Claes Arvidsson

Archive
Försvarspolitik

Det är val till Europaparlamentet men debatten tenderar ändå att bli väldigt svensk när partierna satsar på att mobilisera väljarna att gå och rösta. Och så ser bilden ut i kretsen av medlemsländer. Enskilda frågor står i fokus. Den höjda blicken saknas. Hur ser den stora bilden ut? Problem? Lösningar? Hur ska EU utvecklas för att möta vår tids utmaningar?

Sett ut över det europeiska politiska landskapet är det tunnsått med den framtidsdebatten, men det finns undantag.

Det avspeglar onekligen en viss självmedvetenhet hos den franske presidenten Macron att han i slutet av april höll en nästan två timmar lång föreläsning på Sorbonne på temat. ”Valrörelsetalet” summerar till ett sammanhängande och tankeframkallande politiskt program för EU – och från A till Ö. Allt för att möta hotet, som Macron beskrev det, om att Europa som en demokratisk och frihetlig bastion annars kan dö.

Allt är inte precis glasklart men EU skulle bli mycket mer än vad det är i dag med mer finansiella resurser (dubbla budgeten!), bredare och fördjupad handlingsrepertoar. Samtidigt ska nationalstaterna sitta i förarsätet.

Macron lanserade en uppsättning förslag för hur EU:s försvarsdimension kan utvecklas. Allt byggt kring begreppet strategisk autonomi och med sin grund i EU:s strategiska kompass. Kanske en gemensam robotsköld? Och så behövs en krishanteringsstyrka på 5 000 man. Och mer försvarsindustri. Och snart kommer ett nytt franskt initiativ som också ska inkludera Storbritannien. Mer Europa är bra men frågan är vad det innebär för Nato.

Macron betonar vikten av att de nationella försvaren i EU rustas upp. Hans eget svar på hotet från Ryssland kom dock först 2023, och innebär att Frankrike först i år kommer att uppfylla Natos tvåprocentsmål. Trots alla stora ord intar Frankrike inte heller en tätplats när det gäller bistånd till Ukraina.

Macron har försökt att skapa sina egna arenor. Ett är European Intervention Initiative (EI2) med gemensamt agerande i krishanteringsinsatser. Ett annat är Europeiska politiska gemenskapen (European Political Community) som bildades efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina med syfte att skapa ett samtalsforum där också icke-medlemmar av EU skulle kunna delta. Det var ett sätt att avlasta frågan om utvidgning från EU-agendan. Numera är han ledande förespråkare.

Macron vill gärna framstå som en upplyst president men tenderar att överskatta Frankrikes betydelse. Som när Putin medelst telefonsamtal från Élyséepalatset skulle övertalas att inte angripa Ukraina med alla risker för spridning som låg i korten. Numera är linjen bruten.

Det var klokt och framåtsyftande när Macron första gången lyfte tanken på att skicka franska soldater till Ukraina för att på plats genomföra utbildningsinsatser. När Kreml återigen viftade med kärnvapenhotet valde Macron dock att låta den franske ambassadören sprida glans över Putins återinstallation som fuskpresident. Det fick EU, som inte var på plats, att framstå som överkört.

Det var inte ett lysande exempel på den strategiska tvetydighet som Macron gärna lyfter fram som viktig i förhållande till Ryssland. Bra dock att utspelet nu ser ut att bli verklighet inom ramen för en koalition av villiga. Ett annat exempel på hastigt påkomna utspel är tanken på att den franska kärnvapnenavskräckningen ska kunna omfatta EU. Kort sagt är det mycket hit och dit.

På Sorbonne slog Macron fast att inget av EU:s medlemsländer kan göra anspråk på stormaktsstatus, men att ett samlat Europa kan och bör bli en stormakt. Det rimmar illa med hans solospel med kvardröjande stormaktsanspråk och gloire. Essensen fångas i meningen att ”när jag talar om Europa så talar jag alltid om Frankrike”.

Det gör dock inte problemen som Macrons lyfter mindre viktiga att diskutera när valet till Europaparlamentet är över och EU ska se framåt. Också i Sverige.

Ledare i Svenska Dagbladet 8 juni 2024.

Read More

Det är en styrka att samtliga partier i riksdagen har enats om utformningen av grunderna för nästa totalförsvarsbeslut 2025–2030. Så brukar det låta om Försvarsberedningen, och så lät det också när beredningens ordförande Hans Wallmark 26 april överräckte”Stärkt försvarsförmåga – Sverige som allierad” till försvarsminister Pål Jonson.

Förvisso kan politisk enighet vara en styrka. Den avgörande frågan är dock en annan: Matchar innehållet den totalförsvarsförmåga som rikets säkerhet kräver?

Och tyvärr är svaret också denna gång: nej.

En nackdel som det talas desto tystare om är att den partipolitiska enigheten tenderar att leda till ”locket på”. Det är dock raka motsatsen som behövs för att ytterligare stärka försvarsförmågan i det kommande försvarsbeslutet. Nu gäller det att larma och stå i.

Sverige har blivit tryggare genom medlemskapet i Nato. Likväl finns det ett farligt förmågeglapp mellan den nattsvarta omvärldsbilden och försvarsplanen. En anslagsökning i kronor, från nuvarande 119 miljarder till 185 miljarder 2030, kan skapa en illusion av ”jättemycket”. Som förslaget ligger är det emellertid långt ifrån den ”upprustningsfest” som alldeles-för-mycket-opinionen beskriver förslaget.

Marinen lider av en väl dokumenterad ”underskottsförmåga”, men i stället för ett rejält materiellyft föreslås utredning. Det är obegripligt att förstärkningen endast kommer i form av de tidigare aviserade fyra ytstridsfartygen av Luleåklass (och en förhoppning om fler personal och därmed ökad seglingstid).

Och nog borde beredningen ha redovisat varför förmåga för långräckviddig bekämpning inskränks till en mindre enhet före 2030? Liksom varför införandet av raketartilleri verkligen kräver mer utredning. Det går faktiskt inte att förstå.

En del av framtidssatsningen handlar dessutom om att genomföra sådant som redan borde finnas på plats. Det hade varit framtidsinriktat med ett fördjupat resonemang om hur fallerande implementering ska undvikas eller hanteras framöver. Vilka blir till exempel konsekvenserna om den ambitiösa ökningen av anställd personal och värnpliktiga inte blir verklighet?

En övergripande följdfråga är klokskapen i att politikerna detaljplanerar till de grader som nu sker. Överhuvudtaget saknas svar om behovet av att öka ÖB:s möjligheter att agera med den flexibilitet och framförhållning som krävs i krigstid. Inte minst handlar det om att kunna ta höjd för den snabba teknologiska utvecklingen – och därmed hur vi ska försvara oss.

Och så kan man fortsätta.

Det hade varit möjligt att planera med mindre osäkerhet. Än så länge är det okänt vad medlemskapet i Nato konkret innebär för krigsorganisationen och krav på förmågor. Och hade det inte varit en fördel om Sveriges nationella säkerhetsstrategi hade legat till grund för ett arbete som handlar om mål och medel? Den är ju på gång.

Så ja, beredningen har helt rätt i förmodan om att det kan komma att behövas förändringar.

