Claes Arvidsson

Archive
Terrorism

Vissa händelser kan vara så dramatiska eller omvälvande att de för alltid har en och samma fråga knuten till sig: Vad gjorde du den dagen? I dag – i samma fjällidyll på mitt norska sommarfjäll i Valdres – kommer jag mycket väl ihåg den 22 juli 2011. Chocken. Förvirringen. Gråten. Samma känslor som så många upplevde i Stockholm 2017 i samband med terrordådet på Drottninggatan.

På eftermiddagen rämnade idyllen. Klockan 15.26 såg jag på Aftenpostens hemsida att en bomb hade exploderat i regeringskvarteret. En och en halv timme senare kom först vaga men sedan allt hemskare uppgifter om skottlossning på det socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF:s sommarläger på Utøya utanför Oslo.

Vi ringde och messade vänner och släktingar i Norge med en och samma fråga: Är allt väl hos er? När bilden klarnat visade det sig att svaret, som för så många andra, var ”nästan”. ”Vi har klarat oss, men vår sons bäste vän…”. Runt om i hela Norge fanns sörjande familjer med en tom plats vid middagsbordet.

Åtta personer dog i bombattentatet i Oslo. På Utøya sköt Anders Behring Breivik ihjäl 69 personer. En pojke drunknade när han simmande försökte komma undan mördaren. En annan dog efter att ha fallit under flykten. I terroråtalet mot Breivik ingick inte bara de mördade, utan även nio mordförsök i Oslo och 33 på Utøya. Om alla inne i departementet, på gatan och på Utøya hade tagits med hade det omfattat 600–800 personer.

I rättegången redovisade åklagaren plågsamt metodiskt gärningen – alltmedan gärningsmannen lyssnade självbelåtet. Breivik erkände inte skuld, utan såg sig i sin förvrängda islamofobiska världsbild som nationens räddare. Domen föll den 27 augusti 2012 och löd på 21 års fängelse.

I efterdyningarna av attentaten tillsattes en oberoende utredning för att ge svar på exakt vad som hänt och hur det hade kunnat hända. När 22 juli-kommissionen redovisade sina slutsatser på 500 sidor den 13 augusti 2012 var domen hård. Bombdådet i regeringskvarteret hade kunnat förhindras – om regeringen hade tagit varningar och råd på allvar. På Utøya hade konsekvenserna kunnat bli mindre allvarliga – om polisen inte hade haft stora brister i planering och tekniska system. Säkerhetspolisen borde ha använt sig av andra metoder för att öka möjligheten att ”hitta” Breivik.

Staten hade sviktat. Agerat som om ”det inte kunde hända här”. Kritiken har lett till att beredskapen har höjts, men som 21-årige Philip Manshaus demonstrerade hösten 2019 – i samma anda som Breivik – är det ändå omöjligt att förutse allt. Manhaus mördade först sin yngre halvsyster Johanne Zhangija Ihle-Hansen och satte sedan kursen mot en moské, där han dock blev övermannad.

Efter 22 juli 2011 stod ett slags kärleksbudskap i fokus, men det har inte hjälpt. I själva verket har det blivit mer av högerradikalism- och extremism. I den norska säkerhetspolisen PST:s hotutvärdering 2021 klassas terrorhotet från högerextrema för andra året i rad som lika stort som det från islamister.

Inför tioårsdagen har historien återkallats i form av bland annat minnesböcker, tv-dokumentärer och tidningsreportage. Överlevare har berättat om traumat men också om hur det känns att bli hånad i sociala medier för att vara just det. Samtidigt har AUF lyft en politisk dimension som man menar valdes bort i krishanteringen efter Breiviks attentat: att det var riktat mot socialdemokratin och dess ungdomsorganisation.

Då, 2011, valde statsminister Jens Stoltenberg att samla nationen genom att framställa terroristdådet som riktat mot demokratin och inte mot partiet. Andra inom Arbeiderpartiet och i AUF hade hellre velat ha en politisk uppgörelse med det tankegods som man menar drev Breivik. Det kravet har nu återkommit med AUF-ordförandens ord i NRK i april: ”Det mangler et oppgjør med verdisynet, konspirasjonsteoriene og det politiske hatet bak terrorangrepet.”

AUF vill ha en ny 22 juli-kommission som tar sig an dessa frågor, men det framstår som något svävande vad en sådan ska göra. Kunskapsläget har blivit så mycket bättre. Sedan 2011 har terrorism och våldsbejakande extremism blivit ett stort forskningsfält både i Norge och internationellt, men kanhända skulle kommissionen kunna initiera någon ny infallsvinkel.

Det råder inte heller någon brist på avståndstagande. Kritik och debatt har inte saknats när det gäller uttalanden från enskilda politiker som Fremskrittspartiets Sylvi Listhaug eller för den delen det statliga ekonomiska stödet till ett högerradikalt nätforum.

Mindre välbetänkt vore hur som helst en norsk motsvarighet till svenska Delmis rapport ”Interaktiv rasism på internet, i pressen och politiken” med dess utpekande av enskilda offentliga personer som medansvariga för en normalisering av främlingsfientlighet och rasism i debatten om migration. Allt med rapportsyftet att ”skapa förståelse för hur samtida rasistiska och främlingsfientliga föreställningar formas och distribueras i Sverige”.

