Claes Arvidsson

Archive
Nato

SÅ PÅVERKAR VALET UTRIKES- OCH SÄKERHETSPOLITIKEN

By: admin
31-08-2026
Försvarspolitik, Magdalena Andersson, Nato, Olof Palme, Utrikespolitik

Efter regeringsskiftet 2022 har Sverige fått en politik för totalförsvaret som vilar på två insikter: det är allvar och det brådskar. Ambitionen hos regeringen Kristersson illustreras av att försvarsanslaget som i år väntas motsvara 2,8 procent av BNP, ska ha växt till 3,5 procent 2030. Alltså fem år före Nato:s stadgade målsättning. Upprustningen av det civila försvaret går också på högvarv.

Sverige har blivit medlem i Nato och i handling demonstrerat vilja att spela roll. Och när USA:s tyngd minskar, kan medlemskapet bli betydligt viktigare i ett framväxande europeiskt Nato. Samtidigt är Sverige också med Trump i Vita huset en uppskattad partner till USA samt en motor i det nordiska och andra minilaterala samarbetsformat. En rad bilaterala försvarsavtal har också ingåtts.

Stödet till Ukraina är stort och stabilt. Det totalitära Ryssland är det dimensionerande mot Sverige. Putin anser sig ha rätt att underkasta andra stater och gör anspråk på rätten till att bestämma i en egen intressesfär. Ukraina utgör därför den första försvarslinjen i Europa.

Det betyder inte att allt går som på räls i genomförandet. Det saknas inte heller inslag i politiken som kan ifrågasättas. Ett sådant exempel är införandet av en ny civil utrikes underrättelsetjänst sorterande under UD  med startdatum 1 januari 2027.

Samtidigt: Ett regeringsskifte efter riksdagsvalet öppnar för osäkerhet om politikens kraft och inriktning i en tid då världen stöps om och kriget redan är här.

Magdalena Andersson stora vallöfte är att hon som statsminister är öppen för att samarbeta med alla. Vad detta innebär i form av konkret politik är helt okänd materia. Den ovissheten gäller även försvar och säkerhet, något som understryks både genom den egna partivänstern och beroenderelationen till Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Både V och MP har regeringsmedverkan som krav för att stödja henne.

I den pågående upprustningen ingår att betala av på säkerhetsskulden från tidigare underfinansierade försvarsbeslut. Alla partier har del i den skulden men huvudansvaret bärs av S-regeringarna Löfvens ovilja att på allvar lägga om kursen efter Rysslands annektering av Krim och erövrandet av delar av Donbass 2014. 

Dåvarande finansminister Magdalena Anderssons kommentar till de borgerliga partiernas krav på en stärkt finansiering 2019,  är avslöjande för det lättvindiga tänket kring försvar och säkerhet:

”Alla som har gjort en budget, inklusive en tioåring, vet att man ställer saker mot varandra. Ska jag gå på bio, eller ska jag köpa godis?”

Samtidigt låg den säkerhetspolitiska doktrinen om militär alliansfrihet fast. Medlemskap i Nato var tabu.

När Sverige blev medlem i Nato den 7 mars 2024 beskrev Ulf Kristersson det historiska skiftet i försvars- och säkerhetspolitiken som att ”komma hem”. För Magdalena Andersson var medlemskapet något Socialdemokraterna hade velat undvika.

På den långa vägen fram uppvisade regeringen Löfven ett demonstrativt ointresse för utredningar som gjordes om Sveriges säkerhetspolitik. Trots att  den förstautredningen  2014 klargjorde att den rådande linjen med militär alliansfrihet inte var säker och att det borde göras en granskning av vad ett medlemskap i Nato skulle innebära. I den andra som kom 2016 drogs slutsatsen att ett svenskt medlemskap i Nato”ökar den gemensamma konfliktavhållande förmågan” i Östersjöområdet.

Socialdemokraterna hade helst sett att dessa utredningar aldrig hade gjorts. De tillkom på borgerligt initiativ. Väl gjorda lade försvarsminister Peter Hultqvist först den ena och så den andra i byrålådan. 

Vid partikongressen 6 november 2021 ställde sig Hultqvist personligen som garant för att Sverige aldrig skulle bli medlem i Nato. Magdalena Andersson följde sedan upp genom att i regeringsförklaringen 30 november slå fast att Sverige inte skulle söka medlemskap i Nato.

Några dagar senare krävde Vladimir Putin garantier för att Nato inte skulle utvidgas österut. Svaret från Finland kom i form av en kraftfull markering från president Niinistö om att frågan om medlemskap i Nato ”bestämmer vi själva”. I Sverige uteblev den reaktionen från regeringen Andersson.

Signalerna om rysk uppladdning mot Ukraina trumfade inte heller den dogmatiken. Faktiskt inte heller direkt efter Putins fullskaliga invasion 24 februari 2022. Statsministerns slutsats den 8 mars var att en ansökan om medlemskap i Nato skulle verka destabiliserande.

Finlands aviserade ansökan om medlemskap, Nato-opinionen och trycket från de borgerliga partierna, tvingade till sist fram ett linjeskifte som ledde fram till att ansökan lämnades in den 18 maj 2022. S-kvinnorna, SSU samt Tro och solidaritet stod dock fast vid nej. Det gjorde även Vänsterpartiet och Miljöpartiet. V har fortfarande som långsiktigt politiskt mål att Sverige ska lämna Nato. MP har motvilligt accepterat det, men vill bland annat driva på för införande av demokratikriterier.

Något måste motståndet betyda för styrkan i engagemanget hos en S-ledd regering för Sverige i Nato. Det gör också Magdalena Anderssons svala utfästelse inför valet om att Sverige efter ett regeringsskifte ska ”uppfylla sina åtaganden”.

Det bilaterala militära samarbetet med USA är ett tungt vägande komplement till medlemskapet i Nato; det är kompetenshöjande, ökar möjligheten för bistånd och är i sig avskräckande. Defense Cooperation Agreement, DCA-avtalet, från juni 2024 ger amerikansk militär tillgång till vissa militärbaser, flygplatser och hamnar. Avtalet öppnar även för förhandslagring av materiel.

Anderssons samarbetspartners i Vänsterpartiet och Miljöpartiet är motståndare till avtalet med USA. V vill säga upp det medan MP motvilligt accepterar det. Varken S-kvinnorna, SSU eller Tro och solidaritet gillar det.

Också det motståndet föranleder frågetecken för framtiden.

Partiledningen i S står däremot bakom den realism som genomsyrar Försvarsberedningens rapporter efter 2022 och som ligger till grund för Försvarsbeslutet 2025–2030. Det lär inte bli aktuellt att – som en stark opinion inom partiet, V och MP önskar – biträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. En S-regering kommer knappast heller att driva på för en förbudslag mot kärnvapen på svensk mark under fredstid. Sak samma gäller för kraven på en förändrad kärnvapendoktrin i Nato.

Däremot är entusiasmen för president Macrons påbörjade omformulering av den franska kärnvapendoktrinen en mer öppen fråga. Syftet är att skapa en mer från USA självständig europeisk strategisk förmåga och säkerhetsstruktur. Initiativet öppnar för att kärnvapenbärande Rafale tillfälligt baseras i någon av de nio stater som har tackat ja till övningar och kärnvapendialog. Sverige är ett av dem.

På en alltmer krävande agenda för nästa regering står också EU:s allt viktigare säkerhetspolitiska roll. Den processen handlar inte om att ersätta Nato men däremot är det en öppen fråga hur stor den ska bli. Försvarsindustriellt samarbete, cyber och civilt försvar är okontroversiellt i förhållande till om det nationella vetot ska avskaffas i syfte att göra EU till en mer effektiv aktör. Och behövs det av samma skäl ett europeiskt säkerhetsråd?

