Claes Arvidsson

Archive
EU-val

Den viktigaste frågan i den svenska EU-valrörelsen handlade om ett mandat. Skulle Liberalerna få behålla sin enda plats i Europaparlamentet eller inte?

Liberalerna får behålla sitt mandat. Därmed undviks risken för att det minst Tidö-entusiastiska partiet annars skulle utlösa en regeringskris. Som läget är behöver Sverige att regeringen Kristersson kan fullfölja arbetet med att stärka den inre och yttre säkerheten.

Här ingår vår tids definierande fråga: den om Ukrainas seger i kriget mot Ryssland.

Hur regeringsduglig är Le Pen? 

I Frankrike gick president Macron på en riktig käftsmäll. Nu väntar nyval den 30 juni. Att döma av resultatet i EU-valet kan det innebära att Macron kommer att ingå samboskap (cohabitation) med en premiärminister från Marine Le Pens ytterhögerparti Nationell samling. Kanske han hoppas att proteströstande fransmän i EU-valet ska ta sitt förnuft tillfånga? Kanske är den bakomliggande tanken hoppet att Le Pen ska avslöjas som regeringsoduglig inför presidentvalet om två år.

Presidenten har det främsta ansvaret för utrikes- och försvarspolitiken (och är tillika ÖB). Likväl bådar det ändå inte gott om Macron får en Putinvänlig premiärminister vid sin sida.

I Tyskland – EU:s andra tungviktare – tog Kristdemokraterna hem segern medan regeringskoalitionen gjorde ett katastrofval. Inte något av partierna i trion Socialdemokrater, Fridemokrater och De gröna blev större en högerextrema Alternative für Deutschland. Till den dystra bilden hör att ett relativt nybildat och likaledes putinistiskt parti till vänster på allvar gjorde entré på den tyska politiska scenen.

Vilket avtryck kommer framgångarna för ”fredsrörelsen” – som också finns inom socialdemokratin – att göra i fråga om det militära stödet till Ukraina? Kanslern Olaf Scholz omtalade Zeitenwende har hittills inte blivit vad den tycktes utlova och nästa år är det parlamentsval.

 En sidekick i utrikes- och säkerhetsfrågor 

Val till Europaparlamentet var tänkt att bota det demokratiska underskottet i EU och skapa ett nytt demos. Nu är resultatet ett överskott av röster för polariserande partier som har problem med de demokratiska referenserna på sitt politiska CV. Resultatet är illa nog, men det blev inte den tsunami som befarats (de nordiska EU-medlemmarna gick till och med mot trenden): ”centrum höll” med liberalkonservativa European Peoples Party återigen som största partigrupp.

Enigheten bland högerpopulisterna är inte heller påfallande med påföljande mindre inflytande i parlamentet. Det är osannolikt att partierna skulle kunna bilda en enda grupp. Valvinden kommer snarare att märkas genom att indirekt påverka ”centrum” i EU-parlamentet och i huvudstäderna. Därför är det klokt att gardera för mer stök kring viktiga områden som klimat, handel, migration och utvidgning (Ukraina!). 

Europaparlamentet är allra mest en sidekick i fråga om utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är Europeiska rådet som har rådigheten och medlemsländerna vetorätt. Till orosbilden vad gäller solidariteten med ett kämpande Ukraina hör risken för att Putinvänner i Ungern, Slovakien, Nederländerna och nästa år sannolikt även Österrike, kommer att göra sitt bästa för att försinka och förminska stödet.

Vem kan få saker uträttade? 

Som det politiska landskapet gestaltas är det viktigt att EU-kommissionen är välfungerande med en stark ordförande. Det är dock skrivet i stjärnorna om Ursula von der Leyen får förnyat förtroende av Europaparlamentet. Nu väntar en hektisk period av ”förhandlingar” för von der Leyen, som samtidigt efter inspel från medlemsländerna ska sätta samman ett arbetslag av kommissionärer som också ska godkännas av parlamentet.

Fredrik Reinfeldt har nämnts i spekulationerna som svensk kommissionär men han är ordförande i Svenska fotbollsförbundet (I say no more). En annan är Moderaternas nuvarande partisekreterare Karin Enström som var ledande försvarspolitiker (och minister 2012–2014) under regeringarna Reinfeldt. Men det är knappast något att sätta på meritlistan. Andra namn som luftas är EU-ministern Jessika Roswall respektive migrationsminister Maria Malmer Stenergard. Och så finns förstås Pål Jonson men han behövs i Sverige.

