Claes Arvidsson

Archive
Storbritannien

I ett gemensamt uttalande från Storbritannien, Tyskland, Frankrike och USA slås det fast att det inte finns någon annan rimlig förklaring till förgiftningen med nervgiftet Novitjok av Sergej Skripal och hans dotter, än att Ryssland är skyldig till dådet.

I den ryska trollfabriken är man av annan mening. Anklagelserna är ren och skär russofobi, kommer från USA, är en provokation av anti-ryska aktörer eller ett sätt att rättfärdiga de orättfärdiga sanktionerna mot Ryssland. Det kan också ha varit en olyckshändelse med gift från ett brittiskt laboratorium eller kanske en överdos.

Ryska UD påminde för sin del i en kommentar att Storbritannien inte borde tala ultimativt till en kärnvapenmakt. Ryska ambassaden i London skämtar om saken. Något beklagande har inte kommit. Ryska medier har påpekat att det var ett förväntat slut för förrädaren – på samma sätt som Vladimir Putin tidigare uttalat att det alltid slutar illa för sådana. Anklagelserna är sinnessjuka; lägg fram bevisen, efterlyser Kreml. Men även om de läggs fram kommer man att fortsätta blåneka. Det är rutinen – samtidigt som det ofta lite vagt antyds något annat.

Fallet Skripal fogar in sig i en lång rad mord och misstänkta dödsfall med anknytning till ryssar i väst som, kan det noteras, har accelererat under senare tid. Förgiftningar har också ägt rum i Ryssland. Oppositionsledaren Boris Nemtsov sköts ned på öppen gata.

Det är ovisst om attentatet sanktionerats på högsta nivå eller om det handlar om att visa framfötterna på lägre. I båda fallen säger det något om vad slags stat Ryssland är. I det senare fallet indikeras dessutom att systemet inte heller på detta område är under “kontroll”.

Budskapet kan tolkas som ett hot riktat mot personer som kan tänkas komma med avslöjanden, men också som en påminnelse till oss alla med innebörden att Ryssland inte skyr några medel. Få saker är mer brutala än nervgift. Och tabu.

Men fallet Skripal kan beklagligtvis också ses som ett cyniskt inslag i valkampanjen inför morgondagens “presidentval” i Ryssland, då Putin ska väljas till president för ytterligare sex år. Putin blev tillförordnad 1999 och ordinarie 2000. 2008 bytte han plats med premiärminister Dimitrij Medvedev. Efter att ha ändrat grundlagen blev Putin president igen 2012. Och nu är det alltså dags igen.
Det har framkallat viss oro i presidentadministrationen att valdeltagandet ska fortsätta att falla – och ändå har, enligt Golos, den officiella statistiken varit grovt förfalskad. Den uppblossande konflikten med väst om Skripal kan bidra till att mobilisera. Den kan göras till en bekräftelse på den berättelse som bär upp stödet för Vladimir Putin. Ryssland mobbas. Ryssland är hotat. Ryssland måste vara starkt. Och som det heter i en poplåtsvalfilm på Youtube finns det bara en ledstjärna bland stjärnorna. Gissa vem.

På samma sätt är det inte en tillfällighet att valet äger rum på årsdagen av annekteringen av Krim. En händelse som i Ryssland både förknippas med nationell stolthet och med bilden av landet som offer för dolska ränker från väst. Samtidigt blir det ett “fuck off ” till väst: Vi bryr oss inte.

I mobiliseringen av tänkbara soffliggare ingår även andra inslag i Putins politikarsenal. Väst är inte bara ett påstått militärt hot som måste bemötas militärt, utan också ett hotande moraliskt moras. På Youtube varnas för vad som kan hända om man inte går och röstar (på Putin). Man kan vakna upp till ett helt annat samhälle med påtvingat homosex och soldater av afrikanskt ursprung.

I årets valkampanj kandiderar Putin som oberoende kandidat. Fast han kampanjar inte och deltar inte i några valdebatter. Putin är landsfader. Eftersom han ändå dominerar den ryska offentligheten har han förstås inte heller något direkt behov av att synas. I sitt tal till nationen nyligen slog han på stora trumman i fråga om militär styrka, och lovade visserligen inte ryssarna guld och gröna skogar men att allt ska bli så mycket bättre de nästa sex åren.