Det är frågor som väntar nästa regering kommer att behöva hantera och som blir en utmaning för invanda svenska postitioner. För Magdalena Andersson blir det extra tungt med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i regeringen eller som stödpartier. MP är skeptisk till dett militära samarbetet medan V larmar om faran med militarisering.

I ledet av principiella frågor finns också den – som nu på regeringens initiativ är under utredning – om att Sverige som Nato-allierad ska kunna sända färdigutbildade värnpliktiga för att skydda närområdet i fredstid. V säger nej medan S och MP ännu är avvaktande.

En annan fråga som tränger sig på efter är om Sverige ska lämna Ottawakonventionen om förbud mot truppminor. Erfarenheten från krigets Ukraina sätter den saken på agendan. Bland annat Finland har redan har lämnat konventionen. S, V och MP säger alla nej till ett utträde. Hittills är det bara KD och SD som är positiva.

Socialdemokraterna har öppnat för att delförstatliga den svenska försvarsindustrin. Exakt hur är oklart mer än att det sägs möjliggöra en ökad styrning med inriktning på långsiktighet i produktionen och tillskapande av beredskapslager.

Vänsterpartiet, å sin sida, driver på för stort statligt ägande i syfte att öka den politiska kontrollen på bekostnad av vad som beskrivs som industrins vinstintressen. Exportreglerna ska bli striktare. Detta står också på Miljöpartiets att-göra-lista, liksom en ökad statlig styrning för att säkerställa satsningar på miljö- och klimatvänlig teknik. MP har dock inte något krav på förstatligande.

Utbyggnaden av vindkraft till havs är en fråga som är avdömd i förtid och som demonstrerar beredskapen att nedprioritera försvaret. Regeringen har valt att ta fasta på Försvarsmakten behov i Östersjön. Beskedet från S, V, MP är att beslutet ska rivas upp. Det är också att räkna med att regeringens uppsnabbning av miljötillstånd  kan komma att sakta av.

I konflikten mellan försvarets behov och värnandet lokala livsmiljöer är Vänsterpartiet och Miljöpartiet på fel sida om riksintresset. I konflikter om buller och utbyggnad prioriteras in övningsverksamheten på Ravlunda och Tofta skjutfält. Detsamma gäller Göteborgs skärgård och Vättern.

Magdalena Andersson har klargjort att med henne som chef i Rosenbad blir det inte längre en opolitisk utan en politiskt tillsatt Nationell säkerhetsrådgivare. Hon vill ha en person som kan föra ut regeringens politik, och alltså inte en som i kraft av sin roll kan säga att ”du har fel”.

Med rapporten Common Security 2022 ville Palmecentret sätta den säkerhetspolitiska agendan. Tanken var att Olof Palmes ”gemensamma säkerhet” från 1980-talet skulle återuppstå med målet att skapa en ny världsordning. I den processen skulle FN vara motorn. Det militärindustriella komplexet fick skulden för att världen rustade. Alternativet var ett globalt åtagande att minska försvarsutgifterna med två procent per år.

I praktiken förslog man en avveckling av Nato.

Lanseringen skedde ett par månader efter Rysslands storskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 och åtta år efter att Putin inledde kriget.

Det är ett exempel på att 40 år efter det tragiska mordet är Olof Palme fortfarande en ideologisk ledfyr inom socialdemokratin. Detta riskerar att lägga en ”idealistisk” begränsning på politiken med avtryck både på upprustningens hastighet, engagemanget i Nato och samarbetet med USA.

Den idylliserande och selektiva bilden av politiken hänger också kvar hos Magdalena Andersson och efter en valseger vill Andersson åter slå in på den vägen:

”För att säkra vår framtid behöver Sverige kliva tillbaka ut på den globala scenen för att leda, inte stå vid sidan som en åskådare. Vår trovärdighet i Ukrainafrågan hänger ihop med vårt engagemang i resten av världen.

Regeringen Kristerssons ”värdebaserade realism” som styråra är alternativet till ”idealismen”. Demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter är grundvärden, men politiken drivs samtidigt av en vilja att möta ”världen som den är”:

”Vi ska använda Sveriges utrikespolitiska kapital där vi kan göra störst skillnad och där våra intressen är som starkast. Vi har ett delansvar att göra gott i världen, men hela ansvaret att värna svensk säkerhet och svenska intressen.”

Socialdemokraterna står fortfarande med en fot kvar i det som är en förlorad värld. Saken blir inte bättre med V och MP som släpankare.

Artikel i Frivärld Säkerhetsrådet 28 augusti 2026

Read More

Norges säkerhet alltmer beroende av EU

By: admin
06-07-2026
EU, Försvarspolitik, Jonas Gahr Støre, Nato, Norge, Säkerhetspolitik, Ukraina

Den norska Forsvarskommisjonen lade med utredningen Forsvar for fred og frihet grunden för det som 2024 blev Stortingets beslut om Langtidsplan for forsvarssektorn 2025–2036. Med ett samlat extra tillskott på 600 miljarder innbar det en historisk satsning – med särskilt fokus på marin förmåga – på totalt 1 624 miljarder NOK. 

Förändringar i domänerna och ökade kostnader har gjort att planen nu har uppdaterats. Först av Arbeiderpartiregeringen Jonas Gahr Støre och sedan av Stortinget.

Regeringens proposition Forsvarsløftet – Økte rammer og prioriteringer i Langtidsplanen for forsvarssektoren innebar både ökade resurser om 115 miljarder NOK och omprioriteringar. Anskaffning står i fokus med leverans 2029 av den första av sex beställda tysktillverkade ubåtarna och den första av de fem brittiska fregatterna. Här ingår också bland annat satsningar på telekrigföring, drönare och luftförsvar.

Den “rebalanserade” planen sträcker sig till 2040, men redan 2036 ska man nå Nato:s 3,5-procentsmål (och inte som tidigare 3 procent).

Stortingets behandling av propositionen resulterade i ändringar både av den ekonomiska ramen och prioriteringar. Man reverserade den föreslagna senareläggningen av beslut om långräckviddigt luftvärn. Val av arméns och specialstyrkornas helikopterförgmåga ska också ske tidigare än regeringen aviserat. Det ges ökade resurser till drönare, drift och hemvärnets övningsverksamhet.

I pengar räknat innebär det ett tillskott på 6,15 miljarder NOK, vilket innebär att den totala ramen för Langtidsplanen uppgår till 1 854 miljarder NOK.

Forsvarskommisjonen underströk i sin utredning att den historiska satsningen på att snabbt rusta upp försvaret, borde följas upp på ett strukturerat sätt. Det föreslogs därför att den norska Riksrevsjonen vid sidan av sin ordinarie verksamhet skulle få ett tilläggsuppdrag om att – och resurser för att – utvärdera hur den operativa förmågan utvecklades. Både måluppfyllelse och kostnadseffektivitet borde följas upp. 

Något sådant uppdrag har inte givits. 

Saken blev knappast bättre av att Forsvarets forskningsinstitutt (FFI) på uppdrag av Forsvarssjefen sedan fyra år tillbaka har genomfört en årlig granskning av försvarets utveckling på kort och lång sikt. För första gången offenliggjordes i år inte en avhemligad version av Forsvarsanalysen.

När frågan om granskning igen kom upp till debatt inför uppdateringen av Langtidsplanen skrev försvarsminister Tore Sandvik ett debattinlägg under rubriken Operativ evne, ikke mer byråkrati. Ett nytt organ skulle kräva personalresurser som i stället bör tas i bruk för att bygga upp försvaret, och slog han fast:

“Nye tilsyn og mer byråkrati skremmer ikke Russland.”