22 juli 2011 är en dag som man egentligen vill glömma men som ska uppmärksammas och tankarna ska gå till de drabbade. Till dem vars liv släcktes. Till överlevande som inte kan glömma, till anhöriga som fortsätter sörja – och till alla dem som ryckte in i nödens stund och som också de har värkande ärr.

I dag ringer kyrkklockorna runt om i Norge. I åminnelse.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 22 juli 2021.

Read More

Vi kompromissar inte med personer som frivilligt har anslutit sig till en terroristorganisation – och därför lämnar vi Høyre-ledaren Erna Solbergs koalitionsregering.

Det var beskedet från Fremskrittspartiets Siv Jensen i januari 2020. Politiken i allmänhet var för grå och nu hade bägaren runnit över. Detta efter beslutet att hämta hem en norsk-pakistansk kvinna och hennes två barn från fånglägret al-Hol i nordöstra Syrien – därmed också ge efter för det som i praktiken var ren och skär utpressning.

Att ta hand om disken, byta blöjor och se till att maken kunde vila upp sig efter arbetsdagen innebar dessutom att hon gjorde det möjligt för mannen att strida. Kort sagt, hon var inte bara en mor utan en terroristhemmafru. 

Kvinnan var en av de runt hundra norska medborgare – allra mest män – som tog sig till Syrien för Jihad. I Sverige gjorde omkring 300 personer samma livsresa. Regeringens bud hade varit att endast hämta den då fyraåriga sonen som uppgavs vara svårt sjuk, men modern krävde att alla – eller ingen – skulle flygas till Norge.

Vid ankomsten till Gardemoen greps hon för misstanke om att ha varit ansluten först till al-Nusrafronten och sedan till IS. Efter att ha suttit häktad mer än 400 dagar dömdes hon nyligen i första instans till tre och ett halvt års fängelse. Hon har överklagat.

Den 29-åriga kvinnan lämnade Oslo 2013 för att vara tillsammans med sin norskfödde man Bastian Vasquez i Syrien, som hon gift sig med på Whatsapp. Mannen hade lämnat Norge året innan. Efter hans död i samband med bombtillverkning 2015 hann hon med ytterligare två äktenskap.

Propagandans ”Familjevänliga Jihad” innebar i verkligheten att bli utsatt för både fysiskt och psykiskt våld. Sexuella övergrepp ingick. Och hon hade inte rörelsefrihet. I rätten förklarade hon – nu klädd som en vanlig Oslojente – att hon inte stöttat IS, att hon ångrat flytten till Syrien och att hon bara hade varit en enkel hemmafru i kalifatet.

Oslo tingsrätt höll inte med. Hon visste vad IS stod för och var införstådd med vilket slags liv hon reste till. Att ta hand om disken, byta blöjor och se till att maken kunde vila upp sig efter arbetsdagen innebar dessutom att hon gjorde det möjligt för mannen att strida. Kort sagt, hon var inte bara en mor utan en terroristhemmafru.

Som också påpekats spelar IS-kvinnor roll i propagandakriget, i rekryteringen och faktiskt även som deltagare i strid. Och förstås ingår det i uppdraget att föda nya IS-krigare.

Kvinnan dömdes med stöd i strafflagen §136 som kriminaliserar aktivt deltagande i en icke-statlig militär verksamhet i utlandet eller förberedelse till detta. Med det avses att bilda, delta i, rekrytera till, bidra ekonomiskt eller bistå med annat materiellt stöd till en terroristorganisation.

I Sverige hade hemmafruterroristen bara kunnat återuppta sitt gamla liv.

Norge införde en ny terroristlag 2013. Sju år senare infördes den svenska motsvarigheten som med samma skärpa kriminaliserar ”samröre” med terrororganisationer till exempel i form av vapenhantering och uthyrning av mark. 2016 skapades det lagrum i vilket den norsk-pakistanska kvinnan dömdes. I Sverige kommer den lagändringen att träda i kraft tidigast 2023

Terroristbrottslagstiftningen har skärpts över tid och det är förstås bra. Likväl finns det anledning att grubbla både över regeringen Löfvens saktfärdighet och betydelsen av att man till vänster i politiken närmast rutinmässigt drar islamofobikortet. Allt i perspektiv av exempel som MP-ministern Mehmet Kaplan, det mångåriga drevet mot terroristforskaren Magnus Ranstorp och SR-fallet med reportern som föll för den islamist hon skulle granska.

Det är inte någon dålig framtidsspaning att ”vi var naiva” är ett uttryck som kommer att gå i repris. 

Krönika publicerad i Altinget 14/5 2021.

Read More

Nå er nesten alle ord brukt opp“, sade kung Harald i ett tal den 21 augusti 2011. Och så kändes det. Det var en månad efter Anders Behring Breiviks terroristattentat först mot regeringsbyggnaderna i Oslo och sedan mot Utøya där Arbeiderpartiets ungdomsförbund hade sitt traditionsenliga sommarläger. Sorgen var för stor och själva gärningen i sin grymhet närmast obegriplig. 77 människor dog. 69 av dem på Utøya.

Alla i Norge var berörda. Direkt eller indirekt.

22 juli är ett nationellt trauma som det har vridits och vänts på under de tio år som har gått. Var Breivik galen eller inte? Vilka var drivkrafterna? Vilken roll spelade debattklimat och ekokammare för självradikaliseringen? Varför fungerade inte beredskapen bättre? Frågorna har stått på kö. Sökandet efter svar har resulterat i utredningar, fakta och fiktion, filmer och tv-serier. Och letandet fortsätter.