Trots förkrigstid rustar inte Försvarsberedningen i förhållande till krigets grymma verklighet i Ukraina eller rysk vidare expansionism. Därför är det en styrka att det kritiska mottagandet av riksdagspartiernas kompromisspolitik kan sammanfattas med orden att mycket är bra, men det räcker inte.

Den oenigheten med politiken är viktig.

Borde det inte vara en väckarklocka när ledarna i Svensk Tidskrift respektive Aftonbladet landar på samma slutsats? Allra enklast kan kritiken sammanfattas i att ökningen av anslaget till totalförsvaret bara kommer upp i 2,61 procent av BNP (och 2,2 procent enligt det tidigare svenska sättet att räkna).

Med en målbild på tre procent hade Sverige stått starkare – också som allierad.

Pål Jonson gör ett utmärkt jobb. Och det är bara början. Rustningstempot måste skruvas upp. Försvarsministern behöver dessutom tänka nytt om processen som styr utformningen av försvars- och säkerhetspolitiken. Försvarsberedningen har däremot nått vägs ände. Faktiskt för länge sedan.

Ledare i Svenska Dagbladet 6 maj 2024.

Read More

Ett historiskt løft for forsvaret. Det går faktiskt att instämma i statsminister Jonas Gahr Støres sammanfattning av regeringens förslag till Langtidsplan for forsvarssektorn 2025–2036. Ja, i alla fall när det gäller samtidshistorien. Försvarsbudgeten ska få ett samlat extra tillskott på 600 miljarder, vilket summerar till en satsning på försvaret på totalt 1 624 miljarder NOK. Annorlunda uttryckt ska anslaget motsvara tre procent av BNP 2036.

Det är bra för Norge, för Sverige och för Nato.

Mot bakgrund av tidigare signaler kom storleksordningen som en välkommen överraskning. Det är inte bara ett historiskt lyft för försvaret utan kan dessutom ses som ett mentalt och politiskt paradigmskifte.

Minoritetsregeringen mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet har insett att det brådskar. Redan i den kommande vårändringsbudgeten kommer det militära försvaret att tillföras extra medel i syfte att redan i år uppnå Nato:s tvåprocentsmål – i stället för som planerat 2026.

Langtidsplanen löper längs två spår med ett bättre fungerande försvar i närtid samtidigt som framtidens ska byggas. Alla vapengrenar stärks men huvudvikten läggs vid marinens förmåga längs den långa norska kusten. Rollen som Nato:s (och USA:s) ”øyne og ører i nord” förstärks också bland annat genom att den nedläggningshotade basen på Andøya ska bli utsiktspunkt för övervakningsdroner och satelliter. Armén ska tillföras ytterliga två brigader utöver dagens Brigad Nord; den första i Finnmark.

Listan är lång och ambitionen hög. Så här vill man prioritera:

  • Satse på folk i Forsvaret: Fram mot 2036 legger regjeringen opp til om lag 4 600 flere vernepliktige, 13 700 flere reservister og 4 600 flere ansatte, og et stort kompetanseløft.
  • Betydelig maritim satsing: Sjøforsvaret skal få minimum fem nye fregatter med anti-ubåt helikoptre, minimum fem ubåter og en standardisert fartøysklasse med inntil ti store og atten mindre fartøy. I kroner og øre er styrkingen av Sjøforsvaret den største satsingen i denne langtidsplanen.
  • Kraftig styrking av Hæren og Heimevernet med mer kampkraft: Hæren utvikles fra én til tre brigader, én i Finnmark, én i Troms og en ny Brigade Sør. Den styrkes også med langtrekkende presisjonsild, flere kampvogner, luftvern og helikoptre til Hæren og spesialstyrkene. Heimevernet økes til totalt 45.000 soldater.
  • Historisk satsing på luftvern: Regjeringen vil kjøpe langtrekkende luftvern som skal beskytte mot ballistiske missiler med kort rekkevidde. I tillegg dobles mengden av det eksisterende NASAMS-luftvernet, som skal utbedres for å beskytte bedre mot droner og missiler. Både Luftforsvaret og Hæren får flere systemer, og dagens luftvernsystemer skal oppdateres.
  • Bedre situasjonsforståelse: Øke evnen til å skape en situasjonsforståelse med mer overvåking, tilstedeværelse og kontroll i våre nærområder, ved hjelp av nye fartøy og utbygging av satellitt- og dronekapasitet.”

Drivkrafter för upprustning

I propositionen motiveras behovet av försvarslyftet med fem faktorer:

  • ”Russland: Legger til grunn at vi må forholde oss til en farligere og mer uforutsigbar nabo i mange år fremover.
  • Nordområdene: Vårt viktigste strategiske interesseområde.
  • Nato: Gitt oss fred og handlingsrom. Nato tilpasses til en ny tid. Forsikringspremien går opp. Nytt planverk med nye krav til Norge.
  • Norden selv. Samlet i Nato. Øker våre forpliktelser overfor våre nære allierte naboer.
  • De sammensatte truslene.”

Det handlar också om position i Nato och förhållandet till USA. Skulle verkligen en av världens rikaste stater komma till Nato-firandet i Washington i juli utan att ha uppfyllt tvåprocentsmålet som lades fast i Wales 2014 eller ta höjd för att detta efter toppmötet i Vilnius 2023 bara är ett golv. Och så tillkommer förstås Trumpfaktorn.

Likväl var det inte givet med genomslag för krass analys och förslag från ForsvarskommisjonenForsvarssjefens fagmilitære råd och FFI:s Forsvarsanalysen 2024.

Ett norskt paradigmskifte

Statsminister Støre har gång efter annan betonat att Ukrainas kamp också är Norges. I samband med lanseringen av Norges biståndspaket (Nansen-programmet) till Ukraina i februari 2023 slog han fast att:

”Russland forsøker å tvinge frem et annet Europa – med mye farligere omgivelser for land som Norge. Om Russland med sin ødeleggende krig når sine mål i Ukraina, vil det ha stor, negativ betydning for vår sikkerhet – og for sikkerheten til våre allierte, særlig øst i Europa. Også derfor, president, er Ukrainas kamp en kamp også for vår sikkerhet og våre nasjonale interesser.”

Men samtidigt kunde det verka som krigsrisken egentligen inte berörde Norge utan bara land någon annanstans:

”Hvis Russland tar Ukraina, hvilket land er det neste? Listen over land som tidligere har vært underlagt Moskva er lang. Og de stiller seg dette spørsmålet.”

I sitt nyårstal 2024 slog Støre fast att”i ett tusen år har Norge levd i fred med vår nabo Russland. Vi tar vare på vår sikkerhet, og Norge truer ingen.” Senare försäkrade han att ”folk skal være trygge på at vi har et forsvar som er i stand til å ta vare på vår sikkerhet.” (NRK Politisk kvarter 9/2 2024).

Inför tvåårsdagen av den ryska fullskaliga invasionen var budskapet från Støre det motsatta från de varningsord om krig som den svenska regeringen och försvarsledningen hade givit uttryck för: ”Selv om verden er urolig og det er krig i Europa, mener jeg – som forsvarssjefen – at nordmenn ikke skal være redde for at det kan bryte ut krig mot Norge.”

Uttalandena talar för sig själva men kan också ses mot bakgrund av Støres svala reaktioner efter det ryska angreppet på Ukraina 2014. Våren 2015 varnade han för att låsa fast sig vid en bild av Ryssland som kunde bli självuppfyllande. Han ville inte heller tala om saken i termer av ”aggressiv ekspansjon” utan om ”aggressiv isolasjon”.

