Claes Arvidsson

Archive
EU

Som ordförandeland i Nordiska rådet har Sverige kallat in till ett så kallat N5-möte med regeringscheferna. Konkurrenskraft står på agendan för dagens möte, men när hedersgästande Olaf Scholzansluter läggs fokus på hybrida hot, civilt försvar och teknologiutveckling. Fortsatt stöd till Ukraina blir sedan temat för middagskonversationen.

På tisdag har Ulf Kristersson möte på tu man hand med den tyske socialdemokratiske kanslern om den gröna och den digitala transitionsprocess som både Sverige och Tyskland står mitt i. Och det finns onekligen att tala om.

I EU-kommissionens senaste ekonomiska prognos för tillväxten 2024 skrivs Sveriges BNP upp. Tyskland kan å sin sida glädjas över att den tyska tillväxttakten väntas bli 50 procent högre än Sveriges. Tråkigt nog för både Sverige och Tyskland stannar tillväxtökningen på 0,2 respektive 0,3 procentenheter – sämst och näst sämst i hela EU.

Det är illa nog, men ännu mer alarmerande är att prognosen för EU som helhet stannar vid 0,9 procentenheter. Hur det problemet ska botas är en framtidsfråga som kräver både snabba, besvärliga och kloka beslut. Hur – och med vilka verktyg – ta tillvara den inre marknadens fulla potential? Hur omhänderta förlorarna när ekonomierna ställer om? Mer Europa – men på vilket sätt?

Samtidigt pågår Rysslands totala krig i Ukraina och hybridkrig i Europa. 

Och samtidigt är det politiska landskapet i Europa präglat av turbulens. Inte minst för tungviktaren i EU: Tyskland.

Scholz lyckades i december 2021 med stor möda tråckla ihop en så kallade trafikljuskoalition mellan socialdemokratiska SPD (röd), högerliberala FDP (gul) och Die Grünen (grön). Alltså en regering bildad på starkt divergerande ideologisk grund och som styrt med en stundtals märkbar brist på politisk fingerspitzengefühl. Och med en kansler som framstått som senfärdig, vacklande och osynlig.

Glädjen över kanslersämbetet varade tre månader till dess att Ryssland inledde den fullskaliga invasionen av Ukraina. Scholz omedelbara reaktion blev Zeitenwende – en fullständig omläggning av energi-, säkerhets- och försvarspolitiken. Beroendet av rysk energi blev snabbavvecklat men när det gäller säkerhets- och försvarspolitiken har kraften klingat av.

Rysslandspolitiken har blivit försiktigare i takt med att kriget inte ser ut att ha något slut. Fredsrörelsen inom SPD har dessutom återhämtat sig efter den inledande invasionschocken och förordar nu att ”frysa kriget” och förhandla om fred. Det är likartade tongångar som hos ytterkantspartierna till vänster och höger.

Tyvärr har Scholz kommit att förkroppsliga rädslan för att agera på ett sätt som gör att kriget eskalerar. Både FDP och Die Grüne skulle vilja se en tuffare hållning mot Putin. Tyskland är dock det land efter USA som givit Ukraina mest ekonomiskt, militärt och civilt stöd.

Väljarstödet är kört i botten. Till bilden hör att regeringen i stället för en expansiv satsning för att stärka tysk konkurrenskraft och bidra till den gröna omställningen, tvingades till neddragningar för att få årets budget på plats.

Nu är Scholz framtidslöfte – i hopp om att vända väljarflykten till högernationalistiska Alternativ för Tyskland – att nedskärningarnas tid är förbi och att traditionell S-politik väntar. FDP vill dock i stället skära mer.

Politik kan vara att ”ta ett helvete i taget”, men alla politiker har inte förmånen att välja. Ibland kommer allt på en gång. Som det har gjort för Scholz. Kris har följt på kris. Problemen hopar sig. Samtidigt framstår den tyske kanslern alltmer som mannen utan egenskaper. Inte bra.

Ledare i Svenska Dagbladet 13 maj 2024.

Read More

Sverige blir aldri med i NATO og ideen om norsk medlemskap i EU er rett og slett bare å glemme. Det var en like åpenbar sannhet som at jorden er rund – helt til Sverige ble medlem av NATO i år. Så er kanskje ikke undrenes tid over i Norge heller? Eller er Norge rett og slett anderledeslandet? Seg selv nok? Marinert i oljepenger.

Det er både likheter og forskjeller.

Den politiske utviklingen i Sverige har vært krisedrevet, med Putins fullskala invasjon av Ukraina i 2022 som det definitive vippepunktet – også for opinionen. Et slikt punkt ser vi ikke for Norge og EU. Fraværet av en egen norsk vaksineavtale under pandemien kunne blitt det, men ble i stedet det motsatte, da et solidarisk EU stilte opp.

I stedet handler det for Norge om en pågående smygende krise for grunnlaget i selvråderetten i bunadsform.

I fablenes verden

Sverige tok et sakte farvel med nøytralitetsdoktrinen, og ble i stedet militært alliansefritt i forbindelse med inntreden i EU i 1995. I virkeligheten hadde Sverige under den kalde krigen et omfattende hemmelig militært samarbeid med NATO-land. Etter murens fall utviklet integrasjonen i NATO seg fra Partnerskap for fred til det som kan beskrives som et «de facto medlemskap» inkludert svensk militær deltakelse i en rekke NATO-operasjoner.

Men naturligvis uten automatikk i forhold til NATOs kollektive sikkerhetsgaranti (artikkel 5). Og kun med mulighet til å uttrykke synspunkter mens medlemmene av forsvarsalliansen tok beslutninger av avgjørende betydning for rikets sikkerhet. 

Alt kombinert med et nettverk av bilaterale og multilaterale ikke-bindende samarbeidsavtaler med medlemmer i NATO.

Forholdet til NATO var en slags svensk «ekvivalent» til Norge og EU. Nesten med, men likevel ikke. 