Inte minst i Sverige varnades det för att Norge närmast skulle bli fascistiskt med FrP i regeringen, men katastrofen uteblev alltså.

I ”Arbeiderpartiet og 22. juli” (Aschehoug) ger historikern Hallvard Notaker en ingående skildring av hur AP hanterade krisen. Praktiskt och politiskt. Statsminister Jens Stoltenberg manade till nationell samling; det rörde sig om ett angrepp på Norge och den norska demokratin. Mer öppenhet och humanitet borde bli vägen framåt.

Andra såg det snarare som en attack mot AP. Inte minst fanns starka röster som ville lyfta fram, som man såg det, Fremskrittspartiets roll i form av dess retorik kring invandring med begrepp som ”snikislamisering”.

AP:s partisekreterare Raymond Johansen tillhörde dem som ville ta den striden. Men Stoltenberg sade nej. Bara några månader senare var det dags för kommunval. Så tillfället var fel. Han ville slå vakt om känslan av nationell gemenskap. Efter valet planerade Johansen för ett generalangrepp på FrP, men det tal som han tänkt hålla hölls aldrig. Beskedet internt var att FrP inte skulle pekas ut. Det fick vänta.

När Johansen och ungdomsförbundets ordförande i alla fall talade ut ledde det till anklagelser från FrP om att ta på sig offerkoftan för att göra politisk vinst. Och därmed tog debatten slut; den kom att handla om anklagelserna och inte om själva saken.

Som Notaker tolkar historien var det egentligen inte möjligt för AP att ta den ideologiska striden. Motsättningarna inom AP illustrerar partiets två sidor. Statsbärande med fokus på regeringsmakten å ena sidan, å andra sidan ideologi och idéer som ska förverkligas. AP:s framgångsrecept har genom åren varit att förena ”alla” med att stegvis genomdriva den egna politiska viljan. I fråga om 22 juli var den kompromissen inte möjlig.

En del hoppas att tiden nu är mogen för den uppgörelse som aldrig blev av, men den tiden är nog förbi. Efter Stortingsvalet 2013 klev FrP in i Erna Solbergs första koalitionsregering. När Siv Jensen under trycket av sjunkande opinionssiffror lämnade regeringssamarbetet 2020 hade hon visat att också högerpopulisterna (med ett antal undantag) kunde vara regeringsdugliga.

Fortsatt sjunkande väljarstöd gör att Jensen slutar som partiledare i maj, med Sylvie Listhaug som trolig efterträdare. Tonläget blir högre, men också hon har dämpat sig.

Inte minst i Sverige varnades det för att Norge närmast skulle bli fascistiskt med FrP i regeringen, men katastrofen uteblev alltså. Nu ekar varningsorden igen.

Men denna gång gäller det Sverige och ett slags hotande svensk repris av ett tyskt 1930-tal. Socialdemokraterna utpekar till och med M som ett tvillingparti till SD. Det är skrämselpropaganda i syfte att behålla regeringsmakten. Fast knappast särskilt statsbärande.

Ledare i Svenska Dagbladet 20/2 2021

Read More

 

Det är spännande tider som vi lever i. För spännande. Som risken för krig i Sydostasien. Nordkorea provocerar med robottester och utveckling av kärnvapen. Trump har twittrat hotfullt om att hot från Pyongyang kommer att ”bemötas med eld och ursinne av ett slag som världen aldrig upplevt”. Kim Jong-Un har svarat med att Guam kan bli ett mål – och Trump har i sin tur kontrat med en tweet om att en militär lösning finns på plats.Det är ett ordkrig som inte behöver bli mer än så men där missförstånd och feltolkningar kan få förödande konsekvenser. Som försvarsminister Mattis konstaterat skulle krig leda till en katastrof.

IS som spänningsframkallare svalnar i Syrien och Irak men potentialen för jihadismens återkomst är dessvärre påtaglig. Detsamma gäller risken för en repris på 30-åriga kriget – med dess blandning av statskonkurrens och religion – i regionen. I Europa måste vi ställa in oss på mer terror.

Flykting- och migrationstrycket mot Europa är annan typ av spänningsframkallare. Detta är både situationsbaserat och trendmässigt. Andra långsiktiga trender är Kinas stigande makt och USA:s vändning mot Asien och, för den delen, demokratins avtagande attraktionskraft och växande illiberalism. Och så kan man fortsätta listan. Det enda säkra är att osäkerheten kommer att fortsätta.

Det finns inte heller något som tyder på att Ryssland som spänningsladdare kommer att upphöra. Häromdagen stängde man i strid med gällande avtal Kertjsundet för all annan båttrafik än den ryska flottan. Farleden är viktig bland annat för hamnstaden Mariupol. Häromdagen genomfördes under 24 timmar 15 attacker mot ukrainska positioner i Luhansk, Donetsk and Mariupol. Häromdagen avled Kostyantyn Roma av skottskador efter strider i Donetsk. Han blev 21. Han efterlämnade fru och ett litet barn. Sedan Putin inledde kriget mot Ukraina 2014 har det krävt mer än 10 000 dödsoffer. Och kriget i Europa fortsätter alltså.

