Claes Arvidsson

Archive
Nato

Skamlöshet ingår i politikens verktygslåda. Inte minst hämtas den fram för att ge ansvarsbefrielse för egen och tidigare förd politik. Som Magdalena Andersson gjorde när hon talade försvar och säkerhet i Sälen. Hon var en politiker utan förflutet.

Andersson lyfte fram vikten av ett svenskt Natomedlemskap och med betoning lagd på att ansökan lämnades in av hennes regering. Hon manade också till stärkt försvarsförmåga i enlighet med Natos anslagsmål på två procent av BNP. Talet gav intryck av att hon alltid både legat i frontlinjen för ett svenskt medlemskap i Nato och ståndaktigt drivit på för höjda försvarsanslag. En riktig landsmoder i otrygga tider.

Men så sent som på partikongressen hösten 2021 ställde sig dåvarande försvarsministern Peter Hultqvist som garant för att Sverige aldrig skulle bli medlem. Och det dröjde in på våren 2022 innan statsminister Andersson gjorde helt om i frågan. Nu med motiveringen att det var för Sveriges bästa.

Medlemskap i Nato var inte önskat, utan ansökan kom till under mottot härtill är partiledaren nödd och tvungen. Kort sagt, ett linjeskifte framtvingat av den dynamik som utlöstes genom Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, Finlands varslade ansökan om medlemskap och det kommande svenska riksdagsvalet.

Och Sveriges försvar skulle i dag stå starkare om dåvarande finansminister Magdalena Andersson tidigare hade förstått allvaret i den förmörkade hotbilden efter Rysslands annektering av Krim 2014. Som när hon 2019 avfärdade Försvarsberedningens budgetäskanden med orden: ”Alla som har gjort en budget, inklusive en tioåring, vet att man ställer saker mot varandra. Ska jag gå på bio, eller ska jag köpa godis?”

För Andersson var ”välfärden” viktigare än att prioritera den existentiella frågan om rikets säkerhet. Försvarspolitiken kom i stället att präglas av springnotor. Bakom Anderssons självgodhet döljer sig en syndare som har vaknat för sent. Och arbetet med nästa försvarsbeslut blir lackmustestet på hur vaket partiet verkligen är i en tid när Natos tvåprocentsmål blivit ett golv i stället för ett tak.

Talet i Sälen andas allvar och det är bra. Men hade det inte varit på sin plats att Andersson uttryckt sig mer realistiskt än att ”säkerhetsläget har försämrats”? Typ skymningsläge. Och hon borde senare definitivt inte ha fällt ta-det-lugnt-uttalandet att ”det är ju inte så att kriget står för dörren”. Det brådskar att ta igen år av förlorad tid.

Ledare i Svenska Dagbladet 13 jan 2024.

Read More

Vi måste alla bidra till att minska risken för krig och konflikt och därför avråder Ryssland från investeringar i försvarsindustrin i Väst. Det gäller särskilt investeringar som bidrar till att vidmakthålla eller öka kärnvapenförmågan i Frankrike, Storbritannien och USA. Alltså de medlemmar i Nato som har kärnvapen.

Så skulle ett budskap från Vladimir Putin ha kunnat spritts över världen. Vädjan har dock inte behövts. Godhetsrörelsen i Väst har skött saken på egen hand. Också i Sverige.

En rad svenska banker tog eget initiativ till att säga farväl till vapen och ge svensk försvarsindustri en smäll. Inte hållbart, menade man med stöd i FN:s Agenda 2030:s mål om fredliga och inkluderande samhällen.

Tanken på att företag ska ta en hänsyn till hur affären påverkar samhället i vidare mening kan spåras tillbaka till den amerikanska ekonomen Howard Bowen som på 1950-talet myntade begreppet Corporate Social Responsibility (CSR). Det var dock först i kölvattnet på finanskrisen 2009 som CSR blev en veritabel väckelserörelse och egen slags industri. Modeindustri, om man så vill. På gott och på ont. 

Så här beskriver nätverket CSR Sweden sig själva enligt EU:s definition:

”CSR är det ansvar som företag har för den påverkan man har i samhället där man verkar. CSR är en process att integrera mänskliga rättigheter, miljö, socialt ansvar, anti-korruption i strategi och verksamhet. Man ska se över, tänka innovativt och utveckla sin affärsmodell, sina produkter och tjänster.”

I ljuset av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 och den därpå följande haussen för försvarsindustrin var fondpacifismen inte längre hållbar. Swedbank Robur som var storägare i Saab fram till dess man fasade ut ägandet 2021, började storköpa aktier i försvarskoncernen. SEB:s fondbolag slopade fy-fy-policyn i förhållande till försvarsindustrin.

Fortfarande har dock BAE Systems Hägglunds och BAE Systems Bofors pariastämpel hos Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank Robur. Flera AP-fonder har samma policy. Det som utpekas som ett problem är att ägarna BEA Systems till exempel har haft uppdrag att vidmakthålla missilerna Trident och Minuteman för USA:s räkning. Och kärnvapen, nej. Där går gränsen.

Det betyder att det inte betyder något att kärnvapentrion i Nato – i enlighet med icke-spridningsavtalet från 1968 – har rätt att inneha kärnvapen. Kärnvapen utgör dessutom den yttersta avskräckningen i Nato:s försvarsdoktrin, en doktrin som Sverige kommer att dela och vara med om att implementera när medlemskapet är fullbordat. Är man mot medlemskapet?

Det blir lätt fel när CSR går i samtramp med en fredsrörelse utan verklighetskontakt – typ FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Hållbarheten globalt skulle knappast öka om bara Ryssland, Kina och Nordkorea hade kärnvapen (och ja, troligen även Israel).

Det understryks av att det nästan inte går en dag utan att Ryssland hotar med kärnvapenkrig. Budskapet hörs i statstelevisionen, på sociala medier och från ledande politiker. Utspelen kan ses som moralhöjande propaganda i krigstid för inrikes konsumtion – och blir därmed en illustration av hur det står med moralen.

Men hoten kan inte bara avskrivas som inrikes utrikespolitik. Och det är med kärnvapenarsenalen i sin hand som Putin vill göra Ryssland stort igen. Kärnvapen i krig kan inte uteslutas.

I sitt nyligen avgivna Militära råd har ÖB Micael Bydén väl fångat vad som står på spel:

”Rysslands strategiska målsättningar sträcker sig bortom slagfälten i Ukraina och handlar i grunden om att försöka återupprätta en rysk stormakt baserad på auktoritär politisk grund. Den ryska regimen eftersträvar en världsordning där Ryssland, jämte andra stormakter, upprätthåller en global maktbalans och erkänner varandras intressesfärer på bekostnad av mindre staters suveränitet. Det ryska anfallet mot Ukraina är därmed ett angrepp på hela den europeiska säkerhetsordningen och varje lands rätt att självständigt göra sina säkerhetspolitiska vägval.”

