Claes Arvidsson

Archive
Polarisering

I krigets Ryssland mobiliserar Putin kring flaggan genom att trycka hårdare på kulturkrigsknappen. Men kulturen är också en del i kriget mot Väst.

“Över hela denna jord – oh yeah oh yeah
Sker katastrofer terror, mord – å ack o ve
Men vi som går med Jesus har ändå ryggen fri
För roten till all världens ondska är inte vi
Nej det är bögarnas fel – bögarnas fel”

Om humorgruppen Grotescos sketch mot förmodan skulle framföras i diktaturens stats-TV är det inte säkert att satiren skulle nå fram. I ett policydokument signerat av Putin krigshösten 2022 beskrivs bevarandet av Rysslands andliga (ortodoxa kyrkan) och moraliska (traditionella familjen) värden som en fråga om den nationella säkerheten.

Narrativet om det utifrån hotande Väst kompletteras med en inifrån farligt frätande cancer.

Lagen från 2013 om förbud mot LBGT-propaganda skärptes följaktligen och med den vagt skrivna lagtexten är det inte svårt att hitta skyldiga (eller för den delen för enskilda att veta var gränsen går). Böter kan utmätas på upp till 800 000 rubel för privatpersoner. Talmannen i Duman fångade andan i lagen med att allt annat än ”normalt liv” är detsamma som ”synd, sodomi och mörker”. Andra har talat om inhemsk och utländsk ”satanism”.

Som ett steg vidare har Högsta domstolen nyligen slagit fast att den ”internationella HBTQ-rörelsen” ska klassas som extremistisk.

Men vad betyder det egentligen i Putinland att den traditionella familjen är helig? Sedan 2017 är straffvärdet för våld i nära relationer (mot partner eller egna barn) mildare än tidigare. Och med våld avses bara fysiskt våld. Och polisen är inte särskilt intresserad av att följa upp; som den ortodoxa kyrkan framhåller ska staten inte lägga sig i vad som sker inom hemmets fyra väggar. Det är oryskt.

För ”moderat” misshandel som inte kräver sjukhusvård utgår en administrativ bot på några hundralappar. Om misshandeln leder till blodvite eller blessyrer men utan att skelettskador uppstår, är straffet böter på 30 000 rubel eller 15 dagars fängelse – om det bara inträffat en gång per år. Tidigare var straffvärdet upp till två års fängelse.

Det kan jämföras med straff som utmättes för prominenta deltagare i en privat julfest för kändisar på temat ”Nästan naken”. Den mest nakna, en rappare som var iklädd endast en strumpa, dömdes till 25 dagars fängelse för gaypropaganda och fick dessutom en inkallelseorder. Den arrangerande influencern fick böta 100 000 rubel för att ha stört den allmänna ordningen. Hon har dessutom gjort offentlig avbön.

Det ökade förtrycket ska ses i skenet av den speciella militära operationen i Ukraina som ju beskrivs som ett avvärjande av ett existentiellt hot. Krigspropagandan är rena dårhuset och åsiktskorridoren är klaustrofobisk i sträng regi av en statlig ”cancel culture”.

Inget får störa den idylliserade officiella bilden av den ”speciella militära aktionens” motiv, mål och medel. Man slår obevekligt ned på uttalanden som hotar den nationell säkerheten, legitimerar extremism, sprider falsk information om kriget i Ukraina, förtalar det ryska försvaret och så vidare. Straffen är hårda.

Visserligen har Putin redan tagit hem segern i det kommande presidentvalet men det finns ändå ett behov av att mobilisera. Det upptrappade kulturkriget ska ge ryssarna annat att tänka på än högarna av ryska soldatlik i Ukraina. En ny hemmafront har nu öppnats om rätten till abort. Putin själv har uttalat sig lite vagt, men patriarken Kirill desto mer bestämt i kravet att i lag förbjuda ”uppmuntran” till abort, till exempel i form av privata kliniker eller abortpiller. Några regioner har redan gått före.

Men kulturkriget är långt mer än rysk inrikespolitik. Det är ett verktyg i utrikespolitiken med syfte att Putin ska träda fram som en global ledare till försvar för ”traditionella värden”. Här ingår både brobyggande till tänkbara allierade och påverkansoperationer i det fördolda i syfte att polarisera, radikalisera och skapa motsättningar.

Det lär märkas i valet till EU-parlamentet och förstås när Donald Trump ska hjälpas fram i USA.

Krönika i Altinget 9 januari 2024.