Motivet bak håpe-på-det-beste-doktrinen var delt. På den ene siden erkjennelsen av at Sverige ikke ville være i stand til å forsvare seg på egenhånd ved et angrep. På den annen side, en motvilje mot å forplikte seg til den alliansesolidariteten man håpet også ville omfatte Sverige. Sagt på en annen måte, Sverige var en gratispassasjer.

Til tross for offentlige undersøkelser som viste at Sverige ikke ville kunne unngå å bli involvert ved et russisk angrep på Baltikum, levde myten om militær alliansefrihet videre. Med Socialdemokraterna (S) i spissen holdt motstanderne seg til en identitetspolitikk som levde sitt eget dvelende liv med Sverige som en moralsk stormakt mellom blokkene. NATO var tabu.

Motstanden mot fakta var urokkelig. Som den S-merkede forsvarsministeren som ikke motsatte seg en etterforskning av fordeler og ulemper med NATO-medlemskap. Året var 2014. Men uansett hva en slik utredning kom frem til, ville han ikke ta noe hensyn til resultatet. Det gjorde han heller ikke, til tross for at utredningens (Säkerhet i ny tid)viktigste konklusjon var at svensk medlemskap i NATO ville heve terskelen for konflikt i Nord-Europa.

Selv etter Russlands fullskala invasjon av Ukraina, brukte den sosialdemokratiske minoritetsregjeringen tid på å endre sin politikk. Men endelig ble det politisk uholdbart ikke å gjøre det. Søknaden om medlemskap skjedde deretter etter avtale med de fire borgerlige partiene og Sverigedemokraterna (SD) (som i likhet med S byttet mening over natten).

Medlemmene i S ble dermed overkjørt av sin egen statsminister Magdalena Andersson. Endringen fra et ideologisk nei til et pragmatisk ja var imidlertid ikke bare et resultat av en ekstern sikkerhetspolitisk krise, men handlet også om definisjonsmakten. Det vil si makten over den offentlige samtalen.

Definisjonsmakten

Motstanden mot svensk medlemskap i NATO var kompakt inntil Liberalerna (L) brøt konsensus i 1999. Moderata Samlingspartiet (M) fulgte etter i 2003. For M hadde imidlertid spørsmålet om medlemskap i NATO lenge samme karakter som S programfestede innføring av en republikk. Det var en ikke-sak. Kritikk ble møtt med svar om at medlemskap først kunne søkes når S hadde endret standpunkt. Definisjonsmakten ble overlatt til hovedmotstanderen.

Da M mistet regjeringsmakten i september 2014, ble NATO i stedet en konfliktlinje i forhold til S. I et meningslandskap i forandring etter Russlands annektering av Krim var medlemskapet ikke lenger et søkke, men en ressurs. Centerpartiet (C) og Kristdemokraterna (KD) ble også ja-partier og budskapsforsterkere.

Siste steg i å ta tilbake definisjonsmakten kom etter fullskalainvasjonen i 2022. Dersom M fikk regjeringsmakt ved det kommende stortingsvalget, ville det bli sendt inn søknad om medlemskap. Selv om S motsatte seg det.

Tabuet var brutt.

Tabubelagte ord er ord som ikke må sies. Årsakene er vanligvis religiøse eller sosiale, men de kan også være politiske, som i utredningen «Norge og EØS: Utvikling og erfaringer». Utredningens mandat omfattet også å gjennomgå avtalene Storbritannia, Sveits og Canada har med EU. Bedre eller dårligere enn den norske EØS-avtalen? Svaret var at det eneste alternativet til EØS er medlemskap. Selv om det ikke fikk sies høyt.

Spørsmålet om Norges forhold til EU er så politisk følsomt at mandatet overhodet ikke tillot utredningen å diskutere i termer av alternativer til EØS-avtalen. Dermed blir resultatet veldig likt den granskning av EØS-avtalen Europautvalget gjorde for over ti år siden. Også den nye EØS-utredningen legger vekt på at den økonomiske gevinsten har en pris i form av underskudd i politisk innflytelse.

Det er trangt i meningskorridoren. 

I partiprogrammet er Høyre (H) et ja-til-medlemskapsparti. I realiteten ønsker Erna Solberg å holde spørsmålet om medlemskap i EU utenfor sin egen agenda og sitte stille i EØS-båten. Så det er logisk at H ikke har engasjert seg i debatten når Miljøpartiet De Grønne (MDG) og Venstre (V) har forsøkt å ta opp saken. Det har heller ikke ja-mannen Jonas Gahr Støre gjort. Tvert imot har det splittede Arbeiderpartiets (Ap) ja til medlemskap gjort at ny søknad om medlemskap krever nytt landsmøtevedtak.

Støre ønsker for øvrig ingen diskusjon – i hvert fall ikke før stortingsvalget i 2025. Det vil virke polariserende. I realiteten innebærer det at Nei-sidens definisjonsmakt ikke utfordres.

En smygende krise

EU har blitt så mye mer enn det var ved den norske folkeavstemningen i 1994. Den europeiske unionen ble etablert med Maastricht-traktaten og deretter har den «konstitusjonelle» utviklingen fortsatt. Nice-traktaten ble vedtatt i 2003 og Lisboa-traktaten i 2009.

EU har også fått så mange flere medlemmer. I 1994 var antallet 12 med tre til (Finland, Sverige og Østerrike) på vei. Etter ytterligere utvidelser steg antallet før Brexit til 28. Og ytterligere utvidelser er på vei.

Underveis har EU blitt en reguleringsstormakt og fått en stemme i verdenspolitikken. EU er ledende når det gjelder miljøpolitikk. EU hjelper Ukraina med å overleve og påtar seg en stadig viktigere komplementær rolle i forhold til NATO.

Selvråderetten var det skjebnespørsmålet i den norske folkeavstemningen i 1994 med svaret at den bare kunne bevares ved å stå utenfor EU. Det mantraet gjentas fortsatt så snart spørsmålet om medlemskap kommer opp – og også som begrunnelse for å si opp EØS-avtalen. 

Faktisk kan utenforskapet oppsummeres i en serie med «ikker».