Partierna i Stortinget (med Høyre som pådrivare) drog den motsatta slutsatsen till försvarsministern. Det räcker inte med regeringens årliga egenutvärdering på låg detaljnivå. I stället kräver man att det genomförs en “helhetlig och systematisk extern genomgang av forsvarssektorn”. 2028 är det dags för avrapportering.

Strängt taget borde det förstås ske motsvarande granskning av det civila försvaret.

Norge gör ett historiskt försvarslyft men ska det lyfta? Det saknas inte frågetecken kring totalförsvaret i fråga om organisation, styrning och kontroll. Några exempel.

I maj 2025 fick Norge en nationell säkerhetsstrategi som lyfte fram behovet av snabb upprustning av den nationella försvarsförmågan, ökad civil motståndskraft och prioritering av ekonomisk säkerhet. Ett drygt halvår senare utnämndes en nationell säkerhetsrådgivare. I praktiken innebar det dock endast att statssekreteraren med ansvar för utrikes- och försvarspolitik samt civilt försvar, fick den nya titeln. Han är fortfarande en del av statsminister Støres stab och utan att nya resurser har tillförts uppdraget.

I Forsvarsbyggs portfölj ingår 13 000 byggnader och anläggningar. Man både förvaltar och bygger. Anslaget för 2025 uppgick till 15 miljarder NOK. Efter att ha granskat räkenskaperna konkluderade Riksrevisjonen att redovisningen var så bristfällig att den inte gick att revidera.

Under vintern kampanjade Direktoratet för samfunnsberedskap för att samla in värmeaggregat till ett ström- och värmelöst Ukraina. Samtidigt sålde Sivilforsvaret dieselaggregat och dieselvärmare till högstbjudande i Norge.

I det nya Regeringskvartalet med en byggkostnad på mer än 50 miljarder NOK när allt är färdigt, saknas skyddsrum för de anställda. Nya sjukhus har också byggts utan skyddsrum. Och sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har 160 000 skyddsrumsplatser försvunnit.

Bergen – Norges näst största stad – hade ett dataintrång som också berörde beredskapen i kommunen. Men enligt kommunledningen var det inte så farligt eftersom planerna var föråldrade.

Ryssland är det diminisionerande hotet mot Norge – mot säkerheten, freden och stabiliteten i Europa. Upprustningen av de tre fokusområdena: militärt försvar, civilt försvar och ekonomisk säkerhet sker dessutom i perspektiv av stora omvärldsförändringar. Kina förstås, men inte minst gäller det USA som ett alltmer osäkert ankare för norsk säkerhet. 

Regereringen använder begrepp om Trumpadministrationen som oförutsägbar, och pekar på att det råder osäkerhet om USA:s framtida engagemang och roll i försvaret av Europa och Norge. Man konstaterar att USA inte stödjer en världsordning baserad på folkrätten, påminner om strafftullspolitiken och om Grönland.

Å ena sidan försöker man “hålla USA inne” med argument om Norges geografiska betydelse för den västliga hemisfär (“homeland”) som Trump vill ha kontroll över.  Å andra sidan följer man en “garderingsstrategi” i form av utökade säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten i Europa. Det handlar både om minilateralism inom ramen för t ex JEF och bilateralt med enskilda stater. Det senaste är Narvikavtalen med Frankrike.

Slutsatsen är för Norges del att samarbete med EU och likasinnade europeiska stater har blivit viktigare. De krävs “flera ben att stå på” och, understryks det, att Norge och allierade måste “utveckla ett starkare och mer självständigt europeiskt försvar”.

Samtidigt är Norge inte medlem i ett EU som omfattar nya politikområden som gör att EES-avtalet inte räcker till för att möta behoven. 

Som på andra områden försöker Norge minska de negativa effekterna av utanförskapet genom att komplettera EES-avtalet med (hittills dryga hundra) tilläggsavtal. Det gör man också på det militära området. 

Norge fick i våras komma med i samarbetet för säker kommunikation och satellitövervakning i GOVSATCOM och IRIS2. Nyligen anslöt sig Norge som nionde land sig till EU-kommissionens strategi för Östersjön för maritimt samarbete, övervakning och säkerhet. Man ska också bli med i EU:s European Defence Industry Programme (EDIP). Norge är dessutom i diskussion om planerna på European Military Mobility Enhanced Response System (EMERS) som skulle förpliktiga Norge att förenkla och förbättra mobiliteten för allierade styrkor. s

EMERS är en god illustration av nackdelen att stå utanför EU. Kommissionen har hittills ansett att programmet faller inom EES-avtalets domän. Alltså att Norge utan att delta i beslut ska införliva regelverket i norsk lag med påverkan också på annan lagstiftning när militära operationer ska prioriteras i fråga om hamnar, flygplatser och vägar. Norge har bett om att få delta som observatör i Ministerådets beslutsprocess om en aktivering göras.

Trialogen mellan Rådet, EU-kommissionen och EU-parlamentet om den nya förordningen ska inledas i närtid.

Norge sackar redan sedan länge efter i fråga om att införliva EU-lagstiftning – och kring EMERS kan det väntas bli mer bråk i Stortinget. Därför är regeringen inte oväntat mot att det inordas under EES.

Samtidigt växer motståndet i EU mot Norges cherry-picking-politik med eftersläp av införlivande av direktiv och förordningar i enlighet med EES-avtalet. Det hjälper knappast att det från och till hörs politiska röster som vill att Norge ska hota med att stänga gasexporten till Europa som “straff” när EU insisterar på att Norge ska följa sina avtalsförpliktelser.

Regeringen är medveten om att Norges ekonomiska säkerhet “henger uløselig sammen med” EU:s – och man försöker ha dialog med Kommissionen och medlemsstaterna. Dilemmat är förstås utanförskapet och att politik som rör investerings- och exportkontroll, tullpolitik och techgiganter ingår i EU:s säkerhetspolitik men ligger utanför EES.

Nordområdena är prio I för Norge. Det ligger därför en särskild utanförskapets symbolik i att när EU utvecklar en egen Arktisstrategi leds arbetet inte av en norrman utan av finländaren Jyrki Katainen. 

Det kostar alltmer på för Norge att vara en “movillig europé”.

Krönika i KKrVA Försvar och säkerhet 29 juni 2026.

Read More

Europa behöver kunna försvara sig

By: admin
17-06-2026
Donald Trump, Försvarsberedningen, Nato, Ryssland, Ukraina

Sveriges medlemskap i Nato har bidragit till en bättre säkerhetspolitisk miljö i Europa. Integrationen har gått smidigt med fokus på att leverera försvarsnytta. De goda nyheterna i Försvarsberedningens delrapport Skärpt läge – aktuell lägesbild i totalförsvaret och omvärlden, går dock hand i hand med de dåliga. Därför är den förtida.

Ryssland har varken gett upp målet att med våld lägga under sig Ukraina eller viljan att upprätta en intressesfär i Europa. Hybridkrigföringen trappas upp och präglas alltmer av risktagande. I rapporten varnas för möjligheten att ryssarna vid gynnsamma politiska omständigheter väljer att testa hållbarheten i Natos artikel 5 – det vill säga att ett angrepp på en medlem betraktas som ett angrepp på alla.

Försvarsberedningen (FB) har inte heller någon förhoppning om att Ryssland efter Putin ska bli något annat än som Ryssland under Putin.

Mellan raderna framgår dessutom att Nato är som Schrödingers katt. Alliansen både finns och inte finns. Visst rullar det militära samarbetet på, och visst försäkras det att USA både står fast vid artikel 5 och att kärnvapenparaplyet hålls utfällt över Europa.