Visst är det bra att företag tänker vidare än bara vinst, men då förstås bara om de verkligen tänker sig om. Risken är att den etiska kompassen visar fel och att det goda i stället blir det bästas fiende.

Krönika i Altinget.se 22 november 2023.

Read More

Efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina 24. februari 2022 gick det väldigt snabbt när Sverige bestämde sig för att överge den militära alliansfriheten. I maj ansökte Sverige, tillsammans med Finland, om medlemskap i Nato och i juli undertecknade samtliga Natoländer anslutningsprotokollet. 

Sedan tog det tvärstopp för Sverige som fortfarande bara är ”invitee” och fortfarande håller president Erdogan basaren öppen. Visserligen ligger ansökan med bifall nu i alla fall till behandling i parlamentet, men det går trögt. Senaste budet är omröstning i december. Och vem vet kanske kommer det fler.

Målgången kompliceras dessutom av att Ungern – det andra medlemslandet som ännu inte har ratificerat ansökan – har höjt tonläget. Tidigare var budet att Ungern inte skulle vara sist. Nu kräver man att Sverige först ska ta avstånd från kritik som riktats mot den auktoritära utvecklingen i Ungern. Det kan antas vara ett resultat av vänskapsmötet mellan Orban och Putin i Beijing.

Processen har dessutom kantats av påverkansoperationer som till exempel koranbränningar i syfte att sätta stopp för det svenska medlemskapet.

Till dess att allt är klart får Sverige nöja sig med att inte vara medlem fullt ut, det vill säga delta i alla möten, men inte delta i besluten. Sverige ingår inte heller i den militära planeringen och strukturerna. Bilaterala säkerhetsgarantier kan inte heller ersätta Natos artikel 5.

Över tid kommer utanförskapet att få negativa konsekvenser både för Sverige och för Nato som helhet. 

Samtidigt stärker Sverige den samlade försvarsförmågan genom gemensam övningsverksamhet i olika format. Ett nytt försvarsavtal med USA kommer dessutom att nästa år öppna för amerikanska baser på svensk mark. Norge, Finland och Sverige har då samma förutsättningar att samarbete med USA.

För Sverige innebär (det kommande) Nato-medlemskapet att Norrland blir strategiskt viktigare i sammanhang med Finland och Norge i ett gemensamt försvar av Nordkalotten. Det utgör också en helt avgörande bricka i försvarsplaneringen för Finland och Baltikum. Svenskt territorium skapar djup i försvaret, en möjlighet som också Norge kan dra nytta av.

I arbetet inför Norges nästa Långtidsplan (LTP) är det alltså viktigt att ta höjd för de säkerhetsvinster som kan uppnås med hela Norden i Nato och dessas påverkan på det militära försvaret. Alltså tänka nordiskt. Svaret på den infekterade stridsfrågan om valet mellan pansar och långräckviddiga precisionsvapen, är ja tack både och. Och mycket annat behövs också i ett starkare norskt försvar.

Och pengar saknas ju inte. Så det blir en fråga om politisk vilja. Varför inte införa en ny undantagsregel för styrningen av Oljefonden som också tar hänsyn till en säkerhetspolitisk lågkonjunktur.

I Sverige är stödet för medlemskapet kompakt. Bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet är emot – och i en opinionspejling i somras var 65 procent av de tillfrågade för. Det finns också stort stöd för att rusta upp försvaret.

Sedan Sovjetunionen självdött 1991 växte det fram en föreställning om den eviga freden brutit ut i Europa. Mot den bakgrunden avvecklades i praktiken – och i politiskt samförstånd – det svenska nationella försvaret. Den sista möjligheten att återta det försvann i försvarsbeslutet 2004, och ersattes i stället av ett expeditionärt insatsförsvar med inriktning på att verka i långt-bort-i-stan.

Som Försvarsberedningen (regeringens samrådsorgan med Riksdagen i försvars- och säkerhetspolitiken) självkritiskt konstaterat i rapporten Allvarstid, har: ”hanteringen av hotet från Ryssland präglats av bristande realism och alltför stora förhoppningar om en positiv utveckling.” Det dröjde till 2015 innan kursen mycket försiktigt började läggas om – och sedan regeringsskiftet förra året är återtag av nationell försvarsförmåga högprioriterat. I Ulf Kristerssons Tidö-regering gäller det också civila försvaret som numera har ett eget statsråd.

Det finns också ett nationellt säkerhetsråd som leds av statsministern och en nationell säkerhetsrådgivare.

Försvarsanslaget uppgick länge till en dryg procent av BNP, men 2024 kommer Sverige att nå upp till 2,1 procent av BNP, alltså det som numera är Natos golv för alliansens medlemmar. I kronor handlar det om 119 miljarder, vilket innebär att försvarsbudgeten blir dubbelt så stor som den var 2020. Ytterligare tillskott är aviserade för 2025 och 2026.

Till bilden hör en genomlysning av hela politikområdet försvar och säkerhet i form av ett intensivt utrednings- och lagstiftningsarbete. Häromdagen fick Carl Bildt uppdraget att se över underrättelseverksamheten.

Allvaret understryks av att det planerade försvarsbeslutet 2025 tidigareläggs till 2024. Insikten om hur mycket utgången i Rysslands aggressionskrig mot Ukraina betyder för Sveriges och Europas säkerhet kan illustreras med att Försvarsmakten snart ska ge besked om Sverige kan bistå med JAS Gripen (viss utbildning av piloter och tekniker har redan genomförts).

På ett övergripande plan kan politikomläggningen sammanfattas i att Sverige nu prioriterar närområdet, Europa och den transatlantiska länken.

Men det är inte bara den yttre säkerheten som regeringen Kristersson brottas med, utan även den inre. Mord, bombattentat och bränder i regi av den organiserade brottsligheten har gjort Sverige till ett land i oro. Problemen är inte heller längre bara begränsat till enskilda områden i storstäderna, utan har spritts också till mindre orter. 

Sett i perspektiv av den dystra svenska brottsstatistiken framstår Norge som en idyll, men det är klokt att följa med på vad som sker på andra sidan kölen.

Också här går utrednings- och lagstiftningsarbetet i hög takt. Hårdare straff. Fler poliser. Integritetsutmanande nya metoder. Kanske polisiärt bistånd från militären. Förebyggande.

Regeringen har naturligtvis rätt i att problematiken är mångbottnad och har växt fram under lång tid – och därför finns det inte någon ”quick fix”. Men det brådskar. Inte minst eftersom det dessutom i det tysta pågår en infiltrering i staten. Ska Sverige bli Nordens Italien?