Norge har ikke en stemme i Det europeiske råd og deltar heller ikke i forhandlinger før vedtak. Som medlem kunne Norge ha argumentert for eller imot, og også brukt vetoretten i forhandlinger innfor vedtak som krever enstemmighet. Når EU-parlamentet, som nå er en likeverdig partner til rådet og EU-kommisjonen, etablerer nytt lovverk, har ikke norske politikere en stemme. Og norske velgere har heller ikke fått velge sine EU-parlamentarikere.

Til bildet kan føyes at etter hvert som EØS-avtalen har blitt stadig mer «dynamisk» med stadig nye krav om innarbeiding av ny lovgivning, har det demokratiske underskuddet blitt stadig større. Tilleggsavtalene utgjør 102 og flere kommer til – Norge ønsker å være med når EU tar nye steg i politikken. Og selv på de områdene som ikke dekkes av EØS, knasker EU på selvbestemmelsen siden politikken stadig strekker seg utenfor det indre markedet.

Dessuten er vetoretten i praksis en illusjon.

Den smygende krisen («creeping crisis») understrekes av at import av ny norsk lov fra EU i økende grad kommer i form av direkte styrende forordninger i stedet for direktiver som bare setter mål.

Mangelen på proaktivitet i forhold til EUs lovgivningsprosess forsterker mangelen på demokratisk innflytelse. I stedet har det vært lagt vekt på etteraktivitet – å finne et «handlingsrom» for å ta hensyn til nasjonale interesser etter at EU har vedtatt det nye lovverket som da skal innlemmes i norsk lov. Etter Brexit har imidlertid EUs toleranse for «cherry picking» og etterslepende implementering avtatt betydelig. For tiden er det mer enn 400 rettsakter som venter på inkludering i EØS-avtalen.

Mytologien opprettholdes ved å synliggjøre Stortingets rolle som beslutningstaker. Men reservasjonsretten i EØS-avtalen er i praksis bare en illusjon. I realiteten slipper EU-lovgivningen igjennom uten for mye politisk oppstyr. Noen ganger brenner det til rundt spørsmålet om Grunnlovens §115 med krav om tre fjerdedels flertall med to tredjedeler av stortingsrepresentantene til stede i saker som gjelder «lite inngripende» myndighetsoverføring til internasjonale organisasjoner.

Fiksjonen opprettholdes ved at hver avgjørelse om ny innføring av lovgivning vedtatt av EU ses separat. Virkeligheten blir annerledes med et helhetlig perspektiv. EØS-avtalen har vokst fra å omfatte i underkant av 1800 rettsakter til å nærme seg 8000.

Å ikke «sitte ved bordet» er det samme som å velge selvmarginalisering. Policytaker isteden for policymaker.

Politisk berøringsangst

I politikken kan frykten for å bli forlatt av velgerne indusere berøringsangst. Ja-siden i den norske ikke-debatten om EU-medlemskap er et eksempel på dette. Ja-siden verner innflytelsesmulighetene Norge tross alt har, men man tør ikke snakke rett ut om kostnaden ved å være utenfor.

Men nei-siden lider også etter EØS-utvalgets dømmekraft – på et annet plan – av frykten for berøringsangst i form av de vidtrekkende begrensningene i retten til selvråderett som den er garantist for. I realiteten er EU Norges desidert viktigste lovgiver.

I stedet er det fritt frem for «magical thinking», som når Senterpartiets EU-talskvinne og nestleder Anne Beathe Tvinnereim i en kommentar til EØS-utredningens konklusjon insisterer på at en bilateral handelsavtale absolutt hadde vært å foretrekke for å beskytte selvråderetten og «da ville vi selvfølgelig finne gode løsninger med EU som utgangspunkt». Enkelt sagt «en avtale skreddersydd for Norge».

Det er riktig å påstå, som Sosialistisk Venstreparti, at utvalget var et forsøk fra regjeringen på å få bukt med en politisk plagsom sak. Typisk nok bryr partiet seg ikke om den uuttalte konklusjonen at det eneste alternativet til EØS er medlemskap.

Den tilnærmingen til virkeligheten fanges opp i uttrykket «performance of nationalism» – et politisk teater mer styrt av partiets enn av statens interesser. Som en gang motstanden mot svensk medlemskap i NATO.

Debattartikel i Minerva 3 maj 2024.

Read More

Det hela skulle ha kunnat vara en Norgehistoria, men den färska EES-utredningen är inte ett skämt. Det är Norge. I mandatet ingick att utreda – nej inte alternativen – utan ”erfarenheterna” från brexit, liksom de avtal som Schweiz och Kanada har med EU. Att till exempel granska de svenska erfarenheterna av medlemskap var däremot fy fy.

Trippandet är en avspegling av frågans politiska sprängkraft.

Utredningsuppdraget var en kompromiss mellan Arbeiderpartiets huvudfåra (”rör inte min kompis”) och Senterpartiet (”nej till EU”). Även regeringens närmaste samarbetsparti Sosialistisk Venstreparti vill sätta punkt för EES-avtalet med EU. Och förstås Rødt ytterligare en bit till vänster. Liksom delar av fackföreningsrörelsen.

Det är som om tiden stått stilla sedan folkomröstningen 1994 med ”selvråderätten” som vinnande slagnummer. Efter 30 år med EES-avtalets införlivande av EU-lagstiftning lever den illusionen i godan ro – inklusive föreställningar om avtalets i praktiken illusoriska vetorätt.

Utanförskapet som mentalitet har spätts på av att EES är utrikespolitik med UD som nav. Det är signifikant att EU i en vanlig fras görs till ett distanserat ”samarbete med Europa”. Som om Norge inte var en del av Europa utan en egen planet.

I utredningen Norge og EØS: Utvikling og erfaringer är slutsatsen att EES i kraft av att ge tillgång till den inre marknaden i ekonomiskt hänseende står i en klass för sig. Man påminner även om att ett EES av 2024 inte är detsamma som för 30 år sedan, och till den bilden hör 102 tilläggsavtal. Norge vill regelmässigt hänga på när EU går vidare.