Men ingen vet ju vad som gäller i morgon.

USA är en central allierad för Sverige och i rapporten prisas det bilaterala militära samarbetet. Samtidigt fångas Trumppolitiken med uttryck som ”oförutsägbar”, ”transaktionalism” och “hårdare retorik”. Formuleringarna är inlindade men den varnande undertexten lyser i neon.

FB understryker behovet av en ny bördefördelning i Nato, som ska leda fram till att Europa tar huvudansvaret för konventionellt försvar medan USA kvarstår som kärnvapengarant. Men USA är alltså inte att lita på.

FB skriver om den viktiga roll som EU spelar för Ukrainas överlevnad och det pågående arbetet med en säkerhetsstrategi för Europa, men inte så mycket mer.

Visst slås det fast att Sverige aktivt ska delta när EU utvecklar sin politiska portfölj, men det skulle behövas mer djupgående resonemang än så. Inte minst handlar det om ekonomisk säkerhet, som till exempel investerings- och exportkontroll, tullpolitik och konflikter med amerikanska techgiganter. Det är områden där EU är i konflikt med USA.

Krigsorganisationen och krigsförbanden står i fokus för det militära försvarets utveckling. Det är självklart mot bakgrund både av säkerhetsläget och åtaganden gentemot Nato. FB har dock lite att säga om det som är det avgörande testet på politikens genomförande. Det vill säga hur det militära försvarets operativa förmåga utvecklas.

Totalförsvaret har stärkts men i en forcerad upprustningsprocess är det mycket som ska mäktas med – och helst på rätt sätt. En inblick i komplexiteten ges i rapporten Uppföljning av totalförsvarsbeslutets genomförande 2025 från Myndigheten för totalförsvarsanalys. MFTA har identifierat cirka 600 ställningstaganden i Försvarsbeslutet 2025–2030, som sedan följts av regeringsbeslut riktade till myndigheterna med krav på genomförande.

Med utgångspunkt från årsredovisningarna för 2025 har man granskat hur totalförsvarets olika myndigheter jobbat med de olika besluten. För myndigheterna i det militära försvaret noteras hög aktivitet i drygt hälften och en viss aktivitet i en fjärdedel av fallen. I resten av fallen är det oklart vad som har gjorts.

MFTA har också analyserat spårbarheten, det vill säga den uppföljningsinformation som ges från de militära myndigheterna. Bara en knapp tredjedel bedöms vara god, begränsad i nästan hälften av fallen och i övrigt otillräcklig.

Tidigare präglades totalförsvaret av brist på pengar och gott om tid. Nu är det motsatsen som gäller. Likväl är det viktigt att också hålla koll. Analysen är ett pågående arbete för att i görligaste mån säkerställa att anslagna miljarder används på sätt som gör att målen uppnås och att det sker på ett kostnadseffektivt sätt.

Så visst finns det åtskilligt att se fram emot när FB kommer med sin ordinarie redovisning i höst. Det gäller också frågan om Arktis, vars ökade säkerhetspolitiska och militära betydelse med rätta lyfts fram. Tyvärr säger man inget om behovet av en ny forskningsisbrytare. Alltså isbrytare som regeringen inte fick plats med i sin färska Arktisstrategi. Oden har tjänat Sverige väl men behöver lägga till vid kaj efter snart 40 år.

I Allvarstider för Sverige påtalade FB 2024 just allvaret efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina 2022. Skärpt läge tydliggör att läget inte har blivit tryggare sedan dess. Det är bra att man slår fast att vägen fram mot ökad säkerhet för Sverige går via ett starkare totalförsvar, integration i Nato och att Ryssland inte får en seger i Ukraina.

Det konstateras att: ”Med Ryssland som dimensionerande hot och den transatlantiska länken stadd i förändring behöver Europa stärka både sin försvarsförmåga, konkurrenskraft och geopolitiska roll.” Kort sagt behövs det en bredare diskussion om hur Europa ska kunna försvara sig på egen hand.

Och den bör även äga rum utanför beredningens slutna rum.

Ledare i Svenska Dagbladet 16 juni 2026.

Read More

Tar Norge snabbspåret till EU?

By: admin
26-01-2026
Donald Trump, EU, Jonas Gahr Støre, Nato, Norge, Ryssland

Det har framställts som en evig sanning att Norge aldrig kommer att bli medlem i Europeiska unionen. Kort sagt, det har varit en icke-fråga. Donald Trump har ändrat på den saken genom att agera som en storhetsvansinnig mafioso.

Insikten om att priset för att stå utanför är stigande, och har fått väckarklockorna att ringa i utanförlandet. Inte minst är det en viktig signal att Høyre med den nya partiledaren Ine Eriksen Søreide i snart antågande, har lämnat Erna Solbergs tiga-om-saken-strategi. I stället väljer man att göra medlemskapet till en akut fråga:

“Vi klarer ikke å ivareta norske interesser i ensomhet. Det gjør vi best ved å sitte rundt bordet med våre viktigste allierte, beste venner og største handelspartnere.”

Det är utmärkt att partiet nu blir modigare och väljer att lyfta en debatt om medlemskap. En ny tid kräver nya svar.

1994 resulterade folkomröstningarna i Sverige och Finland i ja till medlemskap medan det blev nej i Norge. Ett huvudargument för att stå utanför var då och är fortfarande bevarandet av ”selvråderetten”. Det är motsvarigheten till den tidigare svenska myten om ”alliansfriheten”.

EES-avtalet (omfattar inte fiske och lantbruk) från 1994 är grundstommen i relationen till EU. Det ger tillgång till EU:s inre marknad i utbyte mot kontinuerlig massimport av den EU-relevanta lagstiftningen. Man har dessutom ingått över hundra hängavtal för att följa med när EU utvecklas. I verkligheten är Norge alltså en beslutsmottagare av stora mått, inte en beslutsfattare.

Också i utrikespolitiken agerar Norge allra mest som en följsam europé.

Allt detta samtidigt som frågan om medlemskapets respektive icke-medlemskapets konsekvenser har varit tabubelagd. Efter den bittra striden om medlemskap blev EES-avtalet ett slags nationell kompromiss som alla tyckte sig kunna leva med (i realiteten även de fundamentalister som vill säga upp det).

90-talet har hängt kvar. Debatten och därmed även opinionen har blivit därefter.

Nu tränger sig alltså en annan verklighet på. Den kallas världen.

Den nya amerikanska säkerhetsstrategin pekar ut Europa och EU som fiende. Och Grönlandskrisen säger förstås det mesta om vilken slags Nato-allierad USA har blivit under Trump II.

Saken blev satt på spets när Trump aviserade extra tull som straff för Norges solidaritetsoldater till Grönland. Till skillnad från de EU-medlemmar (bland annat Sverige) som skulle näpsas, skulle Norge stå ensamt och i praktiken utan möjlighet till svarsåtgärder.

Ilskan över det uteblivna fredspriset är också en indikation på Norges status i Vita huset.

På bortaplan har en regelbaserad världsordning ersatts av nävrätten som ledstjärna för USA. Och på hemmaplan går utvecklingen i en allt mer auktoritär riktning på väg mot stupet. Det är inte någon slump att Orbáns Ungern ses som ett europeiskt föregångsland.

I en allt mer kaotisk värld präglad av rivaliserande stormakter som alla vill försvaga Europa, blir EU och därmed även ett norskt medlemskap allt viktigare. Gemenskap ger styrka. Utvecklingen i form av ”villiga koalitioner” och ökad integration är knappast friktions- eller felfri, men den rullar på. Konkurrenskraften ska stärkas. Handelspolitiken läggs om. Försvar och säkerhet väger allt tyngre på agendan.