Och inte nog med detta. Säkerhetspolisen höjde i somras terrorhotet till nivå 4 (högt hot), som innebär att Sverige bedömdes vara ett prioriterat mål för terrorattentat. Den hotbilden bekräftades när två svenska fotbollssupportrar sköts ihjäl i Bryssel och förmodligen bara därför att de var svenska. Och påverkansoperationerna i syfte att lägga på mer ved på brasan av Sverigehat fortsätter.

Kort sagt, det är mycket nu. I Sverige utmanas statens två helt centrala uppgifter: håll yttre fiender utlåsta, och håll inre fiender inlåsta.

Krönika Ukens Analyse, DNAK 1 november 2023.

Read More

Sverige har en ny försvarspolitik med inriktning på snabb återuppbyggnad av den nationella försvarsförmågan. Inget kan tydligare illustrera förnyelsen än att försvarsanslaget 2024 ska uppgå till två procent av BNP, det som är golv i Nato.

I säkerhetspolitiken togs efter år av tövan steget fullt ut med ansökan om medlemskap i Nato – men det krävdes alltså ett krig i Europa för att komma till handling. Allianslöshetens tid skulle vara förbi och när den nu dröjer stagas säkerheten upp genom en stabiliserande biståndspolitik från alliansens centrala medlemmar.

Utredningar och ny lagstiftning har duggat och duggar tätt. Häromdagen levererade MSB och Försvarsmakten Krigets krav: En samlad bedömning av förmågan inom totalförsvaret.

Till bilden hör en bred institutionell förnyelse. Numera finns ett nationellt säkerhetsråd som leds av statsministern och som stöds av en nationell säkerhetsrådgivare. Det civila försvaret har fått en egen minister som sorterar under försvarsdepartementet. Nydanad är också Myndigheten för totalförsvarsanalys med ”ansvar för analys, utvärdering och uppföljning”.

Försvarsmakten har under decennier gjort sig mer och mer interoperabel med rådande Natostandard. Nu har det också skett organisatorisk anpassning i Högkvarteret i form av att försvarsstaben har återuppstått.

Förnyelsen har dock hittills stoppat upp vid Försvarsberedningen, det vill säga den institution som har till huvuduppgift att lägga grunden för en samförståndsdriven försvars- och säkerhetspolitik. Men finns det inte – mot bakgrund av att Försvarsberedningen inte har levererat säkerhet – goda skäl att resa frågan om bättre alternativ?

I praktiken avvecklades ju Totalförsvaret och att en återbyggnad (om än i snigelfart) påbörjades först efter att Ryssland 2014 inlett kriget mot Ukraina. Redan tidigare borde Putins tal i München 2007 och kriget mot Georgien 2008 ha fått – men fick inte – till resultat att politiken lades om. I stället kom senare ursäktande ord om ”naivitet” eller ”vi visste ju inte”.

Kort sagt, det rör sig om ett gigantiskt och partikollektivt politikmisslyckande på ett område som handlar om Sveriges fred och frihet.

Att så är fallet understryks när den nu arbetande Försvarsberedningen blickar bakåt i den säkerhetspolitiska rapporten Allvarstid. Behovet av att tänka om framgår än tydligare av att Försvarsberedningen faktiskt har gett den förda politiken underkänt politiken – och därmed även sig själv:

”Det har under lång tid funnits information och analyser som förutsett det allvarliga hot Ryssland på nytt kommit att utgöra mot Sverige, övriga Europa och världen.”

Det står också:

”Hanteringen av hotet från Ryssland har trots det i perioder präglats av bristande realism och alltför stora förhoppningar om en positiv utveckling.”

I rapporten ges det inte någon riktigt svar på frågan om vad som gick fel. För att få svar skulle det krävas en bred genomlysning av forskare av hur försvars- och säkerhetspolitiken blev till. En sådan skulle kunna därmed bidra till att undvika nya blindskär och kanske blottlägga systemfel.

En tänkbar väg framåt efter det att Försvarsberedningen avslutat sitt arbete våren 2024, är att göra en omstart i policyprocessen utifrån den nya struktur som har etablerats

Alltså lägga fast målsättningarna i den Nationella säkerhetsstrategin och sedan överlåta till Försvarsmakten och de ansvariga för det civila försvaret att leverera bästa möjliga totalförsvar. Den Nationella säkerhetsrådgivaren skulle därmed få en huvudroll för att göra grundarbetet i Statsrådsberedningen och med (till skillnad från Försvarsberedningen) tillgång till den allra hemligaste av information.

Samtidigt ligger ansvaret kvar där det ska vara, hos regeringen. På motsvarande sätt tydliggörs rollerna för Försvarsmakten respektive de ansvariga för det civila försvaret.

Processen blir därmed mer transparent. När resultatet landar i form av en SOU och en proposition kan det dessutom öppna för mer av kritisk prövning och alternativtänk i den offentliga debatten. Inte minst gäller det avvägningen mellan politisk och militär ”logik”. Eller, för den delen, balansen mellan satsningen på det militära försvaret respektive det civila.

I den institutionella förnyelsen skulle också – som redan finns på andra områden – kunna ingå ett fristående expertråd med uppgift att granska hur politiken genomförs. Rådet skulle också kunna tillföra flexibilitet mellan försvarsbesluten genom att lyfta omvärldsförändringar eller teknikskiften som påkallar justerade målsättningar.

Som det med all rätt påpekas i Allvarstid är det svårt att sia om framtiden. Det är dock inte någon ursäkt för att låta bli att söka efter en modell för hur försvars-och säkerhetspolitiken ska bli till, som minskar risken för politiska blockeringar, militära särintressen eller att alla ”springer åt samma håll”.

Och det blir inte mindre viktigt:

”Försvarsberedningen anser att svensk säkerhets- och försvarspolitik ska utformas för att hantera det hot Ryssland långsiktigt bedöms utgöra mot europeisk och global säkerhet. Risken finns att kriget i Ukraina blir långvarigt och kan eskalera. En eskalering kan innebära angrepp mot andra stater.”

Och:

”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller ytterligare hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Den antagonistiska hotbilden mot Sverige är bred och blir alltmer komplex.”

Ja, i själva verket pågår ju redan dagligdags ett krig mot Sverige genom cyberangrepp, i sociala medier och spioneri. Desto viktigare är det att när nu försvarsanslaget lyfts till en mer realistisk nivå, se till att vi framöver gör rätt saker.

Krönika i Altinget 12 oktober 2023.

Read More

Motståndarna till ett svenskt medlemskap i Nato är kritiska. En del känner sig kränkta. Svikna. Ansökan bara hände. Processen var för snabb. Och, klagar man, det skedde utan den breda debatt som det säkerhetspolitiska skiftet egentligen fordrat. 

Visst gick det undan när Magdalena Andersson under trycket av händelsernas gång till slut svängde i frågan om allianslöshetens bevarande. S absoluta nej till medlemskap i Nato skulle vara hugget i sten. Men det var sandsten. Putins ”war of choice”, en borgerlig opposition som inte längre gav S vetorätt och framför allt Nato-processen i Finland, gjorde det politiskt omöjligt att inte byta säkerhetspolitisk linje.