Hösten 2015 kritiserade Støre Ryssland för att skicka flyktingar över gränspassagen i Storskog, men sade samtidigt att: ”Russland er nesten et normalt land”. Det er en utfordring å videreføre et godt naboskap. Et godt forhold til Russland krever en særlig balanse, det krever fasthet, forsiktighet og varhet.”

Ordvalen var återhållsamma och uttryckte hopp om att kriget som inleddes 2014 trots allt inte skulle påverka de norsk-ryska relationerna. Alltmedan regeringen Solberg beskriv situationen som en varaktig klimatförändring.

Putins fullskaliga invasion 2022 satte punkt för Merkels och Tysklands rysslandspolitik (”handel und wandel”). Det har den till slut definitivt gjort även för Støres personliga och Norges nationella Nordområdessatsningen med avtalet med Ryssland om delningslinjen i Barents hav och Polhavet 2010 som en höjdpunkt. Och som följdes av samarbete med nyckelord som Arktiska rådet, Barents rådet, Ekonomiskt- och Folk-til folk-samarbejde.

2010 underströk Støre att:”Nordområdesatsingen er ikke et kvartalsprosjekt, ikke bare en satsing for neste budsjettår, det er i sin natur… et generasjonsprosjekt, det handler om moderne samfunnsbygging.”

Och betonade att:

”Det er en satsing som vil lykkes om vi klarer å oppdatere våre mentale kart, trekke lærdom fra historien – men også justere våre tilvante tenkemåter, der vi har lært at å lese både gode og dårlige værtegn, der vi har trygghet til å justere kursen, slik at vi kan se en venn der vi før så en fiende, en utfordring der vi før så en fare, en mulighet der vi før så et problem.”

Nu har Støre och Norge uppdaterat den mentala kartan igen.

Söker bred politisk uppgörelse

Redan innan förslaget till Langtidsplan lades fram har regeringen förförhandlat försvar i Stortinget i syfte att nå en bred politisk uppgörelse. En sådan är också att vänta. Mycket är redan klart, men det lär bli frågor kring tidplan, finansiering och genomförande.

Borde mer ske tidigare?

Ska pengarna tas enbart över ordinarie budget, lånefinansieras eller hämtas i form av extra uttag ur Oljefonden?

Borde planerna vara mer konkreta?  Fram till 2036 ska 4 600 nyanställas – i dagsläget tvingas Norge hyra in amerikanske flygtekniker för att serva F-35.

Lägg därtill att det militära försvaret samtidigt ska omorganiseras. En fråga i genomförandet av Langtidsplanen som den norska forsvarssjefen vill ha svar på, rör den egen rådigheten kontra politiska styrningar.

På den politiska att göra listan framöver står behovet av att lägga fram en motsvarande proposition för det civila försvaret och – med inspiration från Sverige – inrätta en egen minister. Och ja, det skulle också behövas ett nationellt säkerhetsråd och en nationell säkerhetsrådgivare. Med mera.

Krönika i KKrVA Försvar och säkerhet 22 maj 2024.

Read More

Som ett led i arbetet med nästa Långtidsplan borde Stortingspolitikerna ta en studietur till andra sidan riksgränsen. I Sverige ”är det bråttom” att förbereda landet för krig. Det illustreras av ansökan om medlemskap i Nato och understryks av att nästa försvarsbeslut är tidigarelagt till i år. Redan 2024 kommer försvarsanslaget att uppfylla Nato:s tvåprocentsmål. Anslaget har fördubblats sedan 2020 till 119 miljarder. 

Det sker också en omfattande institutionell förnyelse. Några exempel. Det civila försvaret har fått en egen minister. På den högsta politiska nivå har det dessutom inrättats en nationell säkerhetsrådgivare. På myndighetsnivå har Myndigheten för psykologiskt försvar tillkommit. Utredningsväsendet går på högvarv. En handlar om hur underrättelsetjänsterna ska omorganiseras.

Allvaret underströks när den säkerhetspolitiska eliten möttes på Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen. Men årets upplaga blev även en bekräftelse på att delar av den svenska offentligheten fortfarande lider av sviterna efter en mångårig fredsskada. I stället för att få en vidare offentlig debatt om vad Sverige behöver göra i fråga om krigsavhållande beredskapsåtgärder, uppstod en metadebatt om tonläget. 

I Sälen talade civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin om behovet av att brett höja den civila beredskapen. Men alla lyssnade inte till mer av talet än orden att ”det kan bli krig i Sverige”. 

ÖB Micael Bydén uttryckte sig inte lika direkt i sitt anförande men i sak var budskapet detsamma. Och senare i ett intervjusvar i TV4 var han glasklar ifråga om att det kan bli krig i Sverige.

Klarspråket utlöste ramaskrin från etablerade skribenter som att militärens högsta önskan är att det ska bli krig: ”Ärligt talat har jag ju alltid misstänkt att många utbildade militärer faktiskt hyser en hemlig längtan efter krig. Varför skulle de inte göra det, när krigssituationer är det de tränat för, ibland i hela liv?”

Det raljerades om ”stridspittar i lusekofta som frimodigt tumlar runt i Sälen och fantiserar om de fräcka effekter som uppstår om man atombombar Öresundsbron”. 

Ett klipp med stridsvagn och budskapet ”Det kan bli krig i Sverige” gick viralt på barnens favorit, kinesiska Tiktok. Det utlöste i sin tur upprörd kritik mot att barnen blev skrämda: ”Att barn i Sverige gråter gör absolut ingenting för vår beredskap. Ministrar och medier har ett ansvar, också för dem.”

Den ryska ambassaden i Stockholm var förstås inte sen att haka på debatten med budskapet: ”Kanske borde den svenska ledningen sluta driva sin egen befolkning till paranoia?” 

Som svar på kritiken ställde Bydén upp på intervju på barn-TV på Lilla Aktuellt i SVT. På frågan om det kan bli krig blev svaret ja. Kompletterat med budskapet att det inte finns anledning att vara orolig just nu, men att varken Sverige som land eller medborgarna är tillräckligt förberedda på ett krig. Och att det oroar.

Kritiken mot militarismen (mest) från vänster möttes av en ström av motinlägg. Paradoxalt nog kan metadebatten faktiskt ha bidragit till att svenska folket har blivit mer medvetet om att ”det kan bli krig i Sverige” och att det krävs att alla förbereder sig.

Hotet om krig i vår tid är inte heller inte någon nyhet, men har förstås tydliggjorts efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Omslagspunkten i doktrinen kom 2017 då bedömningen skrotades att ett angrepp mot Sverige var osannolikt. Sedan dess utgår svensk försvars- och säkerhetspolitik från att ett väpnat anfall varken kan uteslutas eller att en större konflikt kan inledas med en attack mot Sverige. Och då är det förstås Gotland som det handlar om.

En annan utgångspunkt var redan då (och än mer med det pågående inträdet i Nato) att om det blir konflikt i närområdet kommer Sverige inte att kunna stå utanför: Norden-Baltikum är ett sammanhängande stridsområde.

Året efter – alltså för delades broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” ut till alla Sveriges hushåll. Syfte var att höja allmänhetens beredskap inför dåligt väder, it-attacker – och krig.