Moderaterna vill denna gång ha en moderat kommissionär. Annars skulle det ju kunna falla sig naturligt att skicka den superkompetenta liberalen Cecilia Malmström till Bryssel igen. Hon har redan två vändor i bagaget.

Hur som helst sökes en person med politisk tyngd, med ämneskompetens och med förmåga både att nätverka och sy ihop förhandlingar. Få saker uträttade. 

Krönika i Altinget.se 12 juni 2024.

Read More

Det är val till Europaparlamentet men debatten tenderar ändå att bli väldigt svensk när partierna satsar på att mobilisera väljarna att gå och rösta. Och så ser bilden ut i kretsen av medlemsländer. Enskilda frågor står i fokus. Den höjda blicken saknas. Hur ser den stora bilden ut? Problem? Lösningar? Hur ska EU utvecklas för att möta vår tids utmaningar?

Sett ut över det europeiska politiska landskapet är det tunnsått med den framtidsdebatten, men det finns undantag.

Det avspeglar onekligen en viss självmedvetenhet hos den franske presidenten Macron att han i slutet av april höll en nästan två timmar lång föreläsning på Sorbonne på temat. ”Valrörelsetalet” summerar till ett sammanhängande och tankeframkallande politiskt program för EU – och från A till Ö. Allt för att möta hotet, som Macron beskrev det, om att Europa som en demokratisk och frihetlig bastion annars kan dö.

Allt är inte precis glasklart men EU skulle bli mycket mer än vad det är i dag med mer finansiella resurser (dubbla budgeten!), bredare och fördjupad handlingsrepertoar. Samtidigt ska nationalstaterna sitta i förarsätet.

Macron lanserade en uppsättning förslag för hur EU:s försvarsdimension kan utvecklas. Allt byggt kring begreppet strategisk autonomi och med sin grund i EU:s strategiska kompass. Kanske en gemensam robotsköld? Och så behövs en krishanteringsstyrka på 5 000 man. Och mer försvarsindustri. Och snart kommer ett nytt franskt initiativ som också ska inkludera Storbritannien. Mer Europa är bra men frågan är vad det innebär för Nato.

Macron betonar vikten av att de nationella försvaren i EU rustas upp. Hans eget svar på hotet från Ryssland kom dock först 2023, och innebär att Frankrike först i år kommer att uppfylla Natos tvåprocentsmål. Trots alla stora ord intar Frankrike inte heller en tätplats när det gäller bistånd till Ukraina.

Macron har försökt att skapa sina egna arenor. Ett är European Intervention Initiative (EI2) med gemensamt agerande i krishanteringsinsatser. Ett annat är Europeiska politiska gemenskapen (European Political Community) som bildades efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina med syfte att skapa ett samtalsforum där också icke-medlemmar av EU skulle kunna delta. Det var ett sätt att avlasta frågan om utvidgning från EU-agendan. Numera är han ledande förespråkare.

Macron vill gärna framstå som en upplyst president men tenderar att överskatta Frankrikes betydelse. Som när Putin medelst telefonsamtal från Élyséepalatset skulle övertalas att inte angripa Ukraina med alla risker för spridning som låg i korten. Numera är linjen bruten.

Det var klokt och framåtsyftande när Macron första gången lyfte tanken på att skicka franska soldater till Ukraina för att på plats genomföra utbildningsinsatser. När Kreml återigen viftade med kärnvapenhotet valde Macron dock att låta den franske ambassadören sprida glans över Putins återinstallation som fuskpresident. Det fick EU, som inte var på plats, att framstå som överkört.

Det var inte ett lysande exempel på den strategiska tvetydighet som Macron gärna lyfter fram som viktig i förhållande till Ryssland. Bra dock att utspelet nu ser ut att bli verklighet inom ramen för en koalition av villiga. Ett annat exempel på hastigt påkomna utspel är tanken på att den franska kärnvapnenavskräckningen ska kunna omfatta EU. Kort sagt är det mycket hit och dit.

På Sorbonne slog Macron fast att inget av EU:s medlemsländer kan göra anspråk på stormaktsstatus, men att ett samlat Europa kan och bör bli en stormakt. Det rimmar illa med hans solospel med kvardröjande stormaktsanspråk och gloire. Essensen fångas i meningen att ”när jag talar om Europa så talar jag alltid om Frankrike”.

Det gör dock inte problemen som Macrons lyfter mindre viktiga att diskutera när valet till Europaparlamentet är över och EU ska se framåt. Också i Sverige.