I presidentvalet finns det egentligen bara en kandidat – fast det finns sju kandidater som representerar olika partier men har en sak gemensamt. Det ska locka till ökat valdeltagande. Huvudrollen är dock att få Putin att framstå i sin bästa dager. TV–debatterna har urartat till freak show. När Grudinins popularitet steg kom avslöjanden om att jordbruksdirektören är mångmiljonär med bankkonto i Schweiz…

Den ende som möjligtvis skulle ha kunnat utmana får inte ställa upp. Eftersom fru Justitia ser på lagen genom maktens ögon får Aleksej Navalnyj inte ställa upp. Resten är teater. Potemkinkulisser, fast i vår tid för folket. Visst framförs kritik, t ex mot korruptionen. Men det gör Putin också.

Det hålls val men inte på riktigt. Det är på sitt sätt en grundpelare i systemet att inget är som det är. Och på så sätt är det också en arvtagare till det Sovjetunionen som Putin nostalgiskt längtar tillbaka till: Borde aldrig ha upplösts. En historisk katastrof.

I Alexander Zinovievs sjuttiotalsromaner kläs systemets dubbelhet av. I retoriken. I den dåtida sovjetiska verkligheten. Detsamma görs i Putintid i romaner av Vladislav Surkov (skrivna under pseudonymen Nathan Dubovitskij men tillskrivna Surkov), men med den stora skillnaden att han anses vara huvudarkitekt bakom den så kallade “styrda demokratin”. Med partier som dyker upp och försvinner. Med stödtrupper i form av ungdomsorganisationer och stöd till bildande av kritiska NGO:s. Nåd och onåd. Svårgripbart. Förvirrat. Allt i rörelse.

Det som gör att Peter Pomerantsev, författaren till “Ingenting är sant och allting är möjligt” (Ordfront 2016), kallar Ryssland för en postmodern diktatur.

Vladislav Surkov anses dessutom vara en av manusförfattarna till dramat “Ukraina” och pseudonymen Dubovitskij har för sin del skrivit roman om icke-linjär krigföring. Eller hybridkrigföring. Som, kan det sägas, praktiseras i trollfabriken. I form av ryskt stöd till högerextremister och till samma sort på vänsterkanten. I form av inblandning i val. I form av förnekanden och icke-förnekanden. I form av militära hot och proklamerande av de allra fredligaste avsikter. I form av öppen aggression och dold.

Gästledare i Svenska Dagbladet 17/3 2018.

 

Read More

Europa lever numera i skuggan av ständigt närvarande terrorhot. Claes Arvidsson har intervjuat Sveriges ambassadör i Paris, Veronika Wand-Danielsson, om lärdomarna i Frankrike.

I krisernas Europa finns det inte något självklart svar på frågan om färdriktning. Lösningar är en underskottsvara för alla – utom för de växande populistpartierna. Samtidigt utmanar problemen den nationella självförståelsen också i EU:s ”stormakter”.

Europa lever numera också i skuggan av ett ständigt närvarande terrorhot. Inte minst påtagligt är det i Frankrike efter attackerna mot satirtidningen Charlie Hebdo i januari 2015 och de sex koordinerade attackerna i Paris kvällen den 13 november. Vart går Europa? Och vad har man lärt sig i Frankrike? Jag intervjuade Sveriges ambassadör i Frankrike sedan 2014, Veronika Wand-Danielsson.

Hur gick dina tankar när nyheten om attentaten den 13 november kom?

– Jag hade först svårt att ta till mig detta riktigt. Informationen var mycket oklar i början. Ambassaden fick initialt kännedom om skottlossning på en enskild restaurang och en skadad svensk. Jag ville då inte tro det värsta utan utgick ifrån att det troligen rörde sig om en uppgörelse mellan kriminella ligor och beklagade starkt att en svensk sannolikt befunnit sig på fel plats vid fel ögonblick. Först någon timme senare fick jag besked om att det pågick en organiserad terrorattack mot flera mål i Paris, inklusive fotbollsstadion Stade de France som såväl president Hollande och tyska utrikesministern befann sig på.

President François Hollande har betonat vikten av att livet går vidare – men lämnar inte raden av terroristdåd ändå spår i samhällsklimatet?

– Det finns en stark känsla bland Parisborna att ”terroristerna inte ska få styra våra liv  eller  bestämma vår livsstil, för då har vi kapitulerat”. Samtidigt påverkas vi  som lever i Paris  av de  åtgärder som vidtagits i kampen mot terrorism. Så visst påverkas gatubilden  i Paris.

Svaret från premiärminister Manuel Valls har varit resolut med undantagstillstånd och 10 000 soldater på gatorna. Men vad gör man för att förebygga inhemsk radikalisering?

– Under det senaste året har regeringen bland annat utökat antalet socialarbetare i utsatta förorter samt förstärkt skolornas förebyggande roll och aktiviteter mot radikalisering. I kampanjen ”Stop djihadism” ges en systematisk motpropaganda till de jihadistiska nätverkens destruktiva budskap.