Under lång tid var ”Folk utan försvar” ett mer passande namn på Sälenkonferensen. Först efter det ryska angreppet på Ukraina och annekteringen av Krim 2014 lades försvarspolitiken om från ett försvar för insats i Långt-bort-i-stan till att långsamt återuppbygga det nedlagda nationella försvaret. Efter den ryska storskaliga invasionen av Ukraina 2022 har dock allvaret verkligen satt avtryck i fråga om upprustningen av Totalförsvaret. Men mycket återstår.

Känslan av brådska understryks av att den nu förs en diskussion om att Sverige ska skrota det finanspolitiska ankare som etablerades efter den ekonomiska krisen i början på 1990-talet – och som ska säkerställa att statsfinanserna inte igen ska löpa amok. Det skulle i sådana fall möjliggöra statlig upplåning för att finansiera den upprustningen som inte ryms inom ordinarie budgetramar.

Situationsförståelsen och därmed viljan att satsa verkar långt ifrån vara densamma i Norge. En god början vore att uttala orden ”det kan bli krig i Norge” – och att det måste landet förbereda sig på. Pengar saknas ju inte. Varför inte ändra regelverket för Oljefonden så att det också möjliggör att ta hänsyn till en säkerhetspolitisk lågkonjunktur?

Krönika Ukens Analyse, DNAK 25 januari 2024.

Read More

Skamlöshet ingår i politikens verktygslåda. Inte minst hämtas den fram för att ge ansvarsbefrielse för egen och tidigare förd politik. Som Magdalena Andersson gjorde när hon talade försvar och säkerhet i Sälen. Hon var en politiker utan förflutet.

Andersson lyfte fram vikten av ett svenskt Natomedlemskap och med betoning lagd på att ansökan lämnades in av hennes regering. Hon manade också till stärkt försvarsförmåga i enlighet med Natos anslagsmål på två procent av BNP. Talet gav intryck av att hon alltid både legat i frontlinjen för ett svenskt medlemskap i Nato och ståndaktigt drivit på för höjda försvarsanslag. En riktig landsmoder i otrygga tider.

Men så sent som på partikongressen hösten 2021 ställde sig dåvarande försvarsministern Peter Hultqvist som garant för att Sverige aldrig skulle bli medlem. Och det dröjde in på våren 2022 innan statsminister Andersson gjorde helt om i frågan. Nu med motiveringen att det var för Sveriges bästa.

Medlemskap i Nato var inte önskat, utan ansökan kom till under mottot härtill är partiledaren nödd och tvungen. Kort sagt, ett linjeskifte framtvingat av den dynamik som utlöstes genom Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, Finlands varslade ansökan om medlemskap och det kommande svenska riksdagsvalet.

Och Sveriges försvar skulle i dag stå starkare om dåvarande finansminister Magdalena Andersson tidigare hade förstått allvaret i den förmörkade hotbilden efter Rysslands annektering av Krim 2014. Som när hon 2019 avfärdade Försvarsberedningens budgetäskanden med orden: ”Alla som har gjort en budget, inklusive en tioåring, vet att man ställer saker mot varandra. Ska jag gå på bio, eller ska jag köpa godis?”

För Andersson var ”välfärden” viktigare än att prioritera den existentiella frågan om rikets säkerhet. Försvarspolitiken kom i stället att präglas av springnotor. Bakom Anderssons självgodhet döljer sig en syndare som har vaknat för sent. Och arbetet med nästa försvarsbeslut blir lackmustestet på hur vaket partiet verkligen är i en tid när Natos tvåprocentsmål blivit ett golv i stället för ett tak.

Talet i Sälen andas allvar och det är bra. Men hade det inte varit på sin plats att Andersson uttryckt sig mer realistiskt än att ”säkerhetsläget har försämrats”? Typ skymningsläge. Och hon borde senare definitivt inte ha fällt ta-det-lugnt-uttalandet att ”det är ju inte så att kriget står för dörren”. Det brådskar att ta igen år av förlorad tid.

Ledare i Svenska Dagbladet 13 jan 2024.

Read More

Efter den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina 24. februari 2022 gick det väldigt snabbt när Sverige bestämde sig för att överge den militära alliansfriheten. I maj ansökte Sverige, tillsammans med Finland, om medlemskap i Nato och i juli undertecknade samtliga Natoländer anslutningsprotokollet. 

Sedan tog det tvärstopp för Sverige som fortfarande bara är ”invitee” och fortfarande håller president Erdogan basaren öppen. Visserligen ligger ansökan med bifall nu i alla fall till behandling i parlamentet, men det går trögt. Senaste budet är omröstning i december. Och vem vet kanske kommer det fler.

Målgången kompliceras dessutom av att Ungern – det andra medlemslandet som ännu inte har ratificerat ansökan – har höjt tonläget. Tidigare var budet att Ungern inte skulle vara sist. Nu kräver man att Sverige först ska ta avstånd från kritik som riktats mot den auktoritära utvecklingen i Ungern. Det kan antas vara ett resultat av vänskapsmötet mellan Orban och Putin i Beijing.

Processen har dessutom kantats av påverkansoperationer som till exempel koranbränningar i syfte att sätta stopp för det svenska medlemskapet.

Till dess att allt är klart får Sverige nöja sig med att inte vara medlem fullt ut, det vill säga delta i alla möten, men inte delta i besluten. Sverige ingår inte heller i den militära planeringen och strukturerna. Bilaterala säkerhetsgarantier kan inte heller ersätta Natos artikel 5.

Över tid kommer utanförskapet att få negativa konsekvenser både för Sverige och för Nato som helhet. 

Samtidigt stärker Sverige den samlade försvarsförmågan genom gemensam övningsverksamhet i olika format. Ett nytt försvarsavtal med USA kommer dessutom att nästa år öppna för amerikanska baser på svensk mark. Norge, Finland och Sverige har då samma förutsättningar att samarbete med USA.

För Sverige innebär (det kommande) Nato-medlemskapet att Norrland blir strategiskt viktigare i sammanhang med Finland och Norge i ett gemensamt försvar av Nordkalotten. Det utgör också en helt avgörande bricka i försvarsplaneringen för Finland och Baltikum. Svenskt territorium skapar djup i försvaret, en möjlighet som också Norge kan dra nytta av.

I arbetet inför Norges nästa Långtidsplan (LTP) är det alltså viktigt att ta höjd för de säkerhetsvinster som kan uppnås med hela Norden i Nato och dessas påverkan på det militära försvaret. Alltså tänka nordiskt. Svaret på den infekterade stridsfrågan om valet mellan pansar och långräckviddiga precisionsvapen, är ja tack både och. Och mycket annat behövs också i ett starkare norskt försvar.

Och pengar saknas ju inte. Så det blir en fråga om politisk vilja. Varför inte införa en ny undantagsregel för styrningen av Oljefonden som också tar hänsyn till en säkerhetspolitisk lågkonjunktur.

I Sverige är stödet för medlemskapet kompakt. Bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet är emot – och i en opinionspejling i somras var 65 procent av de tillfrågade för. Det finns också stort stöd för att rusta upp försvaret.