Frågan är om statsminister Jonas Gahr Støre har det politiska mod som behövs för att ta EU-frågan vidare i ett snabbspår. EES-utredningen från 2024 visade att det inte finns något bättre alternativ än EES. Fast förstås, då ingick det inte i uppdraget att undersöka frågan om medlemskap. En väg framåt är nu att låta utredningsgruppen återuppstå för att göra just detta.

Som Mette Fredriksen uttryckte saken om Grönlandskrisen: ”Det er alvor nu, Jonas.”

Ledare i Svenska Dagbladet 25 jan 2026.

Read More

Stoltenberg kan göra mer nytta

By: admin
16-10-2025
Donald Trump, Jens Stoltenberg, Nato, Ukraina

Efter åren som generalsekreterare i Nato är Jens Stoltenberg tillbaka i norsk politik. Det är knappast lugna gatan att vara finansminister i Arbeiderpartiets minoritetsregering, men betydligt mindre dramatiskt än i försvarsalliansen 2014–2024.

Stoltenbergs två sista år i Nato kan man följa i dokumentären Stoltenberg(SVT Play). Hela historien, som han själv tecknar den, finns i boken ”Min tid i Nato” (Albert Bonniers förlag). På vägen får man sympatiskt berättat historien om hans uppväxt i Arbeiderpartiets adel, den politiska karriären och den egna familjen.

Stoltenberg ger inblick i generalsekreterarens roll både som agendasättare för vad som bör göras och som förhandlingschef för att få det gjort. I Nato fattas alla beslut i konsensus, och målet är att alla ska vara eniga innan mötet för beslut infaller. Till det diplomatiska hantverket hör att ha en god samtalston med alla och förståelsen för betydelsen av att ”flytta ett kommatecken”.

”Min tid i Nato” är en påminnelse om hur turbulent samtiden har varit. Det hopp som den arabiska våren väckte, slutade med den USA-ledda koalitionens nedslående av IS-kalifatet. När han tillträdde levde tanken på demokratiskt nationsbyggande fortfarande kvar. Slutpunkten blev det kaosartade uttåget ur Afghanistan 2021. Tiden får utvisa om den nu ska få en lyckosam renässans i fråga om bildandet av en palestinsk stat eller om det igen blir den vanliga visan. Alltså ännu ett i raden av misslyckanden.

Turbulensen var inte heller bara extern utan har även handlat om Natos vara eller inte vara. Alltså efter Donald Trumps tillträde som president 2015. Återgivningen av deras samtal indikerar att Stoltenberg har ett oändligt tålamod – och bekräftar att Trump lever i sin egen värld.

En kulmen nåddes vid Nato-toppmötet i Bryssel 2018, som Trump hotade att lämna i förtid på grund av (det legitima) missnöjet med den bristande betalningsviljan från de flesta andra medlemmarna i alliansen. Slutet för Nato var nära.

Stoltenberg blev trumpviskaren (och den förmågan kan han åter behöva ta fram efter det att Nobels fredspris inte gick till Trump). Behovet av en viskare är förstås absurt men sådan är verkligheten. Det är bra för Norden att Stoltenberg har fått en efterföljare i Finlands president Alexander Stubb.

Stoltenberg menar att under hans tid har världen blivit farligare, men Nato starkare. Det senare får nog sägas vara en sanning med modifikation. Visst har Nato som militär organisation stärkts och betalningsviljan i Europa för den egna säkerheten har ökat markant. Finland och Sverige har dessutom blivit medlemmar. Inte minst till det senare är det bara att säga: tack för hjälpen.

Samtidigt är Trump tillbaka i Vita huset.

Och, om det är något boken visar, är det USA:s betydelse för alliansens styrka. Samt Europas ännu kvardröjande svaghet.

Att världen blivit farligare råder det däremot inte något tvivel om. Inte minst handlar det om Ryssland, om kriget mot Ukraina och väst. Det går inte att ta miste på den empati han känner för det ukrainska folkets lidande och dess frihetskamp. Stoltenberg beklagar att han inte var mer pådrivande för militärt stöd till Ukraina efter Donbass och Krim 2014. Det hade kunnat ändra Putins kalkyl fram emot det fullskaliga angreppet 2022.

Efter sin comeback som politisk tungviktare borde han följa upp både säkerhetspolitiken och medkänslan genom att driva på för en rejäl ökning av det norska biståndet till Ukraina.

Norge är rikare än Sverige men mindre solidariskt. Sverige lånar till biståndet och kommer att få dras med att betala av på skulden framöver. Norge kan i stället göra ett uttag från den finansförmögenhet som förvaltas i form av investeringskapital i Oljefonden. Kostnaden kommer bara i form av att intäkterna blir mindre från den ofrivilliga krigsprofit som Norge kammade in.

Ökat bistånd handlar inte bara om moral. Det skulle bidra till en starkare ukrainsk position i den förhandling med Ryssland om krigets slut, som Stoltenberg tänker sig bör komma.

Ledare i Svenska Dagbladet 15 oktober 2025.

Read More

Relationen med en vindflöjel

By: admin
25-08-2025
Donald Trump, EU, Nato, Vladimir Putin

Amatörernas julafton är ett sätt att sammanfatta modus vivendi under administrationen Trump II – med presidenten själv som den största tomten. Det politiska hantverket är därefter, men ingen behöver tveka om att färdriktningen är America First. Och förstås Trump First med dess kombo av maktlystnad och girighet.

Argument inlindade i smicker går hem. Världens mäktigaste man lider av samma problem som drottningen i sagan om Snövit. Hon som stod framför en magisk spegel som alltid slog fast att drottningen var vackrast i landet. Världen räds de politiska konsekvenserna av att som spegeln en dag svara att det är Snövit som är vackrast. Därav variationerna på temat storhet när Europa möter Trump.

Ryssland fjäskar också, men förlöjligar eller ”trollar” honom samtidigt. Och det går uppenbarligen an. Trump verkar uppriktigt glad över att den ryske diktatorn och krigsförbrytaren ger uttryck för att gilla honom. Så den utrullade röda mattan i Anchorage var lika naturlig som att Putin mottogs med applåd. Kanske Putin är ett slags förebild. I alla fall sett i perspektiv av den pågående processen i USA av ”statsövertagande”, ”kommandokapitalism” och ”oligarkifiering”.

Samtidigt är presidenten som en lynnig vindflöjel. Ena dagen tycker han si men efter nästa möte i stället så. Detaljer betyder intet. Ett fredsavtal som det tar år att förhandla fram mellan Ryssland och Ukraina ser bättre ut i den självutnämnda fredsfurstens ögon, än en permanent vapenvila som kan träda i kraft omedelbart.

Så Putin kan lugnt fortsätta kriget och glömma hotet om verkligt hårda sanktioner. Eller så ändrar Trump sig igen.

Och avtal är inte till för att hållas utan för att brytas.

Att politiken kan kastas om från en dag till en annan gör det ännu svårare för Europa att förhålla sig till hur den ska bemötas. Detsamma gäller aversionen mot konkretion och detaljer. Det lät som något tänkbart positivt när Trump öppnade för säkerhetsgarantier till Ukraina, men var förstås bara luft. Det hastigt påkomna talet om att leverera vapen för angrepp inne i Ryssland röner sannolikt samma öde.

Den transatlantiska länken var grundad i en värdegemenskap byggd kring grundstenar som demokrati och rättsstat i enskilda länder, försvarsalliansen Nato och ett internationellt system med institutioner som världshandelsorganisationen WTO. Den gemenskapen finns inte längre. Ingen behöver heller tvivla på att Trump-administrationen inte gillar Europa. Länken är bruten.