S-regeringens medlemsansökan var historisk och av avgörande vikt för svensk säkerhet, men också nödd och tvungen. Som tur är har vi nu en regering för vilken medlemskapet innebär att ”komma hem”. Och som aldrig, som Magdalena Andersson, skulle raljera över försvarsanslaget i termer av ”godis”.

Sverige hade kunnat bli medlem långt tidigare och under mindre pressande omständigheter. Först var två borgerliga partier för ett Natomedlemskap, och efter 2014 gjorde C och Kd gemensam sak med M och Fp. I opposition upphörde dessutom frågan att vara M:s motsvarighet till S programfästa krav på att avskaffa monarkin.

Rysslands krig mot Ukraina och annekteringen av Krim skapade nytt tryck i frågan. S hade kunnat – som s-märkta före detta UD-tjänstemän argumenterade för redan 2016 – tagit fasta på att nya tider kräver nya svar. I stället krävdes det en fullskalig invasion för att Magdalena Andersson skulle slå fast att det var en ny situation.

Men S har aldrig gjort upp med sitt eget säkerhetspolitiska arv i fablernas värld. Neutralitetspolitiken kunde fungera i fredstid men var obruklig i krigstid. Men det ville man inte säga. 1959 ljög Tage Erlander inför riksdagen om att ”förberedelser och överläggningar för militär samverkan med medlemmar av en stormaktsallians (läs Nato) är sålunda helt uteslutna”. Därefter skrev man fast sig djupare och djupare i berättelsen om neutralitetspolitiken.

S var i början av 1990-talet emot att tillsätta den så kallade Neutralitetspolitikkommissionen som i sitt betänkande ”Om kriget kommit: förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949–1969” blottlade lögnen. Det centrala för S var dock kommissionens slutsats: att samarbetet inte hade varit tillräckligt intimt för att kunna karaktäriseras som en allians. 

Som en följd av nya uppgifter 1998 och 1999 av SvD:s Mikael Holmström (numera på DN) ställde sig en majoritet i riksdagen bakom kravet att tillsätta en ny och brett sammansatt kommission för att granska andra halvan av kalla kriget 1969–1989. Det ville dock inte S-regeringen, som löste problemet genom att i en uppgörelse med C tillsätta en enmansutredare. Slutsatsen blev att det militära samarbetet var förenligt med neutralitetspolitiken, och att alla respekterade den svenska neutraliteten. 

Och på den vägen har det varit. 

2013 tillsatte alliansregeringen en utredning om Sveriges försvarspolitiska samarbeten, som efter regeringsskiftet 2014 mottogs av försvarsminister Peter Hultqvist och förpassades till papperskorgen. I “Försvarspolitisk samarbete – effektivitet, solidaritet, suveränitet” blottlades de inbördes motsättningarna i försvars- och säkerhetspolitiken. Det nationella försvaret var i stort sett nedmonterat, de internationella samarbetena hade lågt skyddsvärde, Sverige utlovade utan trovärdighet militärt stöd till andra stater och sågs av Ryssland som en del av Nato. Och Sverige saknade säkerhetsgarantier.

En annan slutsats var att det därför behövdes en ny utredning om för- och nackdelar med ett Natomedlemskap. Hultqvist gjorde tummen ned, men motsatte sig inte en sådan utredning. Oberoende av resultatet skulle han dock inte ta någon hänsyn till den. Det gjorde han inte heller när utredningen “Säkerhet i vår tid” 2016 landade på skrivbordet. 

Den blev ännu ett fall för pappersåtervinningen, och ytterligare ett missat tillfälle till omprövning; utredningens viktigaste slutsats var att ett svenskt medlemskap i Nato skulle höja tröskeln för konflikt i Nordeuropa.

2017 larmade Försvarsberedning om ett ytterligare försämrat säkerhetsläge: att ett väpnat anfall inte kunde uteslutas och att en större konflikt skulle kunna inledas med en attack mot Sverige. Det konstaterades också att vid en konflikt i närområdet skulle Sverige dras in. 

Partilinjen att stå utanför Nato blev än mer motsägelsefull eftersom krigsplaneringen utgick från att Sverige inte klarade sig på egen hand. Men det kan förklaras med att tryggheten i artikel 5 inte ansågs nödvändig, eftersom Sveriges geostrategiska läge var en garanti för bistånd i nöd. Kort sagt, en strategi för fripassagerare.

Efter kalla kriget nedmonterades neutralitetspolitiken successivt i den svenska säkerhetspolitiska doktrinen och blev till militär alliansfrihet. 1994 blev samarbetet med Nato öppet genom Partnerskap för fred. Sedan dess har Sverige krigat för fred under Nato-flagg, deltagit i övningar med artikel 5 som utgångspunkt, ingått ett värdlandsavtal för att bättre kunna ge och ta emot hjälp och kan delta i Nato:s snabbinsatsstyrka . 

Men artikel 5 var det absoluta tabut. 

En kvarhängande och idylliserad föreställning om Palmepokens alliansfrihetspolitik med fokus på FN, fred och tredje världen har varit ett hinder för öppenhet och omprövning. S har nostalgiskt drömt sig tillbaka till det som man minns som en rättrådig moralisk stormakt. Alltmedan USA och Sovjetunionen framställdes som lika goda kålsupare – och Nato var fy, fy.

Av den sådden skördar man nu anklagelserna från vänster om det stora sveket. S behöver en vitbok om Palmeepoken.

Ledare i Svenska Dagbladet 13 augusti 2023.

Read More

Den svenska fredsrörelsen har en lång historia av att gå vilse i pannkakan. Under kalla kriget blev den en ofrivillig – och ibland frivillig – ”nyttig idiot”. Opinionsbildning för fred ingick i Kremls påverkanskampanjer för att så tvivel och skapa oenighet mellan Västeuropa och USA med det yttersta syftet att vinna politiska och militära fördelar.

Då som nu är det viktig att i förhållande till fredsrörelsens ställningstaganden ställa frågan Cui bono (till vems gagn). Så curlar till exempel Sveriges fredsråd Ryssland och vill stoppa vapenleveranserna till Ukraina. Till vänster är det alltid USA som är den stora satan.

Svenska Freds- och skiljedomsföreningen har tydligt fördömt Ryssland. Däremot har man gått i taket över att USA har levererat klusterammunition till Ukraina, eftersom det kan ”luckra upp” FN:s förbudskonvention mot ammunitionen. Men den kritiken ska ses i perspektiv av ett krigsfacit so far som visar att Ryssland i Ukraina:

  • Bryter mot FN-stadgans förbud mot internationell våldsanvändning
  • Begår folkmord
  • Begår brott mot mänskligheten
  • Begår krigsförbrytelser och
  • Bryter mot krigets lagar.