Sedan Sovjetunionen självdött 1991 växte det fram en föreställning om den eviga freden brutit ut i Europa. Mot den bakgrunden avvecklades i praktiken – och i politiskt samförstånd – det svenska nationella försvaret. Den sista möjligheten att återta det försvann i försvarsbeslutet 2004, och ersattes i stället av ett expeditionärt insatsförsvar med inriktning på att verka i långt-bort-i-stan.

Som Försvarsberedningen (regeringens samrådsorgan med Riksdagen i försvars- och säkerhetspolitiken) självkritiskt konstaterat i rapporten Allvarstid, har: ”hanteringen av hotet från Ryssland präglats av bristande realism och alltför stora förhoppningar om en positiv utveckling.” Det dröjde till 2015 innan kursen mycket försiktigt började läggas om – och sedan regeringsskiftet förra året är återtag av nationell försvarsförmåga högprioriterat. I Ulf Kristerssons Tidö-regering gäller det också civila försvaret som numera har ett eget statsråd.

Det finns också ett nationellt säkerhetsråd som leds av statsministern och en nationell säkerhetsrådgivare.

Försvarsanslaget uppgick länge till en dryg procent av BNP, men 2024 kommer Sverige att nå upp till 2,1 procent av BNP, alltså det som numera är Natos golv för alliansens medlemmar. I kronor handlar det om 119 miljarder, vilket innebär att försvarsbudgeten blir dubbelt så stor som den var 2020. Ytterligare tillskott är aviserade för 2025 och 2026.

Till bilden hör en genomlysning av hela politikområdet försvar och säkerhet i form av ett intensivt utrednings- och lagstiftningsarbete. Häromdagen fick Carl Bildt uppdraget att se över underrättelseverksamheten.

Allvaret understryks av att det planerade försvarsbeslutet 2025 tidigareläggs till 2024. Insikten om hur mycket utgången i Rysslands aggressionskrig mot Ukraina betyder för Sveriges och Europas säkerhet kan illustreras med att Försvarsmakten snart ska ge besked om Sverige kan bistå med JAS Gripen (viss utbildning av piloter och tekniker har redan genomförts).

På ett övergripande plan kan politikomläggningen sammanfattas i att Sverige nu prioriterar närområdet, Europa och den transatlantiska länken.

Men det är inte bara den yttre säkerheten som regeringen Kristersson brottas med, utan även den inre. Mord, bombattentat och bränder i regi av den organiserade brottsligheten har gjort Sverige till ett land i oro. Problemen är inte heller längre bara begränsat till enskilda områden i storstäderna, utan har spritts också till mindre orter. 

Sett i perspektiv av den dystra svenska brottsstatistiken framstår Norge som en idyll, men det är klokt att följa med på vad som sker på andra sidan kölen.

Också här går utrednings- och lagstiftningsarbetet i hög takt. Hårdare straff. Fler poliser. Integritetsutmanande nya metoder. Kanske polisiärt bistånd från militären. Förebyggande.

Regeringen har naturligtvis rätt i att problematiken är mångbottnad och har växt fram under lång tid – och därför finns det inte någon ”quick fix”. Men det brådskar. Inte minst eftersom det dessutom i det tysta pågår en infiltrering i staten. Ska Sverige bli Nordens Italien?

Och inte nog med detta. Säkerhetspolisen höjde i somras terrorhotet till nivå 4 (högt hot), som innebär att Sverige bedömdes vara ett prioriterat mål för terrorattentat. Den hotbilden bekräftades när två svenska fotbollssupportrar sköts ihjäl i Bryssel och förmodligen bara därför att de var svenska. Och påverkansoperationerna i syfte att lägga på mer ved på brasan av Sverigehat fortsätter.

Kort sagt, det är mycket nu. I Sverige utmanas statens två helt centrala uppgifter: håll yttre fiender utlåsta, och håll inre fiender inlåsta.

Krönika Ukens Analyse, DNAK 1 november 2023.

Read More

Sverige har en ny försvarspolitik med inriktning på snabb återuppbyggnad av den nationella försvarsförmågan. Inget kan tydligare illustrera förnyelsen än att försvarsanslaget 2024 ska uppgå till två procent av BNP, det som är golv i Nato.

I säkerhetspolitiken togs efter år av tövan steget fullt ut med ansökan om medlemskap i Nato – men det krävdes alltså ett krig i Europa för att komma till handling. Allianslöshetens tid skulle vara förbi och när den nu dröjer stagas säkerheten upp genom en stabiliserande biståndspolitik från alliansens centrala medlemmar.

Utredningar och ny lagstiftning har duggat och duggar tätt. Häromdagen levererade MSB och Försvarsmakten Krigets krav: En samlad bedömning av förmågan inom totalförsvaret.

Till bilden hör en bred institutionell förnyelse. Numera finns ett nationellt säkerhetsråd som leds av statsministern och som stöds av en nationell säkerhetsrådgivare. Det civila försvaret har fått en egen minister som sorterar under försvarsdepartementet. Nydanad är också Myndigheten för totalförsvarsanalys med ”ansvar för analys, utvärdering och uppföljning”.

Försvarsmakten har under decennier gjort sig mer och mer interoperabel med rådande Natostandard. Nu har det också skett organisatorisk anpassning i Högkvarteret i form av att försvarsstaben har återuppstått.

Förnyelsen har dock hittills stoppat upp vid Försvarsberedningen, det vill säga den institution som har till huvuduppgift att lägga grunden för en samförståndsdriven försvars- och säkerhetspolitik. Men finns det inte – mot bakgrund av att Försvarsberedningen inte har levererat säkerhet – goda skäl att resa frågan om bättre alternativ?

I praktiken avvecklades ju Totalförsvaret och att en återbyggnad (om än i snigelfart) påbörjades först efter att Ryssland 2014 inlett kriget mot Ukraina. Redan tidigare borde Putins tal i München 2007 och kriget mot Georgien 2008 ha fått – men fick inte – till resultat att politiken lades om. I stället kom senare ursäktande ord om ”naivitet” eller ”vi visste ju inte”.

Kort sagt, det rör sig om ett gigantiskt och partikollektivt politikmisslyckande på ett område som handlar om Sveriges fred och frihet.

Att så är fallet understryks när den nu arbetande Försvarsberedningen blickar bakåt i den säkerhetspolitiska rapporten Allvarstid. Behovet av att tänka om framgår än tydligare av att Försvarsberedningen faktiskt har gett den förda politiken underkänt politiken – och därmed även sig själv:

”Det har under lång tid funnits information och analyser som förutsett det allvarliga hot Ryssland på nytt kommit att utgöra mot Sverige, övriga Europa och världen.”

Det står också:

”Hanteringen av hotet från Ryssland har trots det i perioder präglats av bristande realism och alltför stora förhoppningar om en positiv utveckling.”

I rapporten ges det inte någon riktigt svar på frågan om vad som gick fel. För att få svar skulle det krävas en bred genomlysning av forskare av hur försvars- och säkerhetspolitiken blev till. En sådan skulle kunna därmed bidra till att undvika nya blindskär och kanske blottlägga systemfel.

En tänkbar väg framåt efter det att Försvarsberedningen avslutat sitt arbete våren 2024, är att göra en omstart i policyprocessen utifrån den nya struktur som har etablerats

Alltså lägga fast målsättningarna i den Nationella säkerhetsstrategin och sedan överlåta till Försvarsmakten och de ansvariga för det civila försvaret att leverera bästa möjliga totalförsvar. Den Nationella säkerhetsrådgivaren skulle därmed få en huvudroll för att göra grundarbetet i Statsrådsberedningen och med (till skillnad från Försvarsberedningen) tillgång till den allra hemligaste av information.

