Claes Arvidsson

Archive
July, 2019 Monthly archive

Vi i civilsamhället är djupt besvikna och oroade över hur detta kan påverka svensk säkerhet, säger Svenska Läkare mot kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, som tillsammans driver ICAN (Nobels fredspris 2017) i Sverige.

Vi andra kan andas ut över att Margot Wallström inte fick sin vilja igenom i fråga om FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Om försvarsminister Hultqvist hade blivit överkörd igen, hade det också inneburit att regeringen totalt struntat i Lars-Erik Lundins utredning om konsekvenserna av ett svenskt tillträde till konventionen.

Lundin pekade bland annat på den höga frekvensen av snömos (dock inte hans begrepp) och bristen på mekanismer för verifiering. Ingen av kärnvapenmakterna skulle heller ställa sig bakom konventionen, som i den meningen skulle bli ett slag i luften. Dock med konsekvenser för Sverige med ett Ryssland där kärnvapen utgör själva essensen av Putins stormaktsambitioner.

Utredaren betonade Sveriges geostrategiska läge och som en följd av detta vårt beroende av säkerhets- och försvarssamarbeten. Han lyfte också fram att i händelse av konflikt skulle ett tillträde till konventionen kunna inskränka Sverige säkerhetspolitiska handlingsfrihet. 

Ytterligare en aspekt är ”förbudet mot avskräcknings- och utvidgad avskräckningspolitik i konventionen som direkt slår mot Natos medlemsstater, inte minst mot dem som inte själva har kärnvapen men som söker skydd på grundval av ett formellt bekräftat kärnvapenparaply”. Det vill säga redan innan konventionens dröm om en kärnvapenfri värld har besannats.

Bara drömmare kan tro att detta skulle öka säkerheten i Europa.

Ett tillträde till konventionen hade inneburit att Sverige skulle ha tagit avstånd från den strategiska doktrin som omfattas av våra grannar och vänner och gjort Sverige mindre relevant att lyssna på, samarbeta med och räkna med. Samtidigt som Sveriges (mini-)försvar och säkerhetspolitik bygger på motsatsen; utgår från att hjälp ska komma och att hjälp ska ges.

I praktiken skulle också ett tillträde ha punkterat möjligheten för Sverige att bli medlem i Nato – och det är ju just det som Wallström vill och Hultqvist inte vågar.

Remissrundan visade att Sveriges samlade expertis delade utredarens slutsats att Sverige inte borde tillträda FN-konventionen om förbud mot kärnvapen.

Och så blev det alltså:

”Regeringen konstaterar att FN:s förbudskonvention (TBNW) i sin nuvarande form inte är redo för undertecknande. Regeringen avstår i nuläget från att underteckna eller ratificera kärnvapenförbudskonventionen. Arbetet för kärnvapennedrustning fortsätter dock genom en rad olika satsningar.”

· Sverige observatör till FN:s förbudskonvention.

· Fokus på ett stärkt nedrustning- och icke-spridningsfördrag (NPT).

· Regeringen inrättar ett svenskt kunskapscentrum om kärnvapennedrustning.

· Regeringen främjar inrättandet av ett internationellt nedrustningssekretariat om kärnvapen.

Och det är förstås utmärkt om Sverige höjer aktivitetsnivån i fråga om kärnvapennedrustning – det är en lång och tålamodskrävande process.

Samtidigt är det faktiskt absurt att Sverige först ställde sig bakom FN-konventionen och Wallström sedan har kunnat driva på för ett tillträde. Problemet är att Palmeismen präglar och återspeglas i ett slags retropolitik som syftar till Att göra Sverige (S)torslaget igen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 12/7 2019.

Read More

Som en reaktion på det ryska kriget mot Ukraina 2014 och annekteringen av Krim införde Europarådet sanktioner mot Ryssland som inte längre fullt ut fick delta i rådets arbete. 2016 svarade Ryssland genom att inte alls delta och upphörde dessutom med att betala medlemsavgiften.

Kreml ökade sedan trycket genom att hota med att helt lämna Europarådet om sanktionerna inte slopades.

Och hotet gick hem.

Med siffrorna 118 för, 62 mot och 10 blanka röstade Europarådets parlamentariska församling (PACE) i måndags ja till principförslaget att rösträtt och deltagande i olika organ aldrig ska kunna återkallas, liksom att alla medlemsstater var välkomna att delta i sessionens omröstning om en ny generalsekreterare och domare i Europadomstolen för mänskliga rättigheter.

Resolutionen är en uppföljning av vad rådets ministerkommitté beslöt i Helsingfors i förra månaden. Bakom de till synes oförargliga formuleringarna döljer sig ett haveri för Europarådet – och ett medskick till svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Omröstningsresultatet betyder att PACE röstade för att sanktionerna mot Ryssland avslutas – utan att konsekvensen ens nämns i resolutionen – och att man öppnar för ett återinträda som fullvärdig medlem i Europarådet. Kort sagt, för en majoritet i PACE det är OK att gå i krig mot en annan medlemsstat och annektera en del av dess territorium.

Det betyder också att medlemmar som redan nu har svårt att eller inte alls lever upp till demokratisk standard, framöver inte har något att frukta. Opposition kan hanteras enligt diktatoriskt gottfinnande utan att det påverkar status i Europarådet. Också i Ryssland.

I summa betyder det att Europarådet i praktiken efter 70 år lämnar sin grundartanke bakom sig; den som stadgar att rådets uppgift är att skydda och stärka de mänskliga rättigheterna, ett demokratiskt styrelseskick och tillämpningen av rättsstatens principer. 

Frankrike och Tyskland – tillsammans med Europarådets avgående generalsekreterare Jagland – har varit pådrivande. Det gör dock inte saken ett dugg bättre vad gäller det faktum att regeringen Löfven valde att vika sig för Putins hot. I den svenska sexpersonersdelegationen till Europarådets parlamentariska församling röstade socialdemokraten Ola Möller för resolutionen. S andra ledamot missade omröstningen men skulle också ha lagt en ja-röst.

I försvaret för undfallenheten talas vacker wallströmska om att det nu öppnas för kritisk debatt med Ryssland i PACE. Det må så vara. Men finns det något som tyder på att det skulle ha den ringaste effekt på Kreml? Att tro det är detsamma som att leva i en fantasivärld. I den verkliga blånekar Putin till allt som läggs Ryssland till lags. Fakta betyder inget i lögnens rike. 

Bara i juni har snart inräknats 80 döda eller sårade i den ukrainska armén efter attacker från kreml-ledda trupper.

För Putin är idén om den liberala demokratin obsolet.

Det riktigt allvarliga med Europarådets – och regeringen Löfvens – agerande är att det för Putin blir ännu en bekräftelse på att aggressivitet lönar sig. Motståndaren viker ned sig. 

Samtidigt har regeringen Stefan Löfven spräckt enigheten i Försvarsberedningen; vill inte betala ens för ett paket som egentligen borde ha varit större. I stället vill man kompensera med prat enligt devisen att diplomatin är den första försvarslinjen.

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 29/6 2019.

Read More