Ukraina kämpar för att överleva.

Svenska Freds tar strid för den egna agendan.

Ryssland kommer fortsätta

Ukraina har ju inte heller tillträtt konventionen och är därmed inte bunden av den. Man har dock tydligt uttalat att ammunitionen inte ska användas mot civila. På så sätt står man upp för konventionens huvudsyfte ”att lösa de humanitära problem som användningen av denna typ av ammunition kan ge upphov till”.

Inte heller Ryssland är bunden av konventionens förbud. Putins generaler har dock använt klusterammunition mot civila från dag ett i den storskaliga invasionen. Och det tänker man fortsätta med.

Svenska Freds har inte velat att Sverige blir medlem i Nato. Huvudbudskapet är att ett Natomedlemskap ”varken skulle göra Sverige eller världen till en säkrare plats”. Nato är ju dessutom, fy, fy, en ”kärnvapenallians”. Det kan alltså antas att man nu sätter sitt hopp till att Turkiet trots allt inte ska ratificera den svenska Natoansökan.

Cui bono? I sådana fall lär det bli champagnefest i Kreml.

Putin får inte lämnas ensam med knappen

I kraft av att vara en del av SAP-LO-konglomeratet är Olof Palmes internationella centrum fredsrörelsens tyngsta organisation. OPIC talar tyst om stödet till olika vänsterdiktaturer och den sovjetvänliga fredspolitiken under epoken Palme, men desto mer om Palmekommissionens tro på gemensam säkerhet, kampen för nedrustning och Nato som en hotfull kärnvapenallians. Regeringen Magdalena Anderssons ansökan om medlemskap i Nato har man fått svälja men också OPIC kan alltså leva på det turkiska hoppet.

Liksom Svenska Freds har Palmecentret drivit på för ett svenskt tillträde till FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Det hade i sådana fall omöjliggjort ett Natomedlemskap. Båda delarna toppade dåvarande utrikesminister Margot Wallströms agenda. Efter utredning kunde dock frågan med nöd och näppe avföras från regeringens dagordning.

Nu kräver OPIC att Sverige även som Natomedlem ska ratificera konventionen och sätta press på kärnvapennationerna. Kort sagt verka för avveckling av Natos yttersta avskräckningsmedel. Men Cui bono?

Tänk ett Europa där Putin är ensam om att ha möjlighet att ”trycka på knappen”. Som diktatorn redan flera gånger hotat att göra.

Det är som om man lever i en fantasivärld. Inte i krigets tid.

För fina för fronten

I syfte att återuppliva Palmeismen tog OPIC 2021 initiativet till en ny Palmekommission, Common Security 2022. I samband med bildandet beskrevs Europa häpnadsväckande nog som den region i världen som mest utmärktes av fred. I Palmes anda efterlystes en folkrörelse för att driva på politikerna att stoppa kapprustningen och undvika en kärnvapenkatastrof.

En månad före Rysslands fullskaliga invasion uttryckte Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström förhoppningen att:

”När nu skramlet från vapen hörs allt tydligare så behöver vi snart åter bli minst 100 000 som samlas någonstans i Sverige för att manifestera för freden. Och vi borde våga hoppas att minst lika många tågar längs gatorna i Moskva.”

Sedan dess har OPIC stämt in i fördömandet av det ryska angreppskriget och ger också Ukraina stöd. Bra förstås. Man tillhör dock de organisationer som hjälparbetaren Tilde Addenbrooke i sitt Sommarprat beskrev som för ”fina” för att finnas ute vid fronten: ”Våra insamlade medel och verksamhetspengar går inte till att köpa in eller stödja militära vapen och utrustning.”

I somras inbjöd Kvinnor för fred till ”Hopp och motstånd: Träning i icke-våld och fredskultur” som skulle ”kombineras med badsemester”. Det är en lyx som Ukraina inte kan kosta på sig – och faktiskt inte heller fredsrörelsen. Om Ukraina förlorar blir det en inbjudan till Kreml att gå vidare och därmed blir hoppet om att återupprätta en europeisk säkerhetsordning definitivt blott en dröm.

Som Jens Stoltenberg så väl uttryckt saken: ”Vapen är vägen till fred”.

Krönika i Altinget.se 9 augusti 2023

Read More

Bør vi forberede oss på krig? Toppmøtet i Vilnius er et bevis på at Nato tar dette spørsmålet alvorlig etter Russlands fullskala invasjon av Ukraina. For første gang siden slutten av den kalde krigen har alliansen vedtatt regionale planer for forsvar og avskrekking i forhold til Russland. Det er bare synd at opprustningen av det militære og sivile forsvaret ble forsinket.

Alarmklokken burde ha ringt høyt med den russiske krigen i Georgia i 2008, og fremfor alt da Russland angrep Ukraina i 2014. Den russiske hybridkrigføring mot Vesten ble heller ikke tatt på alvor. Mangelen på skarpe reaksjoner ble en «invitasjon» til Kreml om å gå videre i 2022.

Men nå er det alvor – og derfor er det viktig for Nato at ikke bare Finland, men også Sverige blir medlem. Etter et år med iherdig pruting i Erdoğans basarer har Tyrkia (og dermed også Ungarn) gitt opp motstanden. Ratifikasjonene må skje så snart som mulig. La oss håpe at det ikke blir forstyrrelser.

Men veien til medlemskap har vært lengre enn som så. 

Først var ett, så to og etter Krim i 2014 alle de fire borgerlige partiene i Sverige tilhengere av medlemskap i Nato. Men sosialdemokratene sto i veien – helt til veien tok slutt. Putins «war of choice», en borgerlig opposisjon som ikke lenger ga sosialdemokratene vetorett og fremfor alt Nato-prosessen i Finland, gjorde det politisk umulig for sosialdemokratene å ikke endre den sikkerhetspolitiske linjen. 

Den daværende sosialdemokratiske regjeringen leverte søknaden til Nato med bred støtte i opinionen og med tilslutning fra de fire borgerlige partiene og Sverigedemokraterna (som tidligere hadde vært for et Nato-alternativ, men mot medlemskap!). Miljöpartiet de gröna og Vänsterpartiet var imot.

Så sent som i utenrikserklæringen 16. februar 2022 uttalte utenriksminister Ann Linde at Sverige ikke ville søke om medlemskap. Så kom invasjonen mindre enn en uke senere. Likevel hevdet statsminister Magdalena Andersson 8. mars at en svensk søknad «ytterligere [ville] destabilisere situasjonen i Europa».

Deretter gikk det raskt da den interne Nato-motstanden ble overvunnet. I takt med Finland ble det søkt om medlemskap i Nato i mai 2022, og på Nato-toppmøtet i Madrid måneden etter fikk de to søkerne status som inviterte medlemmer. Finland fikk bli medlem, mens Sverige fikk problemer med Tyrkia.