Samtidigt måste Europa av både säkerhetspolitiska och ekonomiska skäl förhålla sig till världens mäktigaste land. Det innebär att odla relationer baserade på sammanfallande intressen. Så vad kan göras?

I rapporten ”Rebalancing transatlantic relations – a roadmap for 2030” från tankesmedjan German Marshall Fund är en utgångspunkt att lägga det som har varit åt sidan och starta på nytt i en tid där den globala maktbalansen ändras. Man påminner om att EU och USA tillsammans bildar världens största handels- och investeringsområde, har ett långtgående säkerhetspolitiskt samarbete och ett strategiskt intresse av att möta utmaningen från Kina.

Om partnerskapet också fortsättningsvis ska vara en bärande bjälke i världen, måste de politiska motsättningarna överbryggas. USA och Europa behöver tillsammans gå i bräschen i fråga om teknologisk innovation och regulatoriskt nytänkande. Men är det möjligt? Det är inget fel på strävan, men är inte alla de goda idéerna – bortsett från ett större europeiskt ansvarstagande för den egna säkerheten – allra mest en akademisk övning?

Det är klokt att höja blicken, men risken är att man då inte ser vad som pågår på marken.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 augusti 2025.

Read More

Natomöte i förhöjt säkerhetsläge

By: admin
25-06-2025
Donald Trump, Nato, Ukraina, Vladimir Putin

Upptakten till Nato-toppmötet i Haag hade kunnat vara bättre. I Rom deklarerade den italienske försvarsministern att Nato (och EU) tillhör en förgången tid. Från Bratislava hördes tal om att neutralitet kanske vore bättre än medlemskap. Ledande tyska socialdemokrater ville – liksom ADF och Die Linke – värma upp relationerna till Kreml. Spaniens premiärminister Sanchez med en Nato-fientlig koalitionspartner körde en egen version av Dario Fos fars ”Vi betalar inte! Vi betalar inte!”. Och bland Natoländerna är han inte ensam om den hållningen.

Och så Iran. Framtiden i regionen var osäker redan innan Donald Trump aktivt valde att gå in på Israels sida i kriget mot mullorna i Teheran. Glöm det där med kärnvapen, är budskapet levererat i form av bunkerbomber från B-2 Spirits. Men är det troligt med en fundamentalistisk regim vars kärnvapenprogram varit själva juvelen i dess arsenal? Kanske blir svaret en enkel ”smutsig bomb” bestående av en sprängladdning och radioaktivt material? 

Frågan är också om ett desperat Iran väljer att utvidga stridsscenen regionalt genom attacker mot amerikanska baser. De lär i sådana fall inte bli obesvarade. En stängning av Hormuzsundet ligger även i korten och därmed ett stopp för den internationella sjöfarten. En möjlig konsekvens blir att priset på olja och gas skjuter i höjden.

Mer av den hybrida krigföring som Iran regelmässigt riktar också mot Sverige är att vänta. Terrorhotet ökar. Ännu ligger dock terrornivån kvar på tre, det vill säga att dåd är tänkbara men Sverige anses inte vara ett prioriterat mål.

Och så står frågan om Trumps nu önskade regimskifte i kön av osäkerheter.

En sak som däremot är säker, är att Ali Khameneis kompisdiktator i Kreml inte enbart beklagar utvecklingen. Kritiken från Putin mot Israel och USA har inte låtit vänta på sig, men för honom är det ändå kriget mot Ukraina som är prio 1. Det kan nu hamna ännu mer i skymundan.

Ukraina borde ha varit en huvudpunkt men blir knappt ett kommatecken. Det är osäkert vad president Zelenskyj kommer att inviteras till, det finns en rädsla för att Trump ska spåra ur. Så absurt är det. Men det är värre än så.

Vid toppmötet i Washington 2024 slogs det fast att Ukraina har rätt att göra sina egna säkerhetspolitiska val och att landets framtid finns i Nato. Medlemskapet beskrevs som oåterkalleligt. I det utkast till slutdeklaration som cirkulerat inför veckans möte nämns inte ens Ukraina. Ryssland utpekas som ett hot mot Nato, men till skillnad mot tidigare, inte som aggressor i kriget mot Ukraina.

Det är Trumpfaktorn. Han gillar Putin.

Men som ett minimum borde det finnas med en formulering om att Natos ”öppna-dörren-politik” i förhållande till medlemskap står fast. Och vore det inte på tiden att för gott begrava det vilande Nato-Rysslands-rådet? Rådet bildades 2002 med sikte på en allt närmare relation mellan parterna. Alltså i en annan tid än den som vi lever i sedan länge.

Den allt överskuggande frågan i Haag blir i stället Trumps uppmaning: Show me the money. Kravet är att alla medlemsstater ska binda sig för att lägga fem procent av BNP (till skillnad från dagens två procent) på försvar.

Det är en självklarhet att Europa ska ta ett större ansvar för säkerheten. Det ska Trump i alla fall ha. Det borde ha skett för länge sedan. Då hade krisen inte stått för dörren som den nu gör. För generalsekreteraren Mark Rutte gäller det nu att hitta en formel för ökningen som alla kan leva med. Det politiska priset för oenighet är mycket högt.

Därför lär det bli åtskilliga välknådade formuleringar och kryphål i slutdeklarationen. På bordet ligger en uppdelning mellan militärt försvar och civilt, 3,5 respektive 1,5 procent. En utestående fråga är vid vilken tidpunkt målet ska vara uppfyllt. En annan är vad som ska ingå på den civila sidan. Klart är i alla fall att bistånd till Ukraina borde ingå.

Ryssland är en totalitär stat och ett land som anser sig ha rätt till andra länder och intressesfärer. Krig är den enda framtidsvision som Putin erbjuder. Därför är Ukraina den första försvarslinjen i Europa. För att hålla den krävs mer avancerade vapen som kan göra mer skada i Ryssland, ekonomiskt stöd till vapentillverkning och mycket mer. För Trump är däremot Ukraina inte viktigt. Han vill bara få slut på kriget och öppna för business med Kreml.

Den 1 juli tar Danmark över från Polen som ordförande i Europeiska rådet. Prioriteringarna är tydliga och ambitionen är hög: 2030 ska Europa kunna försvara sig på egen hand; att bli herre i eget hus genom samverkan mellan EU och Nato. Och mycket är redan i process för att både ge finansiella möjligheter till nationella satsningar på försvar och uppbyggnad av försvarsindustri.

Men att om fem år ha alla de strategiska förmågor som USA nu ensamt står för, är dessvärre inte realistiskt. På vägen gäller det därför att även framledes vårda relationen till Vita huset och bara ta strid när det verkligen är allvarligt. Detta trots den auktoritära politiken på hemmaplan och tiraderna mot den europeiska civilisationen.

Även när Trump flyttat ut kommer dessutom förbindelserna inte att bli som de en gång i tiden var när Europa verkligen var viktigt för USA. Närvaron kommer att minska. Fokusområdet är Kina. I Europa är det bara Arktis som riktigt räknas militärt i Vita huset.

Hotet om att ta Grönland med militära medel var oförlåtligt i förhållande till en allierad. I grunden handlar det dock om behovet av att möta hotet från Rysslands kärnvapenbärande ubåtar på Kola. Politiken understryks av att ansvaret för Grönland nu har flyttats från det amerikanska Europakommandot till U.S. Northern Command som har fokus på att beskydda USA.

Inför Haag-mötet har det inte avhörts några nya hot från Trump om att lämna Nato. Och trots varningar om motsatsen har försvarsminister Hegseth tidigare utnämnt en ny SACEUR, den högsta militära befattningen i Nato och som alltid är en amerikan. Han har också fastslagit i Interim National Defense Strategic Guidance att kärnvapenparaplyet över Europa fortfarande är utfällt.