Read More

Jag satt och spelte nykter och sur 

Drottningens polska i Polen, g-dur

Runt kring mig satt förståndiga män; 

Den drack ett stop, ett halvstop drack den. 

Men hur det var fatt, 

Slog en av min hatt, 

En ann sad’ åt mej: 

Vad fan angå dej 

Polens affärer?

I Fredmans epistel nr 45 reses den retoriska frågan om Polens affärer verkligen angår oss. Svaret inför söndagens parlamentsval är att utgången blir avgörande för om landet under nationalkonservativa Lag och rättvisa (PIS) ledning ska fortsätta vandringen mot att bli ett fullgånget Orbánland – eller inte.

Polen behöver ett maktskifte som kan sätta stopp för det sedan 2015 pågående statsövertagandet – där polarisering som politisk affärsidé sker medelst konspirationsteorier (”kommunisterna fortsatte att styra”), lättkränkthet (”ingen riktig polack”) och identitetspolitik (”allt är bögarnas fel”).

”Den gröna gränsen” är en film om hur Polen agerade när Belarus i regi av Putin 2021 skickade in migranter från fjärran i syfte att destabilisera Europa – och därmed minska kraften i motståndet mot den fullskaliga invasionen av Ukraina. Den uppburna polska regissören Agnieszka Hollands film är en kritisk berättelse om hur polska myndigheter agerade i det gränsområde som stängdes ned för alla medier.

Som svar drog justitieministern nazikortet och kallade Holland för en, just det, nazipropagandist. Andra ledande företrädare för PIS ryckte också ut. Ingen av dem hade dock sett filmen.

Nu vill man att visningen ska föregås av en förfilm som ger regeringens version.

Och så trummar man på hårt i valrörelsen om en hotfull massinvandring.

PIS har dragit Tysklandskortet mot den främste utmanaren om makten, Medborgarplattformens Donald Tusk (premiärminister 2007–2014 och Europeiska rådets ordförande 2014–2019). Ett kort tal som han höll online i samband med CDU-möte om pandemin avslutades med välgångsorden ”för Tyskland och för Europa”.

Gång på gång har statstelevisionen visat ett klipp där talet är reducerat till ”för Tyskland”. Så utmålas Tusk som ohederlig och beredd att sälja ut Polens intressen.

Och när den enda tv-debatten med partiledarna hölls, var frågorna förstås snedvridna till förmån för PIS.

Allt varvat med utdelande av välfärdsväljargodis.

Inför valdagen är Lag och rättvisa största parti, men det är inte tillräckligt stort för att självklart kunna räkna hem regeringstaburetterna. Därför friar man också i riktning ytterytterhögern.

Polen spelade en helt central roll för att muren föll och kommunismen nedmonterades. Polen – och andra från sovjetmakten befriade ”öststater” – kunde slå in på vägen från grå socialrealism till europeisk modernitet. Länge var Polen bäst i den klassen, även om landet knappast var någon idyll. Men efter PIS maktövertagande 2015 har det gått utför med demokrati och rättsstat, trots att EU och Europarådet har försökt att hålla emot.

Tankesmedjan Freedom House klassificerar inte längre Polen som en fullvärdig demokrati. Under de senaste åren har tillbakagången till och med varit snabbare än i Ungern. Ökningstakten i fråga om korruption har dock inte varit riktigt lika snabb som där.

För PIS och partiets starke man Jarosław Kaczyński handlar det, liksom i förebildslandet Ungern, om att successivt tänja på gränserna för att stöpa om politik och samhälle. Var för sig ter sig förskjutningarna inte alltid så dramatiska. Fullgånget blir resultatet ett statsövertagande (state capture) där privata egenintressen väger tyngre än statens. I det här fallet PIS intressen.

Polen behöver mer av lag och ordning och mindre av Lag och rättvisa.

Men även för Europa är ett maktskifte viktigt. Vid sidan av liberalkonservativa Medborgarplattformen ställer en socialdemokratisk och en center-vänster-allians upp i valet. En valseger för oppositionen skulle bli en handfast demonstration av att det inte finns någon automatik i det demokratiska tillbakaskridande som också pågår i Europa. Kort sagt, visa att den politiska pendeln faktiskt kan svänga tillbaka.

Alternativet är att PIS cementerar statsövertagandet på hemmaplan och underblåser de auktoritära politiska vindar som skapar osäkerhet i Europa. 

Europa behöver ett Polen som vill vara en del av och tar sin rättmätiga plats i den gemenskapen. Inte minst i en tid av rysk aggression.