Det gjorde vondt i det sosialdemokratiske såret da plasteret raskt og resolutt ble fjernet – og det tok tid for statsminister Magdalena Andersson å gjøre det eneste riktige. 

Den idylliske forestillingen om Olof Palmes alliansefrie politikk med fokus på FN, fred og den tredje verden henger igjen i sosialdemokratenes verdensbilde. Folk har drømt seg tilbake til det sosialdemokratiske landet som de husker som en moralsk stormakt. Supermaktene USA og Sovjetunionen ble fremstilt som to alen av samme stykke – og Nato var fy, fy.

Det kan også beskrives som en ideologibasert virkelighetsflukt som tålte sannheten om nøytraliteten dårlig.

Under andre verdenskrig erklærte Sverige seg nøytralt i forhold til de krigførende statene, men var først nøytralt på Hitlers side (for å prøve å holde krigen unna) og deretter på de alliertes side (slik at de kom til å vinne). Med utbruddet av den kalde krigen ble den sikkerhetspolitiske doktrinen nedtegnet som «alliansefrihet i fred, med sikte på nøytralitet i krig».

Bak den offentlige scenen ble nøytraliteten supplert med en «skjult allianse» i form av hemmelig militært samarbeid med Nato-land og først og fremst USA. Det kan virke litt hyklersk at samtidig som Olof Palme kritiserte B52s teppebombing over Hanoi, var det en del av krigsplanleggingen at de samme B52-ene skulle få krysse svensk luftrom for å bombe det sovjetokkuperte Baltikum.

Etter oppløsningen av Sovjetunionen i 1991 ble nøytralitetsdoktrinen stadig mer utvannet, og med inntreden i EU i 1995 ble alliansefrihet erstattet av militær alliansefrihet. I 2009 ble det utstedt en sikkerhetsgaranti til EU-medlemsland eller nordiske land. Sverige, lød løftet, ville ikke være passivt ved angrep og støtten kunne også være militær.

Derimot kunne Sverige ikke automatisk regne med tilsvarende bistand. Derfor er et mer intensivt forsvarssamarbeid på bilateral, trilateral og multilateral basis etablert i håp om å sikre hjelp. Ikke minst handler det om et åpent samarbeid med Nato (som startet i 1994 innenfor rammene til Partnerskap for fred). 

Sverige har kjempet krigen for fred under Nato-flagget, deltatt i Nato-øvelser basert på artikkel fem, inngått en vertslandsavtale (HNS) for bedre å kunne gi og motta bistand og har kunnet delta i Natos innsatsstyrke (NRF).

Det er realiteten bak myten om det «nøytrale» Sverige, en myte som til slutt ble uholdbar. 

Fra 2017 har svensk forsvars- og sikkerhetspolitikk lagt til grunn at et væpnet angrep ikke kan utelukkes og at en storkonflikt kan innledes med et angrep på Sverige. Ved en eventuell konflikt i nærområdet ville heller ikke Sverige kunne stå utenfor, fordi den nordisk-baltiske regionen er et sammenhengende kampområde.

Å stå utenfor Nato ble da enda mer selvmotsigende fordi Sverige ikke ville klare seg selv.

Den uuttalte begrunnelsen for denne «la oss-håpe-på-det-beste-doktrinen» var at Sverige ikke trengte artikkel 5. Den geostrategiske situasjonen kombinert med innbetalinger til Nato med styrkebidrag til operasjoner ble sett på som garanti nok for at hjelpen ville komme. På denne måten trengte heller ikke Sverige å støtte Natos musketér-prinsipp. Sverige var så å si en stolt gratispassasjer.

I virkeligheten hadde Sverige plassert seg i en svært dårlig situasjon. Det nasjonale forsvaret var i praksis demontert – mens forpliktende sikkerhetsgarantier manglet.

Først etter det russiske angrepet på Ukraina og annekteringen av Krim i 2014 ble forsvarspolitikken lagt om fra å satse på innsatser i fjerne lender til å gjenoppbygge det nedlagte nasjonale forsvaret. Selv om trusselbildet ble stadig mørkere, ble tempoet først skrudd skikkelig opp etter 2022.

Nå melder trepartiregjeringen, ledet av Moderata Samlingspartiet, at Sverige skal nå Natos to-prosentmål i 2024.

Sverige forsvares best i Nato, bekreftet Försvarsberedningen (regjeringens rådgivende komité for forsvars- og sikkerhetspolitikk) i mai i den sikkerhetspolitiske rapporten Alvorstid. Og i likhet med den norske Forsvarskommisjonen fremhevet de den store sikkerhetsfordelen med hele Norden i alliansen.

Den nye militærgeografien gjør at tenkningen i hele Norden blir mer nordisk, for eksempel når det gjelder militær kapasitet. Det betyr for eksempel stor slagkraft når ca. 250 topp moderne jagerfly (F35 og Gripen) kan opptre sammen over hele det nordisk-baltiske kampområdet.

For Sverige blir Norrland mer strategisk viktig i det som sammen med Norge og Finland blir et felles forsvar av Nordkalotten. Siden det ville være umulig å utarbeide en felles velfungerende forsvarsplan for Finland og vanskelig å få en fungerende felles forsvarsplan for de baltiske statene, er Sverige i Nato viktig. Muligheten til å bruke svensk territorium, gir dybde i forsvaret. Det nyter også Norge godt av. 

I Østersjøen endres maktbalansen, når Nato fra Gotland kan kontrollere sjø- og luftrutene i regionen. Et annet eksempel på nordisk gevinst er at beskyttelse av forsyningsveier gjøres lettere – ikke minst gjelder dette Gøteborg, som også er Norges viktigste havn.

Nordisk tenkning gir store muligheter, men mye gjenstår. Det krever også vilje til å se seg selv i et nytt lys. Slik må Norge for eksempel forholde seg til å ikke lenger være Nato i nord. Sverige må på sin side passe seg for storebror-tendenser. 

Nato-toppmøtet i Vilnius finner sted med Russlands krig mot Ukraina som bakteppe. Den russiske aggresjonen, slår ekspertene på FOI i en studie, handler om mer enn bare Ukraina, og er forankret i selvbildet «en stormakt som er truet av Vesten». Krigen er dermed et spørsmål om den russiske nasjonens overlevelse – og et forsvar mot vestlig innflytelse og vestlige verdier.

Mot den bakgrunnen kan en opptrapping av krigen til en direkte konfrontasjon mellom Russland og Nato ikke utelukkes. Det kan heller ikke utelukkes at atomtrusselen realiseres. En annen slutning er at konflikten med Vesten vil bli langvarig, uavhengig av utfallet i Ukraina.

Med søknaden om medlemskap i Nato kom Sverige ut av skapet og åpnet opp om å tilhøre det vestlige politiske sikkerhetsmiljøet. De kom hjem. Og med både Finland og Sverige som fullverdige medlemmer, øker sikkerheten i hele Nato. 