Utredningens rekommendation är att Norge bör fortsätta följa med i EU:s politikutveckling. På vägen klarlägger man ”missförstånd” som att EU har ambitionen att ersätta Nato. Den roll som växer fram på försvarssidan är viktig men komplementär.

Utredningen är en bra genomgång av vad EU är, som förtjänar att lyftas fram i den pågående EU-valrörelsen. Baksidan av utanförskapet är ett ökande demokratiskt underskott i takt med att EU:s verksamhetssfär växer. Norge sitter inte med vid Europeiska rådets möten och har inte heller några EU-parlamentariker. Och, kan det tilläggas, hemmavid har Stortingets EØS-kommitté inte alls samma mandat som Riksdagens EU-nämnd.

Det demokratiska underskottet hade kunnat lindras med en aktiv politik för att påverka EU-lagstiftning i vardande. I takt med att EU gör mer har underskottet i stället ökat. Det vill utredningen ändra på med en praktisk att-göra-lista för att öka kompetensen i förvaltningen, öka fokus i politiken och rusta upp den allmänna kunskapsnivån.

Och behovet av en uppväxling har ökat. Efter brexit är inte EU lika öppet för ”cherrypicking. Sedan kommissionen tog över ansvaret för EES från EU:s utrikestjänst är nyporna dessutom hårdare.

Om det blir en realitet har utredningen verkligen gjort skillnad. Vikten av proaktivitet har betonats i 30 år men har stannat vid att det blev en tumme. I stället har standardproceduren varit att söka ett norskt ”handlingsrom” efter det att EU fattat beslut.

Med facit i hand ångrar säkerligen SP-ledaren Tryggve Slagsvold Vedum att han insisterade på att försöka ta hem frågan om att säga upp EES-avtalet. Utredningens entydiga – om än förstås outtalade – slutsats är att det enda alternativet till EES är ett fullt medlemskap.

Att fakta på bordet skulle få Senterpartiet – eller andra i den programmatiska uppsägarrörelsen – att ändra åsikt är dock inte att förvänta. Svaret lär bli att medlemskap i EU är en politisk fråga. Och det är ju sant. Som det också var för både förespråkarna och motståndarna till ett svenskt medlemskap i Nato.

Ledare i Svenska Dagbladet 13 april 2024.

Read More

I dag på Norges nationaldag beräknas 2,5 miljoner festdeltagare bära någon av de 500 olika folkdräktsvarianterna. Kort sagt, ”bunad” är stort. Det säger mer om Norge än de intergalaktiska rymdvargarna i Subwoolfer som intog scenen på Eurovision. Hembygden är viktig. Nationalismen livaktig.

I år är det 30 000 skolbarn som ska vandra upp längs Karl Johan, runda den svenske unionskungens ryttarstaty för att så paradera förbi kung Harald och drottning Sonja på slottsbalkongen.

17 maj är dagen då Norge 1814 antog en egen – och för tiden modern – grundlag efter att under 400 år ha tillhört Danmark. Men det blev tvärstopp för de nationella ambitionerna och i stället tvångsunion med Sverige. Så det är egentligen upplösningen 1905 som firas när i dag nationalsången ”Ja, vi elsker” sjungs land och rike runt.

Som så mycket annat från åren i union med Sverige är det bortglömt att när Bjørnstjerne Bjørnson 1859 skrev den ursprungliga texten till det som några år senare blev nationalsång var den en hyllning till ”broderspakten”. Till yttermera visso var “Norsk Fædrelandssang” tillägnad Norges konge og Hans Majestæt Kong Karl.

17 maj är också en dag att minnas ofriheten under nazitysk ockupation 1940–1945, och de som stred och föll i kampen för frihet och nationell självständighet.

Sverige har varit en suverän nationalstat i snart 500 år. Norge har en annan historia. Den tar sig uttryck i den politiska sprängkraften i begreppet selvråderett (självbestämmande), illustrerat av valet att stå utanför EU. Att det formella utanförskapet döljer att Norge – liksom Sverige – är storimportör av EU-lagstiftning, tolereras av norrmännen. Skillnaden är förstås att Sverige som medlem är med när besluten fattas.

I en tid när allt är i rörelse – och EU blir en ännu tyngre aktör – börjar det spira en ny EU-debatt i Norge. Om den ska växa till en omprövning är ovisst, men att undrens tid inte är förbi framgår av att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato.

Efter två år med pandemi och inställda festligheter återgår firandet till att vara en glad folkfest med fokus på barnen (med bløtkake, pølse och lompe) men med god plats för vuxenbubbel. Ett glatt ”Gratulerer med dagen” sägs oräkneliga gånger – och SvD:s ledarredaktion instämmer.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 17 maj 2022.

Read More

Statsminister Magdalena Andersson är bra på att hålla färdigskrivna tal innehållande ord som att ”i dagens Europa finns inget utrymme för intressesfärer” och ”lyckas Ryssland inordna Ukraina under sin överhöghet öppnar det upp för snarlika krav på andra länder”. Och att det ryska angreppet på Ukraina ”är en attack mot varje lands rätt att själv bestämma sin framtid [som] utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet”.

När det gäller ett medlemskap i Nato är dock det ihållande beskedet från Andersson att vi gör som Ryssland vill och dessutom med samma motivering som Putin använder. Utan argument slås det fast att ett medlemskap skulle bidra till att öka instabiliteten i Europa. Vinsterna i form av ökad gemensam avskräckning tas det aldrig hänsyn till.

Ett annat bekymmer i S-leden är att ett medlemskap i Nato skulle förpliktiga oss att ställa upp för andra. Samtidigt bygger den svenska krigsplaneringen på att andra kommer oss till hjälp. I Anderssons tappning reduceras således den rådande solidariska säkerhetspolitiken till en förhoppning om att kunna snylta på andra.

Ett vanligt grepp för att säga nej är att alliansfriheten har varit så framgångsrik, men det är en historieskrivning som är baserad på neutralitetsmytologi. Anledningen till att Sverige inte drogs in i andra världskriget var att neutraliteten bröts i nazitysk favör. Bakom den alliansfria fasaden under det kalla kriget dolde sig ett intensivt försvarssamarbete med Nato-länder. Det var Sveriges trygghet – inte de eftergifter i form av ”fredspolitik” som gjordes i förhållande till Sovjetunionen.