Ledare i Svenska Dagbladet 11 oktober 2023

Read More

Stigmatiseringen fungerande inte. Sverigedemokraterna har växt från att har varit ett litet parti till att bli så stort att det har en nyckelroll i politiken. Den tidigare samfällda politiska isoleringen av SD har brutits och ersatts av en öppenhet från Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna för samarbete (i någon form) med sikte på ett regeringsskifte. Beröringsångesten har definitivt släppt.

Fast inte hos alla. De båda regeringspartierna tillsammans med stödbenet Annie Lööf liksom Vänsterpartiet står fast surrade vid masten. SD ska till varje pris hållas borta från inflytande och kvar i politikens Hall of Shame. Paradoxalt nog har centrala delar av den restriktiva migrationspolitik som alltid varit SD:s huvudfråga blivit en del av ”normalpolitiken” – och då inte minst i socialdemokratin. Kort sagt, åsiktskorridoren är inte vad den en gång var, och därmed inte heller möjligheten till ”brunsmetning” på det politikområdet. 

Inför riksdagsvalet 2022 läggs betoningen snarare på att själva demokratin skulle vara hotad med SD i ett regeringsunderlag. Och då med det bärande argumentativa anslaget att söka sig tillbaka till SD:s grundande och återkalla att det, som Stefan Löfven uttryckte saken i mars, ”är ett parti som kommer ur nazismen”. I den retoriska strategin ingår numera att indirekt kasta samma skambeläggande skugga över de partier som vill ta över regeringsmakten. Som Morgan Johansson uttryckt saken:

“Moderaterna och SD är som tvillingar nu. Inte ens ett tränat öga kan skilja dem åt längre och det är Moderaterna som har ändrat sig.”

Det politiska spelet kan beskrivas som en strid mellan att göra frågan om SD:s inflytande till affektiv identitetspolitik eller lägga pragmatiskt fokus på lösning av politiska problem. Allt för att både påverka andra partiers positionering och göra den egna agendan till väljarnas genom att tillförskansa sig problemformuleringsprivilegiet; definiera vad som är problemet, vad och hur som ska diskuteras och av vem.

De partier som öppnat för samarbete lyfter fram skillnaderna i förhållande till SD för att avvärja kritik och minska konfliktytan i förhållande till väljare som är ”allergiska” mot SD som parti. Motståndarna, å sin sida, betonar den påverkanskraft som SD skulle få som del av ett regeringsunderlag. Sett från regeringen Löfvens perspektiv handlar den politiska taktiken om att å ena sidan försöka tvinga fram ett ökat avståndstagande i förhållande till SD från de samarbetsvilligas sida, och å andra sidan minska det till S. Grusa och smörja samtidigt.

Som maktstrategi är det inget nytt. Utan några jämförelser i övrigt har maktpartiet framför andra, Socialdemokraterna, också tidigare med samma dramaturgi velat härska genom att splittra de borgerliga partierna – men då med Moderaterna i skurkrollen. 

När det socialdemokratiska ”permanenta” maktinnehavet utmanades under sjuttiotalet var taktiken att stigmatisera Moderaterna.

När det socialdemokratiska ”permanenta” maktinnehavet utmanades under det långa sjuttiotalet var taktiken att stigmatisera Moderaterna och med skambeläggning som medel spela fia med knuff med mittenpartierna FP och C. När mittenpartierna dominerade borgerligheten hette det, till exempel inför valen 1976 och 1979, att det egentligen var Moderaterna som styrde. 

Det kan vara svårt att förstå men det väckte enormt uppseende när de tre borgerliga partiledarna Thorbjörn Fälldin, Gunnar Helén och Gösta Bohman 1971 gav en gemensam presskonferens om arbetslösheten. Det kan också verka smått obegripligt att folkpartiledaren Per Ahlmark dagen efter valet 1976 slog fast att det inte var en trepartiregering som skulle bildas, utan att Fälldin I var en mittenregering som också gav plats åt Moderata samlingspartiet.

Socialdemokratin accepterade inte Moderaterna som ett vanligt demokratiskt parti. Första maj 1971 talade Olof Palme på temat höger- och vänsterextremism (Utrikesfrågor 1971, UD 1972): 

“KFML(r) står under sina plakat och talar illa om Sverige. Moderaterna står under blågula fanor och talar illa om Sverige.”