Samtidigt ligger ansvaret kvar där det ska vara, hos regeringen. På motsvarande sätt tydliggörs rollerna för Försvarsmakten respektive de ansvariga för det civila försvaret.

Processen blir därmed mer transparent. När resultatet landar i form av en SOU och en proposition kan det dessutom öppna för mer av kritisk prövning och alternativtänk i den offentliga debatten. Inte minst gäller det avvägningen mellan politisk och militär ”logik”. Eller, för den delen, balansen mellan satsningen på det militära försvaret respektive det civila.

I den institutionella förnyelsen skulle också – som redan finns på andra områden – kunna ingå ett fristående expertråd med uppgift att granska hur politiken genomförs. Rådet skulle också kunna tillföra flexibilitet mellan försvarsbesluten genom att lyfta omvärldsförändringar eller teknikskiften som påkallar justerade målsättningar.

Som det med all rätt påpekas i Allvarstid är det svårt att sia om framtiden. Det är dock inte någon ursäkt för att låta bli att söka efter en modell för hur försvars-och säkerhetspolitiken ska bli till, som minskar risken för politiska blockeringar, militära särintressen eller att alla ”springer åt samma håll”.

Och det blir inte mindre viktigt:

”Försvarsberedningen anser att svensk säkerhets- och försvarspolitik ska utformas för att hantera det hot Ryssland långsiktigt bedöms utgöra mot europeisk och global säkerhet. Risken finns att kriget i Ukraina blir långvarigt och kan eskalera. En eskalering kan innebära angrepp mot andra stater.”

Och:

”Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller ytterligare hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Den antagonistiska hotbilden mot Sverige är bred och blir alltmer komplex.”

Ja, i själva verket pågår ju redan dagligdags ett krig mot Sverige genom cyberangrepp, i sociala medier och spioneri. Desto viktigare är det att när nu försvarsanslaget lyfts till en mer realistisk nivå, se till att vi framöver gör rätt saker.

Krönika i Altinget 12 oktober 2023.

Read More

Ska vi lägga ned Försvarsberedningen? Det är en fråga värd att fundera över i väntan på att den senaste upplagan ska komma med sin slutrapport nästa vår och sedan följas av ett nytt försvarsbeslut. För att vara mer precis: skulle ett annat upplägg kunna generera bättre beslut om Sveriges försvars- och säkerhetspolitik och därmed öka svensk säkerhet?

De senaste årens uppvaknande till trots är slutsatsen att Försvarsberedningen över tid inte har levererat ökad säkerhet i termer av bättre beredskap.

Huvudsyftet med detta parlamentariska forum har snarare varit att skapa politiskt samförstånd. Men när alla ska med riskerar det att leda till luddiga skrivningar och oklart definierade begrepp. Till den bilden hör en oklar rollfördelning, varierande kompetens och att processen bäst kan beskrivas som en förhandling om hotbilden – och en till denna anpassad försvarsförmåga. Lägg därtill att otillräckliga försvarsanslag från politikernas sida, och bristande implementeringsförmåga från Försvarsmaktens, har gjort att målen inte realiserats.

Vägen framåt borde i stället vara pregnans och tydlig ansvarsfördelning. Vi ska inte rädas debatten och den goda konflikten. Faktum är att den samlade politiken blev bättre när de borgerliga partierna hoppade av Försvarsberedningen 2019, och samförståndet rök. S-regeringen tvingades att i försvarsbeslutet 2020 betala en högre ”försäkringspremie” än man tyckte den var värd. Att den ändå var för låg är en annan sak.

Det är utmärkt att Försvarsberedningen i rapporten ”Allvarstid” slår fast att Sverige alltid ska ha en viss grundförmåga och därmed undvika att det nationella försvaret nedmonteras igen. Men det räcker inte. Utgångspunkten bör vara ett förmågestyrt och proaktivt försvar, inte ett hotbildsstyrt och reaktivt. Kort sagt vad vill vi att försvaret ska kunna göra på kort och lång sikt och vad behöver vi för militära förmågor för att uppnå detta.

Numera finns ett Nationellt säkerhetsråd som leds av statsministern. Inom ramen för den Nationella säkerhetsstrategin kan målsättningar (vad vill vi kunna göra) preciseras. Med strategin som grund kan Försvarsmakten sedan ges i uppdrag att leverera förslag om bästa möjliga försvar (hur ska målsättningarna uppnås).

Ansvaret att formulera målsättningar hamnar därmed där det ska ligga, hos regeringen. Och ansvaret för att uppnå dessa målsättningar hamnar också där det ska vara, hos Försvarsmakten.

En sådan process blir mer transparent än den nuvarande, och det som till syvende og sidst blir regeringens SOU och proposition ökar sannolikheten för kritisk prövning och alternativ. Inte minst gäller det avvägningen mellan politisk och militär ”logik”. 

Så ja, det är möjligt att tänka bortom Försvarsberedningen. Och den tankeprocessen skulle försvarsminister Pål Jonson kunna inleda med en spaning på hur andra stater gör.

Jonson skulle också kunna ta initiativ till ett fristående försvarspolitiskt expertråd, liknande det Finanspolitiska rådet, med uppgift att granska hur politiken genomförs. Rådets viktigaste roll skulle dock vara att tillföra flexibilitet genom att ta höjd för till exempel omvärldsförändringar eller teknikskiften som kan justera målsättningarna.

2016 landade utredningen ”Forskning och utveckling på försvarsområdet” på dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist bord. En viktig förändring som den resulterade i var att Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, fick ett basanslag som grund att kunskapa på. Utredningens fokus var höjd operativ förmåga och den inriktningen har legat fast när sektorn sedan dess har tillförts resurser. Här och nu är bra, men det viktiga är att ha rätt operativ förmåga över tid. Det finns därmed behov av akademisk forskning som kan bidra till ökad kunskap om långsiktig försvarsplanering.

Det säger mycket om den långvariga eviga-freds-mentaliteten att försvar och säkerhet är ett så underbeforskat område. Att mentaliteten nu förhoppningsvis är bruten gör det angeläget att forskningen ger svar på den övergripande frågan: Hur blir försvars- och säkerhetspolitiken till? Och tro mig, det finns hur många ingångar som helst till den frågeställningen.

För att forskningen ska kunna bidra krävs att forskningsfinansiärerna internaliserar att vi lever i krigets tid. Trots områdets samhällsvikt har ”försvar och säkerhet” varit praktiskt taget osynligt i Vetenskapsrådet och hos Riksbankens Jubileumsfond. Det kan man ändra på.  Försvarsmakten bör också satsa en större andel av sin forskning på dessa områden, eftersom det i slutänden är politik och inte teknik som inriktar den framtida försvarsförmågan.

Ledare i Svenska Dagbladet 8 september 2023

Read More

Bør vi forberede oss på krig? Toppmøtet i Vilnius er et bevis på at Nato tar dette spørsmålet alvorlig etter Russlands fullskala invasjon av Ukraina. For første gang siden slutten av den kalde krigen har alliansen vedtatt regionale planer for forsvar og avskrekking i forhold til Russland. Det er bare synd at opprustningen av det militære og sivile forsvaret ble forsinket.