Försvarsminister Peter Hultqvist har högmodigt sagt att frågan om Nato avgörs av den socialdemokratiska partikongressen. Det är att abdikera från ansvar. Partiaktivisterna med övervintrade föreställningar om en svunnen storhet under Palme-eran, är mer intresserade av att inrätta fredsdepartement än att grubbla över realpolitik. I verkligheten föll dessutom avgörandet denna gång när partiets verkställande utskott möttes i måndags.

Efter VU:s njet förklarade finansminister Mikael Damberg att ”det är flera länder som förklarat att de kommer stötta Sverige i händelse av kris, till exempel Storbritannien”. På den naturliga följdfrågan om man kan lita på det, blev svaret: ”Det är Storbritanniens försvarsminister som uttalat sig så det får du fråga honom om.”

Om det säkerhetspolitiska läget inte vore så allvarligt skulle svaret inbjuda till skratt, men i stället är det en påminnelse om regeringens brist på verklighetsförankring. Och mer följde i form av ett brev inför Europeiska rådets kommande möte i veckan, där poängen för Andersson är att av inrikespolitiska skäl återigen markera avstånd till Nato.

Med brevet, som även undertecknats av president Niinistö och statsminister Marin, vill man lyfta fram vikten av EU:s gemensamma försvarsklausul i Lissabonfördraget. Det liknar dock allra mest verklighetsflykt när man glömmer fluffigheten i artikel 42.7 i förhållande till Natos bindande försvarsgaranti i artikel 5. Lägg därtill att EU har avtalat med Nato om att det är försvarsalliansen som ansvarar för det territoriella försvaret av Europa. En annan hake är förstås att USA – själva ryggraden i Nato – inte är medlem i EU.

Kort sagt, tryggare kan man vara.

Att regeringen i vanlig ordning håller emot när det gäller att ge resurser till försvaret, förstärker intrycket av att allvaret inte sjunkit in. Andersson-linjen är kanske bra för Socialdemokraterna, men Sverige behöver både Natomedlemskap och en substantiell höjning av försvarsanslaget. Och det brådskar.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 10 mars 2022.

Read More

Nyblivne norske statsministern Jonas Gahr Støre kallas ibland för tåkefyrsten. I tåken av ord – orddimman – är det svårt att förstå vad han egentligen säger. Som när han i en intervju förklarade att oljefonden (världens största investeringsfond) är politisk. Uttalandet tolkades som att fonden skulle bli ett utrikespolitiskt verktyg för den nya regeringen.

Men detta hade Støre inte alls menat, utan det var endast ett uttryck för att fonden ägs av det norska folket och att ramarna bestäms av Stortinget. Strålande uttryckt, tyckte han själv.

Det blåste vänstervind i valet till Stortinget. Det märks förstås i Hurdalsplattformen som ligger till grund för den politik som Arbeiderpartiet och Senterpartiet ska minoritetsregera på. Offentlig sektor kommer att växa, arbetslivet att bli mindre flexibelt och Norge mer korporativistiskt genom en större roll för politiskt samarbete mellan regeringen, facket och arbetsgivarna.

I utrikes- och försvarspolitiken ligger de stora linjerna fast. Det utesluter dock varken förändring eller frågetecken.

Senterpartiet är motståndare till EES-avtalet, men i regeringsplattformen slås det fast att avtalet utgör grunden för relationen med EU. Norge ska inte heller lämna energisamarbetet ACER. Europamotståndarna får nöja sig med en utredning om vad EES betytt för Norge under de senaste tio åren, liksom vilka erfarenheter närstående land utanför EU har med andra avtal. Så svaret lär bli att EES är bäst. Om regeringen hade menat allvar borde medlemskap varit ett alternativ, men det är tabu.

I plattformen slås det fast att Norge inte ska söka medlemskap, men arbeta mer aktivt för att främja norska intressen genom det ”handlingsrum” som finns. Det kan betyda olika saker. I väldigt hög grad har det hittills inneburit att Norge valt en utanförskapsposition, inväntat EU-lagstiftning och sedan sökt att implementera den på ett ”norskt sätt”. Alternativet är att arbeta proaktivt i syfte att påverka i EU under själva lagstiftningsprocessen. Kort sagt, att även som icke-medlem följa en innanförskapslinje.

Det finns ett förslag om en ny utredningsinstruks (arbetsordning) för hur statsförvaltningen ska hantera EES som pekar fram emot en mer proaktiv hållning och ökad kunskap. Frågan är dock om Senterpartiet och Arbeiderpartiet vill göra förslaget till sitt.

Nordområdena är Norges viktigaste strategiska intresseområde och förhållandet till Ryssland bärs upp av begreppen avskräckning och lugnande. Efter annekteringen av Krim 2014 och det fortsatta kriget mot Ukraina beskrev den tidigare statsministern Erna Solberg det försämrade säkerhetspolitiska läget som ett nytt normaltillstånd. Till saken hör en norsk hotbild med Ryssland i centrum, inkluderande militär uppladdning, GPS-jamming, cyberangrepp på Stortinget och press mot norsk suveränitet över Svalbard.

Det nya läget har inte uteslutit grannsamarbete kring fiskeri och sjöräddning, men för regeringen Solberg har det stått i vägen för en normalisering av relationerna med Ryssland.

Arbeiderpartiet har inte direkt fronderat när det gäller utrikespolitikens innehåll (sanktioner med mera), men har haft en mjukare retorik och hävdat att regeringen har varit för hård i sin. Inte minst gäller det partiledaren själv, vars stora triumf som utrikesminister var delningslinjeavtalet mellan Norge och Ryssland i Barents hav 2010. Nu ska det bli mer dialog.

Faktiskt hade Støre knappt mer än hunnit tillträda förrän utrikesminister Lavrov gjorde ett oplanerat besök i Oslo på sin väg tillbaka från Barentsrådets möte i Tromsø.

