Att minimera risken för att bli överraskad är en bärande bjälke i en väl fungerande försvarspolitik. För detta krävs både förmåga att spana in framtiden och följa utvecklingen i närtid. Det är en militär och en politisk uppgift, men andra aktörer spelar också roll som meningsbrytare i och nybelysare av bedömningen av riskbilden. Samtal och debatt behövs för att pröva bilder av verkligheten och slutsatser för försvaret. Bilder och slutsatser som kan verka till synes självklara.

När det saknas öppenhet och ett prövande förhållningssätt går det som i Sverige. Surpriiise!

Efter Sovjetunionens sammanbrott blev evig fred i Europa en sådan självklarhet. Slutsatserna för det militära försvaret blev därefter. Försvarspolitiken följde ett slags den brända jordens taktik. Det blev nästan inget kvar. Detsamma gällde den civil-militära delen av försvaret. Långt-bort-i-stan blev försvarets nya hemadress.

Givet riskbilden var politiken rationell, men i verkligheten var den bara till-synes-rationell. Ansvaret för det som bäst kan beskrivas som ett kollektivt politiskt haveri faller på regeringar av olika politisk kulör men det delas även av försvarsmakten.

Misslyckandet understryks av att när Försvarsmakten började varna för att riskbilden mörknade förmådde inte det budskapet tränga igenom den mentala mur som var nedklottrad med Evig fred och färgglada partitaggar.

Kort sagt, politikerna ville inte bli överraskade. I stället är det påtagligt – och inte minst från moderaternas sida – att man har stridit för att hålla kontroll över riskbilden för att motivera en oförändrad kurs i försvarspolitiken. Det har till och med inneburit att ledande M-politiker aktivt har valt att inte bli informerade om en förändrad riskbild.

ÖB Sverker Göranssons uttalande om veckoförsvaret kom som en överraskning för svenska folket. Försvarsminister Enström kämpade på för att ha kontroll genom att käckt slå fast att detta var alldeles utmärkt. Till och med Putins påsksmäll spelades ned.

Efter Rysslands överraskningsparty på Krim gick det inte längre att hålla fronten. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg sade sig ha blivit överraskade över det ryska agerandet. För att inte vara sist på plan valde regeringen sedan att köra förbi en överraskad Försvarsberedning. Ingen skulle väl egentligen bli överraskad om detta innebär slutet för beredningen som instrument i försvarspolitiken.

Det är förstås bra att risken att bli överraskad över tillståndet i det svenska försvaret har minskat dramatiskt under de senaste åren. Mindre bra är förstås att tillståndet är så dåligt.

Sämst är förstås oförmågan i politiken att omvandla kunskapen till ny politik – och återigen är ansvaret delat.

Men fler överraskningar kan inte heller uteslutas. Almedalsveckans stora nyhet levererades i en FOI-rapport som avslöjade att det prisökningsindex (FPI) som används för att kompensera Försvarsmakten är så konstruerat att det leder till att regeringens anslagsökningar 2013 och 2014, liksom den aviserade höjningen 2015 i själva verket resulterar i mindre pengar till Sveriges försvar.

Trots att bristande kompensation varit en följetong under många år säger sig försvarspolitikerna vara överraskade. Anders Borg som är arkitekten bakom indexets nuvarande konstruktion är säkerligen inte överraskad. Det kan knappast komma som en överraskning för någon.

FPI kastar också ljus över en huvudlinje i den moderata försvarspolitiken efter de borgska nedskärningarna under den förra mandatperioden: prolongerad anslagsnivå ska gälla. Fast så var det inte. FPI är en sak. Nya arbetsuppgifter är en annan. Och när man till slut gjorde en liten kursförändring visar det sig att resultatet blir en minskning. Det är en klen tröst att minskningen hade varit större utan ökningen.

Numera låter det annorlunda i försvarspolitiken, och inte minst är det positivt att socialdemokraterna har slagit om från försvarsovänlighet (skär mer än regeringen) till engagemang (ge mer än regeringen). Trots att det hörs nya tongångar är dock risken att försvarspolitiken förblir en surviving failure. Men jag blir mer än gärna överraskad.