Alarmklokken burde ha ringt høyt med den russiske krigen i Georgia i 2008, og fremfor alt da Russland angrep Ukraina i 2014. Den russiske hybridkrigføring mot Vesten ble heller ikke tatt på alvor. Mangelen på skarpe reaksjoner ble en «invitasjon» til Kreml om å gå videre i 2022.

Men nå er det alvor – og derfor er det viktig for Nato at ikke bare Finland, men også Sverige blir medlem. Etter et år med iherdig pruting i Erdoğans basarer har Tyrkia (og dermed også Ungarn) gitt opp motstanden. Ratifikasjonene må skje så snart som mulig. La oss håpe at det ikke blir forstyrrelser.

Men veien til medlemskap har vært lengre enn som så. 

Først var ett, så to og etter Krim i 2014 alle de fire borgerlige partiene i Sverige tilhengere av medlemskap i Nato. Men sosialdemokratene sto i veien – helt til veien tok slutt. Putins «war of choice», en borgerlig opposisjon som ikke lenger ga sosialdemokratene vetorett og fremfor alt Nato-prosessen i Finland, gjorde det politisk umulig for sosialdemokratene å ikke endre den sikkerhetspolitiske linjen. 

Den daværende sosialdemokratiske regjeringen leverte søknaden til Nato med bred støtte i opinionen og med tilslutning fra de fire borgerlige partiene og Sverigedemokraterna (som tidligere hadde vært for et Nato-alternativ, men mot medlemskap!). Miljöpartiet de gröna og Vänsterpartiet var imot.

Så sent som i utenrikserklæringen 16. februar 2022 uttalte utenriksminister Ann Linde at Sverige ikke ville søke om medlemskap. Så kom invasjonen mindre enn en uke senere. Likevel hevdet statsminister Magdalena Andersson 8. mars at en svensk søknad «ytterligere [ville] destabilisere situasjonen i Europa».

Deretter gikk det raskt da den interne Nato-motstanden ble overvunnet. I takt med Finland ble det søkt om medlemskap i Nato i mai 2022, og på Nato-toppmøtet i Madrid måneden etter fikk de to søkerne status som inviterte medlemmer. Finland fikk bli medlem, mens Sverige fikk problemer med Tyrkia.

Det gjorde vondt i det sosialdemokratiske såret da plasteret raskt og resolutt ble fjernet – og det tok tid for statsminister Magdalena Andersson å gjøre det eneste riktige. 

Den idylliske forestillingen om Olof Palmes alliansefrie politikk med fokus på FN, fred og den tredje verden henger igjen i sosialdemokratenes verdensbilde. Folk har drømt seg tilbake til det sosialdemokratiske landet som de husker som en moralsk stormakt. Supermaktene USA og Sovjetunionen ble fremstilt som to alen av samme stykke – og Nato var fy, fy.

Det kan også beskrives som en ideologibasert virkelighetsflukt som tålte sannheten om nøytraliteten dårlig.

Under andre verdenskrig erklærte Sverige seg nøytralt i forhold til de krigførende statene, men var først nøytralt på Hitlers side (for å prøve å holde krigen unna) og deretter på de alliertes side (slik at de kom til å vinne). Med utbruddet av den kalde krigen ble den sikkerhetspolitiske doktrinen nedtegnet som «alliansefrihet i fred, med sikte på nøytralitet i krig».

Bak den offentlige scenen ble nøytraliteten supplert med en «skjult allianse» i form av hemmelig militært samarbeid med Nato-land og først og fremst USA. Det kan virke litt hyklersk at samtidig som Olof Palme kritiserte B52s teppebombing over Hanoi, var det en del av krigsplanleggingen at de samme B52-ene skulle få krysse svensk luftrom for å bombe det sovjetokkuperte Baltikum.

Etter oppløsningen av Sovjetunionen i 1991 ble nøytralitetsdoktrinen stadig mer utvannet, og med inntreden i EU i 1995 ble alliansefrihet erstattet av militær alliansefrihet. I 2009 ble det utstedt en sikkerhetsgaranti til EU-medlemsland eller nordiske land. Sverige, lød løftet, ville ikke være passivt ved angrep og støtten kunne også være militær.

Derimot kunne Sverige ikke automatisk regne med tilsvarende bistand. Derfor er et mer intensivt forsvarssamarbeid på bilateral, trilateral og multilateral basis etablert i håp om å sikre hjelp. Ikke minst handler det om et åpent samarbeid med Nato (som startet i 1994 innenfor rammene til Partnerskap for fred). 

Sverige har kjempet krigen for fred under Nato-flagget, deltatt i Nato-øvelser basert på artikkel fem, inngått en vertslandsavtale (HNS) for bedre å kunne gi og motta bistand og har kunnet delta i Natos innsatsstyrke (NRF).

Det er realiteten bak myten om det «nøytrale» Sverige, en myte som til slutt ble uholdbar. 

Fra 2017 har svensk forsvars- og sikkerhetspolitikk lagt til grunn at et væpnet angrep ikke kan utelukkes og at en storkonflikt kan innledes med et angrep på Sverige. Ved en eventuell konflikt i nærområdet ville heller ikke Sverige kunne stå utenfor, fordi den nordisk-baltiske regionen er et sammenhengende kampområde.

Å stå utenfor Nato ble da enda mer selvmotsigende fordi Sverige ikke ville klare seg selv.

Den uuttalte begrunnelsen for denne «la oss-håpe-på-det-beste-doktrinen» var at Sverige ikke trengte artikkel 5. Den geostrategiske situasjonen kombinert med innbetalinger til Nato med styrkebidrag til operasjoner ble sett på som garanti nok for at hjelpen ville komme. På denne måten trengte heller ikke Sverige å støtte Natos musketér-prinsipp. Sverige var så å si en stolt gratispassasjer.

I virkeligheten hadde Sverige plassert seg i en svært dårlig situasjon. Det nasjonale forsvaret var i praksis demontert – mens forpliktende sikkerhetsgarantier manglet.

Først etter det russiske angrepet på Ukraina og annekteringen av Krim i 2014 ble forsvarspolitikken lagt om fra å satse på innsatser i fjerne lender til å gjenoppbygge det nedlagte nasjonale forsvaret. Selv om trusselbildet ble stadig mørkere, ble tempoet først skrudd skikkelig opp etter 2022.

Nå melder trepartiregjeringen, ledet av Moderata Samlingspartiet, at Sverige skal nå Natos to-prosentmål i 2024.

Sverige forsvares best i Nato, bekreftet Försvarsberedningen (regjeringens rådgivende komité for forsvars- og sikkerhetspolitikk) i mai i den sikkerhetspolitiske rapporten Alvorstid. Og i likhet med den norske Forsvarskommisjonen fremhevet de den store sikkerhetsfordelen med hele Norden i alliansen.

Den nye militærgeografien gjør at tenkningen i hele Norden blir mer nordisk, for eksempel når det gjelder militær kapasitet. Det betyr for eksempel stor slagkraft når ca. 250 topp moderne jagerfly (F35 og Gripen) kan opptre sammen over hele det nordisk-baltiske kampområdet.