Krönika i Altinget.no 13 juli 2023.

Read More

Vi lever i krigstid. I Ukraina är hotet från Ryssland blodig verklighet.

I Sverige pågår storövningen Aurora 2023 med syfte att slå tillbaka samme angripare. Trots att försvarspolitiken har verklighetsanpassats går dock fortfarande alltför mycket sin gilla gång. Men i det som är vår tid går det inte an att politiken drar benen efter sig. 

Med krigets Europa som bakgrund borde det inte vara möjligt att ÖB Micael Bydén på grund av penningnöd tvingas varsla om neddragningar i den ordinarie verksamheten. Det vill säga den yttre säkerhet som vid sidan av den inre säkerheten är statens två kärnuppgifter. Men så är det.

Försvarsberedningen reagerar rätt när den i rapporten ”Kontrollstation 2023” (Ds 2023:12) drar slutsatsen att nästa försvarsbeslut behöver tidigareläggas ett år. Alltså löpa från 2024 i stället för 2025 i akt och mening att ta höjd för ett nytt säkerhetspolitiskt läge. Beredningen har också rätt när den pekar på en rad ”oplanerade” externa och interna skäl till varför det innevarande försvarsbeslutet inte fullt ut kommer att gå i hamn. Pandemi, krig och dyrtid har ett pris.

Försvarsberedningen uttrycker också oro över rätt saker på att-göra-listan, inte minst personalförsörjningen. Å ena sidan slutar gränssättande personal över hela skalan (med stridspiloterna som paradexempel), å andra sidan gapar väldigt många platser på officersutbildningarna tomma. I framtidsbilden ingår dessutom att stora pensionsavgångar väntar.

Problemet är att Försvarsberedningen inte gör något åt saken – trots att Försvarsmakten har visat sig oförmögen att hitta lösningar på en sedan länge känd problematik. Sverige rustar upp men utan officerare leder satsningarna inte till avsedd krigsförmåga. Rejält höjda löner skulle vara en god början.

Det finns en bred enighet om att Sverige ska uppnå Natos tvåprocentsmål så snart som det är praktiskt möjligt. Regeringen har för sin del slagit fast att det ska ske senast 2026. 

Kontrollstation 2023 skapar dock osäkerhet om vad detta egentligen innebär för försvarsekonomin. Å ena sidan stadgar försvarsöverenskommelsen från 2022 att målet om två procent av BNP handlar om anslag till det militära försvaret. Å andra sidan vill man nu räkna med en rad kostnader som inte direkt är knutna till just det militära försvaret. 

Det är fullt naturligt att Sverige i och med det kommande Natomedlemskapet harmoniserar beräkningsgrunden för försvarsutgifternas andel av BNP. Däremot är det helt orimligt om detta får till konsekvens att man därmed väljer att tolka överenskommelsen från 2022 i ljuset av den nya beräkningsgrunden. 

Det handlar då om uppskattningsvis 20 miljarder kronor som skulle ”stjälas” från försvarsbudgeten. 

Här behövs ett snabbt klargörande från försvarsminister Pål Jonson om att finansdepartementet inte kan få avdöma frågan. Annars finns risken för att Elisabeth Svantesson agerar som Magdalena Andersson skulle ha gjort och håvar in miljarderna för egna politiska behov.

Den 3 maj kommer den norska Forsvarskommisjonen att rekommendera en kraftig upprustning av försvaret. I uppdraget har legat att se framtiden an i ett 10–20-årsperspektiv. I pengar räknat är slutsatsen att Norge måste växla upp från dagens nivå på cirka 1,5 procent av BNP, till att betala en försäkringspremie på cirka tre procent av BNP.

Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är Natos tvåprocentsmål inte längre ett tak utan snarare ett golv. Den insikten bör också Försvarsberedningen ta till sig. Två procent är bra. Tre procent är säkrare.

Ledare i Svenska Dagbladet 30 april 2023.

Read More

”Aldri mer!” Inte minst på årsdagen av den nazityska invasionen av Norge 9 april 1940 uttalas orden närmast rituellt, som en påminnelse om att aldrig mer vara så naiva som när landet den gången ockuperades. Efter Sovjetunionens fall kom dock ”aldri mer” att få en annan betydelse än vikten av att ha försvar nog för att kunna hålla gränsen. Kriget räknades ut som en möjlighet och ersattes av mantrat om evig fred i Europa.

1990 satsade Norge 3,4 procent av BNP på försvaret. Med det året som utgångspunkt uppgår den samlade ”fredsvinsten” genom relativt sett krympande försvarsanslag sedan dess till mer än 1000 miljarder norska kronor (i 2022 års priser). Då gick 6 procent av den samlade statsbudgeten till försvaret mot 3,8 procent i januari 2023.

Försvarsanslaget motsvarar nu 1,4 procent av BNP eller 76 miljarder. 30 miljarder saknas för att nå Nato:s tvåprocentsmål.

Men åtminstone 30 miljarder saknas också för att finansiera genomförandet av planlagda satsningar inom ramen för gällande Långtidsplan 2021–2024. Det konstaterar Forsvarets forskningsinstitutt (FFI) i den nyligen offentliggjorda Forsvarsanalysen 2023. Analysen är tänkt som en avstämning av balansen mellan uppgifter, struktur och ekonomi – och genom konkreta råd kunna fungera som ett realitetsorienterat korrektiv i den fyraåriga försvarsplanen

Inte minst i en tid med ökat samarbete med Norge inom Nato-ramen ger rapporten åtskilligt att tänka på.

***

Ryssland utgör den dimensionerande hotbilden. Att rysk konventionell militär förmåga i alla fall för tillfället både är försvagad och uppbunden innebär inte att den militära aktiviteten i nordområdena kommer att minska. Kärnvapen blir viktigare. Samtidigt lyfter man fram risken för påverkansoperationer och konfrontation under tröskeln för väpnad konflikt. Man pekar bland annat på vikten av att skydda infrastrukturen för olja och gas.

Med Finland och (sannolikt) Sverige i Nato följer stora geostrategiska förändringar. Norge har varit Nato i norr, men nu förskjuts fokus mot Östersjön och Baltikum. Det ställer nya krav på egen norsk förmåga. Samtidigt innebär de två nya medlemmarna att själva utgångspunkten för försvaret ändras. Allierade behöver inte inväntas genom uppehållande strid utan finns på plats. Vägen framåt handlar därför om att också tänka och organisera ett nordiskt försvar.

I rapporten går man inte närmare in på olika scenarier, men man ska under 2023 göra ett sådant arbete tillsammans med FOI. Att så sker kan väl också ses som en effekt av det kommande medlemskapet i Nato. På ett annat plan återspeglas detta till exempel i avtalet mellan flygvapencheferna i Sverige, Norge, Finland och Danmark om etableringen av en gemensam luftstyrka.