Det är ett illa tajmat linjeskifte att Norge ska följa i den svenska regeringens fotspår och söka observatörsstatus när staterna som står bakom FN-konventionen om förbud mot kärnvapen möts nästa år. Men faktum är att det kunde ha blivit värre än så. Partiledningen har fått kämpa för att Arbeiderpartiet inte skulle sälla sig till de sex partier (inklusive Senterpartiet) i Stortinget som alla tidigare har gått in för förbud.

Ett undertecknande skulle stå i strid med Norges förpliktelser i Nato. Inget annat Nato-land gör heller som Norge. Alliansens linje är ju att den förbehåller sig rätten att ha kärnvapen så länge andra stater har det. Kärnvapen är ett nödvändigt ont. Støre har å sin sida tidigare betonat att han själv som utrikesminister var med om att starta förbudsprocessen – och hävdat att om regeringen Solberg inte hade hoppat av förhandlingarna skulle fördragstexten ha kunnat skrivas på ett Nato-anpassat sätt. Det bidrar inte till att dimmorna skingras.

Ledare i Svenska Dagbladet 7 november 2021.

Read More

Afghanistan är en pågående tragedi utan tydligt slut, som också – med islamister i friare spelrum – har följdverkningar i regionen. I Europa skulle en flyktingvåg sätta politiska spår. Men det är svårt att se att de geostrategiska kontinentalplattorna kommer i rörelse efter talibanernas intåg i presidentpalatset i Kabul. Redan före det slutliga amerikanska tillbakadragandet hade USA lämnat landet.

Med maktkampen med Kina som prio ett i Vita huset ligger, i en alltmer konfliktfylld miljö, allianserna fast med Sydkorea, Japan och Taiwan. I den stora bilden blir Europa mindre viktigt. Därför gäller det att visa att vi kan, vill och törs sätta den transatlantiska länken i första rummet genom att ta ansvar för att stärka de nationella försvaren – och därmed Nato som är förbindelsen över Atlanten.

EU-kommissionens vice ordförande och utrikesansvarige Josep Borrell har emellertid tagit uttåget ur Afghanistan till intäkt för det han beskrivit som ett historiskt genombrott. Det handlar om skapandet av en militär snabbutryckningsstyrka om 5 000 militär personal, inkluderande flyg och marin samt kompletterad med den apparat som krävs för en fungerande organisation.
Kommissionen går därmed i takt med 14 av EU:s medlemsländer. I spetsen de båda tungviktarna Tyskland och Frankrike, som i våras föreslog bildandet av insatsstyrkan i syfte att snabbt kunna gripa in i inledningsskedet av en konflikt. Strategisk autonomi är vad som lockar, men det är ett strategiskt felgrepp.

EU har redan sedan 2007 en snabbinsatsstyrka på numera 1 500 militär personal. Problemen har hopat sig. Det har varit svårt att fylla stridsgrupperna och att ordna finansiering. Insatsstyrkan har aldrig fått rycka ut. Medlemsländerna har nämligen definierat sina intressen på olika sätt och därmed har ett enigt beslut inte kunnat fattas. Kort sagt, ett riktigt praktfiasko.

För att komma runt problemet med oenighet föreslås att beslut om insats ska kunna fattas med majoritetsbeslut. Ingen ska tvingas att delta, men likväl ändå ta ett ansvar i EU:s namn. Finansieringen ska vara gemensam via EU-budgeten.

Ett förslag ska läggas i november och slutligt beslut väntas under det franska ordförandeskapet i mars 2022. Beslutet borde bli ”papperskorgen”. Trots att förslaget är en pappersprodukt riskerar det att vid en realisering att inte bara så split i EU utan få drastiskt negativa konsekvenser för säkerheten i Europa.

Med Biden som president har USA en entusiastisk (om än inte konfliktfri) relation till EU. Budskapet är även positivt till att EU stärker sin försvarsdimension, men då i form av att utveckla samarbetet med Nato i det 74-punktsprogram som EU och Nato antog 2018. I detta klargörs att EU inte kan ersätta Nato, liksom fastslås att varken parallella strukturer eller kommandokedjor ska skapas – för att inte slösa med begränsade resurser. Men det är just detta som det planerade förslaget leder till, och riskerar dessutom att dra kraft från områden i avtalet med Nato där EU faktiskt kan göra en avgörande skillnad. Förbättrad förmåga att transportera trupp och materiel är ett sådant exempel.

Försvarsminister Peter Hultqvist har avvisat förslaget om en ny insatsstyrka med hänvisning till att den ”transatlantiska länken är avgörande för balansen i vår del av världen”. Utmärkt. Det han egentligen säger är att Nato är grundbulten för säkerheten i Europa, och att Nato står och faller utan USA, och att en accelererande amerikansk fokusförskjutning i riktning Kina ställer krav på att Europa tar ett större ansvar för det egna försvaret.

Varför slutsatsen av den analysen är att Sverige inte bör vara fullvärdig medlem av Nato, visar att regeringen i en allt mer orolig tid låter partipolitiska hänsyn gå före värnandet av rikets säkerhet. Och ja, så behöver vi snabba på uppbyggandet av Sveriges militära förmåga. Inte heller det förmår regeringen Löfven.

Ledare publicerad i SvD 7/9 2021.

Read More

Låt oss bjuda in till ett toppmöte med Vladimir Putin. Det var budskapet från Emmanuel Macron och Angela Merkel inför Europeiska rådets möte i juni. Tungviktarna mötte dock motstånd. Klokt nog gick rådet i stället på en hårdare linje. Merkel betonar dock fortfarande behovet av en öppenhjärtig dialog med Kreml. Inte heller Macron har givit upp.

Men vad är det egentligen som EU:s stats- och regeringschefer ska prata med Putin om? Svårigheten består ju inte i att identifiera problemen med cyberattacker och informationskrigföring – eller för den delen giftmord – utan i det ryska agerandet. Som alltid förnekas i Moskva. I stället erbjuds en verklighetsbeskrivning som hämtad ur Olustiga huset. Det ska inte belönas.