Den ryska uppladdningen i Östersjöregionen fortsätter också. Senast i form av 2S4 Tulpan 240mm. Världens grövsta granatkastare är nu placerad ett ”stenkast” från gränsen till Estland. I en oannonserad övning tillfördes dessutom tillfälligt i ett huj en brigad – till den division som redan fanns där.

I Östersjön har vi nyligen sett en ny maktdemonstration från Nordflottan i form av världens största kärnvapenbärande ubåt, Dmitrij Donskoj. Med på turen var också bland andra enheter Nordflottans största atomdrivna fartyg, robotkryssaren Peter den store (med det sovjetiska ursprungsnamnet Jurij Andropov). Och i september inleds tillsammans med Vitryssland militärövningen Zapad (Väst) 2017 som har uppskattats omfatta i storleksordningen 100 000 man. Och internt i Ryssland fortsätter regimen att skruva åt – inför återvalet av Putin som president 2018.

Globalt står hot och risker på kö som Sverige påverkas direkt eller indirekt av. I det allra flesta fall är dock Sverige en marginell aktör. Vi påverkas mer än vad vi kan påverka. Men visst finns det undantag. Sverige kan göra skillnad. Den viktigaste är möjligheten att bidra till stabilitet i närområdet genom att bli bättre på att producera säkerhet i Sverige och i Östersjöregionen.

För att citera Mats Johansson i Kalla kriget 2.1. Onda imperiets återkomst(Timbro 2016): ’”Ukraina var en väckarklocka, men efter att ha vaknat måste man stiga ur sängen också’, heter det i en besk kommentar till dem som inte låter pengar följa orden”. Och vad mer kan man säga?

Tid har gått förlorad. Nu brådskar det.

Krönika i Säkerhetsrådet i SvD 13/8 2017.

Read More

Statsminister Stefan Löfven har varit på Gotland, provåkt Stridsvagn 122 och provsuttit i en Jas 39 Gripen. Det är naturligtvis bra att Gotland är på den militära kartan också i Sverige. Det är ju inte länge sedan den militära närvaron på Ön i realiteten inskränkte sig till stå-upp eller sitta-med i Almedalsveckans försvarspolitiska evenemang.

Ja, faktiskt är det så att det numera finns en uppslutning om att Sverige behöver försvaras, och att det för att göra det krävs ökade anslag till ett starkare försvar. Och det ska man naturligtvis inte klaga över.

Kriget mot Ukraina och annekteringen av Krim 2014 blev en vändpunkt – och sedan dess har uppvaknandet gått hand i hand med politiska suckar på temat ”vi har varit naiva” eller ”vi visste inte”. Kort sagt, man kör en Pontius Pilatius. Skyll inte på oss! Men visst finns det skäl att utbrista ett J’accuse.

I min bok Fritt fall – Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige (Penna till papper bokförlag 2017) radar jag upp exempel på exempel på taktikiserande, godtrogenhet och förhoppningsfullhet under mer än ett decennium. Det summerar till ett kollektivt politiskt misslyckande på ett av statens kärnområden.

Slutsatsen understryks genom att utvecklingen i Putinland utgör relief till hur Sveriges försvars- och säkerhetspolitik formades. Kunskap under vägen från en ljus riskbild till en allvarlig hotbild saknades inte, bara viljan att ta in den. Mest flagrant är det ryska kriget mot Georgien 2008. Folkpartiet var ensamt om att reagera vilja lägga om kursen i försvarspolitiken från ensidigt fokus på långt-bort-stan till att också satsa på det nationella försvaret.

Fritt fall är en minneskavalkad över åren med Persson, Reinfeldt och Löfven. Det är inte kul, om man säger så. Snarare något som man helst skulle vilja glömma. Fast faktiskt är det just motsatsen som behövs, eftersom framtidsfrågan är: Hur sjuttsingen kunde det gå så fel?

För trots det tidsriktiga flockandet kring försvaret har allvaret ännu inte riktigt sjunkit in. Men Löfven på Gotland, då? Ytterligare anslagsförstärkning i vårbudgeten med stöd av S, MP, C, KD och M? Är inte det bevis på motsatsen. Tja, fråga ÖB.

Terroristattentatet i Stockholm 7 april har också utlöst politiska flockbeteende. Pengar och åtgärder strömmar till. Men lösan grund i terroristbekämpningen har byggts upp under lång tid – trots varningar. Taktikiserande, godtrogenhet och förhoppningsfullhet har också här varit politikens kännetecken.

En polis i kris – och andra som kör med blåljus – som också möts stenkastning vid utryckning i otrygga förortsområden, har till slut fått politikerna att vakna. Nu flockas partierna kring löften om fler och mer.

Det är ett dystert tidstecken att 2018 kommer att bli ett trygghetsval med fler partiledare i stridsvagn och polisbil på vägen fram till 9 september. Och det är förstås bättre att vakna för sent än att fortsätta sova. Likväl behövs också en rannsakning av syndaren. Rättare sagt av de mekanismer som gjort att Sverige glömde bort att det öppna samhället kräver en stark stat.

För att citera Kungliga Krigsvetenskapsakademiens tidigare styresman viceamiral Frank Rosenius i För Sveriges säkerhet (2012):

”Håll yttre fiender till samhället utlåsta, håll inre fiender inlåsta. Säkerställ nationens frihet och människors trygghet så att vi kan forma det goda samhället.”

Krönika i Försvarsutbildaren nr 3 2017.