Men det är omöjligt att veta hur lös förbindelsen är eller hur lite som som ska till för att den ska brytas. Trump är ju mer känd för känslomässiga infall och egenartade verklighetsföreställningar än att vara genomtänkt.

Det är en styrka att Riksdagen enhälligt ställt sig bakom det nya femprocentsmålet. Att Sverige dessutom ligger i framkant vad gäller medlemskapet i form av styrkebidrag stärker vår och alliansens försvarsförmåga. Det ger dessutom Sverige extra tyngd både i Nato och i EU.

Och än så länge rullar arbetet på i Nato som vanligt. Svensk försvarsförmåga stärks i detta nu genom bilateralt samarbete med till exempel Finland, regionalt i Norden-Baltikum, och inte minst inom ramen för det minilaterala av britterna ledda Joint Expeditionary Force. Det är ”garderingsstrategin” om Donald Trump plötsligen får för sig att minska USA:s engagemang till den grad att alliansen i praktiken inte längre kan fylla sin funktion att avskräcka och försvara. 

Det kan också bli ett kort farväl. Allt som tidigare inte troddes möjligt är nu möjligt.

Ledare i Svenska Dagbladet 24 juni 2025.

Read More

S-medlemmarna kvar i förfluten tid

By: admin
28-05-2025
Försvarspolitik, Israel, Kärnvapen, Magdalena Andersson, Nato, Socialdemokraterna

Socialdemokraterna är ett parti i medvind. Det är dock långt fram till valdagen. I ofärdstid har försvar och säkerhetspolitik blivit viktigare i opinionen. Samtidigt har Magdalena Andersson problem med att övertyga väljarna om att hon kan erbjuda dem ett säkrare regeringsalternativ än Ulf Kristersson. Därför är motionerna till kongressen från de partiaktiva extra intressanta. Vad säger de om den politiska viljan?

Den interna kritiken mot Socialdemokraternas kovändande linjebyte i fråga om medlemskap i Nato återspeglas inte i form av några motioner om utträde. Entusiasmen är dock begränsad inför vad som beskrivs som en ”obefogad kursförändring” att ansluta sig till en ”militärisk organisation”. Kort sagt, Sverige har inte kommit hem utan snarare gått bort sig.

Ibland uttrycks i motionerna förståelse för att säkerhetsläget motiverar en större försvarsbudget. Synpunkten att det i stället handlar om kostnad för Nato-medlemskapet finns också. En annan är att Sverige bör vara pådrivande för införandet av ett demokratikrav i Nato. Detta ska även inkludera möjligheten till uteslutning; ”Sverige ska endast ha försvarssamarbete med demokratier.”

Det hade inte varit förvånande om Rysslands krig mot Ukraina och behovet av ökat svenskt stöd, hade gjort ett starkt avtryck i motionsflödet. Men icke.

Kritik av Israel och krav på olika sanktioner engagerar desto mer. En feministisk utrikespolitik står också stark bland de partiaktiva. I den ingår mer biståndspolitik som en delmängd. En annan handlar om kärnvapen.

Ett återkommande krav är att Sverige ska ratificera FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Ett annat är ett svenskt förbud mot kärnvapen i freds- och/eller krigstid. I praktiken skulle det innebära att sätta punkt för medlemskapet i Nato.

Det är förstås bra att S-aktivister är intresserade av beredskap och civilt försvar, mindre bra att så få motioner rör det militära försvaret. Vapenexporten ska både minska och öka. Signifikativt för det dominerande ”tänket” är att en nationell strategi för fred och säkerhet efterlyses.

Motionernas tyngdpunkt kan ses i relation till hur partiets sidoorganisationer ser på världen. Kvinnoförbundet vill ha en feministisk utrikespolitik, stoppa den patriarkala krigskulturen och att Sverige ska förbli alliansfritt. I ”allianssamarbeten” ska Sverige ”verka för fred och nedrustning”. Nato är till och med ett ord som inte S-kvinnorna kan nämna. Det gör inte heller SSU i sitt program för försvarspolitik.

Ingen behöver heller tveka om att Socialdemokrater för tro och solidaritetsaknar den militära alliansfriheten genom vilken Sverige kunnat spela en viktig fredsroll i världen. Medlemskapet i Nato får inte leda till kompromisser ”i arbetet för nedrustning, folkrättens principer och för främjandet av mänskliga rättigheter”.

Tankesmedjan Olof Palmes internationella center framhåller att ökad ”upprustning i militär försvarsförmåga i Sverige bör i högre grad vägas mot demokratistärkande insatser, såsom utökat bistånd, fattigdomsbekämpning och jämställdhetsfrämjande arbete”. Man efterlyser ett ”paradigmskifte” med fokus på ”gemensam säkerhet, baserad på dialog och samexistens” och med en ny fredsrörelse som katalysator.

För Magdalena Andersson är partiaktivisternas alla viljor en barlast som inte direkt garanterar för en trygg seglats. Lägg därtill att stöd från Vänsterpartiet och Miljöpartiet är en förutsättning för Anderssons comeback. Båda partierna är emot Sveriges medlemskap i Nato.

För att inte göra partiet omöjligt i Rosenbad har MP accepterat faktum och ska inte verka för utträde. V tiger ännu i saken men för en taburettsökande Nooshi Dadgostar är valet i realiteten detsamma. Motviljan mot ”kärnvapenalliansen” finns dock kvar. V kräver lagstiftning som förbjuder kärnvapen i Sverige och permanent basering av utländska trupper. Så även MP.

Till orosmolnet vid ett regeringsskifte hör att de båda möjliggörarnas retorik och politik i långa stycken överensstämmer med den från ”fredsrörelsen” inom S. Vid ett regeringsskifte får alltså V och MP inte bara inflytande, utan ökar dessutom påverkanskraften för dem inom Magdalena Anderssons parti som drömmer om en annan tid.

Ledare i Svenska Dagbladet 27 maj 2025.

Read More

Det krävs reformer för upprustning

By: admin
30-03-2025
Donald Trump, EU, Försvarspolitik, Nato, Ukraina

Med presidenten i huvudrollen som drama queen befinner sig USA i fritt fall och på vägen ned växer det fram en annan nation. Det Trumpland som tar form innebär ett högerradikalt farväl på steroider till den gemenskap som brukar sammanfattas i begreppet väst.

Allianser med demokratier och multilateralism hör hemma på politikens skräphög. Så även konstitutionella fundament som rättsstatlighet. Lägg därtill synen på vetenskap och akademisk frihet. Och förstås frihandel.

I rekordfart har det därmed öppnats en avgrund i förhållande till Europa. Värdegrund, intressen och sättet att göra politik är helt annorlunda. Allt illustrerat av Trumps politiska frändskap med Putins envälde i oligarkernas Ryssland. Det är ett band som innebär en ”normalisering” av Ryssland och att Ukrainas suveränitet kan säljas ut i utbyte mot smicker och silverpenningar.

Hoten om att ta Grönland understryker den bistra sanningen att den transatlantiska länken, som Europa alltför länge har förlitat sig på, har förlorat sin trovärdighet. Ett handelskrig väntar för Sverige och resten av EU – och när det gäller USA:s medlemskap och roll i Nato är det inte heller bara att vänta och se.

Den amerikanska ångvältspolitiken syftar till att skapa en känsla av tillplattad maktlöshet, men det är en väldig skillnad mellan Panama och EU. Visserligen är EU inte en stat men tillsammans är medlemmarna en ekonomisk stormakt. I ett handelskrig har EU-kommissionen mandat att svara kraftfullt i fråga om tullar, och har i värsta fall även andra regulatoriska ”vapen” att ta till.

