Europa lever numera i skuggan av ständigt närvarande terrorhot. Claes Arvidsson har intervjuat Sveriges ambassadör i Paris, Veronika Wand-Danielsson, om lärdomarna i Frankrike.

I krisernas Europa finns det inte något självklart svar på frågan om färdriktning. Lösningar är en underskottsvara för alla – utom för de växande populistpartierna. Samtidigt utmanar problemen den nationella självförståelsen också i EU:s ”stormakter”.

Europa lever numera också i skuggan av ett ständigt närvarande terrorhot. Inte minst påtagligt är det i Frankrike efter attackerna mot satirtidningen Charlie Hebdo i januari 2015 och de sex koordinerade attackerna i Paris kvällen den 13 november. Vart går Europa? Och vad har man lärt sig i Frankrike? Jag intervjuade Sveriges ambassadör i Frankrike sedan 2014, Veronika Wand-Danielsson.

Hur gick dina tankar när nyheten om attentaten den 13 november kom?

– Jag hade först svårt att ta till mig detta riktigt. Informationen var mycket oklar i början. Ambassaden fick initialt kännedom om skottlossning på en enskild restaurang och en skadad svensk. Jag ville då inte tro det värsta utan utgick ifrån att det troligen rörde sig om en uppgörelse mellan kriminella ligor och beklagade starkt att en svensk sannolikt befunnit sig på fel plats vid fel ögonblick. Först någon timme senare fick jag besked om att det pågick en organiserad terrorattack mot flera mål i Paris, inklusive fotbollsstadion Stade de France som såväl president Hollande och tyska utrikesministern befann sig på.

President François Hollande har betonat vikten av att livet går vidare – men lämnar inte raden av terroristdåd ändå spår i samhällsklimatet?

– Det finns en stark känsla bland Parisborna att ”terroristerna inte ska få styra våra liv  eller  bestämma vår livsstil, för då har vi kapitulerat”. Samtidigt påverkas vi  som lever i Paris  av de  åtgärder som vidtagits i kampen mot terrorism. Så visst påverkas gatubilden  i Paris.

Svaret från premiärminister Manuel Valls har varit resolut med undantagstillstånd och 10 000 soldater på gatorna. Men vad gör man för att förebygga inhemsk radikalisering?

– Under det senaste året har regeringen bland annat utökat antalet socialarbetare i utsatta förorter samt förstärkt skolornas förebyggande roll och aktiviteter mot radikalisering. I kampanjen ”Stop djihadism” ges en systematisk motpropaganda till de jihadistiska nätverkens destruktiva budskap.

Fransk självrannsakan?

– Attentaten har inneburit att problemet med utanförskap och vikten av integration har kommit att få allt större uppmärksamhet.

Efter 13 november utlöste Frankrike Lissabonfördragets artikel 42.7, som innebär att EU:s medlemmar är skyldiga att ställa upp med alla till buds stående medel. Är man nöjd med gensvaret?

– Absolut, och för svenskt vidkommande är vårt strategiska transportbidrag särskilt uppskattat.

I ett tal i EU-parlamentet i höstas, var budskapet från Hollande att ”vi behöver mer, inte mindre EU, annars kommer vi snart att få se slutet på EU”.

– Regeringen är övertygad om att EU-samarbetet måste förstärkas, i synnerhet i hanteringen av de många stora utmaningar Europa brottas med, till exempel rättsligt och polisiärt samarbete. Det gäller även frågor om ekonomisk tillväxt och brister i EMU. Frankrike vill ha ett mer integrerat och solidariskt samarbete med de starkaste medlemmarna inom euroområdet med gemensam riskdelning och gemensamma villkor för ett generöst välfärdssystem.

Fast det andas en skepsis mot EU28 och skulle placera Sverige ännu längre från EU:s kärna?

– Sveriges utgångspunkt är att fördraget ska följas. Samtidigt är det nog oundvikligt att mindre grupperingar kommer att bildas. Då är det upp till Sverige att söka nödvändiga allianser, att vara aktiv och visa sig relevant, komma med initiativ och lösningar och visa att vi inte kan kringgås, oavsett om vi är ett euroland eller inte.

Och Brexit?

–Presidenten har tydligt sagt att det ligger i Frankrikes, Storbritanniens och Europas intresse att britterna kvarstår som EU-medlem. För Frankrike förblir dock en av de viktigaste frågorna möjligheten att fortsätta fördjupa integrationen av Eurozonen och därför behöver relationen mellan euromedlemmar och icke-euromedlemmar klargöras och förtydligas.

Ett kärn-EU löser väl inte problemen i den franska ekonomin? Varför klarar man inte att göra nödvändiga strukturreformer?

– Det krävs blocköverskridande överenskommelser, något som är svårt i Frankrike av historiska, politiska och rent konstitutionella skäl. Det finns även en traditionell syn på tillväxt som innebär att man förlitar sig på inhemsk konsumtion för att driva ekonomin, snarare än på export och öppenhet. Det förklarar också varför det är svårt att genomföra nödvändiga marknadsliberaliseringar eller att ta itu med a-kassan eller statsanställdas löner och villkor. Men jag tror att det franska folket är redo för reformer. Det växande stödet för reforminriktade politiker som Valls, Macron och Juppé är ett tecken på det.

Har trögheten också att göra med den franska självbilden?

– Det är sannolikt. Frankrikes roll som en av de ledande stormakterna har i århundraden präglat både högerns och vänsterns syn på världen. Den historiska stormaktpositionen gör sig också påmind i de många magnifika arkitektoniska mästerverk som kantar  Haussmanns  vackra boulevarder i Paris.

Veronika Wand-Danielsson säger att Frankrikes koloniala arv än i dag präglar Frankrikes internationella engagemang, i synnerhet i Afrika. Som  en  av EU:s sex grundarnationer, tillika Tysklands parhäst i alla EU-relevanta frågeställningar och som permanent medlem i FN:s säkerhetsråd, ser man det som naturligt att Frankrike bör inta en ledande roll i Europa och i världen.

– Och Front National söker för sin del spela på den franska självbilden genom att påstå att EU-medlemskapet underminerar franskt globalt inflytande. Därutöver oroar sig många fransmän för globaliseringens effekter. De snabba förändringarna i Europa och i världen, men också i det franska samhället  gör att många samhällsdebattörer talar om  en djupt upplevd ”malaise” och pessimism. Det är uppenbart att den franska självbilden  är under förändring.

Och i de många krisernas tid surfar Marine  Le Pen vidare i opinionen. Är det en bild av Europa 2016?

– Det är  Front Nationals  frågor och krav som i dag dessvärre dominerar den politiska debatten och som  har stärkt partiet, liksom övriga extrema högerpartiers framväxt i Europa. President Hollande har agerat kraftfullt på terrorhotet. Den nationella sammanhållningen blev dock kortvarig – den partipolitiska konfrontationen ökar nu inför nästa års presidentval.

Publicerad i Svenska Dagbladet 21/2 2016.