Read More

22 juli 2011 var det precis lika idylliskt som vanligt på mitt sommarfjäll i Valdres. Då och då kollade jag av nyheterna på nätet. Dagarna som följde blev sig inte lika.

Först kom rapporter om en bomb som exploderat i Regeringskvartalet och sedan uppgifter om skottlossning på Utøya. Rykten svirrade. Men så klarnade det. Telefonsamtal och sms till vänner och släktingar följde med en och samma oroliga fråga: Är allt väl?

Svaret var ofta ”nästan” och det var inte alltid som det ”bara” gällde bekantas bekanta. Bil- bomben krävde åtta liv och på Utøya mördade sedan Anders Behring Breivik med samma islamofobiska hatideologi som motiv 68 unga socialdemokrater.

Norge blev ett land i sorg.

Sedan dess har fler länder blivit med sorg.

Även Sverige.

Som av ett under släcktes inte er än fem liv vid terroristattentatet 7 april på Drottninggatan i Stockholm. Andra blev skadade, som när ärren är läkta har sår för livet på insidan. En uzbekisk IS-anhängare häktades för dådet.

Tyvärr går det inte heller att se något omedelbart slut på ett hot som drabbar blint. Det kommer att hända igen. Någonstans i Europa. Så visst kan man känna oro. Samtidigt. Sannolikheten för att drabbas är försvinnande liten. Detta gör det inte mindre hemskt för dem som råkar be nna sig på fel plats vid fel tidpunkt, men det är ändå något att ha med sig när vi tänker på riskbilden och hur vi ska förhålla oss till den.

Man brukar peka på att det som kännetecknar senare tids terror i IS-namn är viljan att rätt och slätt döda så många som möjligt. Det skiljer den från till exempel organisationer som Rote Armee Fraktion på 1970-talet eller soloterrorister som Breivik på den politiska skalans motsatta ytterpunkt, vars mål är systembärande representanter. Det är både rätt och fel.

Rätt eftersom vem som helst kan bli mål- tavla i ett så kallat heligt krig där alla i väst är ende. Fel eftersom vårt demokratiska och öppna samhälle, bärs upp av oss alla. Om ingen bär, eller alltför få gör det, rasar det öppna samhället samman. Kort sagt, ingen av oss är ”vem som helst”.

Vi är alla systembärare.

Varken militärt eller som ideologisk modell utgör IS-terror något hot mot Sverige (eller Norge) som stat. Planen sträcker sig inte heller längre än till att vilja skapa skräck i vardagen, öka misstron mot främlingar och förgifta samhällsklimatet. Och på så sätt stänga till det öppna samhället.

Trots all förskräckelse – och alltför många exempel på motsatsen – har den dominerande reaktionen inte blivit skuldbeläg- gande av ett kollektivt ”DOM”. Inte heller i Stockholm. I stället har det som skulle skadas stärkts. Hedrande av offren. Kärlek. Värme. På minnesväggen vid Åhlens. På ett till sista plattan fyllt Sergels Torg. På plakat med text som:

De förstår inte att Stockholm är starkt. Vår kärlek är större än deras hat.
Låt det här förena oss.

Liknande manifestationer har skett tidigare runt om i Europa. Empati och solidaritet på temat ”Je suis” uttrycks med offren men manar också till att stå fast. Tillsammans. Kanske är det naivt, men jag tror att prövningen gör oss en smula starkare. Visar att det öppna samhället är mycket mer hållfast än det kan synas.

Sett i ett socialpsykologiskt perspektiv handlar manifestationerna om enkla mekanismer, markera gemenskap respektive ta avstånd. Men riktigt så enkelt är det inte. De kan fungera som helare i en sorgeprocess, ingjuta en känsla av trygghet och ge möjlighet att skicka ett starkt ljudande budskap om att ”vi går inte på er plan”.

Sett i ett annat perspektiv kan tragiken leda till upptäckten av det faktiskt existerar ett ”vi” – i en tid som är individualiserad och med fokus på självförverkligande. Att ”jag” är delaktig i och har ansvar för något större än mig själv.

Hotet från terrorism ska främst bemötas med förebyggande arbete och polisiära metoder. Men det är inte allt. Ett förslag som dykt upp handlar om ditt och mitt leende. Fånigt, kan det kanske tyckas. Men det skadar inte att dra lite mer på mun- giporna i vardagsträngseln. Helt enkelt där- för att vi bygger tillit i samhället genom att visa motsatsen till misstro.

Ett leende visar också att livet går vidare. För det gör det.

Publicerad i Intryck nr 2 2017.

Read More

Oslo Freedom Forum slutar i en paradox. Trots två dagar fyllda med berättelser om våld, övergrepp, förtryck och ofrihet fäster sig en kanske inte direkt glad, men ändå hoppfull känsla. Den bottnar i mötet med människor som kan, vill och törs. Som – ofta i ett vågspel för egen del – ändå väljer att stå upp för frihet och rättvisa.

Typiskt nog kunde en av årets vinnare av Vaclav Havel-priset inte komma. Den ryske politiske aktionskonstnären Pjotr Pavlenskijstår under åtal och sitter i häkte. I höstas tände han eld på en sidodörr till Ljubjanka i Moskva, där Tjekan flyttade in efter oktoberrevolutionen 1917 och där den under förkortningen KGB fortfarande hade sitt högkvarter när Sovjetunionen upplöstes. Och ja, där fortfarande en del av efterföljaren FSB håller till.