Att träffas har inte heller något egenvärde. Ryssland är inte en samarbetspartner och det ligger inte i korten att den bilden skulle ändras genom att vara tillmötesgående. Tvärtom utpekar Kreml väst, USA och Nato som ett hot mot Ryssland och den ryska ”civilisationen”. Anklagelserna om militär inringning och inrikespolitisk destabilisering haglar.

Allt är möjligt i den fantasivärld som målas upp. Som att de höga ryska smittotalen i covid-19 är ett resultat av amerikansk biologisk krigföring. Och vad för slags dialog är det möjligt att föra om Krim och de ryska marionettrepublikerna i Östra Ukraina?

Det nu lågintensiva kriget som Ryssland inledde 2014, ja det bara pågår. Putin har 14 000 döda och 30 000 skadade på sitt samvete. Närmare 1,5 miljoner ukrainare har drivits på flykt. Och Moskva fortsätter att trycka på. I april drog Ryssland samman 100 000 man vid gränsen till Ukraina i vad som sades vara en militärövning – och en stor del har stannat kvar efter dess avslutande. I Svarta havet försöker man aggressivt att inskränka den fria sjöfarten och flödet in och ut från ukrainska hamnar.

I en lång artikel har Vladimir Putin lagt ut texten om att ryssar och ukrainare (och belarusier) egentligen är ett och samma folk. Den outtalade slutsatsen är att Ukraina (och Belarus) egentligen är en del av det ryska riket. Relationerna skulle kunna vara utmärkt broderliga om det inte vore för att kretsen kring president Zelenskyj går i utländska krafters ledband, krafter som har siktet inställt på att skada Ryssland. Så Ukraina utgör ett hot.

I den världsbild som kolporteras ingår också tanken på att de landområden som var ryska vid Sovjetunionens bildande borde återgå till den ”rättmätige ägaren”. Så nog finns anspråk.

När det onormala inträffar tillräckligt ofta skapas ett nytt förväntat normalläge – trots att beteendet fortfarande är onormalt. Ryssland har förmågan och har visat viljan att ta land med våld. Och det kan komma mer. I samband med truppsammandragningen i våras spekulerades det i ett möjligt anfall mot Ukraina. Höstens stora militärövning Zapad 2021 öppnar också möjligheternas fönster för att igen överraska under den täckmanteln. Att gå in i och sedan annektera det redan kontrollerade Donbass är en smal sak.

Detta kan man spekulera i, men militära styrkedemonstrationer är också ett sätt att projicera makt för att sätta press på EU, USA och Nato. Det gäller att stå emot. En sak som är säker är att eftergifter för ryska krav uppfattas som svaghet, något som i sin tur inbjuder till ytterligare press.

Om nog verkligen ska vara nog, är ett första steg att skrota det feltänkta Minskavtalet, som bygger på illusionen att Ryssland är en oberoende part i ansträngningarna att finna en lösning på kriget i Ukraina. Kort sagt, lämna Olustiga huset. Det skulle dessutom bli en viktig markering av att Ryssland inte har rätt till en egendefinierad intressesfär och som sådan bidra till säkerheten i Europa.

Ledare publicerad i Svenska Dagbladet 20/7 2021.

Read More


Att vi inte lever i den bästa av världar utan i en osäkerhetens tid illustrerades väl när de 29 (snart 30) medlemmarna i Nato möttes i London för att fira den 70-åriga försvarsalliansen. Allt i hägnet av president Macrons uttalande om alliansens hjärndöd och ifrågasättande av hållbarheten för stadgans artikel 5, hot från Turkiet att blockera bistånd till Baltikum och Greklands begäran om stöd från Nato i fråga om turkisk kränkning av grekisk suveränitet.

Lägg därtill problematiken med medlemmar som inte representerar de värden vars försvar är själva grunden för alliansen – med Turkiet och Ungern som främsta exempel. Donald Trump rosar inte heller värdegrunden men som det pågående riksrättsförfarandet i Kongressen visar finns balanserande krafter.

Till den bilden av säkerhetsläget inom Nato hör att själva mötesupplägget i London var riggat för att minimera risken för att alliansens ankare representerad av president Donald Trump återigen skulle ställa till det med utfall som skulle skada Natos trovärdighet. Det räckte så bra med Macrons inspel inför firandet.

Trots säkerhetsåtgärderna reste en trumpen Trump hem utan att hålla någon avslutande presskonferens. Innan dess hade han svävat på målet om huruvida USA skulle bistå en medlem som inte uppfyllde Trumps krav på hur stor andel av BNP som satsas på försvaret. Natos måltal för medlemsländerna är 2 procent av BNP 2024. Enligt Trumps sätt att se borde det målet dock redan vara uppfyllt och enligt hans logik finns det till och med en skuld att reglera (sannolikt med USA som betalningsmottagare).

Samtidigt – eftersom Trump kände sig kränkt av Macron – prisade presidenten ett Nato som han 2017 dömde ut som obsolet. Det blev så att säga ytterligare en illustration av Trumps volatila ledarstil. Det innebär också att det inte går att lita USA: det som gällde som linje i går kan vara den motsatta i morgon.

Osäkerhet, dåligt humör och oenighet avspeglar den heterogenitet som råder och som inkluderar hur enskilda medlemmar sorterar hot och risker utifrån sina nationella intressen. Samtidigt demonstrerar kompromisserna vid toppmötet att medlemmarnas nyttokalkyl ändå leder fram till en vilja att hålla samman. Att Nato dessutom bygger vidare på de senaste årens arbete med rymden, hybridhot och Kina är exempel på att Nato långtifrån har lidit hjärndöden.

Inte minst viktigt för svenskt vidkommande är att Macrons flirt med Ryssland demonstrativt avvisades. Ryssland är inte en potentiell partner. I stället ska den östra flanken fortsätta att förstärkas.