1976 gjorde Palme jämförelser mellan ”högerkrafterna” och diktaturens Chile. Inför riksdagsvalet 1979 varnade han för en världsomfattande högervåg. När Moderaterna hade klivit fram som det ledande borgerliga partiet varnade Palme för att ”kravaller hotar om moderaterna inte hejdas”. Året var 1985.

Att borgerlig splittring är socialdemokratins livsluft kan illustreras med hur man högerstämplade de båda mittenpartierna.

Att borgerlig splittring är socialdemokratins livsluft kan illustreras med hur man högerstämplade de båda mittenpartierna.

Centerpartiet – koalitionskamrat på 1930- och 1950-talen under partibeteckningen Bondeförbundet – inledde i början på 1960-talet så smått mittensamverkan med Folkpartiet. Distansen till Socialdemokraterna ökade dramatiskt när partiledaren Gunnar Hedlund efter riksdagsvalet 1968 (i vilket S fick egen majoritet) började varna för ”enpartivälde”. Tankarna på mittensamarbete stärktes. Det fanns till och med planer på ett samgående.

I riksdagsvalet 1970 förlorade S den egna majoriteten vilket ledde till ökad press på mitten. 1971 var Centerpartiet inte längre folkligt utan höger. 1972 var samarbete uteslutet och den inställningen höll i sig in en bit på 1980-talet. 1982 var C ett ”småskuret högerparti”, men 1983 var samarbete möjligt. Inför valet 1985 var en koalition tänkbar (”där finns mycket hyggligt folk”), men inte efter valet.

Efter valet 1970 beskrevs FP som ”aggressivt och högervridet”, men efter valet 1973 fanns det en samsyn om arbetslösheten som gjorde det möjligt att komma överens i jämviktsriksdagen. 1977 betackade sig S för tanken på samarbete. 1978 – sedan regeringen Fälldin I hade avgått – släppte man fram den folkpartistiska minoritetsregeringen Ullsten som var ett svagare alternativ till en regering med FP och M. 1983 var S öppet för samarbete med FP, men före valet 1985 var partiet alltför präglat av Moderaterna. Efter valet var man åter positiv till ett samarbete med det ”socialliberala” partiet.

Till bilden av samarbetskulturen hör att ett ja till inviter från Socialdemokraterna gärna ledde till gråt och tandagnisslan. Den ”underbara natten” 21 april 1981 är också ett bra exempel på att borgerlig splittring är Socialdemokraternas livsluft.

Efter den borgerliga valsegern 1979 stod en marginalskattereform högt på agendan för trepartiregeringen Fälldin II. Socialdemokraterna sade nej. Men problemet kvarstod. Våren 1981 pläderade S för en bred översyn av skattesystemet i stället för att bara komma till rätta med det ”marginalskatteelände” som regeringen prioriterade. Diskussioner inleddes, men de resulterade i stället efter den ”underbara natten” den 21 april i en uppgörelse mellan S och de båda mittenpartierna. Trepartiregeringen föll. 

 I själva verket hade S lyckats slå in en förtroendekil mellan de borgerliga partierna som det skulle ta lång tid att överbrygga.

Därefter kritiserades mittenpartierna för att bilda en minoritetsregering, Fälldin III. I stället borde nyval ha utlysts. Olof Palme klagade över hänsynslös blockpolitik. I själva verket hade S lyckats slå in en förtroendekil mellan de borgerliga partierna som det skulle ta lång tid att överbrygga. Och efter riksdagsvalet 1982 återtog Socialdemokraterna regeringsmakten.

Taktiken för att splittra de borgerliga partierna var att alternera mellan att attrahera eller avvisa – i ena stunden var Folkpartiet rena svärmorsdrömmen, i nästa en mardröm. Moderaterna fick dock alltid spela rollen som högerspöke.

Den självbild som partiet gav uttryck för var en annan. I ett tal valårsvåren 1985 slog Olof Palme fast (SvD 14/4 1985):

“Högerkrafterna driver i alla länder samma arbetslöshetspolitik, samma konfrontationspolitik. Den leder till förtvivlan och desperation. Vi står i stället för samförståndspolitik och vill undvika motsättningar.”

Socialdemokraterna såg sig som garant för demokratin. Att partiet efter 44 år förlorade regeringsmakten 1976 sågs som ett hot mot demokratin. Endast S tog tillvara löntagarnas intressen och med en borgerlig regering skapades därmed en obalans mellan politik och marknad. Som saken formulerades i en deklaration efter den historiska valförlusten (SvD 14/10 1976): 

I Sverige råder en ny politisk situation präglad av stark maktkoncentration. De som vunnit den politiska makten stöds av större delen av den ekonomiska makten och av den dominerande pressen.