Titeln på verket var först Ljubjankas brinnande dörr men ändrades senare till Hotet. Andra har kallat ”aktionen” för Den brinnande dörren till helvetet. Det var till det helvetet som Raoul Wallenberg fördes och sannolikt avrättades efter kidnappningen i Ungern 1945.

För att salta åtalet hävdas att Pavlenskij inte bara gjort sig skyldig till huliganism i största allmänhet utan att han har eldat på ett kulturmonument. Kulturen består i att så många kulturpersonligheter satt fängslade där under Stalins stora terror.

Den goda känslan efter OFF föds också av exemplen på människors styrka och påhittighet, på hur nya hjul uppfinns. Den är viktig att bära med sig i en tid av pessimism över hur friheten krymper globalt. Budskapet är att det är möjligt att göra skillnad.

Efter att ha torterats och suttit i svältläger lyckades Jung Gwang-ilfly från Nordkorea. I Sydkorea grundade han No Chain som med hjälp av drönare skickar USB-minnen och SD-kort norrut. Hollywoodfilmer som annars bara den kommunistiska partieliten kan se blir tillgängliga för fler, liksom Wikipedia utan nätanslutning.

2015 korades skådespelerskan Anastasia Lin till Miss World Canada, men hon fick inte inresetillstånd till världsfinalen i Kina. Hon arbetar – bland annat genom sina filmer – för religiös frihet och mot förtrycket av Falun Gong i Kina.

Dennis Mukwege är en läkare som utvecklat en ”holistisk” metod för att behandla våldtagna kvinnor i krigets DR Kongo. Fler än 30 000 sedan starten 1999.

Vivek Maru leder Namati som sedan 2011 har etablerat mer än 600 grupper av ”barfotajurister” över hela världen, och som hjälper fattiga att utkräva sin lagliga rätt.

Allt detta kan tyckas långt bort men är en del av vår värld. Annat är både långt borta och nära. Britten Maajid Nawaz har ett decennielångt förflutet som radikaliserad i Hizbut Tahrir med ett världsomspännande kalifat med mål. Numera bekämpar Nawaz extremismen genom att bryta stödet för jihadism och islamism i civilsamhället. Det är bara så kriget mot terrorn kan vinnas.

I den striden efterlyser Nawaz tydligare ställningstaganden för demokratins grunder och mer kritisk debatt med udd mot ett ursäktande ”mångfaldstänk”.

Det vi gör spelar roll. Destruktiva ideologier och regimer kan bekämpas. Men då måste de goda exemplen bli ännu fler.

Gästledare publicerad i Svenska Dagbladet 27/5 2016.

Read More

Vi går mot ljusare tider. Så verkade det länge – trots att det inte saknades varningssignaler. Nu verkar det länge sedan som Barack Obama fick fredspriset för sin hoppfullhet och EU fick det för freden. Den kolorerade bilden har bleknat. Det råder överskott på dåliga nyheter och underskott på lösningar. Oredans tid är här.

  • Terroristdåden i Bryssel – det lär bli fler.
  • Kriget i Ukraina fortsätter.
  • Flykting- och migrationskrisen är inte slut.
  • Missnöjespopulismen växer.
  • Och ja, en ny finanskris kan komma.

Osäkerheter, hot och risker står på kö. Globalt sett är de är relaterade till enskilda stater (t ex Ryssland), geografiska områden (t ex Mellanöstern), maktförskjutningar (t ex USA). Hoten kan vara asymmetriska (t ex terrorism), påverkas av klimatförändringar (t ex Arktis) eller handla om flödeskänslighet (t ex energi). Samtidigt är förmågan att hantera dem mer begränsad än tidigare. Konflikt och fragmentering ingår i den nya normalen.

En helt avgörande förändring är att axeln USA – Europa som har burit upp utvecklingen under efterkrigstiden har försvagats. Banden över Atlanten är inte lika starka som tidigare. Det har med USA att göra som vänder sig mot Asien, men också Europa som inte tar sitt ansvar för relationen (t ex i Nato). Men det sammanhänger förstås också med att andra stater växt i styrka.

Samtidigt är EU djupt splittrat. I nord och syd. I öst och väst. I synen på ekonomi, Ryssland, flyktingar och migranter. Resultatet av den kommande brittiska folkomröstningen kan bli Brexit. I Frankrike vill Marine Le Pen ha sitt eget Frexit – och i Sverige flaggade Jimmie Åkesson nyligen för en ny folkomröstning om EU.

Till bilden hör Rysslands politik för att försvaga Nato och splittra EU. Bland medlen ingår att väcka opinion i Europa genom att lägga ansvaret för flykting- och migrationskrisen ”på försöken att sprida västlig demokrati i Mellanöstern”. Samtidigt har Ryssland genom bombningarna i Syrien – direkt eller indirekt – använt folk som vapen för att fördjupa krisen i Europa.

Efter terroristattentaten i Bryssel formulerade sig den ökände politikern Vladimir Zjirinovskij mer burdust: ”Europa attackeras av terrorister och attackerna kommer att sprida sig över hela Europa. Så bra för oss.”

