter.

Till den bilden av säkerhetsläget inom Nato hör att själva mötesupplägget i London var riggat för att minimera risken för att alliansens ankare representerad av president Donald Trump återigen skulle ställa till det med utfall som skulle skada Natos trovärdighet. Det räckte så bra med Macrons inspel inför firandet.

Trots säkerhetsåtgärderna reste en trumpen Trump hem utan att hålla någon avslutande presskonferens. Innan dess hade han svävat på målet om huruvida USA skulle bistå en medlem som inte uppfyllde Trumps krav på hur stor andel av BNP som satsas på försvaret. Natos måltal för medlemsländerna är 2 procent av BNP 2024. Enligt Trumps sätt att se borde det målet dock redan vara uppfyllt och enligt hans logik finns det till och med en skuld att reglera (sannolikt med USA som betalningsmottagare).

Samtidigt – eftersom Trump kände sig kränkt av Macron – prisade presidenten ett Nato som han 2017 dömde ut som obsolet. Det blev så att säga ytterligare en illustration av Trumps volatila ledarstil. Det innebär också att det inte går att lita USA: det som gällde som linje i går kan vara den motsatta i morgon.

Osäkerhet, dåligt humör och oenighet avspeglar den heterogenitet som råder och som inkluderar hur enskilda medlemmar sorterar hot och risker utifrån sina nationella intressen. Samtidigt demonstrerar kompromisserna vid toppmötet att medlemmarnas nyttokalkyl ändå leder fram till en vilja att hålla samman. Att Nato dessutom bygger vidare på de senaste årens arbete med rymden, hybridhot och Kina är exempel på att Nato långtifrån har lidit hjärndöden.

Inte minst viktigt för svenskt vidkommande är att Macrons flirt med Ryssland demonstrativt avvisades. Ryssland är inte en potentiell partner. I stället ska den östra flanken fortsätta att förstärkas.

Toppmötet i London visa ett Nato som är i ett slags kris och samtidigt inte är det. Det är inte någon önskesits, men det är så korten ser ut och nu gäller det att lägga dem på rätt sätt. Rätt sätt inkluderar att lägga åt sidan tankefelet om att skaffa EU strategisk autonomi, men däremot att öka det egna ansvarstagandet. Oavsett Trump går det inte räkna med USA på samma sätt som tidigare.

Å ena sidan handlar det därför om att rusta upp de nationella försvaren – både för att det behövs och för att få en bättre bördefördelning vis-á-vis USA. Å andra sidan handlar det om att genomföra det avtal om fördjupat samarbete i 74 punkter som slöts mellan EU och Nato 2018. Avtalet slår också fast att Nato står för det kollektiva försvaret.

Medan Nato har firat 70 har Sverige firat 25 år med partnerskap. Som medlem hade Stefan Löfven varit på plats i London för att driva Sveriges nationella säkerhetsintressen – i stället gör försvarsminister Peter Hultqvist visit i Washington och Helsingfors. Det vill säga hos Sveriges viktigaste bilaterala stöttespelare, men där USA förstås tronar på en suverän förstaplats. Med Trump som ÖB. Det skulle gå att känna sig tryggare. Också det är ett skäl för svenskt medlemskap.

Riket blir inte säkrare med en regering som förvisso står bakom en ökning av försvarsanslaget, men som inte är beredd att betala notan för en försvarlig men ändå för liten och för upprustning av det svenska försvaret. För att använda ett av regeringens favorituttryck är det ”inte acceptabelt”.

Som Jägarchefen har uppmärksammat i en bloggpost inkluderar FOI:s studie Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2019 slutsatser om återtagen rysk förmåga att initiera och utkämpa ett regionalt krig i Europa med Nato eller någon konstellation av stater. En annan slutsats är kraftsamlingen av trupp i hög beredskap i riktning väst.

Addera detta till regeringens ovilja att betala Försvarsberedningens nota och slutsatsen blir ett: ”förmågeglapp i vår förmåga att dels skapa en trovärdig tröskeleffekt, dels inneha en adekvat försvarsförmåga. Detta förmågeglapp riskerar även att öka i en allt mer osäker omvärld, såväl lokalt som globalt.”

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 9/12 2019.

Read More

Man kan tycka olika om vad staten ska göra eller inte göra. De allra flesta tycker dock lika i fråga om vad som är statens grunduppgift. Det handlar om medborgarnas trygghet, det demokratiska statsskicket och landets frihet. Kort sagt, den inre och den yttre säkerheten. Nattväktarstaten.

Förra veckans demonstration av misstroende mot justitieminister Morgan Johansson i riksdagen var en indikation på hur det står med den inre säkerheten. Försvarsmaktens utlåtande över försvarsberedningens förslag till försvarsbeslut för perioden 2021–2025 blev därefter ett åskådliggörande av hur ihåligt försvaret fortfarande är – även efter omläggningen av politiken efter Krim 2014.

Läget har i det första fallet beskrivits som ”en sviktande stat” och i det andra som ”en försvarslös stat”.