Slutsatsen var att bara med Socialdemokraterna vid makten kunde systembalans upprätthållas. Borgerliga regeringar ledde till motsatsen och de blev därmed i sin förlängning ett hot mot demokratin. Tesen blev ett – med olika spinn – återkommande tema. 1976 talade Palme om att ”ett tystnadens och konformismens Sverige” väntade. I ett tal valåret 1985 varnade han väljarna för att en borgerlig regering skulle ”förstöra samhällsklimatet”. 

Så nog har det allt ropats varg också tidigare.

Nu som då vill Socialdemokraterna framställa sig som landets och demokratins räddare i nöden. Sverigedemokraterna är en långkörare i svensk politik som först gick upp som en skräckis och nu går som uppföljare i form av katastroffilm med 1930-talsvibbar. Men det är en sak att lägga press på de borgerliga partierna för politisk konsumentupplysning om röda linjer – och en annan sak att frammana skambeläggande bilder om demokratins undergång.

Essä publicerad i Smedjan 14/5 2021.

Read More

Nå er nesten alle ord brukt opp“, sade kung Harald i ett tal den 21 augusti 2011. Och så kändes det. Det var en månad efter Anders Behring Breiviks terroristattentat först mot regeringsbyggnaderna i Oslo och sedan mot Utøya där Arbeiderpartiets ungdomsförbund hade sitt traditionsenliga sommarläger. Sorgen var för stor och själva gärningen i sin grymhet närmast obegriplig. 77 människor dog. 69 av dem på Utøya.

Alla i Norge var berörda. Direkt eller indirekt.

22 juli är ett nationellt trauma som det har vridits och vänts på under de tio år som har gått. Var Breivik galen eller inte? Vilka var drivkrafterna? Vilken roll spelade debattklimat och ekokammare för självradikaliseringen? Varför fungerade inte beredskapen bättre? Frågorna har stått på kö. Sökandet efter svar har resulterat i utredningar, fakta och fiktion, filmer och tv-serier. Och letandet fortsätter.

Inte minst i Sverige varnades det för att Norge närmast skulle bli fascistiskt med FrP i regeringen, men katastrofen uteblev alltså.

I ”Arbeiderpartiet og 22. juli” (Aschehoug) ger historikern Hallvard Notaker en ingående skildring av hur AP hanterade krisen. Praktiskt och politiskt. Statsminister Jens Stoltenberg manade till nationell samling; det rörde sig om ett angrepp på Norge och den norska demokratin. Mer öppenhet och humanitet borde bli vägen framåt.

Andra såg det snarare som en attack mot AP. Inte minst fanns starka röster som ville lyfta fram, som man såg det, Fremskrittspartiets roll i form av dess retorik kring invandring med begrepp som ”snikislamisering”.

AP:s partisekreterare Raymond Johansen tillhörde dem som ville ta den striden. Men Stoltenberg sade nej. Bara några månader senare var det dags för kommunval. Så tillfället var fel. Han ville slå vakt om känslan av nationell gemenskap. Efter valet planerade Johansen för ett generalangrepp på FrP, men det tal som han tänkt hålla hölls aldrig. Beskedet internt var att FrP inte skulle pekas ut. Det fick vänta.

När Johansen och ungdomsförbundets ordförande i alla fall talade ut ledde det till anklagelser från FrP om att ta på sig offerkoftan för att göra politisk vinst. Och därmed tog debatten slut; den kom att handla om anklagelserna och inte om själva saken.

Som Notaker tolkar historien var det egentligen inte möjligt för AP att ta den ideologiska striden. Motsättningarna inom AP illustrerar partiets två sidor. Statsbärande med fokus på regeringsmakten å ena sidan, å andra sidan ideologi och idéer som ska förverkligas. AP:s framgångsrecept har genom åren varit att förena ”alla” med att stegvis genomdriva den egna politiska viljan. I fråga om 22 juli var den kompromissen inte möjlig.

En del hoppas att tiden nu är mogen för den uppgörelse som aldrig blev av, men den tiden är nog förbi. Efter Stortingsvalet 2013 klev FrP in i Erna Solbergs första koalitionsregering. När Siv Jensen under trycket av sjunkande opinionssiffror lämnade regeringssamarbetet 2020 hade hon visat att också högerpopulisterna (med ett antal undantag) kunde vara regeringsdugliga.