Säkerhetsordningen i Europa gick i spillror när Putin gick in i Ukraina. Ryssland vill ha en egen inflytandesfär och interventionen i Syrien understryker ambitionen att erkännas som stormakt. Utrikesminister Sergej Lavrov har formulerat målet i termer av att man vill ha en ny avtalsfäst säkerhetsordning i Europa – och att det är en förutsättning för stabilitet. Hotet är uttalat:

”Under de två senaste århundradena har varje försök att ena Europa utan Ryssland och mot dess vilja oundvikligen lett till bistra tragedier.”

Men hot får inte gå hem.

Att oredans tid är här bör alltså vara utgångspunkt för svensk politik. Nu kan man få intrycket att man från regeringens sida blåst av flykting- och migrationskrisen i Europa. Men flyktingtrycket från sönderfallna stater kommer inte att försvinna inom kort, inte heller den migration som utlöses av globala välfärdsklyftor. 2016 blir ett nytt tungt år även efter uppgörelsen med Turkiet (om den ens kommer att fungera).

Framtiden, den vi får räkna med, bjuder på mer av global konkurrens, turbulens och instabilitet. Mer elände. Den blir helt enkelt mer oförutsägbar.

Väldigt mycket av osäkerheterna, riskerna och hoten rör saker vi påverkas av men har liten förmåga att påverka. Det är dock inte detsamma som Sverige ska förhålla sig passivt.

Ett sätt att förhålla sig till det som annars kan bli en enda röra av tänkbara hot och risker är att utgå från det som är svenska intressen. För att identifiera de säkerhetspolitiska och strategiska utgångspunkter som bör prioriteras kan man skilja mellan ”elände” som Sverige påverkas av respektive har störst möjligheter att påverka.

Målen för säkerhetspolitiken är ”att bevara Sveriges fred och självständighet, bidra till stabilitet och säkerhet i Sveriges närområde och stärka internationell fred och säkerhet”. En slutsats är att det framför allt är i närområdet som det är möjligt att verkligen göra skillnad – och det är också där som Sverige som stat har ett särskilt ansvar. Det är viktigare att stärka Nato och EU än att satsa krafterna på en stol i FN:s säkerhetsråd.

Alla de fyra allianspartierna är numera för ett svenskt Nato-medlemskap. I ett öppet brev från tre S-märkta ambassadörer i Aftonbladet 11/2 manade man socialdemokraterna att säga ja till Nato. De konstaterar att S är för är för militärt samarbete – nordiskt, bilateralt, med USA och inte minst med Nato. För att det är bra för Sveriges säkerhet. Medlemskap – i linje med den nu ensidiga svenska solidaritetsförklaringen – är ett naturligt steg att ta. Nya tider kräver nya svar.

”Som socialdemokrater och f d UD-tjänstemän med mer än fyrtio års erfarenhet av säkerhetspolitik är vi övertygade om att det nu är dags för socialdemokratin att göra det som Ingvar Carlssons regering en gång gjorde i EU-frågan – att kasta föråldrade doktriner och nattståndna självbilder över bord, och förutsättningslöst se till vad Sveriges intresse kräver i den nya situationen.”

Försvars- och säkerhetspolitiken utgår från att Sverige ska få hjälp – utan medlemskap i Nato har vi dock inga garantier för att hjälpen kommer. Om Sverige blir medlem bidrar vi dessutom till att minska riskerna och stabilisera det kritiska läget. Och det är allvar. Nyligen redovisade den amerikanska tankesmedjan RAND ett krigsspel, som demonstrerade att Putin kan ta Baltikum på tre dagar. En motattack från Natos sida kan resultera i rysk eskalering eller hot om vedergällning med kärnvapen. Ett tredje utfall är att Nato ”erkänner” sitt nederlag. I praktiken innebär det slutet på Nato.

Mer osäkert än så kan det inte bli. Jo förresten, med Sanders eller Trump i Vita Huset.

Publicerad i Svenska Dagbladet 4/4 2016.

Read More

Europa lever numera i skuggan av ständigt närvarande terrorhot. Claes Arvidsson har intervjuat Sveriges ambassadör i Paris, Veronika Wand-Danielsson, om lärdomarna i Frankrike.

I krisernas Europa finns det inte något självklart svar på frågan om färdriktning. Lösningar är en underskottsvara för alla – utom för de växande populistpartierna. Samtidigt utmanar problemen den nationella självförståelsen också i EU:s ”stormakter”.

Europa lever numera också i skuggan av ett ständigt närvarande terrorhot. Inte minst påtagligt är det i Frankrike efter attackerna mot satirtidningen Charlie Hebdo i januari 2015 och de sex koordinerade attackerna i Paris kvällen den 13 november. Vart går Europa? Och vad har man lärt sig i Frankrike? Jag intervjuade Sveriges ambassadör i Frankrike sedan 2014, Veronika Wand-Danielsson.

Hur gick dina tankar när nyheten om attentaten den 13 november kom?

– Jag hade först svårt att ta till mig detta riktigt. Informationen var mycket oklar i början. Ambassaden fick initialt kännedom om skottlossning på en enskild restaurang och en skadad svensk. Jag ville då inte tro det värsta utan utgick ifrån att det troligen rörde sig om en uppgörelse mellan kriminella ligor och beklagade starkt att en svensk sannolikt befunnit sig på fel plats vid fel ögonblick. Först någon timme senare fick jag besked om att det pågick en organiserad terrorattack mot flera mål i Paris, inklusive fotbollsstadion Stade de France som såväl president Hollande och tyska utrikesministern befann sig på.