Försvarsberedningen har haft en planeringshorisont som sträcker sig fram till 2030. När ÖB har räknat på saken saknas 55 miljarder kronor givet den nivå på försvarsanslaget som beredningen räknat på. Det rör sig i huvudsak om utebliven kompensation för prisökningar respektive prislappen för att fullfölja 2015 års krigsorganisation.

Beredningen har i stället räknat med att omdisponera anslagen till den nya krigsorganisationens behov. Slutsatsen är att i förhållande till beställningen blir leveransen bara ett trefjärdedelsförsvar.

Det var lätt att lägga ned det territoriella försvaret, men det är Herkulesarbete att återuppbygga det. Försvarsberedningens rapporter ”Motståndskraft” och ”Värnkraft” utgör en sammanhållen helhet för totalförsvaret. Om detta var beredningen enig, men upplöstes i oenighet när Socialdemokraterna inte var beredd att betala för varorna. Och det är ju så det är, Stefan Löfven vill inte betala för en nota som det kan bli mycket dyrt att smita från.

Samtidigt står Socialdemokraterna bakom den hotbild som beredningen tecknar av global ”instabilitet och oförutsägbarhet”, av en ”svårbedömd och stundtals snabb” utveckling och av ett ”försämrat” säkerhetspolitiskt läge i Sveriges närområde och i Europa. Inte minst borde det inbjuda till prioriteringsvilja från statsministerns sida att beredningen bedömer att ett ”väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas” och att en ”större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige”. Men icke.

Försvarsröran går nu vidare. Det finns en politisk majoritet för att inkalla Försvarsberedningen i akt och mening att dryfta räknestycken.
Löfvens frontman, Peter Hultqvist, säger varken bu eller bä om hur läget ska hanteras. Han verkar dock inte missnöjd. Ser väl fram emot att försöka manövrera fram en lägre höjning av försvarsanslaget än vad beredningen föreslår (från dagens cirka 1 procent av BNP till 1,5 procent 2025).

Även med det återtag som görs och kommer att göras framöver, kan vi dock räkna med att det nuvarande förmågegapet till Ryssland kommer att bli större än vad det är i dag. Tröskeln blir för låg. Trefjärdelsförsvaret är både för lite och för sent.

Och ska man nu riva i beredningens förslag – och det råder inte brist på synpunkter på val och avvägningar – borde det öppna för att i större offentlighet tänka till igen om vilka förmågor som borde prioriteras.

Sverige beskrivs ju ibland som fredsskadat och i den bilden ingår också avsaknaden – också i försvarsberedningens förslag – av en strategisk fjärrbekämpningsförmåga för att på avstånd kunna ”jävlas” med Putin på rysk hemmaplan. Det verkar avskräckande. Skapar tröskeleffekt. Förmågan ger också möjlighet att eskalera en konflikt till en nivå där Sverige får det militära bistånd som krigsplaneringen utgår från och säkerhetspolitiken hoppas på.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 18/11 2019.

Read More

Alltför ofta dyker den upp, den där obehagliga känslan av att världen snurrar för fort och ibland kommer tanken ”Stoppa världen – jag vill stiga av”. Som nu senast efter president Emmanuel Macrons hjärnsläpp i en intervju i The Economist om att Nato som försvarsallians har drabbats av ”hjärndöd”.

På frågan om vilken trovärdighet som Nato:s artikel 5 har, blev svaret ”jag vet inte”. Det är förstås relevant att grubbla över såväl vad artikel 5 betyder med Trump i Vita huset, som vad bristen på koordinering i fråga om Syrien (inkluderande Nato-medlemmen Turkiets invasion) säger om Nato. Om detta pågår ett offentligt och bekymrat samtal; om hur läget ska beskrivas och vad som bör göras.

Det är en helt annan sak att den franske presidenten lättar sitt hjärta offentligt. I själva verket är uttalandena en inbjudan till ett redan aktivt Ryssland att öka pressen och utmana artikel 5. Ryska UD konstaterade glatt att Macrons ord var vägda på guldvåg och var en riktigt beskrivning av tillståndet i Nato.

Macrons sak blir knappast bättre av att Frankrikes nej (tillsammans med Nederländerna och Danmark) till att inleda förhandlingar om medlemskap i EU för Nordmakedonien och Albanien. Det öppnar vägen för – och redan gjort det – för ökat inflytande för Ryssland och Kina på Västra Balkan. Också det är en inbjudan till bråk.

Det är viktigt att hitta vägar framåt för att EU ska bli en mer kraftfull global aktör i ett läge där säkerhetspolitiska och ekonomiska kontinentalplattorna ändrats. Och ja, det är riktigt att som Macron efterlysa reformer och ett mer strategiskt tänkande i Europa. Men det är fel att tänka strategisk autonomi på ett sätt som sänker i stället för att stärker den transatlantiska länken och Nato. 

Europa är inte – och kommer inte ens under de allra mest orealistiska omständigheter – att under överskådlig till vara sig selv nok. Frågan är därför om inte Macrons utspel snarare leder till mer nationalstatstänkande än motsatsen. I själva verket kan Macrons europeiska projekt ses som ett återfall i fransk gaullism. Europa (Frankrike) ska inte positionen som en balanserande makt och inte inta definiera vänners fiender som uttalade fiender. 