For Sverige blir Norrland mer strategisk viktig i det som sammen med Norge og Finland blir et felles forsvar av Nordkalotten. Siden det ville være umulig å utarbeide en felles velfungerende forsvarsplan for Finland og vanskelig å få en fungerende felles forsvarsplan for de baltiske statene, er Sverige i Nato viktig. Muligheten til å bruke svensk territorium, gir dybde i forsvaret. Det nyter også Norge godt av. 

I Østersjøen endres maktbalansen, når Nato fra Gotland kan kontrollere sjø- og luftrutene i regionen. Et annet eksempel på nordisk gevinst er at beskyttelse av forsyningsveier gjøres lettere – ikke minst gjelder dette Gøteborg, som også er Norges viktigste havn.

Nordisk tenkning gir store muligheter, men mye gjenstår. Det krever også vilje til å se seg selv i et nytt lys. Slik må Norge for eksempel forholde seg til å ikke lenger være Nato i nord. Sverige må på sin side passe seg for storebror-tendenser. 

Nato-toppmøtet i Vilnius finner sted med Russlands krig mot Ukraina som bakteppe. Den russiske aggresjonen, slår ekspertene på FOI i en studie, handler om mer enn bare Ukraina, og er forankret i selvbildet «en stormakt som er truet av Vesten». Krigen er dermed et spørsmål om den russiske nasjonens overlevelse – og et forsvar mot vestlig innflytelse og vestlige verdier.

Mot den bakgrunnen kan en opptrapping av krigen til en direkte konfrontasjon mellom Russland og Nato ikke utelukkes. Det kan heller ikke utelukkes at atomtrusselen realiseres. En annen slutning er at konflikten med Vesten vil bli langvarig, uavhengig av utfallet i Ukraina.

Med søknaden om medlemskap i Nato kom Sverige ut av skapet og åpnet opp om å tilhøre det vestlige politiske sikkerhetsmiljøet. De kom hjem. Og med både Finland og Sverige som fullverdige medlemmer, øker sikkerheten i hele Nato. 

Krönika i Altinget.no 13 juli 2023.

Read More

”Vi står i en ny sikkerhetspolitisk situasjon. Europa må ta langt større ansvar for egen sikkerhet. Norges forsvarsevne svarer ikke til den sikkerhetssituasjon vi befinner oss i, og langt mindre til utfordringsbildet som er under utvikling. Større langsiktighet, forutsigbarhet og samlende politiske løsninger må til for å investere i det som er aller viktigst: vår fred og frihet.”

Med de orden presenterade nyligen Knut Storberget Forsvarskommisjonens 360-sidiga rapport Forsvar for fred og frihet. Arbeiderpartimannen Storberget har lett utredning som har bestått av en representant vardera för partierna i Stortinget, liksom för LO och NHO. Åtta fackexperter (från skilda områden) har också ingått i gruppen på totalt 17 personer.

FK tillsattes i december 2021. Det är den femte Forsvarskommisjonen genom tiderna; andra har tillsatts 1920, 1946, 1974 och 1990.

Utredningens slutsatser omräknat i försvarsekonomi är att:

  • Forsvarsbudsjettet bør hurtigst mulig løftes med 30 milliarder kroner over gjeldende budsjettbane.
  • Ytterligere 40 milliarder kroner per år i ekstrabevilgninger i en tiårsperiode.
  • En permanent budsjettøkning med 10 milliarder kroner når perioden med ekstrabevilgninger er over for å sikre balanse mellom investeringer og drift.

Bortom frågan om framtida kronor och ören är rapporten en svidande kritik av försvarspolitiken och försvaret sin helhet. Som en överordnad faktor lyfter Forsvarskommisjonen (FK) fram en bristande situationsförståelse i politiken men också i samhället – och särskilt efter Rysslands inledande krig mot Ukraina 2014.

FK vill gå fram samtidigt längs tre huvudlinjer:

  • Göra en nationell maritim satsning som omfattar hela försvaret, försvarssektorn samt näringsliv och samhälle.
  • Åtgärda kritiska sårbarheter för att rusta försvaret att verka ”på et høyere og mer krevende aktivitetsnivå”.
  • Skapa ett generellt större försvar med koppling till totalförsvar samt nordiskt och allierat samarbete.

Det handlar inte bara om volym utan också om effekt. FK tar organisatoriska grepp för att få en bättre styrning både i fråga om den övergripande nationell nivå och mer specifikt försvarssektorn. Kanske kan professionalisering och avpolitisering vara ett sammanfattande begrepp för det utpekade behovet av förändringar.

Till bilden hör även behovet att uppdatera målen för försvars- och säkerhetspolitiken, av försvarskoncept och av försvarets uppgifter.

Norge har resurser att göra en historisk satsning på försvar och säkerhet. Men finns viljan? I regeringens medskick till FK ingick att ta höjd för att förslagen skulle hålla sig inom ramen ”realistiska økonomiske rammevillkår”. I stället har utgångspunkten varit frågan: vilket försvar behöver vi? Först efter att ha svarat på den frågan har man räknat på vad det kostar.

Det är dock svårt att se att FK kommer att få gehör för så mycket mer försvar för så mycket mer pengar. Inte minst eftersom ett försvarsekonomiskt lyft i den storleksordningen kräver att de två statsbärande partierna Arbeiderpartiet och Høyre driver på.

Mer medel kommer att tillföras under innevarande Langtidsplan i form av en upptrappning av försvarsanslaget från 1.57 procent av BNP till Nato:s tvåprocentsmål 2026. Mer kan vara att vänta i kommande Langtidsplan; Forsvarssjefen EirikKristoffersen tros vilja höja nivån till 2,5 procent av BNP. Inget – varken nu eller i närtid – tyder dock direkt på att statsminister Jonas Gahr Støre eller oppositionsledaren Erna Solberg är intresserade av att göra det historiska lyft som FK efterlyser.

Det är dessutom på något sätt typiskt för den kvardröjande bristande situationsförståelsen att den offentliga debatten om FK:s rapport snabbt dog ut. Trycket på politikerna blir därefter.

Støre och Solberg kan också söka skydd bakom finansdepartementets budgetfundamentalism med dess regel om att årligen inte hämta ut mer än tre procent av Oljefondens avkastning till statskassan. Den så kallade handlingsregeln medger bara undantag för ”motkonjunkturpolitik”. Därför var vet inte heller något problem att hämta medel ur fonden under pandemin.

Politikens problem brukar vara att spendera pengar som man inte har. I Norge gäller motsatsen – att inte använda pengar som man har. Så försiktigheten är förståelig. Man vill inte skapa ett prejudikat för att göra extra uttag ur Oljefonden för att finansiera allehanda goda ändamål.

2020 uppgick Oljefondens marknadsvärde till 10 914 miljarder och nu till 15 057 miljarder norska kronor. Sett i perspektiv av det pågående kriget i Europa och den framtidsbild som FK tecknar vore det korttänkt att inte hämta medel ur fonden. Det handlar ju om motkonjunkturpolitik – fast på säkerhetsområdet.

Att göra lyftet skulle bidra till säkerheten i Norge och i Europa – och dessutom bli ett slags tillbakabetalning på miljarderna som Norge tjänat som ”ofrivillig krigsprofitör”.

Artikel i KKrVA:s blogg Försvar och säkerhet 23 maj 2023.

Read More