Ledare i Svenska Dagbladet 8 juni 2024.

Read More

I krigets Ryssland mobiliserar Putin kring flaggan genom att trycka hårdare på kulturkrigsknappen. Men kulturen är också en del i kriget mot Väst.

“Över hela denna jord – oh yeah oh yeah
Sker katastrofer terror, mord – å ack o ve
Men vi som går med Jesus har ändå ryggen fri
För roten till all världens ondska är inte vi
Nej det är bögarnas fel – bögarnas fel”

Om humorgruppen Grotescos sketch mot förmodan skulle framföras i diktaturens stats-TV är det inte säkert att satiren skulle nå fram. I ett policydokument signerat av Putin krigshösten 2022 beskrivs bevarandet av Rysslands andliga (ortodoxa kyrkan) och moraliska (traditionella familjen) värden som en fråga om den nationella säkerheten.

Narrativet om det utifrån hotande Väst kompletteras med en inifrån farligt frätande cancer.

Lagen från 2013 om förbud mot LBGT-propaganda skärptes följaktligen och med den vagt skrivna lagtexten är det inte svårt att hitta skyldiga (eller för den delen för enskilda att veta var gränsen går). Böter kan utmätas på upp till 800 000 rubel för privatpersoner. Talmannen i Duman fångade andan i lagen med att allt annat än ”normalt liv” är detsamma som ”synd, sodomi och mörker”. Andra har talat om inhemsk och utländsk ”satanism”.

Som ett steg vidare har Högsta domstolen nyligen slagit fast att den ”internationella HBTQ-rörelsen” ska klassas som extremistisk.

Men vad betyder det egentligen i Putinland att den traditionella familjen är helig? Sedan 2017 är straffvärdet för våld i nära relationer (mot partner eller egna barn) mildare än tidigare. Och med våld avses bara fysiskt våld. Och polisen är inte särskilt intresserad av att följa upp; som den ortodoxa kyrkan framhåller ska staten inte lägga sig i vad som sker inom hemmets fyra väggar. Det är oryskt.

För ”moderat” misshandel som inte kräver sjukhusvård utgår en administrativ bot på några hundralappar. Om misshandeln leder till blodvite eller blessyrer men utan att skelettskador uppstår, är straffet böter på 30 000 rubel eller 15 dagars fängelse – om det bara inträffat en gång per år. Tidigare var straffvärdet upp till två års fängelse.

Det kan jämföras med straff som utmättes för prominenta deltagare i en privat julfest för kändisar på temat ”Nästan naken”. Den mest nakna, en rappare som var iklädd endast en strumpa, dömdes till 25 dagars fängelse för gaypropaganda och fick dessutom en inkallelseorder. Den arrangerande influencern fick böta 100 000 rubel för att ha stört den allmänna ordningen. Hon har dessutom gjort offentlig avbön.

Det ökade förtrycket ska ses i skenet av den speciella militära operationen i Ukraina som ju beskrivs som ett avvärjande av ett existentiellt hot. Krigspropagandan är rena dårhuset och åsiktskorridoren är klaustrofobisk i sträng regi av en statlig ”cancel culture”.

Inget får störa den idylliserade officiella bilden av den ”speciella militära aktionens” motiv, mål och medel. Man slår obevekligt ned på uttalanden som hotar den nationell säkerheten, legitimerar extremism, sprider falsk information om kriget i Ukraina, förtalar det ryska försvaret och så vidare. Straffen är hårda.

Visserligen har Putin redan tagit hem segern i det kommande presidentvalet men det finns ändå ett behov av att mobilisera. Det upptrappade kulturkriget ska ge ryssarna annat att tänka på än högarna av ryska soldatlik i Ukraina. En ny hemmafront har nu öppnats om rätten till abort. Putin själv har uttalat sig lite vagt, men patriarken Kirill desto mer bestämt i kravet att i lag förbjuda ”uppmuntran” till abort, till exempel i form av privata kliniker eller abortpiller. Några regioner har redan gått före.

Men kulturkriget är långt mer än rysk inrikespolitik. Det är ett verktyg i utrikespolitiken med syfte att Putin ska träda fram som en global ledare till försvar för ”traditionella värden”. Här ingår både brobyggande till tänkbara allierade och påverkansoperationer i det fördolda i syfte att polarisera, radikalisera och skapa motsättningar.

Det lär märkas i valet till EU-parlamentet och förstås när Donald Trump ska hjälpas fram i USA.

Krönika i Altinget 9 januari 2024.

Read More