Macron har tidigare talat om att värma upp relationerna med Ryssland i en ny säkerhetsgemenskap. I intervjun upprepar han det ryska narrativet att EU och USA inte har visat Ryssland respekt. Det ska man alltså göra trots det som Ryssland gör i Ukraina och Syrien. För att ta några exempel. Eller Skripal. Eller desinformationskampanjerna. Eller…

Enligt Macron har dock Ryssland inte något alternativ till partnerskap med EU. Det blir nästan som ett cyniskt skämt när Macron ser framför sig att EU och Ryssland tillsammans ska lösa frusna konflikter och arbeta tillsammans i fråga cybersäkerhet. Närmast till hands ligger en vinst för Putin i Ukraina.

I ett annars vankelmodigt EU följer Macron devisen att politik är att vilja och pekar med hela handen på behovet av reformer för ett starkare EU. Men hans upplägg för en ny europeisk säkerhetsordning med fransk grandeur i centrum försvagar Nato och drar isär EU. Kort sagt, motverkar det som politiken ska vara till gagn för och kan i stället leda till att Nato faktiskt drabbas av hjärndöd. 

Om, och när, den kranka blekheten sätter in kan Macron nynna på en annan musikalklassiker Vad för en tok är jag? Och med den blandade Xi- och Kremlkören i bakgrunden sjungandes: Ja, vilken tok han är.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 9/11 2019.

Read More

I en intervju i Dagens Nyheter försäkrar den amerikanske diplomaten Michael Murphy att utfästelserna från dåvarande vicepresidenten Joe Biden 2016 om ett amerikanske ingripande till förmån för Sverige fortfarande gäller. Så här föll orden: 

”låt det inte råda några missförstånd hos herr Putin, eller någon annan om att detta är okränkbart territorium. Punkt.

Sak samma, enligt Murphy, vad gäller den beskrivning som dåvarande försvarsminister James Mattis gjorde 2017 av relationen till Sverige som ”en vän och allierad”. Mattis lovade till och med att ”om ni hamnar i knipa – då kommer vi”.

På en direkt fråga om USA skulle hjälpa om Sverige hotades svarar Murphy att:

”Det finns inte en förpliktelse, eftersom ni inte är med i Nato-alliansen. Men vi har gjort klart, både offentligt och i enskilda samtal, att Sveriges territoriella integritet och suveränitet är av direkt intresse för USA. Den ska respekteras och bevaras.”

Det låter bra och kan kanske vara avskräckande, men frågan är förstås vad uttalandena är värda. Och därmed om de har en avskräckande effekt eller om de snarare riskerar inbjuda till att prövas. 

Värdet av de amerikanska säkerhetsutfästelserna hade varit osäkra alldeles oberoende av vem som sitter i Vita huset. Nyckelordet är då som nu vad som ligger i USA:s ”intresse” – och inte minst gäller det oroväckande mycket med Donald Trump som president och ÖB.

När Trump talade inför FN:s generalförsamling var det en utläggning kring America first – och att världen bäst organiseras om alla stater på egen hand sätter sina egna intressen i första rummet. Samtidigt är Trump den förste att kritisera andra stater för att göra just detta. En annan paradox förstås att Trump gärna vill ha stöd när det passar, till exempel i fråga om Iran.

I nationalpopulistisk anda gick han å ena sidan till angrepp mot ”globalister” som hotar ”folket” och hyllade, å den andra, ”patrioter”:

”Liberty is only preserved, sovereignty is only secured, democracy is only sustained, greatness is only realized by the will and devotion of patriots.” 

Trump vill göra anspråk att tala för och i en person förkroppsliga folket – motsägare är inte en del av det riktiga folket. Inte heller sociala medier, medier och akademiska institutioner, liksom en statlig byråkrati som verkar mot i det tysta. Kort sagt, eliten.

Sveriges viktigaste allierad har alltså talat – och utfästelser från amerikanska diplomater måste ses i det perspektivet. Samtidigt är Sverige beroende av USA. Det betyder att vi måste både agera på ett sätt som ökar möjligheten till stöd och räkna med risken att det uteblir. Det här behöver Sverige göra:

* Stärka Nato – helst genom att ansöka om medlemskap men också genom att öva tillsammans och delta i internationella missioner.

* Fortsätta väva på säkerhetsnätverket – inte minst det nordiska.

* Signalera att det kommande försvarsbeslutet både kommer att följas upp av ytterligare satsningar efter 2025 och att ytterligare finansiering tillförs om (och när) det visar sig att kostnaderna blir högre än estimerat per 2019. 

En solid finansiering är i sig nödvändig för att stärka försvarsförmågan, men också för att hålla Trump på gott humör. Inte minst viktigt eftersom det är fullt möjligt att han blir sittande efter 2020 – förstås om han inte skulle fällas i riksrätt…

Själv anser Trump det för givet att han skulle få fredspriset om det delades ut på ett rättvist sätt – en mer lättsam fortsättning på en absurd politisk teater som bara fortsätter. 

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 25/9 2019.

Read More