Och så var det förstås den där detaljen med att försvars- och säkerhetspolitiken kan understödja varandra på ett sätt som ger bäst utväxling för rikets säkerhet. Alltså medlemskap i Nato. Fredrik Reinfeldt säger dock inte så mycket alls. Stefan Löfven förordar för sin del ökat nordiskt samarbete. Vladimir Putin trivs.

Alltmedan kriget i Europa fortsätter.

Sveriges försvars- och säkerhetspolitik fortsätter att inte imponera i omvärlden. Inte minst är oron påtaglig i Baltikum. Den estniske presidenten Ilves har varnat för ett säkerhetshål – ett annat sätt att uttrycka samma tanke som Finlands president Niinistö gjorde med begreppet säkerhetsvakuum.

Till det som inte imponerar hör att regering och opposition gör rikets säkerhet till en politiskt taktisk fråga inför riksdagsvalet. Ett exempel är Försvarsberedningen. Den fick förlängd arbetstid till 15 maj för att kunna ta höjd för Putin och Ukraina. Regeringen valde sedan att inte vänta utan gjorde ett eget utspel för att förbygga kritik och splittra oppositionen.

Förberedningens rapport Försvaret av Sverige innebär dock en välkommen politikomläggning i riktning mot det territoriella försvaret och närområdet. Tanken på evig fred i Europa har utmönstrats och ersatts av en riskbild med snabba, komplexa och svårförutsägbara förändringar.

Armén blir tyngre när två brigader bildas, fler ubåtar, fler Jas och kryssningsrobotar ingår i förstärkningen. Fokus läggs på operativ förmåga. Det ska bli fler övningar – och samövade. Det blir mer något försvar på Gotland.

Vän av Sveriges försvar hade kunnat önska mer men hade kunnat få mycket mindre. Det finns dock frågetecken för robustheten.

Det dröjer innan ny materiel kommer att tillföras och efter 2018 saknas utpekad finansiering. I närtid saknas medel för att övning och därmed även operativ förmåga. Att regeringen låter sparbetinget på 500 miljoner kronor på personalsidan (RB5) ligga kvar, innebär att försvarsförmågan går ner. Det är obegripligt, men visar att Moderaterna bara halvvägs har bytt fot i försvarspolitiken.

Lika hårt håller Socialdemokraterna fast vid sin Nato-fobi. Medlemskap är uteslutet – trots att säkerhetspolitiken bygger på att vi ska få hjälp och att det i praktiken bara är Nato som kan stå för den. Vi-hoppas-på-det-bästa-doktrinen består, men det är ändå bra att beredningen vill att Sverige ska ingå ett värdnationsavtal med Nato som lägger den legala grunden för att ta emot hjälp.

När beredningen höll presskonferens blev det öppet gräl mellan Cecilia Widegren (M) och Peter Hultqvist (S). Det handlade om finansieringen av S-förslaget om mer pengar i närtid för att stärka den operativa förmågan. Anders Borg hade gjort tummen ned, krona för krona.

Försvarsekonomin är skakig och framtiden underfinansierad. Men det finns bot: Värnskatt.

Med hänvisning till att alla ska vara med och dela på bördorna infördes den så kallade värnskatten från inkomståret 1995. Värnskatten skulle vara tillfällig men har sedan hängt kvar. Den drar in i runda slungar fem miljarder per år till statskassan.

Värnskatten gör mer skada än nytta och borde därför avskaffas. Men det ligger inte i de politiska korten. Så varför inte låta den göra nytta som en riktig värnskatt? Sverige har gjort det förr. Hösten 1915 infördes en progressiv engångsskatt i syfte att öka den svenska försvarsförmågan som kallades för värnskatt. Skatteintäkterna flöt in i den särskild värnskattefond; allt för att medlen verkligen skulle gå till försvarsändamål.

Men invändningen kommer förstås som ett skott: Hur går det då med vård, skola och omsorg? Men det är en feltänkt fråga. Värnskatt till försvaret leder inte till att vård, skola och omsorg får mindre resurser utan bara att anslagsökningen blir mindre.

Och så har vi förstås frågan om vad som är viktigast. Rikets säkerhet är alltid en existentiell fråga och bör därför prioriteras – och det understryks förstås i orostider.

Det är krig i Europa.

Krönika i Försvarsutbildaren nr 3 2014.