Fransk självrannsakan?

– Attentaten har inneburit att problemet med utanförskap och vikten av integration har kommit att få allt större uppmärksamhet.

Efter 13 november utlöste Frankrike Lissabonfördragets artikel 42.7, som innebär att EU:s medlemmar är skyldiga att ställa upp med alla till buds stående medel. Är man nöjd med gensvaret?

– Absolut, och för svenskt vidkommande är vårt strategiska transportbidrag särskilt uppskattat.

I ett tal i EU-parlamentet i höstas, var budskapet från Hollande att ”vi behöver mer, inte mindre EU, annars kommer vi snart att få se slutet på EU”.

– Regeringen är övertygad om att EU-samarbetet måste förstärkas, i synnerhet i hanteringen av de många stora utmaningar Europa brottas med, till exempel rättsligt och polisiärt samarbete. Det gäller även frågor om ekonomisk tillväxt och brister i EMU. Frankrike vill ha ett mer integrerat och solidariskt samarbete med de starkaste medlemmarna inom euroområdet med gemensam riskdelning och gemensamma villkor för ett generöst välfärdssystem.

Fast det andas en skepsis mot EU28 och skulle placera Sverige ännu längre från EU:s kärna?

– Sveriges utgångspunkt är att fördraget ska följas. Samtidigt är det nog oundvikligt att mindre grupperingar kommer att bildas. Då är det upp till Sverige att söka nödvändiga allianser, att vara aktiv och visa sig relevant, komma med initiativ och lösningar och visa att vi inte kan kringgås, oavsett om vi är ett euroland eller inte.

Och Brexit?

–Presidenten har tydligt sagt att det ligger i Frankrikes, Storbritanniens och Europas intresse att britterna kvarstår som EU-medlem. För Frankrike förblir dock en av de viktigaste frågorna möjligheten att fortsätta fördjupa integrationen av Eurozonen och därför behöver relationen mellan euromedlemmar och icke-euromedlemmar klargöras och förtydligas.

Ett kärn-EU löser väl inte problemen i den franska ekonomin? Varför klarar man inte att göra nödvändiga strukturreformer?

– Det krävs blocköverskridande överenskommelser, något som är svårt i Frankrike av historiska, politiska och rent konstitutionella skäl. Det finns även en traditionell syn på tillväxt som innebär att man förlitar sig på inhemsk konsumtion för att driva ekonomin, snarare än på export och öppenhet. Det förklarar också varför det är svårt att genomföra nödvändiga marknadsliberaliseringar eller att ta itu med a-kassan eller statsanställdas löner och villkor. Men jag tror att det franska folket är redo för reformer. Det växande stödet för reforminriktade politiker som Valls, Macron och Juppé är ett tecken på det.

Har trögheten också att göra med den franska självbilden?

– Det är sannolikt. Frankrikes roll som en av de ledande stormakterna har i århundraden präglat både högerns och vänsterns syn på världen. Den historiska stormaktpositionen gör sig också påmind i de många magnifika arkitektoniska mästerverk som kantar  Haussmanns  vackra boulevarder i Paris.

Veronika Wand-Danielsson säger att Frankrikes koloniala arv än i dag präglar Frankrikes internationella engagemang, i synnerhet i Afrika. Som  en  av EU:s sex grundarnationer, tillika Tysklands parhäst i alla EU-relevanta frågeställningar och som permanent medlem i FN:s säkerhetsråd, ser man det som naturligt att Frankrike bör inta en ledande roll i Europa och i världen.

– Och Front National söker för sin del spela på den franska självbilden genom att påstå att EU-medlemskapet underminerar franskt globalt inflytande. Därutöver oroar sig många fransmän för globaliseringens effekter. De snabba förändringarna i Europa och i världen, men också i det franska samhället  gör att många samhällsdebattörer talar om  en djupt upplevd ”malaise” och pessimism. Det är uppenbart att den franska självbilden  är under förändring.

Och i de många krisernas tid surfar Marine  Le Pen vidare i opinionen. Är det en bild av Europa 2016?

– Det är  Front Nationals  frågor och krav som i dag dessvärre dominerar den politiska debatten och som  har stärkt partiet, liksom övriga extrema högerpartiers framväxt i Europa. President Hollande har agerat kraftfullt på terrorhotet. Den nationella sammanhållningen blev dock kortvarig – den partipolitiska konfrontationen ökar nu inför nästa års presidentval.

Publicerad i Svenska Dagbladet 21/2 2016.

Read More