Fortsatt sjunkande väljarstöd gör att Jensen slutar som partiledare i maj, med Sylvie Listhaug som trolig efterträdare. Tonläget blir högre, men också hon har dämpat sig.

Inte minst i Sverige varnades det för att Norge närmast skulle bli fascistiskt med FrP i regeringen, men katastrofen uteblev alltså. Nu ekar varningsorden igen.

Men denna gång gäller det Sverige och ett slags hotande svensk repris av ett tyskt 1930-tal. Socialdemokraterna utpekar till och med M som ett tvillingparti till SD. Det är skrämselpropaganda i syfte att behålla regeringsmakten. Fast knappast särskilt statsbärande.

Ledare i Svenska Dagbladet 20/2 2021

Read More

Aldrig har det väl ”rasats mot” så mycket av så få med så stort genomslag. I denna ömtålighetens tid är det tillräckligt att några få personer protesterar på Facebook för att det ska uppmärksammas som en folkstorm på Twitter – och sedan tas vidare på klickjagande nyhetssajter. Men det är också en ängslighetens tid.

Att tyska turister i Norge inte anser sig vara typiska turister, var ett forskningsresultat som redovisades under en föreläsning vid universitet i Bergen. En tysk gäststudent invände att han inte heller brukar se sig som en typisk turist, varpå förläsaren skulle vara rolig och påpekade att tyskarna hade ju varit här tidigare (läs under ockupationen 1940–1945). Och det är ju inte stor humor men ändå lite småroligt.

Det ledde till en norsk variant av riksbekanta n-ordsstriden vid Uppsala universitet. Studenten kände sig trakasserad och anmälde läraren: universitetskulturen skulle ju vara inkluderande – och inte mobbande. 

Prefekten vid Institutt for samfunnspsykologi (!) ställde sig på den klagandes sida; det var en ”plikt å beklage når studenter opplever å bli krenket”. Och som om inte det skulle var nog, har läraren formellt ålagts att inte upprepa skämtet (eller liknande) och varslats om att det kan bli en notering i personakten.

Det är ”Pang i bygget” i regi av akademin, men dessvärre är det också en bild av dagens ”samfunnspsykologi” med dess starka inslag av polariserad identitetsideologi och att känslan av att ha blivit kränkt trumfar frågan om intention eller sammanhang. Legitimerad ömtålighet och ängslan formar vår tid. Programledarna i NRK:s Reiseradioen har bett om ursäkt för att ha fällt kommentaren ”vi kondolerar” apropå att det var kallt i badvattnet på en av de orter som man rest till. Denna gång i norra Norge. En enda ”polariserad” person hade kränkt klagat över att orden som fälldes var ett uttryckt för (typisk) nedlåtenhet från Osloelitens sida.

Samtidigt skapar risken för att hängas ut och hamna i en opinionsstorm en vilja att vara på rätt sida om det (som i alla fall för dagen) är rätt sida i historien. Slätstrukenhet och konformism kan bli resultatet, men paradoxalt nog präglas tidsandan samtidigt också av sökandet efter motsatsen. Synas genom att sticka ut. I sin nobelföreläsning i december 2019 talade den polska författaren Olga Tokarczuk (2018 års litteraturpristagare) om ordet, ordens betydelse och om dagens mediebild:

”Världen är ett tyg som vi väver dagligen i mediernas, diskussionernas, filmernas, böckernas, skvallrets och anekdoternas väldiga vävstolar. I dag har detta vävande nått en omfattning av gigantiska mått – genom internet kan nästan alla delta i processen, ansvarsfullt eller oansvarigt, kärleksfullt eller hatiskt, med goda eller onda syften, på liv eller död. När den berättelsen förändras – förändras världen. I så måtto är världen skapad av ord.”

Tiden är fylld av ”motstridig information, motsägelsefulla nyheter som utesluter och bekämpar varandra med näbbar och klor”. Det är ett ständigt brus präglad av ”kaotisk kommunikation, flyktighet och flytande tillstånd”. Vill man ”regera” gäller det att äga berättelsen om den. Donald Trump är förstås det enkla exemplet på hur den striden utspelas, men uppmärksamhetsjakt är legio.

På frågan om vad som ska till för att tränga igenom bruset är det enkla svaret drastiska formuleringar, brist på generositet och ifrågasättande av god vilja. Allt detta ingår förstås i kritisk granskning eller politisk debatt, men inte hela tiden. 

Samtalsklimatet blir därefter. Hett men samtidigt kallt. Och mindre intressant.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 11/7 2020.

Read More