President François Hollande har betonat vikten av att livet går vidare – men lämnar inte raden av terroristdåd ändå spår i samhällsklimatet?

– Det finns en stark känsla bland Parisborna att ”terroristerna inte ska få styra våra liv  eller  bestämma vår livsstil, för då har vi kapitulerat”. Samtidigt påverkas vi  som lever i Paris  av de  åtgärder som vidtagits i kampen mot terrorism. Så visst påverkas gatubilden  i Paris.

Svaret från premiärminister Manuel Valls har varit resolut med undantagstillstånd och 10 000 soldater på gatorna. Men vad gör man för att förebygga inhemsk radikalisering?

– Under det senaste året har regeringen bland annat utökat antalet socialarbetare i utsatta förorter samt förstärkt skolornas förebyggande roll och aktiviteter mot radikalisering. I kampanjen ”Stop djihadism” ges en systematisk motpropaganda till de jihadistiska nätverkens destruktiva budskap.

Fransk självrannsakan?

– Attentaten har inneburit att problemet med utanförskap och vikten av integration har kommit att få allt större uppmärksamhet.

Efter 13 november utlöste Frankrike Lissabonfördragets artikel 42.7, som innebär att EU:s medlemmar är skyldiga att ställa upp med alla till buds stående medel. Är man nöjd med gensvaret?

– Absolut, och för svenskt vidkommande är vårt strategiska transportbidrag särskilt uppskattat.

I ett tal i EU-parlamentet i höstas, var budskapet från Hollande att ”vi behöver mer, inte mindre EU, annars kommer vi snart att få se slutet på EU”.

– Regeringen är övertygad om att EU-samarbetet måste förstärkas, i synnerhet i hanteringen av de många stora utmaningar Europa brottas med, till exempel rättsligt och polisiärt samarbete. Det gäller även frågor om ekonomisk tillväxt och brister i EMU. Frankrike vill ha ett mer integrerat och solidariskt samarbete med de starkaste medlemmarna inom euroområdet med gemensam riskdelning och gemensamma villkor för ett generöst välfärdssystem.

Fast det andas en skepsis mot EU28 och skulle placera Sverige ännu längre från EU:s kärna?

– Sveriges utgångspunkt är att fördraget ska följas. Samtidigt är det nog oundvikligt att mindre grupperingar kommer att bildas. Då är det upp till Sverige att söka nödvändiga allianser, att vara aktiv och visa sig relevant, komma med initiativ och lösningar och visa att vi inte kan kringgås, oavsett om vi är ett euroland eller inte.

Och Brexit?

–Presidenten har tydligt sagt att det ligger i Frankrikes, Storbritanniens och Europas intresse att britterna kvarstår som EU-medlem. För Frankrike förblir dock en av de viktigaste frågorna möjligheten att fortsätta fördjupa integrationen av Eurozonen och därför behöver relationen mellan euromedlemmar och icke-euromedlemmar klargöras och förtydligas.

Ett kärn-EU löser väl inte problemen i den franska ekonomin? Varför klarar man inte att göra nödvändiga strukturreformer?

– Det krävs blocköverskridande överenskommelser, något som är svårt i Frankrike av historiska, politiska och rent konstitutionella skäl. Det finns även en traditionell syn på tillväxt som innebär att man förlitar sig på inhemsk konsumtion för att driva ekonomin, snarare än på export och öppenhet. Det förklarar också varför det är svårt att genomföra nödvändiga marknadsliberaliseringar eller att ta itu med a-kassan eller statsanställdas löner och villkor. Men jag tror att det franska folket är redo för reformer. Det växande stödet för reforminriktade politiker som Valls, Macron och Juppé är ett tecken på det.

Har trögheten också att göra med den franska självbilden?

– Det är sannolikt. Frankrikes roll som en av de ledande stormakterna har i århundraden präglat både högerns och vänsterns syn på världen. Den historiska stormaktpositionen gör sig också påmind i de många magnifika arkitektoniska mästerverk som kantar  Haussmanns  vackra boulevarder i Paris.

Veronika Wand-Danielsson säger att Frankrikes koloniala arv än i dag präglar Frankrikes internationella engagemang, i synnerhet i Afrika. Som  en  av EU:s sex grundarnationer, tillika Tysklands parhäst i alla EU-relevanta frågeställningar och som permanent medlem i FN:s säkerhetsråd, ser man det som naturligt att Frankrike bör inta en ledande roll i Europa och i världen.

– Och Front National söker för sin del spela på den franska självbilden genom att påstå att EU-medlemskapet underminerar franskt globalt inflytande. Därutöver oroar sig många fransmän för globaliseringens effekter. De snabba förändringarna i Europa och i världen, men också i det franska samhället  gör att många samhällsdebattörer talar om  en djupt upplevd ”malaise” och pessimism. Det är uppenbart att den franska självbilden  är under förändring.

Och i de många krisernas tid surfar Marine  Le Pen vidare i opinionen. Är det en bild av Europa 2016?

– Det är  Front Nationals  frågor och krav som i dag dessvärre dominerar den politiska debatten och som  har stärkt partiet, liksom övriga extrema högerpartiers framväxt i Europa. President Hollande har agerat kraftfullt på terrorhotet. Den nationella sammanhållningen blev dock kortvarig – den partipolitiska konfrontationen ökar nu inför nästa års presidentval.

Publicerad i Svenska Dagbladet 21/2 2016.

Read More