Toppmötet i London visa ett Nato som är i ett slags kris och samtidigt inte är det. Det är inte någon önskesits, men det är så korten ser ut och nu gäller det att lägga dem på rätt sätt. Rätt sätt inkluderar att lägga åt sidan tankefelet om att skaffa EU strategisk autonomi, men däremot att öka det egna ansvarstagandet. Oavsett Trump går det inte räkna med USA på samma sätt som tidigare.

Å ena sidan handlar det därför om att rusta upp de nationella försvaren – både för att det behövs och för att få en bättre bördefördelning vis-á-vis USA. Å andra sidan handlar det om att genomföra det avtal om fördjupat samarbete i 74 punkter som slöts mellan EU och Nato 2018. Avtalet slår också fast att Nato står för det kollektiva försvaret.

Medan Nato har firat 70 har Sverige firat 25 år med partnerskap. Som medlem hade Stefan Löfven varit på plats i London för att driva Sveriges nationella säkerhetsintressen – i stället gör försvarsminister Peter Hultqvist visit i Washington och Helsingfors. Det vill säga hos Sveriges viktigaste bilaterala stöttespelare, men där USA förstås tronar på en suverän förstaplats. Med Trump som ÖB. Det skulle gå att känna sig tryggare. Också det är ett skäl för svenskt medlemskap.

Riket blir inte säkrare med en regering som förvisso står bakom en ökning av försvarsanslaget, men som inte är beredd att betala notan för en försvarlig men ändå för liten och för upprustning av det svenska försvaret. För att använda ett av regeringens favorituttryck är det ”inte acceptabelt”.

Som Jägarchefen har uppmärksammat i en bloggpost inkluderar FOI:s studie Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2019 slutsatser om återtagen rysk förmåga att initiera och utkämpa ett regionalt krig i Europa med Nato eller någon konstellation av stater. En annan slutsats är kraftsamlingen av trupp i hög beredskap i riktning väst.

Addera detta till regeringens ovilja att betala Försvarsberedningens nota och slutsatsen blir ett: ”förmågeglapp i vår förmåga att dels skapa en trovärdig tröskeleffekt, dels inneha en adekvat försvarsförmåga. Detta förmågeglapp riskerar även att öka i en allt mer osäker omvärld, såväl lokalt som globalt.”

Publicerad i SvD/Säkerhetsrådet 9/12 2019.

Read More

Det är en skandal som låter lite som en Norgehistoria – för otrolig för att ändå vara sann. Det rör sig om minst 48 personer som har dömts – i vissa fall till ett halvår i fängelse – för bidragsbedrägeri. Och ja, de är skyldiga. Problemet är bara att det brott som de har dömts för inte är något brott.

Historien handlar om rättsövergrepp mot enskilda, men den kastar också ett dystert ljus över hur ”systemet” – regeringar i skiftande kulörer, statsförvaltningen och rättsväsendet – har fallerat. Till bilden hör att härvan kan svälla ännu mer, eftersom feltolkningen av lagen också kan gälla andra bidrag än det nu aktuella.

Arbeidsavklaringspenger ska underlätta för personer att gå tillbaka till jobb från till exempel sjukskrivning och minska risken för förtidspensionering. Brottet, enligt NAV (försäkringskassa och arbetsförmedling i en myndighet), har bestått i att de dömda har påkommits med att ta emot bidrag utan att befinna sig i Norge. Man har rätt och slätt glömt bort – eller struntat i – att rättsgemenskapen inom ramen för EES-avtalet går före det norska regelverket om rättigheter knutna till arbete.

Alla inser nu att det var fel. Helt klart sedan 2012 men kanske till och med längre tillbaka i tiden. Det har skett trots att det har gjorts utredningar och skrivits propositioner. Stortinget har varit med noterna. NAV står förstås i fokus, men myndigheterna styrs via politiskt beslutade lagar och förordningar. I bilden ingår dock att ”brottsbekämpningen” har skett i ett politiskt klimat av välfärdsnationalism och häftig kritik av ”trygdeexport”.

Frågorna står i kö och blir nu föremål för granskning både i en oberoende kommission och i den norska motsvarigheten till Konstitutionsutskottet. Det nu ansvariga statsrådet sitter löst – också därför att ministern inte omedelbart slog larm när felet till slut uppdagades. Två personer hann bli dömda till fängelse.

Det mesta har gått snett, men allvarligast är att rättsstaten har sviktat. Domstolarna har inte gjort någon självständig prövning av NAV:s rättstolkning. I praktiken har rättsstaten reducerats till att staten har rätt.

Rättsskandalen kan också ses i ljuset av Norges förhållande till EU. I dag för 25 år sedan – den 28 november 1994 – folkomröstade man om medlemskap. 

Folkomröstningar i först Finland och sedan i Sverige hade då redan givit sitt bifall till medlemskap. I Norge blev det nej. I stället nöjde man sig med EES-avtalet som hade trätt i kraft 1 januari samma år. Det gav tillträde till den inre marknaden men innebar också att man påtog sig dess skyldigheter.

Kort sagt, Norge stannade i det som närmast var tänkt som ett väntrum till medlemskap, samtidigt som integrationen senare både vidgats och fördjupats inom en rad andra områden.

Nej-sidans tyngsta argument var (och är) vaktslåendet om det nationella självbestämmandet. Paradoxen är förstås att vägvalet i verkligheten har lett till motsatsen inom de områden som omfattas. Som icke-medlem är Norge beslutsmottagare och inte en av beslutsfattarna. Valet av huvudstrategi har inte heller gjort saken lättare; i stället för att ligga i proaktivt inväntar man en depesch från Bryssel och försöker sedan tänja så gott det går.

En bred opinion är dock nöjd och belåten med suveränitetsillusionen. I politiken finns dock partier som vill säga upp EES och anser att det är lätt som en plätt att förhandla fram ett nytt avtal. Ansvarspartierna Høyre och Arbeiderpartiet vill sitta still i båten.

”Trygdeskandalen” har olika bottnar, men är också en illustration av att det norska utanförskapet lever kvar trots gemenskapen i EES, Schengen, Erasmus et cetera. Man är inte riktigt med.

Gästledare i Svenska Dagbladet 28/11 2019.

Read More