Kort sagt, EU har agens – och faktiskt så även inom säkerhetspolitiken.

Som i tidigare kriser har EU efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina, rest sig. Det har handlat om bistånd till Ukraina och sanktioner mot Ryssland. EU har dessutom fått en försvarsdimension på riktigt. ReArm Europe ska täta europeiska förmågeluckor. Det handlar inte om att ersätta Nato utan om att göra Europa starkare i Nato. Och kapabelt att senast 2030 kunna agera på egen hand i hela EU. Det är välkommet.

EU-kommissionen har skruvat på regelverken i syfte att underlätta för medlemsstaterna att investera i säkerhet. Det återstår dock att se hur stor del av de 800 miljarder euro som skulle kunna frigöras för försvar och försvarsindustri som faktiskt kommer att tas i anspråk. Fler borde satsa som Sverige, men såväl lägesbild som statsfinanser skiljer sig markant åt. En varning bör också utfärdas för den byråkratiska grottekvarnen.

För Europa är Putins krig mot Ukraina en existentiell fråga – Ukraina är ju en del av Europa. Om resultatet blir en ”deal” på ryska villkor lämnar det dessutom fältet fritt framöver för fortsatt rysk militär aggression även utanför Ukrainas gränser. ”Koalitionen av villiga” med Emmanuel Macron och Keir Starmer i förarsätet spelar en avgörande för att Ukraina ska kunna hålla emot ”fredsfursten” Trump och ”tsaren” i Kreml. Samtidigt bidrar den till att myndiggöra den europeiska försvarsdimensionen. Och Sverige är förstås med.

Europa rustar. Förr eller senare ska försvarsnotan betalas och därför är det framtidsavgörande att EU:s tillväxtmotor går upp i varv för att minska behovet av skattehöjningar eller tvingas välja bort annat. Inte minst handlar det om att förverkliga den inre marknadens potential och minska på regelbördan. Åtskilligt finns att hämta från att-göra-listan i Draghis och Lettas rapporter. 

Till bilden hör att försvarsindustrin inte bara spelar en säkerhetspolitisk roll, den kan även bidra till innovativt spillover till andra sektorer. Den kommande investeringsboomen förstärks av att tungviktaren Tyskland har beslutat att släppa på ”skuldbromsen”.

För EU gäller den nu att öka den militära förmågan för att minska den säkerhetspolitiska risken och samtidigt bli mer riskbenägen för att öka den ekonomiska tillväxten. Alltså göra det som krigsekonomin kräver. Och freden.

Ledare i Svenska Dagbladet 27 mars 2025.

Read More

Kristersson måste lotsa ubåtsaffären med Polen i hamn

By: admin
05-02-2025
Donald Tusk, EU, Försvarspolitik, Nato, Polen, Ulf Kristersson

Det har varit en sanning som huggen i sten att Europa inte kan möta kriser och framtidsutmaningar utan ett fransk-tyskt ledarskap. Men ett sådant ledarskap saknas just nu. President Emmanuel Macron såg sig själv som den suveräne ledaren med den romerska överguden Jupiter som rollmodell, men i stället blev han till en Ikaros i Élyséepalatset.

I Tyskland kan – några veckor före parlamentsvalet – åren med trafikljuskoalitionen bäst sammanfattas med Olaf Scholz i rollen som kansler Vankelmod.

I stället har den polske premiärminister Donald Tusk tagit över ledartröjan på den europeiska scenen – och det understryks av att Polen nu är ordförandeland i EU. Efter det informella mötet mellan EU:s stats- och regeringschefer i häomdagen betonade han att EU:s svar på Donald Trumps hot om att införa tullar måste vara att stå eniga, vara tydliga, vänliga men också fasta. Polens ställning avspeglas också i att Tysklands av allt att döma näste kansler – CDU:s Friedrich Merz – har sagt att han på sin första dag på det nya jobbet inte bara kommer att besöka Paris, utan också Warszawa.

Sedan parlamentsvalet 2023 leder Donald Tusk en bred koalition vars främsta gemensamma nämnare var att hindra det då styrande partiet Lag och rättvisa från att oåterkalleligen göra Polen till ett ”Orbanland” enligt ungersk modell. Tidigare har han varit regeringschef, ordförande i Europeiska rådet och i EPP, men leder nu alltså igen den liberal-konservativa partiet Medborgarplattformen.

Inrikespolitiskt har mycket kraft och trixande lagts på att rehabilitera rättsstaten och göra upp med korruption och maktmissbruk. På grund av insatserna från Tusks regering frisläppte EU-kommissionen fondmedel på 137 miljarder euro som blockerats som svar på Lag och rättvisas nedmontering av rättsstaten.

Lag och rättvisas president Andrzej Duda har genom ett flitigt utnyttjande av sin vetorätt varit ett hinder på vägen mot att åter göra Polen till en fullvärdig demokrati.

Om Medborgarplattformens kandidat Rafał Trzaskowski vinner presidentvalet i maj blir det dessutom enklare att genomföra andra reformer som regeringskoalitionen har på sin agenda.

När det gäller försvar och säkerhet har det dock funnits samförstånd. Polen var ett av de länder som reagerade starkast på Rysslands angrepp på Ukraina 2014 och har efter den fullskaliga invasionen 2022 svarat på ett relevant sätt. Försvarsbudgeten som andel av BNP uppgår till 4,7 procent i Polen och Donald Tusk har inte heller något problem med Donald Trumps krav på att öka Natos tvåprocentsgolv till fem procent.

För att möta ett konventionellt anfall byggs befästningar i riktning Kaliningrad, Belarus och Ukraina (i den händelse Putin tar över).

Den östra skölden syftar till att hindra ryska stridsvagnars framfart med diken, taggtråd och hinder av betong. I Redzikowo, tio mil väster om Gdansk, har USA en bas för försvar mot ballistiska robotar. Även den Baltic Sentry den – pågående Natoinsatsen i Östersjön med syftet att skydda kritisk infrastruktur –  är ett polskt initiativ.

Som en annan del av hybridkrigföringen mot Europa har det organiserats flyktresor till Belarus för vidareförmedling av migranter till Polen. Ett 20 mil och 5,5 meter högt stängsel har dock minskat inflödet rejält. Rzesźow är en central hub för vapenhjälpen till Ukraina.

Inget land i Europa rustar mer än Polen. Upprustningen kan dessutom innebära affärer för svensk del, inte minst när Polens enda ubåt ska ersättas med en helt ubåtsflotta.

Försvarskoncernen Saab har inkommit med anbud om att leverera ubåtarna A26 till Polen. Precis som vanligt är det många olika parametrar som avgör en affär, men i fråga om förmåga att verka i den speciella Östersjömiljön står Saab i särklass. Men för att det ska li en affär lär det också krävas ett paket som inkluderar olika industrisamarbeten.

Det bör vara en prioriterad uppgift för regeringen Kristersson att lotsa affären i hamn. Det är bra för svensk försvarsindustri, men affären skulle dessutom vara ett utmärkt sätt att ta det breda samarbetsavtal som ingicks i höstas vidare.

Inledningsvis i samarbetet slås där fast att:

”Konungariket Sverige och Republiken Polen är sammanlänkade av en gemensam historia, geografi och framtid. Sveriges och Polens djupa samhörighet och gemensamma intressen är utgångspunkten för det strategiska partnerskapet mellan länderna.”

Och för både Sverige och Polen är Ukrainas överlevnad och hotet från Ryssland av högsta prioritet. Det gäller även i dessa Trumptider.

Krönika i Altinget 5 februari 2025.

Read More

Twitter

Arkiv

© 2013 —Claes Arvidsson. All Rights Reserved. Powered by Wordpress.