***

I rapporten efterlyser FFI ett klargörande av vilket operativt koncept som försvaret bör organiseras utifrån:

”Det første, og mest krevende, legger vekten på å kontrollere et operasjonsområde; det andre på å nekte en motstander å utnytte operasjonsområdet til sine formål.”

Båda har sina för- och nackdelar:

”De store fordelene med et kontrollkonsept er at det tydeligst søker å oppfylle Forsvarets oppgaver med å sikre norsk suverenitet og kontroll over norsk territorium, og at det kan lette innsetting av allierte landstyrker nær et stridsområde. Ulempene er at det kan eksponere store deler av Hæren i en tidlig fase, og at konseptet krever større økonomiske ressurser.
Et nektelseskonsept kan ha bedre utholdenhet, tilrettelegger for innsats fra allierte styrker med langtrekkende våpen og er i større grad økonomisk skalerbart. Den store ulempen er at norsk suverenitet og kontroll over deler av norsk territorium raskt kan gå tapt og senere må gjenvinnes med hjelp fra våre allierte.”

Slutsatsen är att:

”Med et strategisk endret Norden og et militært svekket Russland har begge konseptene bedre forutsetninger for å lykkes enn før. Konseptene er heller ikke gjensidig utelukkende – de vil ha en rekke kapabiliteter og taktiske operasjonstyper til felles.”

***

I analysen varnar FFI för bristande förmåga till högintensiv strid i norr och allvarliga förmågeglapp i fråga om luftvärn och antiubåtskrigföring. Man påminner också om brister i fråga om logistik och sjukvård. Med mera. Samtidigt betonas vikten av att ta tillvara de möjligheter som ny teknologi ger.

Analysen summerar ett mycket stort behov av (i alla fall i den öppna rapporten ej siffersatta) ökade försvarsanslag i den kommande Langtidsplanen 2025–2029.

Låt oss hoppas att ”Aldri mer” inte gäller tvåprocentsmålet utan att politikerna orkar se vad som kan vänta bortom nästa hörn. Till exempel i form tänkbara av strategiska chocker som återkomsten av en Trumptyp i Vita huset eller ett sönderfallande Ryssland.

Närmast i norsk försvarspolitik väntar avrapportering i maj-juni från Forsvarskommisjonen respektive Totalberedskapskommisjonen. Forsvarssjefen ska också komma med sitt Fagmilitære råd inför den politiska processen fram till beslut om Langtidsplanen i Stortinget.

Frågan är dock om inte Kristoffersens auktoritet har fått sig en knäck. Han blev inte hörd utan snarare överkörd av regeringen i fråga om rådet att ställa in den pågående upphandlingen av nya stridsvagnar. I stället för trögrörlig eldkraft hade han velat prioritera långräckviddigt luftvärn i kombination med lättrörliga helikopterburna styrkor. Dragkampen slöt med en beställning av något färre stridsvagnar än planerat.

Tröstpriset är att 56 Leopard 2A7 i stället för 82 i alla fall ger forsvarssjefen ett visst ökat finansiellt handlingsutrymme.

Krönika i KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 13 april 2023.

Read More

Det finns många som tror att det inte existerar parallella världar som lever sida vid sida. De har fel.

Om några dagar inleds Aurora 23, som är den största militära övningen på 25 år med syfte att öka den samlade förmågan att stå emot ett väpnat angrepp i Sverige. Den genomförs i luften, på marken och till sjöss – och i samverkan med 14 andra stater.

Bakgrunden är känd. Det handlar om säkerhetsläget. Året var 2017 och orden formulerades av Försvarsberedningen i rapporten Motståndskraft: ”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige.”

Och: ”Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i Sverige närområde.”

Oron har inte precis lagt sig efter Rysslands storskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022.

I en annan värld planerar Svenska Celiakiförbundet att stämma in Försvarsmakten inför DO. Problemet? Med bakgrund av att ÖB inte kan garantera utspisning av glutenfri kost nekas glutenintoleranta möjlighet att göra värnplikt.

Så blir det när egot eller egennyttan är större än riksintresset av säkerhet. Aktivister har tidigare gått runt i sina egna cirklar i samband med möjligheten till försvarsövningar på Göteborgs Skärgårdsskjutfält och Tofta skjutfält, liksom återetableringen av Upplands flygflottilj F16.

Konflikten mellan parallella världar har nått en ny höjdpunkt i Karlskoga med Länsstyrelsen i Örebro. Ingen har borde ha kunnat undgå att det råder ammunitionsbrist i allmänhet och i krigets Ukraina i synnerhet. Och inte heller att det görs stora ansträngningar för att i möta behoven. Men hindren är många, till exempel kapaciteten vid testanläggningar för robotar och artilleriammunition.

I EU finns summa tio och ett av dem, Bofors Testcenter, finns i Karlskoga. Gällande miljötillstånd sätter dock stopp för testning efter 18. Helger ska det var stängt. Om särskilda skäl föreligger kan dock undantag ges. Enligt Länsstyrelsen utgör dock inte det säkerhetspolitiska läget tillräckligt skäl för att göra undantag från den större bullerstörningen.

Bofors testcenter har dock inte givit slaget tappt. Landshövdingen Lena Rådström Baastad (tidigare socialdemokratisk partisekreterare) med länsrådet Anna Olofsson vid sin sida behöver göra en reality check. Elisabeth Svantesson har också möjlighet ryta till; hon sitter i insynsrådet och förstås även i regeringen.

Det hörs även en återkommande klagosång från vindkraftsnäringen om att Försvarsmakten hindrar utbyggnaden av miljönyttiga snurror till havs. Kort sagt, man blåser i rikets säkerhet.

Aurora 2023 är ett exempel på hur vi lämnar illusionen om den eviga freden bakom oss. Naiviteten avtar trots allt. Sverige rustar militärt och blir samtidigt successivt mer säkerhetsmedvetet. Men det är mycket tid som har gått förlorad – och som nu ska tas igen av den fortsatt ganska nytillträdda regeringen Kristersson.

Ett exempel av många är att förslaget om att staten ska ha möjlighet att av säkerhetsskäl stoppa utländska investeringar i svenska privata bolag. Förslaget emanerar från det regelverk som föreskrevs i en EU-förordning våren 2019. S-regeringen reagerade minst sagt passivt.

Paradexemplet är förstås Nato med S-märkt säkerhetspolitik hämtad från en parallell värld.

I kölvattnet på Turkiets segdragning klandrar Magdalena Andersson regeringen för att medlemskapet i Nato ännu inte är i box. Men Sverige hade kunnat bli medlem långt tidigare om Socialdemokraterna inte hade inlagt veto –intill dess det var politiskt omöjligt att upprätthålla partiets fundamentalistiska nej till medlemskap.

Krönika i Altinget 14 april 2023.

Read More